Knyttet - kort men tjock

1. Sätta tydliga gränser tycker 97 procent

2. Skapa rutiner 93 procent

3. Att barnet får sysselsätta sig på egen hand 77 procent

4. Att barnet lär sig anpassa sig till omgivningen 76 procent

5. Att man aktivt leker med barnet 73 procent

6. Att man som förälder bestämmer vad barnet äter 58 procent

7. Att man låter barnet utforska utan större styrning från föräldrarna 57 procent

8. Att barnet känner att det står i centrum 51 procent

Om man läser listan så ser man att vissa av punkterna nästan står i motsats till varandra. Man kan därför ana att barnuppfostran kan vara lite som en balansgång. Om man har för mycket gränser kan det vara svårt att bli en självständig individ och få utrymme att utforska på egen hand. För lite gränser och barnet kan bli otryggt och ha svårt att anpassa sig till andra. Om man låter barnet stå för mycket i centrum och leker med det hela tiden så kan det få svårt att sysselsätta sig självt och ta hänsyn till andras behov, men om man inte leker alls med det så kan det känna sig oälskat och bli understimulerat. Det gäller alltså att hitta en medelväg.

Mantran inom barnuppfostran idag tycks dock vara just gränser och rutiner. Detta får man höra överallt. Jag säger ja till detta, beroende på vad man menar. Jag skall förklara vad jag menar och börjar med rutinerna. Det är bra för ett barn att ha en trygg bas varifrån de kan utforska världen. Hållpunkter i vardagen som alltid återkommer och är desamma. Att man t.ex. äter samma tid varje dag etc. Dock tror jag det är viktigt att ha en flexibilitet så att dessa rutiner inte blir så inrutade att all förändring ter sig skrämmande och främmande. Avslappnade rutiner så att säga, som jag dessutom tycker är viktigt att man anpassar efter barnets behov. Om man märker att ens barn blir hungrigt varje dag kring 11 så kanske man inte skall bestämma att rutinen säger att man skall äta 12. Nu sträcker ju sig min erfarenhet enbart till sju månader som mamma till Nico, så jag är ju ingen expert, men om jag enbart ser på honom så tycker jag mig se att det lilla barnet själv strävar efter rutiner och skapar sin egen rytm och då är det ju det bästa om man kan anpassa sig efter och förstärka dessa redan existerande rutiner. Sedan är det ju säkert så att vissa barn behöver mer uppstyrning än andra.

Om rutinerna inte skall bli ett ok, en stressfaktor, tror jag det är viktigt att som förälder också inse att det inte alltid blir som man tänkt sig och kunna anpassa sig till situationen, samt inser att rutinerna kommer behövas förändras i takt med att barnet växer.

När det kommer till gränser anser jag att det finns ett antal saker man bör tänka på:

1. Tänk noga över vilka gränser och regler som skall finnas och fundera över varför. Ett barns liv skall inte behöva bestå av massa Nej bara för att man inte orkar engagera sig eller är onödigt rädd.

2. Se till att båda föräldrarna är överens om gränser och regler så att barnet inte skall behöva bli förvirrat eller kan spela ut föräldrarna mot varandra.

3. Ge alternativ istället för att bara säga Nej. Istället för att säga "Nej, du får inte hälla ut vatten på köksgolvet" så visa var barnet kan leka med vatten istället. Ju äldre barnet blir desto mer kan man tillsammans med barnet resonera sig fram till bra kompromisser eller alternativ.

4. I stor utsträckning tycker jag man skall försöka förklara varför man inte får göra vissa saker för barnet, speciellt vad gäller farliga saker. Dock skall man inte gå in i allvarliga resonemang om pengar eller sådant som kan vara för svårt att för barnet att förstå. Det är också viktigt att barnet vet att "Mamma/pappa vill inte det" räcker som skäl.

5. Bekräfta barnets känslor! Då har de lättare att "släppa" saker för barnet vet att du har hört och förstått. "Jag förstår att du inte vill sova nu, men det är kväll och då måste man sova" eller "Jag vet att du vill ha den där leksaken, men man kan inte få allt man vill... Du kan kanske önska dig den när du fyller år?"

Naturligtvis är jag inte naiv nog att tro att det går lätt som en plätt bara för det. Såklart det kommer bli skrik, gråt och trots ibland - men då får man öva sig på att ha tålamod och stå fast vid det man sagt.

Om man brukar läsa denna blogg så vet man ju att Anna Wahlgren inte är en av mina favoriter. Det finns många som prisar hennes metoder och säger att "men de funkar ju"... men bara för att något fungerar så är det inte säkert att det är bra för barnet. Hitler löste säkert ett och annat problem i någons ögon han med (nej, jag likställer inte AW med Hitler). Jag anser att hennes metoder inte är kärleksfulla utan är en quick-fix för föräldrar som inte orkar mer. Detta kan vara ok om man försökt allt och fortfarande inte fått sova på fem månader, men inte om man bara är för anal för att kunna lära sig anpassa sig efter sitt barn. Dessutom anser jag att hennes metorer lätt kan missbrukas och feltolkas och bli än mer brutala både fysiskt och psykiskt. Att hon dessutom hävdar att både ADHD och Kolik är påhittade sjukdomar och att psykiatrin bör avskaffas är ren idioti. Jag tycker det är skrämmande att en outbildad människa med metoder som inte är vetenskapligt beprövade skall få så stort inflytande som hon har. Att hon sedan hävdar att hennes livserfarenhet som samlats i hennes böcker borde räknas som två doktorsavhandlingar och säger att "vetenskap är överskattad" tycker jag bara belyser ännu mer hur obildad och okunnig hon är.

Något annat det talas mycket om är de sk. Curlingföräldrarna som sopar banan för sina barn så de aldrig behöver kämpa för något själva. Jag tycker det är viktigt att barn inte får allt de vill och inte lär sig att göra saker själva. Men jag tycker dock att det är viktigt att erbjuda sina barn möjligheter och stimulans och att de kan känna att man finns där som stöd och uppbackning. Jag tror att många Curlingföräldrar egentligen har ett stort behov av att känna sig behövda och vill att deras barn skall vara små så länge som möjligt - vilket enbart är själviskt. Men sedan är det ju också svårt att förneka sin lilla gullunge något han/hon vill ha... så jag vet att det är något som jag själv måste jobba med.

En bok jag nämnt tidigare och som jag också skall köpa är Lars H. Gustafssons Växa, inte lyda. Jag älskar hans synsett att se sitt barn som en individ vars önskningar och vilja också måste respekteras.

Två av de saker som jag tycker är viktigast vad gäller föräldraskap är ärlighet och pålitlighet. Om barnet frågar något tycker jag att man skall svara ärligt. Man behöver inte gå in på detaljer och man kan hålla det på en nivå som barnet kan förstå, men jag tycker inte att man skall ljuga för sina barn. Och om man lovar något så skall man hålla det. Min mamma var jättenoga med att inte lova saker hon inte visste med säkerhet att hon kunde hålla. Om jag och min bror ville att hon skulle lova att vi skulle åka till Liseberg till helgen så svarade hon att hon inte kunde lova det eftersom någon kunde bli sjuk eller liknande. Både ärlighet och pålitlighet anser jag vara viktigt för att barnet skall känna sig tryggt.

Och så kärlek såklart. Man skall ösa kärlek över sina barn. Kravlös kärlek. Detta innebär ju då såklart inte att man inte har regler, gränser eller säger nej, men barnet skall veta att vad som än händer så är jag ändå älskad. Dock tycker jag det är viktigt att ett barn lär sig att det är älskat för vem den är och inte för vad den gör. Det vill säga att kärlek och uppskattning skall inte hänga på prestationer.

Min förhoppning är också att jag skall kunna lära mitt barn göra saker och hjälpa till utan att beordra. istället vill jag försöka göra det till en lek och skapa en egen önskan att göra det som behöver göras. En förhoppning alltså, inte en förväntan.

Sedan är det ju så att de flesta föräldrar gör så gott de kan efter sina förutsättningar... men uttrycket "Du är den bästa förälder ditt barn kan ha" tycker jag faktiskt är bullshit. Alla föräldrar är inte alls bra. En del är rent vidriga och bör inte få ha barn och orsakar sina barn riktig skada. Andra är bara själviska eller tänker så långt näsan räcker och det blir inte alltid så bra det heller. Många är ju dock toppenföräldrar trots de fel och brister som vi alla har. Min inställning till föräldraskap är nog mer: "Jag gör så gott jag kan - och sedan gör jag fanimej lite till" för min son har bara en mamma och en pappa och då får vi fasen se till att vi är bra sådana, och han har bara en barndom och då får vi se till att den blir så bra som möjligt. Vi valde att skaffa barn och då är det vårt ansvar.

Ursäkta detta långa inlägg som kanske inte är superkul att läsa, och jag har säkert missat massor av saker jag borde tagit med men man hinner inte alltid få med allt när man har en liten tjutande stolle som susar runt i en gåstol i samma rum. Om du som läser har tankar, funderingar, reflektioner, frågor eller egna tips så dela gärna med er! Det är så mycket roligare när bloggen blir lite dialog och inte bara monolog :)

Om någon undrar över alla sträcken beror de på att bloggen tydligen vägrade göra mellanslag så detta var enda sättet att försöka dela upp texten till något annat än en stor klump.