Trösta, inte skrämma
Sofia skrev ett inlägg idag som jag tyckte tog upp något mycket intressant (ni kan läsa inlägget sjäva här). Det faktum att många föräldrar skrämmer sina barn genom att vilja trösta dem alldeles för mycket.
Jag tror att många föräldrar, främst mammor om jag skall vara lite fördomsfull, i sin omtanke gör att deras barn känner sig otrygga. Om de vid varje litet gnäll skall lyftas upp och ömkas så ger man signaler om att de hade rätt i att bli rädda.
Det får mig att tänka på Tove Jansson-raderna: Men vem skall trösta Knyttet med att säga ungefär, på natten känns det hemska mycket värre än det är? (citerat ur minnet så kanske inte exakt återgivet)
Svaret är att det är vi, föräldrar, som skall tala om för våra små knytten att det verkar värre än vad det egentligen är. Det gör man genom att finnas där bredvid som en trygg klippa, men också genom att skoja bort det hela. Skratta faran i ansiktet, som lille Simba skulle ha sagt.
Jag säger inte att jag själv är perfekt, men jag försöker göra mitt bästa. Vad jag brukar göra i olika situationer är:
Om Nico gråter helt otröstligt - Ja, då lyfter jag ju upp honom. Han gör nämligen detta så sällan så i de lägena anser jag att det behövs lite extra mycket trygghet.
Om han trillar eller slår sig på annat sätt - Det beror på. Jag kan oftast höra skillnad på om han blev rädd eller om han fick ont. Om han fick ont kan jag lyfta upp men ömkar inte utan försöker låta positiv och säga att "det var inte så farligt" och kanske skoja lite med honom när han lugnat sig lite. Om han bara blivit rädd kan jag sätta mig bredvid honom och skoja med honom och busa lite.
Om han blir rädd av annan anledning - Detta händer sällan men han har ibland blivit rädd för en person. Då ser jag till att jag är väldigt nära så att han kan röra vid mig, men jag ser glad ut och skojar och säger att det inte är någon fara. Även om "faran" är verklig så som att han gråter för att han sätter i halsen så ser jag till att vara lugn och inte skrämma honom ytterligare.
Om han gråter för att han är arg - Detta verkar många föräldrar helt blinda för... att deras barn faktiskt kan gråta för att de är arga... vilket kan hända när man skall ta på kläder eller de inte får ta något de vill ha. Då brukar jag beroende på situation antingen ignorera eller skoja med honom. Om han t.ex. gråter för att han är sur för att han får ligga i sängen fast han inte vill sova så låter jag det alltid gå en liten stund innan jag går in, om jag inte hör på hans gråt att han är riktigt ledsen för då går jag dit med en gång.. Men jag lyfter inte upp honom.
Nico är nog ett ganska tryggt barn för han blir inte speciellt ofta rädd och han har ju t.ex. inga problem med att ligga ensam i sitt rum med dörren stängd när han skall sova. Han verkar veta att mamma eller pappa kommer om han är ledsen eller om något är fel. De gånger han blivit rädd för en person så har det ganska snabbt gått över och då är det ingen fara alls längre.
jag tror det är viktigt att tänka på det. Att inte skrämma sina barn i sina försök att vara en bra förälder.
Jag tror att många föräldrar, främst mammor om jag skall vara lite fördomsfull, i sin omtanke gör att deras barn känner sig otrygga. Om de vid varje litet gnäll skall lyftas upp och ömkas så ger man signaler om att de hade rätt i att bli rädda.
Det får mig att tänka på Tove Jansson-raderna: Men vem skall trösta Knyttet med att säga ungefär, på natten känns det hemska mycket värre än det är? (citerat ur minnet så kanske inte exakt återgivet)
Svaret är att det är vi, föräldrar, som skall tala om för våra små knytten att det verkar värre än vad det egentligen är. Det gör man genom att finnas där bredvid som en trygg klippa, men också genom att skoja bort det hela. Skratta faran i ansiktet, som lille Simba skulle ha sagt.
Jag säger inte att jag själv är perfekt, men jag försöker göra mitt bästa. Vad jag brukar göra i olika situationer är:
Om Nico gråter helt otröstligt - Ja, då lyfter jag ju upp honom. Han gör nämligen detta så sällan så i de lägena anser jag att det behövs lite extra mycket trygghet.
Om han trillar eller slår sig på annat sätt - Det beror på. Jag kan oftast höra skillnad på om han blev rädd eller om han fick ont. Om han fick ont kan jag lyfta upp men ömkar inte utan försöker låta positiv och säga att "det var inte så farligt" och kanske skoja lite med honom när han lugnat sig lite. Om han bara blivit rädd kan jag sätta mig bredvid honom och skoja med honom och busa lite.
Om han blir rädd av annan anledning - Detta händer sällan men han har ibland blivit rädd för en person. Då ser jag till att jag är väldigt nära så att han kan röra vid mig, men jag ser glad ut och skojar och säger att det inte är någon fara. Även om "faran" är verklig så som att han gråter för att han sätter i halsen så ser jag till att vara lugn och inte skrämma honom ytterligare.
Om han gråter för att han är arg - Detta verkar många föräldrar helt blinda för... att deras barn faktiskt kan gråta för att de är arga... vilket kan hända när man skall ta på kläder eller de inte får ta något de vill ha. Då brukar jag beroende på situation antingen ignorera eller skoja med honom. Om han t.ex. gråter för att han är sur för att han får ligga i sängen fast han inte vill sova så låter jag det alltid gå en liten stund innan jag går in, om jag inte hör på hans gråt att han är riktigt ledsen för då går jag dit med en gång.. Men jag lyfter inte upp honom.
Nico är nog ett ganska tryggt barn för han blir inte speciellt ofta rädd och han har ju t.ex. inga problem med att ligga ensam i sitt rum med dörren stängd när han skall sova. Han verkar veta att mamma eller pappa kommer om han är ledsen eller om något är fel. De gånger han blivit rädd för en person så har det ganska snabbt gått över och då är det ingen fara alls längre.
jag tror det är viktigt att tänka på det. Att inte skrämma sina barn i sina försök att vara en bra förälder.
