Knyttet - kort men tjock

Förresten... kanske någon som läser är en av dem som någon gång tänkt att "en sittsäck eller två vore ju mys" och sedan köpt dessa för att aldrig använda dem.. och de bara ligger där ivägen varje gång ni dammsuger och ni önskar att de bara kunde försvinna.... är det så?  Då skall ni höra av er till mig för vi önskar köpa två-tre sittsäckar i diskreta färger (dvs inte rött eller orange)....

 

För de är ju så apdyra att köpa nya...

Jag har fullt upp och hinner inte formulera spännande inlägg så istället kan ni läsa andra människors spännande inlägg...

 

 

 

 

Viktiga saker.

 

Nu skal jag snart ta helg och mysa med min man. För sådant gör även vi feminister. Vi myser med män ibland. Fast bara när vi själva vill. Lite som katter.

Efter morgonens lämning på dagis blir jag plötsligt lite tveksam till sanningshalten i sonens berättelse om alla slagsmål, allt blod och annat som han ibland kan berätta om när han kommer hem från dagis. Har ju alltid insett att det föreligger en del överdrifter då han älskar att säga "massor av blood", men trodde att det kunna finnas ett korn av sanning.

Ibland finns det säkert det, men får förhålla mig lite skeptisk ibland inser jag då dagisfröken frågade hur det var med mig och när jag såg frågande ut berättade att Nico berättat för henne om att "mamma ramlat, salgit huvudet i en stol och fick ligga i sängen länge efteråt"... hmm.. va? Nej, det har ju inte hänt. Inte ens något liknande.

 

Man blir ju lite lätt orolig för vad han kan hitta på för historier. Från att berätta för alla att hans mormor bitit sönder vår köksstol så vet man ju inte vad nästa steg är..... :/

Blev att jag vart vaken en stund extra då jag fastnade i en gammal serie, och Nico ville mysa lite längre än vanligt innan han skulle sova.

Hade dåligt samvete då han blev besviken tidigare. Inte mitt fel dock. Hade lovat honom paket med pussel men fick fel på posten. Jävligt störande. Beställde ett pussel från samma ställe en månad innan jul ungefär, ett Bamsepussel. Fick dock även då ett annat pussel än det jag beställt. Gjorde inget den gången då han inte hade något av dem innan men mailade dem och sa att de kanske skall ha bättre koll. Och nu då jag åter beställer så får jag IGEN samma jävla pussel som innan. Kul att behöva säga det till en besviken treåring.

Så aja baja Lajbansson - bättre koll på att varan på bilden är det som skickas tack!

 

I övrigt har jag skrattat för mig själv i typ tio minuter åt bilden nedan. Jag har nog inte helt bra humor, eller så är jag bara trött.

 

Så ni inte tror att jag bara sitter och är arg idag så bifogas här en bild. En bild på en bok. En bild på en bok jag vill ha.

 

Manlig omskärelse. Ni kan läsa om det här. Läkarförbundet vill nu att man skall kräva samtycke från den som skall omskäras. Naturligtvis får de motstånd och det som stör mig något så in i helvete vad gäller denna fråga är att man alltid skall försöka vinkla det till att det som är motståndare på något sätt är emot religionen i sig och att det är någon form av rasism som är motivet. Vilket framkommer i bland annat denna meningen:

 

 

Jag är väldigt väldigt mycket emot manlig omskärelse på små barn som ej kan ge sitt informerade samtycke. Och det har att göra med att jag anser att föräldrar inte skall ha rätten att ta bort bitar av ett barns kropp av religiösa skäl, ett kirurgiskt ingrepp som inte behövs - som kan leda till komplikationer. Om jag skall vara raljerande kan jag dock informera om att vad övrigt de gör religiöst sett skiter jag i.. de kan äta skalbaggar, dansa nakna eller whatever.. för det skadar ingen annan.

 

Jag har dessutom svårt att förstå att vi alla självklart slår fast att kvinnor inte skall behöva råka ut för omskärelse (vilket jag såklart instämmer i) men att pojkar råkar ut för det är en kulturell ensak vi inte skall lägga oss i. Why? Det finns otaliga studier som visar på omedelbara komplikationer som kan inträffa, som infektioner, och senare komplikationer, som nervpåverkan som påverkar sexlivet negativt, på grund av manlig omskärelse.

 

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) anser att det räcker med den lagstiftning som finns. Ett förbud leder bara till att de görs utanför sjukvården.

– Jag har aldrig träffat någon vuxen man som upplevt att omskärelsen som ett övergrepp. Ingreppet är inte särskilt omfattande och föräldrar har rätt att uppfostra sina barn enligt den tro och tradition som de tillhör. Om vi förbjuder det måste vi också ta upp frågan om det kristna barndopet, säger Erik Ullenhag.

Han är också skeptisk till att Läkarförbundet vill att judar och muslimer ändrar en religiös sed.

– Majoritetssamhället måste lyssna och acceptera minoriteternas rätt till sina egna traditioner.

Vad gäller Erik Ullenhags kommentarer så har jag följande att säga:

1. Vi kan inte låta bli att förbjuda saker bara för att det finns en risk att människor gör det ändå. Det är ju idioti. Fortfarande skickas flickor för omskärelse i sina hemländer eller råkar ut för det av outbildade människor i hemmen, men vi gör det inte lagligt för det. Vi försöker kämpa mot det istället. Vi straffar de som bryter mot lagen. För att det är moraliskt fel att kränka att barns kroppsliga integiritet och genomföra riskfyllda, och ibland smärtsamma, kirurgiska ingrepp baserat på religiös basis!!!!!

2. Bara för att Erik inte träffat någon som upplevt det så, så innebär det inte att de människorna inte existerar. Det finns studier som visar att det finns många som upplevt det som en kränkning. Det finns ingen statistisk relevans alls något man baserat bara på folk man mött.

 

3. Nej man kan inte jämföra med det kristna barndopet. Jag tycker att även det är förkastligt då jag inte anser att man skall pracka på barn sin religiösa övertygelse och knyta dem till ett religiöst samfund utan deras medgivande men har ingen önskan att förbjuda det då det är lite skillnad mellan att hälla lite vatten på någons huvud och att skära av en del av deras kropp!

4. Visst skall man acceptera minoriteters rätt till sina egna traditioner, även om de skiljer sig stort från våra egna, kan tyckas underliga eller whatever. Men INTE när det innebär skador på barn. Inte när det rör sig om något som hade ansetts vara olagligt och barnmisshandel om någon som inte delade den religionen/kulturen gjorde det.

 

Det gör mig så jävla arg, varje gång det kommer på tal. Fy fan va ilsk jag blir.

 

Ps. Vill klargöra att jag inte är emot manlig omskärlese i sig. Vuxna människor skall vara fria att välja att göra detta om det är det som de vill. Det jag talar om är när vuxna bestämmer att ingreppet skall utföras på barn som inte kan ge sitt informerade samtycke.

 

Jag borde ha målat lister och foder när jag kom hem från jobbet. Var för trött. Maken sa att jag borde sova då jag tydligen har utvecklat påsar under ögonen. Kul. Sådant som skapas av konflikt-med-byggfirma-orsakad-megaångest i flera månader. Sover pissdåligt.

 

Tur att jag har driftig man och snällt barn.

 

När jag köpte kakel kunde jag förresten  inte motstå denna sparbössa.

 

Jag har kanske speciell humor men detta klipp som delats på FB har fått mig att skratta hela morgonen.

"En jättepundig räv"... haha... ett ord som har kommit för att stanna :)

 

Jag läste detta på DN, om socialdemokraternas tankar kring hur gymnasiet skall se ut. Jättebra att de försöker tänka till för nuvarande regerings reformer har ju varit ren idioti. Men jag känner att detta också blir lite feltänk.... eller rätt mycket.

 

Ok, man vill satsa mer på yrkesprogram = jättebra. Men sedan säger de att de vill stärka dessa genom att de också skall vara högskoleförberedande. Suck. Säkert kan det locka en och annan, men bättre hade varit att göra de yrkesinriktade ännu mer praktiska. För saken är ju den att alla inte kan studera, de har svårt för pluggande och klarar inte de krav som ställs i de mer teoretiska ämnena. Att då lägga in mer plugg i de enda program de har en chans att klara är ju inte direkt en bra lösning.

 

Och att säga att man inte kan få socialbidrag om man inte slutfört gymnasiet... samma där, så är det en bra tanke att försöka få fler att plugga klart, men hot fungerar sällan. Få av de som hoppar av gör det för att de är lata och vill leva loppan på socpengar. De gör det för att de har sociala problem, att de saknar förmågan att studera, att de har psykologiska svårigheter, är nedstämda, att skolan inte erbjuder den hjälp de behöver och så vidare. Mer resurser i skolan är det som behövs, inte hot. Det enda man kommer åstadkomma är att unga hamnar på gatan.

Fick en fråga om hur jag är som person... Jag väljer detta som svar ;)

 

Detta inlägg kommer bestå av lite olika tankar, funderingar, planer och saker som skett i helgen. Ingen ordning alls. Som när jag var liten och man kunde få i julklapp av farmor en väska fylld med lite av varje. Ett sådant inlägg är det.

 

Jag och maken har blivit lite besatta av att titta efter coola tavlor som vi vill ha. Finns enorma mängder.

Igår hittade maken två tavlor som är måsten. Vi måste ha dem. Typ nu. Fast vi inte har råd. Men måste.

 

Innan jag fick barn hade jag inte en aning om hur mycket jag skulle använda mig av mutor och hot för att över huvudtaget få vardagen att fungera.

 

Nico är världens mysunge men han vill inte alltid vad jag vill, och ibland har jag inte riktigt tid för att ha en flera timmar lång debatt om saken.

Bland annat så hade ju något skett på dagis i förra veckan som gjorde att han inte vill dit. Någon form av konflikt med hans "bästis" som lämnat honom med känslan av att hon inte längre ville vara hans vän. Så han vägrade gå hemifrån i morse..... tills jag sa att han kunde få lite choklad om han kom med.

 

Väl på dagis så var ordinarie personalen tillbaka igen efter sjukfrånvaro, tack och lov, och vi kunde ha samtal om det hela och de skulle kolla läget och så. Dock började han med en gång leka med sin kompis och kom lyckligt och berättade att "Nicholas och Elin vänner nu", så det kändes bra i hjärtat att det ordnat sig igen.

Kan allt vara allvarlig dramatik och stora känslor i en treårings värld.

 

Nu är det lång dag på jobbet och jag har sovit dåligt på grund av ryggsmärtor och ångest så känner mig helt groggy. Blir nog bra det här.

Resultatet av en mycket stolt och glad sons byggprojekt. Tar upp halva vardagsrummet men han fått lova dyrt och heligt att vi inte skall riva det.

 

Som jag skrivit innan så anser jag att män som grupp förtrycker kvinnor som grupp. Jag tror också att ALLA män, oavsett hur snälla de tror att de är, aktivt förtrycker kvinnor i sin vardag (även om det kanske inte är alla kvinnor eller varje dag) samt att de stänigt är en del av ett passivt förtryck.

Och tror verkligen INTE att män skulle vara kuvade av feminismen. BS.

 

Dock tror jag inte att alla män vill ha det så. Jag tror att många på riktigt vill få veta mer, vill vara del av en positiv förändring. Och en sak jag kan tycka att vissa inom feminismen inte är helt bra på, eller ovilliga till, är att tala om hur männen skall vara och vad de skall göra för att det skall bli bättre. Visst kan man tycka att "tänk själv jävla mansgris", men det är som sagt inte helt lätt att analysera det system man är en del av, att sätta fingret på den skit som normaliserats och de är också hjärntvättade av patriarkatet.

 

Jag kan tycka det känns lite skevt att vi skall peka ut allt de gör fel och hur dåliga de är för att sedan håna och peka ut mer fel när de försöker för att de inte försökte på rätt sätt. Att besvara frågor med "ta reda på saker själv din jävla man". Och detta tycker jag inte som ett slags förvar för männen, eller för att jag tycker synd om dem, utan för att jag annars undrar vad det är vi är ute efter... Om vi skall vara förbannade när de inte försöker och förbannade när de försöker, om vi bara vill peka ut fel och aldrig när det blir mer rätt, om vi aldrig kan ge lite cred... hur skall det då bli bättre?

 

Man får gärna tycka jag har fel och förklara varför.... för mig känns det bara skevt.

Och jag vill inte - vägrar - tänka att min son föddes in i ett patriarkat och kommer förtrycka kvinnor - jag vill tänka att han har förmågan att lära sig att bryta mönstret.

Just nu känns det som denna dag varit mycket lång.. och ändå känns det som jag knappt gjort något.

 

Gick upp ganska tidigt tillsammans med en mycket pigg son som inte tyckte att jag fick sova mer. Väntade på att den mindre pigga maken skulle vakna. Tiden spenderades med att se CSI och sitta i en fåtölj med sonen och leka en lek som gick ut på att fåtöljen var en bil och vi körde till McDriven.

 

När klockan var två så tog maken och lade det sista golvet på kontoret och målade väggarna medan jag lämnade sonen hos mina föräldrar så jag kunde sitta i lugn och ro och författa en mycket långt och mycket viktigt brev. Ja jag har ju mina hemligheter för den här bloggen. Det tog mig i alla fall nästan två timmar att bli klar och sedan kändes min hjärna helt stekt.

 

Åkte och köpte pizza och McDonalds till middag, för sådana är vi... nyttiga. Passade även på att köpa en hel låda med tågbana och tillbehör i affären och fick stående ovationer och hurrarop av sonen när jag hämtade honom och meddelade att han skulle få både hämtmat och paket.

 

Och nu har vi då tvingats leka med tågbanan också.

Nu är det egentligen dags för sonen att sova, för tjugo minuter sedan, men han står och hoppar upp och ner i soffan och säger att "snäääälla inte sova"... och jag är lite för trött för att orka ta fighten. Men är väl dags nu kan jag tro.

 

Sedan skall jag se mer CSI och sova... Alltså, det måste vara vansinnigt spännande för er att läsa om mitt liv. :)

Efter att ha läst en kommentar på mitt senaste inlägg så insåg jag att uttryckt mig klumpigt, och bör kanske förklara lite närmare så att det inte framstår som om jag inte tycker vad jag tycker, utan bara skriver det jag gör för att få kompisar :)

 

Kommentaren löd som följande:

Tycker jag att de som säger att feminismen är som en sekt som utesluter de som inte tycker likadant? Nej, det tycker jag inte. Framför allt då feminismen är en väldigt stor och bred rörelse och det inte gå ratt säga att "feminister gör så" över huvudtaget eftersom det finns väldigt många olika åsikter, uttryck och så vidare inom feminismen. MEN... om jag skall vara ärlig tycker jag att det finns mindre grupperingar inom feminismen (och så menar jag verkligen MINDRE grupperingar) som kan vara väldigt bestämda med att de tycker att man har fel om man inte tycker som de. Dock är det viktigt att tillägga att i vissa fall så tycker jag helt enkelt att de har helfel och skulle antagligen aldrig ändra mig på den punkten, medan det i andra fall rör sig om frågor som jag antagligen skulle instämma med dem i om jag hade varit mer påläst och sett det ur samma vinkel som dem.

 

En sak jag också tycker är lite speciell är att folk reagerar väldigt starkt på om just feminister uttrycker att man inte har "rätt åsikt för att tillhöra feminismen" och då säger sekt och så vidare, medan man inte alls reagerar på samma sätt om t.ex. ett politiskt parti eller annan organisation skulle utesluta en medlem vars åsikter strider mot just det förbundets grundvärderingar. Inom feminismen kan man ju inte ens bli utesluten då "feminist" är ett epitet som ingen formellt kan ta ifrån en.

 

Jag har själv inte upplevt mig "mobbad" av andra feminister, även om jag ibland kan ha upplevt mig lite orättvist behandlad eller har fått ta emot kritik (ibland berättigad, ibland inte.. enligt mig)... och saken är väl den att jag är rätt känslig av mig och tar jäkligt illa upp om jag får kritik... även när den är berättigad.. och att det gör att jag tänker mig för innan jag skriver saker. Dessutom vet jag ju med mig att jag ändrar åsikt då och då.. och kanske inte vill cementera varje liten tanke i text på en blogg som jag senare kan komma att ångra.

 

Och naturligtvis utgår jag från mina egna feministiska värderingar... jag är överlag inte speciellt lättpåverkad och skulle aldrig skriva något som jag inte själv kan stå för. Och mina feministiska värderingar skaver inte det minsta mot mina grundvärderingar, utan är helt enkelt en stor del av dem - och har utvecklats från mina grundvärderingar. Sedan kan känslor och logik ibland kollidera och då är det min fasta övertygelse att man skall lita mer på logik än på känslor.

Vet ni, en sak som är lite jobbigt med att ha fått en del nya läsare - och framför allt nya läsare som hittat hit i och med en del av mina mer feministskt inriktade inlägg - är att jag känner lite krav på mig att upprätthålla saklighet, vettighet och vara min feminism trogen. Lite sådär rädd att skriva fel och kastas ut ur klubben.

Men vet ni - ibland har jag ju tankar och känslor som inte alls är speciellt feministiska. Ibland beror de på att jag liksom alla andra är lite patriarkalt hjärntvättad, och ibland beror de på att jag faktiskt har andra sidor av min personlighet också. ... och att jag ibland liksom inte orkar tänka feministiskt. För när man väl ser världen genom sina femi-glasögon, världen som den är, så är det lite depp faktiskt. Mycket att vara förbannad på och ledsen över.

 

En sak jag känner som känns som jag vill smyga lite med är det där med att jag faktiskt inte alls känner igen mig i det där att kvinnor talar ett känslosamt empatiskt språk och män talar logiskt och kallt manspeak. Nu kan det ju vara så att det jag läst om manspeak är missuppfattningar men i alla fall så känner jag att det sätt många män talar på inte alls är speciellt logiskt. Skall jag hårddra det och vara nästan lite raljerande så tycker jag att en hel del män har ett ganska inåtvänt men ändå inte känslosamt sätt att se världen. Lite sådär som barn - att om jag tycker så, så är det så, och om du inte tycker så, så vill jag inte prata mer med dig. Inte alla såklart. Men en hel del. Och det sättet att prata passar mig ju inte.

Dock passar det där stereotypt känslobaserade sättet att tala mig inte heller. Visst kan jag vara en känslosam människa och ibland lite överempatisk men i de flesta samtal och resonemang tycker jag det är lättare om man inte tar med känslor alls. Min dröm hade varit att alla var lite mer som Sheldon och Amy i Big Bang Theory. Lite mer logiska, rationella och rakt på sak. Lite omedvetna om sociala regler. Så mycket lättare då.

 

Well well... vet inte alls vad jag ville säga med det. Nu skall jag se gamla avsnitt av CSI. Jag skrev ju någon annan gång att min man är lätt att tala med.... kanske skulle tillägga att han är lätt att tala med NÄR han talar. Det gör han icke när det är spelkväll. Då sugs han in i sin datorspelsvärld och det är som att tala med en vägg. Han lyssnade inte ens när jag sa att jag ville beställa ett The Walking Dead survival kit, och läste upp vad det innehöll, och då är det illa.

Jag har inte riktigt tid att skriva den här veckan känner jag. Börjar på långa inlägg men avslutar dem aldrig. Har bland annat läst en hel del på Fannys blogg och försökt göra en analys av mitt eget förhållande. Tycker att det är svårt. Det enda område där jag egentligen själv kan observera en ojämställdhet är i föräldraskapet, att jag som kvinna omedvetet förväntas ta ett större ansvar eller i alla fall ta ansvar över andra delar (de mer tråkiga sådana). Något som jag också faktiskt känner mig lite medskyldig till då jag mot min mans vilja tjatade till mig i princip hela föräldraledigheten.

 

Om man utgår från den gamla boken Det kallas kärlek, så känner jag egentligen bara igen mig i den del som handlar om att det i ett förhållande ofta blir så att kvinnan är mer intresserad av att lära känna mannens vänner och ta del av hans intressen än tvärtom (även om vi i stort har samma intressen).

 

I övrigt tycker jag att det är svårt att analysera ett system jag själv är en dle av och tycker att det är svårt att hitta exempel på det man skulle kunna kalla "vardagsförtryck" som jag känner stämmer in på hur det ser ut hos oss. Min man talar inte manspeak, han kan vara känslosam, han är intresserad av feminismen och i sådana frågor ger han mig som kvinna tolkningsföreträde. Vi delar samma värderingar, han har inte mer inkomst eller kapital än mig, han fattar inte mer beslut än mig....

Jag lever ju dock inte i en illusion att vi skulle vara unika och helt ha undvikit de patriarkala normer som präglar vårt samhälle - så exempel på hur dessa kan ta sig uttryck i vardagen i ett förhållande tar jag gärna emot.

 

Annars har jag mest sysslat med att vara med min son som vägrar gå till dagis - något jag måste utreda tillsammans med personalen där då han har långa underliga historier som förklaring till varför.

Jag har också haft allehanda möten med människor kring saker jag just nu inte vill ta upp i bloggen. Juridik är krångligt men börjar fasen bli expert.

 

Har också läst bra blogginlägg, varav de jag just nu kommer ihåg och kan tipsa om är:

 

 

 

 

Nu telefonsamtal och arbete och annat...

Jag kan förstå att många, och däribland även jag ibland, inte alltid orkar ta debatten. Inte orkar förklara en gång till. Inte orkar höra samma försvarstal och samma argument man om och om igen redan "motbevisat". Jag fattar det. Lusten till det finns inte alltid.

Men jag kan också se att det finns konsekvenser av att inte ta debatten i vissa lägen. Ibland (kanske ofta) är de som frågar kanske inte alls intresserade av att höra svaret, de har sin åsikt och tänker inte ändra sig vad du än säger och deras enda anledning till att fråga var för att få möjligheten att förlöjliga dina svar, men ibland kan det faktiskt vara så att det som frågar har ett genuint intresse eller i alla fall är öppen för en förändring i sitt sätt att tänka.

 

Jag råkade själv ut för det igår, att jag frågade en sak i ett kommentarsfält och fick till svar att jag ändå inte skulle vara öppen för svaret. Nu har vi rett ut det hela som var ett missförstånd, men just då kände jag mig inte bara dumförklarad och lite ledsen utan också nedtryckt och utestängd. Jag kände just då en känsla av att jag inte ansågs bra nog för att få ta del av deras tankar. Och jag insåg att det är en känsla jag aldrig vill skapa hos någon som kanske är på väg in i feminismen. Kanske är det ändlösa tjaffsandet och debatterandet värt det om man efter hundra gånger slutligen når fram till någon, om man för en gångs skull kan skapa ett "aha".

 

För det är ju så jag själv lärt mig. Jag föddes inte feminist och jag i mina dagar haft den ena idiotiska åsikten efter den andra och prövat mig fram, läst böcker, diskuterat med människor, ställt frågor, blivit motbevisad och ackumulerat kunskap som lett mig dit jag är idag. Jag kommer med största sannolikhet förändra dessa åsikter. Vissa av dem kommer fördjupas och kunna kopplas till andra erfarenheter medan andra kommer släppas då jag kommer få nya kunskaper som gör att jag inser att en del av det jag tyckte var fel. (Ta bara frågan om prostitution som jag långsamt börjar ändra uppfattning om - vilket jag kommer återkomma till en annan dag).

 

Men jag kan faktiskt uppleva att det ibland är svårt att komma vidare inom feminismen då många av oss blivit så illa behandlade, så ifrågasatta och brända att vi helt enkelt inte vill svara på frågorna längre. Vi går i försvar och attackerar lite väl lätt ibland. Det är synd.

I natt sov jag sammanlagt ca 1-2 timmar på grund av en kombination av gråtande barn, sparkande barn, värkande rygg, snarkande man och högt kurrande katt. Nu sitter jag på jobbet och på gränsen till medvetslös.

Hade jättebra tankar om vad jag skulle skriva om när jag läg och stirrade i taket i natt men dessa har nu ersatts av ett statiskt brusande ljud och inte mycket vettigt alls kan produceras.

 

Kan i alla fall säga att några av de saker jag anser vara viktigt med att jobba mot steretypa könsroller och utseendehets är för att kvinnor skall kunna se ut mer såhär, om de vill, och män skall kunna vara mer såhär, om de vill. Nu tror jag dock inte att företaget i fråga gällande skyltdockorna med könshår bryr sig ett dugg om kvinnokamp utan enbart vill ha uppmärksamhet, tyvärr. Störde mig dock otroligt på att man på TYT lyfte frågan genom att två män skulle sitta och tycka till kring om de anser det vara trevligt med håriga kvinnor. Varför skall männens åsikt alltid vara i fokus!? En kvinnas knullbarhet är tydligen det viktigaste i världen.

 

Även om jag inte är sådan som person, önskar ibland att jag vore det, så gillade jag mycket Fannys inlägg om att man faktiskt inte bara kan vara snäll utan kanske måste se till att uppfattas som ett hot för att åstadkomma förändring.

 

I övrigt har jag egentligen massor mer tankar efter Belindas jäkla program, men känns som om alla skrivit så mycket om det de senaste dagarna att jag inte vet om jag har så mycket mer att tillföra. Sitter fortfarande med den där enorma frustrationen över att ett program som kunnat bli något vettigt bara flamsades bort. Egentligen hade man kunnat ta programmet rakt av och bara i slutet av varje delmoment lagt till några förklarande, problematiserande eller intelligenta frågor samt påpekat att det man tar upp är en mycket liten (och i vissa fall ovanlig) del av feminismen för att det hela skulle ha funkat utmärkt.

Belinda själv satt i debatt och sa att det hon hade velat var just det som sker nu, att det debatteras mer kring feminismen och att "riktiga frågor" lyfts. Med detta resonemang ser jag ett antal problem:

1. Feminismen kritiserades jävligt mycket redan innan och har alltid gjorts

2. Feministiska frågor debatteras alltid av feminister och andra, och de "stora frågorna" var aldrig glömda

3. De "små frågorna" är inte oviktiga - som jag tagit upp innan

4. Man kan hålla på med båda stora och små frågor... vilket inte framkommer

men främst av allt

5. De som inte deltar i debatten efteråt utan bara ser hennes program får en jävligt skev bild av feminismen och det sprider vanföreställningen om att feminister bara fjantar runt med hitte-på-problem

 

Åååh vad jag behöver sova

Just nu är det lite väl mycket. Nico avslutade ju nyss sin penicillinkur och blev nu genast sjuk igen. 39 graders feber och gråter för att han har ont i örat. Så blir vabb och till doktorn imorgon.

Har dessutom massa möten denna vecka med konsumentrådgivare och jurist och har fått gå igenom tusen papper inför det. Och så har vi målat kontoret och försökt röja lite innan.

Känner mig halvsjuk själv och skulle helst bara sova.

Sammanfattningsvis så är det synd om oss. Punkt.

Jag ligger och väntar på att maken skall komma hem (dröjer ca två timmar till tror jag) och har tråkigt så jag snodde en sådan där lista från en annan blogg. Har jag tråkigt så skall ni ha tråkigt,.. sådana är reglerna.

 

En bild på dig som inte är så hemskt fördelaktig?

Denna:

 

 

En bild på dig som är mer fördelaktig?

Denna:

 Jag vet att det är den klassiska "modell för en dag"-bilden men tycker om den, för om man ser den i större format ser det nästan ut som om jag har huggtänder :)

 

Vad har du gjort idag?

Umgåtts med min bror, min mamma och min pappa. Lekt med min son. Försökt städa. Känt mig småsjuk och haft ångest för att jag inte får saker gjort. Typ.

 

Vad har du för framtidsplaner:

Få klart i huset, skriva mer, träna mer, leva och vara glad. Ta det lite som det kommer.

 

En bild från i somras:

 Hittade inte en enda bild på mig själv från i somras så blir en bild på Nico i sin koja.

Vilken är din senaste googling:

"Andrew Scott"... Jag har lite av en störning då jag googlar och läser om allt och alla förknippat med serier jag tycker om. Just nu är det Sherlock på tapeten.

Vad köpte du senast?

Snus?

Vad skulle du vilja lära dig?

Jag skulle vilja kunna spela ett instrument, jag skulle vilja kunna göra snygga hemsidor, jag skulle vilja vara bra på att måla tavlor och att orka skriva ner alla historier jag har i huvudet.

 

Vilket var ditt bästa ämne i skolan?

Jag var ganska bra i många ämnen, men svenska, religion, filosofi och internationell politik var jag nog bäst i.

 

Kan du åka skateboard?

Nej... jag är superrädd för att ramla och har dålig balans..

 

Är du en bra sambo?

Beror väl på vad man uppskattar och inte. Jag är snäll, går att diskutera med, demokratisk, lagar mat och är rätt chill med det mesta. Kan dock bli ett monster en gång i månaden och är urusel på att städa. Plus att jag kräver att det är tyst efter klockan 22 på kvällen.

Det grövsta brottet du har begått?

Körde bil på fyllan innan jag hade körkort en gång i tonåren... på natten... på en liten skogsväg i ingenstans... men det var jävligt dumt gjort.

Något som många tycks anklaga dagens feminister för är fokusering på "små frågor", saker som de anser vara oviktiga. "Vad spelar det för roll?" och "Är det så noga?"... man förlöjligar engagemanget och får det att verka som om vi feminister brusar upp för minsta lilla. Det man inte tycks se är hur de så kallat små frågorna hör ihop med de stora frågorna - och hur de små frågorna ibland till och med skapar de stora frågorna.

Vad fan snackar jag om undrar ni?

 

Om vi tar objektifiering till exempel. Objektifiering av kvinnan, främst då sexuell objektifiering, är så vanligt att vi knappast ens tänker på det. Vi ser dagligen reklam som den visad nedan:

Vi ser kvinnor mer eller mindre omotiverat avklädda på film hela tiden.Men vad gör då det? kanske någon tänker. Det är väl inte farligt med nakenhet? Kvinnor får väl göra som de vill? Det är väl trevligt att andra tycker att kvinnor är attraktiva? Problemet är:

 

Kvinnan får sällan "bara vara människa" utan skall ständigt framställas som något att åtrå, ett objekt kopplat till sex, något som finns till för mannen att betrakta och vilja ha. Nakenheten framställs ytterst sällan som något kvinnan gör för sin egen skull utan för något hon gör för en man. För det skall inte vara vilken nakenhet som helst, inte vilka kvinnokroppar som helst - det skall vara nakenhet och kvinnokroppar som en man vill se. Att det är så tydligt att kvinnan, hennes kropp och hennes sexualitet skall vara till just för mannen kan man t.ex. se genom att brutalt sex och våldtäktsscener är i det närmaste vardagsmat i modern film medan man fortfarande kan chocka och provocera genom att ens antyda kvinnlig onani.

Och vad kan detta då leda till i förlängningen (eller vad leder det till rättare sagt)?

Dels leder det till en våldtäktskultur och en kultur                Dels leder det till problem för kvinnor att tas på

med annat våld mot kvinnor då den bild som                       allvar på bland annat arbetsmarknaden eftersom

vi matats med är att kvinnan finns till för mannens               hennes värde hela tiden kopplas till hennes

njutning och hans behov. En kvinnas nej kan tolkas             utseende. Hon får absolut inte vara ful då det

som ett ja då tanken att en kvinna inte skulle vara               är i det närmaste en förolämpning att inte vilja

tillgänglig är närmast ofattbar. Hennes vilja är                      behaga mannen, men inte heller för snygg då

oviktig. Hon är en sak - ett objekt.                                      det för tankarna för mycket till sex.

 

Hela tiden används också denna objektifiering för att trycka ner, avfärda och härska över kvinnan. En kvinnlig chef kan man alltid skoja bort med ett "Henne skulle man allt vilja sätta på höhöhö". En arg kvinna förklaras med "att hon fått för lite kuk höhöhö". En kvinnlig meningsmotståndare kan antingen vara så snygg att hon antagligen är korkad (alternativt använda lite sexskämt igen) eller så är hon ful och då antagligen bitter. Hon har haft för mycket sex eller för lite sex. Hon klär sig för slampigt eller så ser hon pryd ut.

 

Så "de små frågorna" är inga små frågor för de genomsyrar hela samhället och leder till stora problem. Problem som vi sedan möter i rättegångar, domslut, på arbetsplatser, i debatter och så vidare.

 

För mer, och bättre, om samma sak se klippet nedan.

 

 

 Jag började igår att skriva ett långt jäkla inlägg om viktigt arbete som jag anser att feminismen/feministerna gör, men sedan tog batteriet i datorn slut innan jag hann klart och idag kände jag mig helt osugen på att fortsätta. Folk lyssnar aldrig ändå... eller så är jag bara bitter och trött så här på morgonen (ok, lunchtid).

 

Idag är maken bortrest och jag hade en plan att inte bara lyckas städa hela huset utan också måla kontor och grejer. Än så länge har jag inte lyckats förflytta mig från soffan där jag satte mig när jag gick upp (efter att ha lekt "att det regnar" med Nico - vilket innebär att jag måste sitta med honom under hans täcke och göra ingenting).

 

Här i soffan har jag inte gjort mycket mer än att kolla olika intervjuer på YouTube.... jag är så slapp... och har så mycket jag borde göra. Ångest.

Alla de som pratar om att män skall vara män och vad som är manligt och inte, läs (och framför allt se) detta och inse att vi är påverkad av kulturen och idealen förändrar oss. Vad som var ok igår är inte ok idag och tvärtom. Vi kan själva skapa den verklighet vi vill ha.

Tackar Genusfotografen för ett, som alltid, helt underbart inlägg.

 

Ett litet smakprov på vad ni har att vänta er så att ni inser varför detta måste läsas:

 

Jag bestämde mig för att inte läsa så mycket om första avsnittet av Belindas programserie innan jag själv hade sett det. Ville bilda mig en egen uppfattning när jag såg det utan att färgas alltför mycket av vad andra tänker och skriver. Och sedan så såg jag det då....

 

Belinda Olsson var med och skrev boken Fittstim. En av de böcker som var med och satte igång min egen feministiska process. Därför känns det väl som en extra stor besvikelse att nu se henne göra grimager, rynka pannan och sucka åt allt i dagens feministiska rörelse. För det är det hon gör genom hela programmet - överdrivet uppgivet och ifrågasättande minspel... som om det vore lite komiskt det hela. Och hon gör alla antifeminister en stor tjänst...

 

Men ok, jag skall steg för steg gå igenom det jag tänkte och skrev ner då jag såg det hela. Hon börjar ju det hela med frågeställningen "Är feminismen på rätt väg?", utgångspunkten är alltså ett ifrågasättande av hela den feministiska rörelsen som hon då förknippar med ordet hen, att inte berätta barnets kön och att äktenskapet är förlegat. En ganska snäv och fördomsfull syn på feminismen kan jag tycka, och upp till var och en kan jag också känna.

 

Sedan väljer Belinda, som själv tycker att media fokuserar på fel saker inom feminism, att välja ut de mest extrema feministiska yttringarna hon kan komma på. Och med extrema så menar jag att de är mer ovanliga än vanliga, och inte att jag anser att det är något fel på dem.

Hon börjar med aktivistgruppen Femen och någon mindre grupp tjejer som ville få bada topless i Malmös badhus - och det hela verkar mest handla om hennes egen ovilja att visa brösten. Hon är inte bekväm med det, så då är det nog fel? Och om dessa kvinnor sysslar med annan feministisk kamp än topless-aktioner framkommer aldrig, den frågan tas aldrig upp... och det gör de antagligen.. men bröst är ju mer spännande i tv...

Hade hon ens någon poäng, mer än att få feminister att verka lite tossiga och sugna på att vara nakna? Deras budskap.... var det viktigt?

 

Sedan besöker hon hen-dagis som hon framställer som något riktigt hemskt. Hon använder orden "social experimentverkstad" och "barnen som spjutspetsar i den feministiska kampen" - innan hon ens tagit reda på vad det handlar om. Det spelar ingen roll att kvinnan på dagiset försöker förklara att man inte försöker ta bort biologiskt kön och att barn vet vad de har för könstillhörighet - att man jobbar med det sociala och kulturella könet för att alla skall få samma möjligheter. De orden går inte in. Belinda rynkar på näsan och vill inte förstå. Att ta upp frågor om trans och att det kanske är viktigt för någon annan än henne själv... nej, det faller henne inte in.

 

Hon går vidare och besöker en läkare, en hjärnspecialist, och trots att denne framhåller att det är större individuella skillnader mellan hjärnor än vad det är skillnader mellan könen så är det bara det där med skillnad mellan kön som Belinda tar med sig. Man kan inte behandla alla lika, poängterar hon och jag undrar vem det är som säger att man skall göra det? Man skall behandla alla som individier oberoende av kön är det jag tror på och många med mig, vilket verkar mer logiskt då det ju var stora individuella skillnader. Den biten tycks dock inte Belinda greppa... hon har med sig nidbilden av att feminismen vill göra alla till en grå massa.

 

Efter detta besöker hon en mamma som inte vill köna sitt barn. Här vill och kan jag inte lägga någon värdering i detta, men tycker det är dumt att lyfta detta som något slags vanligt fenomen inom feminismen då det inte är det... och undrar också vad det är som gör att Belinda bara måste veta barnets kön. Och undrar varför hon själv inte kan problematisera denna önskan. Men nej, hon nöjer sig med att sucka och stöna och visa att hon tycker att detta är så konstigt.

 

Ebba Witt-Brattström får sedan ta plats och kritisera feminismen. Jag tycker det kan finnas en poäng i detta att ta upp hur arbetsmarknasfrågor ibland får för lite utrymme. Dock tycker jag att de båda, trots att de nämner det, missar att fånga upp tråden att det kanske inte är så att kampen inte först utan att den bara inte får utrymme medialt. Belinda talar själv om att saker nu för tiden måste vara mediasexiga - och det är vl just det hon utnyttjar här. Att kritisera något alla älskar att kritisera, att lyfta det udda, det snaskiga. Och även här tas missuppfattningen upp om att feminismen vill ha ett enkönssamhälle - nidbilden som får sto oemotsagd.

Och när de ändå pratat om det där med löner så söker hon upp en kvinna med låg lön för att utreda om det är hennes fel, men kommer mest förnöjt fram till att hon inte kallar sig feminist... och letar upp folk på stan som inte heller kallar sig för det.

 

Det hade kunnat vara viktiga diskussioner i detta program. Om varför feminismen har så svårt att få bort de nidbilder som finns, om faminismen verkligen inkluderar arbetarkvinnorna och så vidare. För intern kritik och ifrågasättande kan vara nyttigt. Men det är inte detta. Detta är bara att spä på fördomar. Ett program som handlar mer om saker Belinda tycker och inte förstår. än om feminismen i sig.

Gudrun Schyman som ändå är aktiv politiskt inom feminismen och kämpar  just för både de stora och små frågorna får knappt något utrymme alls. För Belinda håller ju inte med, hon tycker att vi skall vara tacksamma.

 

Och nästa program skall ägnas åt de stackars männen. De som lider så.

Alltså... det är svårt att skriva detta sakligt och utan att raljera för jag känner bara "Va fan håller du på med Belinda?".

 

Läs gärna vidare här:

 

 

 

 

 

Det finns massor mer att läsa om det hela, men jag orkar inte tänka på Belinda mer. Så besviken.

 

 

 

 

Har lite mycket nu på jobb och hemma så hinner liksom inte sitta ner och formulera tankar alls. Finns ingen ork till det helt enkelt. Ibland måste man prioritera livet utanför det dära internettet. Har haft så mycket i huvudet det sista att jag glömmer av allt. Glömmer svara på mail, att ringa upp folk och allt möjligt. Ursäkta för detta, jag återkommer snart.

 

Så länge kan jag tipsa om saker jag själv läst som jag tycker att ni också kan läsa.

 

Detta inlägg av Mondokanel till exempel (en ny blogg jag fann via Schmenus och tycker mycket om)

 

Lady Dahmers två inlägg om det där med samtyckeskrav - upplysande och viktigt.

Inlägg 1 och Inlägg 2

 

 

Ja så det kan ni ju roa er med att läsa så länge. Själv väntar jag på att min son skall somna men han ligger här i sin säng och vrålar: JAG ÄR ARG MAMMA!! så det kan nog dröja ett tag innan han somnar. Efter det skall vi se nåt avsnitt eller två av Homeland och sedan sova..... om jag någonsin slipper ut ur detta barnrum vill säga.

 

För övrigt befinner jag mig just nu i en Sherlock-inducerad depression. et har varit typ två år mellan alla säsonger och nu skall jag alltså behöva vänta i TVÅ ÅR på att få se Sherlock och underbara Moriarty igen!!?? TVÅ ÅR?! Världens bästa detektiv och världens härligaste skurk - hur skall jag klara mig utan?

.

.

Jag förstår människor som vill vara fina. Vi belönas om vi är fina. Vi får uppmärksamhet om vi är fina. Hur mycket man än försöker motverka och värja sig så kan man inte riktigt det. Ibland vill jag med vara fin. Ibland vill jag också få bekräftelse.

För även om jag av protest på orättvisa, sjuka ideal och av lathet ofta skiter i att raka mig så är det ju inte så att jag ärligt kan säga att jag kan känna mig sexig med håriga ben... Om man nu måste känna sig det...

 

Det är i de svaga stunderna man sätter sig och torterar sig själv med en epilator bland annat.

 

Men jag sminkar ju som sagt var mig inte så ofta. Hur sällan insåg jag inte förrän  idag då jag tagit på mig lite eye-liner och mascara och dagispersonalen utbrister i ett: Nicos mamma har sminkat sig!, och mina kollegor på jobbet stirrar förundrat på mig när jag kommer.

Och samtidigt som jag känner att det hela är helt sjukt egentligen så blir jag ju nöjd. Nöjd över att vara fiiiin.

 

Målade till och med naglarna igår. Började med en fin grön nyans. Fortsatte med en fin lila glittrig nyans. Tillsammans blev det en färg jag kallar för zombie-spya - men ändå rätt nöjd :)

 

Jag läste en text en tjej skrivit på Facebook och var bara tvungen att dela med mig av den för det var så bra skrivet. Jag hoppas att detta är ok med henne, men då hur många som helst delat den på Facebook så antar jag det.

Hennes namn är Lovisa Ternby, och det hon skrev var detta:

 

 

Detta inlägg baseras på en kommentar jag läste på Blekks blogg och jag vet att hon mest ansåg att det som skrevs i kommentaren var ordbajseri, men jag har funderat lite kring det hela och tycker att det är en relevant tanke och vill därför resonera lite kring det. Observera dock att detta är lite lösa tankar, som jag mycket väl kan tänka helt fel kring, så jag är väldigt öppen för att man rättar mig om jag tänker helt fel eller ger mig sina synpunkter på det hela.

 

Kommentaren handlade helt enkelt om faran med att klumpa ihop män och säga att "så här är de". Att det i detta skulle finnas en risk för det man kallar självuppfyllande profetia - att man blir som det förväntas att man skall bli.

 

Jag skulle vilja säga att jag inte håller med om man försöker använda det som ett argument för att aldrig generalisera kring män (eller kvinnor). Att generalisera krävs ibland för att lyfta fram och belysa samhällsstrukturer och återkommande mönster.

 

Men jag kan också se problemet i att man kan tänka sig att man i och med generaliserandet ibland upprätthåller könsstereotyper genom att hävda att ett visst kön är på ett visst sätt. Och att den utpekade gruppen får svårt att bryta det mönstret då de inte får någon möjlig utväg.

 

Går det att förstå hur jag tänker? Jag känner dock att det är en svår fråga eftersom man inte kan välja det ena eller det andra.... Även om männen inte är den förtryckta gruppen så hamnar de i samma situation beträffande förmågan att bryta ett mönster som kvinnan befinner sig i.

Kvinnor ÄR såhär - men var inte så. Män ÄR så här - men var inte så.

Hur når man en lösning? Hur hittar man ut? Någon som vet?

Åter måste jag påpeka att jag tycker att lagstiftningen måste förändras. Det måste införas samtyckeskrav, och vi måste förändra sättet samhället ser på våldtäkt. För hur vi ser på våldtäkt speglar sååå jävla mycket hur vi ser på kvinnan - och det är inte ok någonstans!!

 

Schmenus la upp detta vilket säger en hel del om hur vårt rättssystem fungerar. Fall hämtade från media den senaste tiden

:

 

Och utan att vidare kommentera bakgrund till konflikten vissa bloggare emellan eller på något sätt uttala mig i skuldfrågan, då jag inte är insatt och jag inte anser det hör till saken så måste jag säga att jag anser att en demonstration/manifestation kring våldtäktsfrågan bör fokusera på just detta. Att säga att vissa inte är välkomna för att de är för arga eller har fel åsikter i övrigt, eller att säga att man inte vill gå för att man ogillar den som håller i det hela och vad denne sagt, tycker jag är... illa, för att urttrycka mig med milda ord. DET HANDLAR OM ATT VI INTE VILL ATT MÄN SKALL KUNNA VÅLDTA KVINNOR OCH KOMMA UNDAN MED DET - inget annat. Kan man inte ta och lägga allt annat tjafs åt sidan för en stund bara i det läget? Kan man tycka...

(se ibland kan jag också vara sådär arg och trampa på tår)

 

Trots att jag själv varit med om både det ena och det andra så har jag tidigare förhållt mig skeptisk till samtyckeslagstiftning. Jag har tänkt att det låter ju jättekonstigt och alldeles ospontant att behöva "fråga om lov" innan varje sexuellt möte. Tänkt att det lite dumförklarar människor och att de skulle avsakna förmåga att se skillnad på den som inte vill och inte vill ha sex.

 

JAG HAR ÅNGRAT MIG!!!

Jag var tydligen extremt naiv som trodde att vi någonsin skulle ha ett rättsväsende, eller en kultur, som anser att det räcker med att man sagt nej.

 

Och för er som fortfarande tycker att den där samtyckeslagstiftningen låter skum så handlar det alltså inte om att sitta med en kontrakt för sex som både parter skall skriva på innan de kan sätta igång, utan det handlar om att bevisbördan i en rättegång förändras. Det handlar om att istället för att man har det som idag då en man kan komma undan om han på minsta lilla sätt kan peka på att det fanns minsta lilla möjlighet att han inte fattade att kvinnan inte ville, så skulle han istället behöva bevisa att det fanns solklara skäl till att han trodde att hon ville. Istället för krav på ett nej, så skall det finnas ett krav på ett ja.

Och om det är det enda sättet att skydda kvinnor från att bli våldtagna, enda sättet att få män att tänka till, enda sättet att förändra synen på kvinnans rätt till sin egen kropp och förändra synen på våldtäkt så är det sp det måste vara. OCH DET MÅSTE DET för som det är nu är fan oacceptabelt.

 

Läs gärna det Fanny och HejBlekk skrivit om saken. Båda är mer välformulerade och bättre på djupanalys än vad jag är.

Idag har i alla fall maken fått saker gjort. Satt innertak och grejat i kontoret. Inte mycket kvar nu så är hela huset klart invändigt.

Själv har jag fortfarande inte mått bra på grund av den tidigare magsjukan/influensan/whatever och det faktum att jag inte sover på nätterna. Har noll energi och ork, och typ flimmrar för ögonen på mig hela tiden.

 

Nico har varit ovanligt lugn idag och det fick sin förklaring på kvällen då vi plötsligt upptäckte att han hade feber och var helt hes. Detta trots att han går på penicillin för öroninflammation. Finns det inga gränser fö rhur mycket ett barn kan vara sjuk? Är ju jättesynd om honom. Han har de senaste åtta veckorna varit helt frisk i två av dessa.

 

Och övertrött eller något har han blivit för just nu pendlar han mellan att hoppa uopp och ner i sängen och ligga ner i en hög och gråta. Själv kämpar jag för att behålla lugnet och vara pedagogisk och inte börja dunka huvudet i väggen av trötthet.

 

Enda ljuspunkten, förutom att Hampus varit så duktig med renoveringen idag, är att första avsnitten av nya serien Helix har kommit. Virus, isolerad gforskningsstation, mystiskt... än så länge lovande. Dock är den en sådan där satans riskserie - en sådan de kan lägga ner plötsligt utan att man får svar på något alls.

Men om det händer kan man i alla fall glädjas åt att det bekräftats att handlingen är klart för två ytterligare säsonger av Sherlock.

På grund av trevliga länkar till min sida och min oförmåga att hålla mig borta från diskussioner så har en del nya läsare dykt upp, och som vanligt är min omedelbara respons att göra en lista och berätta lite mer om mig själv vilket antagligen resulterar i att dessa nykomlingar omedelbart skräms bort. Något jag själv börjat fundera på om det kan vara en omedveten skyddsmekanism då jag samtidigt som jag glädjs över nya läsare får prestationsångest av det. Men HEJ O VÄLKOMNA!

 

Knyttet a.k.a. Emma här (eller snarare tvärtom)

 

Jag är feminist.

Jag är långt till vänster politiskt.

Jag är ateist.

Jag älskar att studera vilket hittills inneburit socionomexamen, magisterexamen i socialt arbete, sexologi, klinisk sexologi, mobbingförebyggande arbete, familj- och föräldrapsykologi, pedagogik, två kurser om unga och internet samt en kurs i fantasylitteratur. Vill läsa någon genuskurs men då jag mest läser på distans så har jag inte hittat någon passande ännu.

 

Make som är autodidakt geni inom elektronik, typ.

Son som är 3.5 år.

Två katter, varav en är normal.

 

Över nätet har jag egentligen ingen aning.... Irl är jag ganska tyst bland människor jag inte känner väl, men när jag väl börjar prata är det svårt att få mig att sluta.

 

Jag vet inte om jag har någon egentlig stil då jag tycker massor av olika stilar är snygga och hoppar lite hit och dit, men eftersom jag är kurator känns det lite obligatoriskt med stora tunikor.

 

Jag tycker om att läsa mycket, men har sällan tid till det nu för tiden. Älskar att skriva men har sällan tid till det heller. Tycker om att samla på mig tavlor och inredning med nörd-tema. Älskar scifi och fantasy.

 

Facebook, min mail, Bloglovin, Feber.se, Imdb, YouTube, Etsy och denna sida.

 

 

Är extremt rädd för att bränna mig och undviker därför gärna att elda, vara nära eld, ta ut saker ur ugnen och steka bacon som skvätter.

 

Har rätt onyttiga matvanor...

 

Om man undrar saker får man gärna fråga....

Idag har varit en mindre bra dag då jag mått illa och inte kunnat äta på typ hela dagen, och enbart roat mig genom att ligga och kolla på saker jag inte har råd att köpa på nätet - vilket i längden blir smått deprimerande. Både på grund att man vill har råd, men också för att jag börjar skämmas för mitt eget ha-begär. Fångad i konsumtionssamhällets garn - den som har mest nördgrejer när den dör vinner.

 

Och efter att ha gullat med min underhållande unge några timmar och han sedan somnat så ville maken skjuta tonåringar ( i Battlefield - datorspel - icke irl - han dödar inte folk på riktigt) och jag beslutade mig för att se Blå är den varmaste färgen. Det var en bra film som innehöll så mycket sex att jag blev generad fast jag var helt ensam (jag blir ofta generad av sex på film - sådan är jag) men den slutade deppigt så hela dagen kändes lite sådär depp.

 

Men då avslutades dagen med att jag blev räddad av bloggen Pelles Personliga. Han påminde mig om att Hej Sonja även finns på internet och nu har jag fnissat och skrattat en bra stund här i min ensamhet i sängen. Jag brukade följa Sonjas blogg, men så har jag glömt bort den ett tag av outgrundlig anledning. Men tack vare Pelle har jag hittat min väg tillbaka. 

 

Sonjas blogginlägg och hennes videoinlägg är i särklass något av det mest underhållande som finns. Hennes humor är helt underbar. Hon har världens skummaste humor som ibland är så skum att jag inte ens förstår den - vilket gör det hela ännu roligare. Ibland kan man för en stund tro att hon är smått galen - men det är hon ju inte. Hon är bara jäkligt smart, grym på satir och en grym skribent. Det enda svåra med hennes blogg är att jag ibland inte vet om hon menar allvar eller inte med det hon skriver (vilket i sig kan vara underhållande).

Sonja är lätt en av de bloggare jag helst skulle vilja träffa... och det hade ju varit teoretiskt rätt lätt då hon bor i en grannkommun typ. Dock vet jag inte om jag hade vågat träffa henne. Hon har ju så briljant humor och jag är rätt o-rolig. I alla fall har min humor ingen direkt finess - jag skrattar åt nästan allt, och de gånger folk skrattar åt något jag säger så var det ofta inte menat att vara kul utan jag var bara förvirrad.

 

Så tack Pelle och tummen upp för Hej Sonja. Nu skall jag sova.

(Har ni lagt märke till att blogginlägg jag skriver precis innan jag skall sova, då jag är trött, ofta har en speciell flummig stil... Det är för att jag har konstig humor då jag är trött. Och en förkärlek till perenteser...)

 

(Skall någon gång komma ihåg att återkomma både till filmen Blå är den varmaste färgen, och fenomenet att jag blir extremt gererad av sex på film. Jag måste omedelbart börja göra något annat när det kommer sex på film... som att fippla med mobilen eller berätta ovidkommande historier... Skumt)

 

En gång läste jag att det på ställen i japan fanns skrikbås där man kunde gå in i ljudisolerade små rum och bara få skrika av sig. Det finns stunder då jag känner att jag verkligen skulle behöva det, för när jag läser om våldtäktsmän som går fria trots omfattande bevisning.. om och om och om igen... så har jag liksom inga ord kvar utan bara arga, frustrerade gallskrik som bubblar upp i mig.

Och så tänker jag på hur omvärlden i samband med Assange.historien kallade Sverige för manshatande land som kallade varje "liten grej" för våldtäkt... jo just det... Kanske bryr vi oss om kvinnor till ytan och slänger fina ord omkring oss men när det kommer till kritan så har vi fan inget rättssystem som hjälper våldtäktsutsatta kvinnor. Där går vi fan bakåt i utvecklingen. Och om de kallar OSS, feministerna, för manshatare så skulle jag säga att det är DE, inom rättssystemet som är manshatare. Det är de som tydligen ser män som korkade satans djur som inte kan hejda sig utan bara måste sätta på när de känner lust och som inte kan ske skillnad på en kvinna som skriker i panik och smärta och en kvinna som njuter.

 

Läs detta istället... jag orkar fan inte

 

 

När leksaksföretagen allt mer försöker ge ut genusmedvetna leksakskataloger utan stereotypa könsroller så möts de av kritik från en hel del håll, vilket jag tycker är otroligt sorgligt. I Sverige talas det om att det skulle vara en oviktig fråga att att man kan fokusera på viktigare saker, att "PK-maffian" bestämmer eller att man försöker förhindra "pojkar från att vara pojkar och flickor från att vara flickor". I utlandet är det än värre: Där talas det om manshat och nästintill barnmisshandel. Kring detta har jag en hel del att säga, men kan börja med att skriva att för det första utesluter engagerande i små frågor inte att man engagerar sig i stora frågor och för det andra anser jag det inte vara en liten eller oviktig fråga. För det handlar om vilket budskap som skickas till min son kring hur han får och bör vara, och jag vill att han skall känna friheten att vara precis den han vill. Och om jag skall betecknas som PK-maffia för att jag vill det bästa för mitt barn, så är jag stolt över att kallas det.

 

Men vi kanske skall reda ut en vanlig missuppfattning först: Anser jag som anser genusfrågor vara viktiga att flickor inte skall få klä sig i rosa och leka prinsessor och att pojkar inte skall få leka med bilar? NEEEEEJ. Att det skall vara så svårt att förstå. Jag vill inte begränsa barns möjligheter utan skapa fler möjligheter. De flickor som vill vara prinsessor och leka kök skall få göra det, men de pojkar som vill leka prinsessor och leka kök skall också få göra det. De flickor som vill leka med bilar och bygga rymdskepp av lego skall få göra det och samma sak med de pojkar som vill detta. Problemet är ju att de tidigare leksakskatalogerna (och fortfarande förekommande sådana, samt reklam för leksaker och barnprogram etc) visar barnen att det finns gränser. Att beroende på vilket kön de har så tillskrivs de vissa egenskaper och attribut som dikterar vad de bör och inte bör tycka om att göra för att vara "riktiga" flickor och pojkar. Och jag anser att det är mycket viktigt att det försvinner. Inte för att de som trivdes utmärkt med att vara "flickiga flickor" eller "pojkiga pojkar" inte skall få vara precis så, utan för att de som inte trivs med det inte skall behöva känna sig utanför, annorlunda eller känna att det krävs att de förändrar sig för att passa in i mallen.

 

Och vi kan till och med skita i att gå in på diskussionen kring social konstruktion vs biologi. Vi skiter i den helt i detta inlägg, ok? För även om de som tycker som jag att social konstruktion av kön är något som sker i stor utsträckning skulle ha helt fel och det är biologin som styr oss så spelar det ingen roll alls. Biologi är nyckfullt. Alla pojkar har inte lika mycket eller lite av testoteron, alla flickor inte lika lite, alla följer inte en generell mall för hur en hjärna av ett visst kön skall fungera - vi är individer oavsett vad man väljer att tro på för förklaringar till vårt beteende! Så vad skadar det att öppna upp möjligheterna för barn att välja fritt hur de vill vara? De har fortfarande möjligheten att välja bort det som inte passar dem!

 

Så vad är det för bilder som upprör så mycket? Är det gråtande pojkar som fått en rosa docka fastklistrad mot kroppen? Sorgsna flickor som fått prinsessklänningen avsliten och ett svärd fasttryckt i handen?

Nej, konstigt nog är det bara bilder som dessa (från bla katalog av Toys R Us och BR):

 

Och här ser vi ett barn som vi inte ens kan avgöra könet på utklädd till Spindelmannen körandes en barnvagn och en flicka i en leksaksbil.

 

Det jag undrar är vad som kan vara upprörande med detta? Anser folk att det är upprörande och manshatande att pojkar leker med dockor och leker att de lagar mat? Vad blir det för vuxna män om de fått lära sig att det är ett hån mot manligheten att göra sådana sysslor? Anser vi fortfarande att matlagning är kvinnosysslor? (då kan man ju fråga sig varför bara män bedömmer matlagning på TV). Får en flicka inte vara spindelmannen eller får en pojke inte köra en dockvagn? Får kvinnor inte köra bil? Vad fan är problemet??

 

Och varför engagerar jag mig så? Varför tar jag upp det om och om igen? Varför hurrar jag över dessa leksakskataloger? Varför blir jag upprörd när de får kritik?

Bland annat då jag har en son - en son som älskar att leka med bilar, och med dockor, som älskar att leka att han lagar mat och att leka monster. En son som tycker att rosa och lila är de finaste färgerna. Och jag låter honom välja vad han vill leka med och vad han vill ha på sig - jag ser bara till att alla valmöjligheter finns.

Och nu märker jag mer och mer att han börjar reflektera över att bara flickorna på dagis har rosa, att pojkarna har en annan färg på kläderna. Att han börjar påpeka att pojkar tycks göra vissa saker och flickor vissa. Att han långsamt börjar ta avstånd från vissa saker just på grund av det. På grund av att han inte vill avvika och vara fel. Och det gör mig ledsen! Och arg! För varför skall barn inte kunna få vara de som de är och tycka om vad fan som helst utan att samhället skall lära dem att pojkar måste vara på ett visst sätt och flickor på ett annat?

 

För genusmedvetenheten och arbete mot stereotypa könsroller innebär inte att man vill att alla skall vara likadana eller att man skall byta hobbies med varandra. Det innebär att man vill skapa en större frihet och en möjlighet för individen att skapa sin egen identitet utan att serveras en jäkla mall man måste följa.

 

 

Det finns en farlig plats på nätet. Ett svart hål som hotar suga till sig alla pengar jag har, eller i nuläget - de pengar jag inte har. Panka är vi och ändå dras jag till denna plats och sitter där och suktar efter allt det jag vill köpa.

Denna underbara men farliga plats.

 

Några av de saker jag nu längtar efter att kunna beställa och ha i mitt hem (och detta är då bara en bråkdel av allt fint som finns där - betänk bara detta... De har ett doftljus med lukt av enhörnings fis Fantasy Flatulence):

 

Men min absoulta favorit just nu är Ms. Bettys doftljus Bad-Ass Bitch. Tyvärr fraktar de inte till Sverige men har just skickat en mail där jag bönar och ber om detta.

 

 

 

Jag har ju redan innan skrivit en del om de sci-fi filmer och film inom närliggande genres som jag ser fram emot 2014 men hittade lite andra filmer och serier som kan vara något att se fram emot. Överlag så tycks ju scifi och fantasy vara jäkligt poppis nu och det bara väller fram nytt vilket känns väldigt roligt. Dock är jag alltid skeptisk till serier i genren som är av "Lost-typ" dvs. något mystiskt som sker som sedan skall avslöjas gradvis. För brukar ske en av två saker, antingen så läggs serien ner innan man får svar på något alls eller så har de inte haft en plan från början så de inte alls lyckas knyta samman säcken i slutet (Lost-syndromet). Brukar därför avvakta med sådana serier nu för tiden tills de gått ett tag och man vet att det är något att ha.

 

I alla fall, en film som jag sett fram emot länge - vet faktiskt inte varför den inte släppts ännu då jag tror den varit klar i typ mer än ett år - är Knights of Badassdom. En fantasy-komedi-skräck-film som handlar om ett gäng nördar på ett live som av misstag väcker till liv en demon. Av trailern så tycker jag att den verkar riktigt jäkla rolig.

 

 

När det kommer till serier så är jag nyfiken på att se hur Wayward Pines kan tänkas bli. Den sägs vara lite inspirerad av Twin Peaks och verkar ha en hel del bra skådisar i rollerna. Naturligtvis skall det bli spännande att se om de får till en bra serie av The Strain som baseras på boktriologin om hur världen infekteras av vampyrvirus. Böckerna är helt ok men redan när jag läste dem kände jag att de skulle göra sig bättre som film.

En annan serie jag ser fram emot att se är Helix som handlar om ett något virus som hotar världen. Får hoppas att man inte blir besviken.

 

Just nu ser vi de avsnitt av Agents of S.H.I.E.L.D. som vi missat. Den börjar växa på mig lite den serien även om den är lite löjlig. Den är lättsmält och kräver ingen tankeverksamhet vilket kan vara avslappnande ibland det med.

Råkade på detta klipp på YouTube som jag tyckte var lite intressant då jag faktiskt inte tidigare tänkt på hur open-minded och intressant serien Sherlock är ur ett sexuellt perspektiv - och då ÄLSKAR jag ändå den serien.

 

 

Som de tar upp i klippet så finns det ju en hel del spännande karaktärer där man valt att vara väldigt otydlig eller tvetydig beträffande deras sexualitet och öppbar upp för fria tolkningar. De låter även gränserna mellan olika sexualiteter vara lite flytande vilket jag tycker är ett spännande och uppskattat grepp.

 

För att ta upp en del av de karaktärer som de talar om i klippet så kan man ju börja med Sherlock själv som framstår som närmast asexuell i handling. Om han är heterosexuell eller homosexuell tydliggörs aldrig riktigt. Även om han uppenbarligen blev mycket fäst vid Irene Adler så är det inte uppenbart att detta är på ett sexuellt plan, och han har ju också sin "bromance" med Watson. Redan i början av serien har de ju också scenen då Sherlock nästan blir irriterad på Watson när denne säger att det är ok att vara homosexuell, då Sherlock menar att det är så självklart att det är ok att det inte behövs påpekas.

Jag tror att det rent tittarmässigt också är ett smart drag att vara så vag beträffande hans sexualitet då både heterosexuella kvinnor och homosexuella män kan fantasiera fritt om hur det ligger till :)

 

Irene Adler som är en av de största kvinnliga karaktärerna i serien, även om egentligen bara medverkar på riktigt i ett avsnitt, är en kvinna som arbetar som dominatrix, som hävdar att hon är homosexuell men ändå tycks bli förälskad i Sherlock. I klippet ovan hyllas hon som en stark kvinna, men jag måste erkänna att jag känner mig lite kluven beträffande hennes karaktär. Jag vet att min initiala känsla när hennes karaktär dök upp var att det kändes trist att när en kvinna äntligen fick ta stor plats i serien så var det en kvinna som får sin makt genom sexualitet och nakenhet - även om det kanske kan sägas vägas upp lite av att hon också framställs som mycket intelligent. Det kan ju också ses som positivt att BDSM får ta plats på ett sätt som varken framställs som komiskt eller underligt på något sätt. Jag kände också att det var lite av en heterosexuell mans våta dröm att en homosexuell kvinna kan förföras av en man om det bara är "rätt man" så att säga. Och även om hon säger att hon är homosexuell så får man i handling aldrig se det, utan det man istället för se är hur hon flirtar med och försöker förföra Sherlock - och jag kan tycka det är lite synd att man inte vill ge kvinnlig homosexuelitet mer plats än att det bara får nämnas med ord.

 

Sedan har vi ju då Moriaty, Sherlocks ärkefiende, som har ett befriande icke-normativt kroppsspråk som skulle kunna tolkas både som hetero eller homo. Och även om det uppges att han dejtat kvinnor och kanske därför skulle kunna definieras som hetero om man önskar att sätta etikett så är det uppfriskande att i så fall se en heterosexuell man våga gå utanför den vanliga manlighetsstereotypen.

 

I samband med diskussionen kring Sherlocks och Irene Adlers relation så kom det även upp ett begrepp jag faktiskt inte hört innan - sapiosexuell. Detta är tydligen människor som attraheras sexuellt av intelligens (oavsett kön förstod jag det som). Detta fann jag vädligt spännande och blev kanske extra till mig avd et då jag själv kände att jag kunde identifiera mig så mycket med det. Jag är själv sådan som absolut attraheras av intelligens mer än något annat. Ser jag en film eller serie så spelar kön eller utseende sällan någon roll utan det är den/de mest intelligenta som jag finner intressant. Intelligens är sexigt!

 

Jag har ju tidigare skrivit lite om att jag tyckt att det är lite synd att det inte finns mycket kvinnor i Sherlock men jag tycker att det går framåt även på den fronten. Skall dock säga att jag kan acceptera att seriens fokus är  på Sherlock och Watson då detta var fallet i de ursprungliga böckerna. Nu tycker jag dock att seriens kvinnliga karaktärer växer sig starkare för varje avsnitt. Det har tillkommit ännu en kvinna och de som redan fanns med börjar få ta mer plats. De framställs inte heller som svaga eller handlingsförlamade, och jag tycker inte heller att de är fast i stereotyper. Sedan går ju serien lite ut på att Sherlock saves the day, och så måste det ju få vara lite tycker jag.

 

 

Idag skevs om detta på Aftonbladets hemsida. Som en form av experiment har en man bestämt sig för att ha ett mansfritt år genom att inte följa män på Facebook eller Twitter, inte lyssna på musik eller se film gjorda av män och så vidare. Detta har ju då fått en hel del uppmärksamhet, och i samband med detta en hel del kritik,

 

Det finns de som kritiserar att han får så väldigt mycket uppmärksamhet och beröm för att han som man gör detta, när det finns väldigt många feminister/kvinnor som gjort samma typ av arbete/experiment många gånger tidigare utan att någon brytt sig om det.

 

Jag kan känna mig lite dubbel. För jag kan känna att det han gör är ju en bra grej. Han försöker engagera sig och ta ställning och det skall ju inte kritiseras. Att han som man får väldigt mycket mer uppmärksamhet än kvinnor som gör samma sak skall ju de som uppmärksammar kritiseras för och inte han, kan jag känna. Och jag kan också känna att den där uppmärksamheten kan vara bra också för att försöka få bort stämpeln "tjejgrej" från feministiskt arbete. För tyvärr är det ju så att i patrialkala strukturer kommer något som klassas bara som en "tjejgrej" aldrg tas på lika stort allvar. Det är ju så - även om jag inte vill att det skall vara så.

Och då menar jag inte att feminsimen aktivt skall gå ut och försöka värva män för att få mer genomslagskraft eller försöka bli mer "mansvänliga", utan bara att det är bra när en man försöker engagera sig utan att ställa motkrav.

 

Så jag kan känna att han kan få ett "Bra gjort", det kan jag tycka att han förtjänar även från feministiskt håll. Precis som jag ofta skriver om att jag tycker kvinnliga feminister skriver och gör bra saker. Att dock börja hylla till skyarna och säga att "åh vilken fruktansvärt bra man han är..ooh" är ju att överdriva. Det blir som när man får föräldralediga pappor att verka som helgon medan föräldralediga mammor bara är självklara. Gött jobbat liksom, men inte mer med det.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att föra vidare sina feministiska övertygelser, tankar om jämställdhet och sitt genustänk till sina barn, såklart. Men hur gör man det när barnen är små? Tycker inte alltid att det är så lätt då mycket är tankar och ideal som ett barn inte riktigt kan förstå utan de måste se det i praktiken. Och då helt plötsligt kommer man till den känsliga frågan om man lever som man lär...... Och det gör man kanske inte alltid även om man skulle vilja det.

 

För ett litet barn så är det ju det vardagliga de ser, och som de lär av. Nico ser oss visserligen städa båda två, men på grund av renoveringen så har han ju sett Hampus bygga massor men bara sett mig måla. Det är oftast mig har ser diska. Och om vi åker någonstans tillsammans är det i princip alltid maken som kör bilen (för att jag inte vågar köra med kärra och inte vågar köra i stan). Många av de här grejerna är ju inte mycket att göra åt. Jag menar, visst hade jag kunnat bygga men det hade tagit fem gånger så lång tid och inte blivit bra och det funkar inte riktigt. Samtidigt stör det mig att Nico redan lärt sig att mamma gör vissa saker och pappa gör vissa. Fast å andra sidan behöver han ju inte koppla det till kön heller då det ju finns många saker som jag och Hampus gör olika som inte alls är kopplat till kön utan till smak och intresse,

 

Nico ser mig ju sällan sminka mig, eftersom jag inte gör det så ofta, och av någon anledning så vill jag inte att han skall se om jag någon gång rakar benen. Vet inte riktigt varför men jag vill bara inte att han skall matas med bilden av att kvinnor måste raka sina ben. Även om det kanske inte har någon betydelse alls.

 

Jag försöker att tala om hans vänner på dagis som just kompisar eller barn, och undvika att för mycket dela upp i pojkar och flickor. Och benämner aldrig att det skulle finnas speciella attribut eller egenskaper som hör till pojkar eller flickor. Nico har alla typer av leksaker i olika färger och kläder i alla möjliga tänkbara färger. Han kan ha en keps med bilar ena dagen och HelloKitty-hårspännen nästa. Försöker att inte styra speciellt mycket alls utan låta honom utveckla sin egen smak och sina egna intressen. Sedan är det ju tyvärr så att barn ofta lär sig mer av sina jämnåriga. Han säger ofta "Elins tröja" om han ser någon rosa tröja och "Rasmus tröja" om han ser en tröja med Bamse, så han lägger ju uppenbarligen märke till vissa skillnader i hur barnen på dagis klär sig. Hoppas bara att det dröjer innan han börjar koppla det till kön.

En sak jag tycker är väldigt viktig är också att jag aldrig romantiserar hans vänskap med andra barn. Jag talar likadant om hans vänskap med Elin som hans vänskap med Rasmus, och antyder aldrig att Elin skulle vara en flickvän eller på något sätt annorlunda än en vän av samma kön. Och skulle aldrig fråga om han tycker en flicka är söt. Dels vill jag inte sprida heteronormativitet och utgå från att hans framtida kärlek kommer riktas till motsatta könet eller på något sätt förmedla att det är det jag förväntar mig eller önskar, och dels vill jag inte att han skall lära sig att det viktigaste när man tycker om någon är om denne är söt eller inte. istället brukar jag fråga om han tycker att hans kamrater är snälla och om de har roligt tillsammans.

 

Men visst är det svårt. Jag gör och säger massor av saker som stärker könsstereotyper eller heteronormativitet utan att tänka på det. Skulle önska att det fanns en guide. Någon som vet om det finns någon bra bok i ämnet?

 

Ni kanske undrar hur jag kan sitta här och skriva...? Borde jag inte vara på jobbet...? Jo det borde jag verkligen vara. Vet ni hur pinsamt det är att ha två veckors julledighet och precis efter det behöva Vabba, och precis efter det bli magsjuk? Dessutom var jag en hel del sjuk precis innan ledigheten också. Misstänker att inga goda tankar tänks om mig på min arbetsplats nu.

 

Lyckades i alla fall få iväg Nico till dagis. Kände att han mådde så bra nu att han verkligen behövde det. Han fick ju dessutom en hang-up och blev väldigt anti-dagis under de dagar innan jul då det var så få barn att de slog ihop avdelningarna. Den typen av förändring kan han inte hantera.

Idag var han dock positivt inställd och att se honom återförenas med sin kära kompis Elin var rörande. Han såg henne genom fönstret och skrek hennes namn av glädje. Slängde av sig kläderna när han kom in och sa inte ens hej då till mig utan bara rusade in på avdelningen där han och Elin stod och kramades i flera minuter, för att sedan gå runt hand i hand.

Gullungar <3

 

Detta kommer bli ett av mina mer spretiga inlägg. Eller det har egentligen en röd tråd som inspirerats av många inlägg av andra bloggare jag läst idag, men jag har en känsla av att den röda tråden inte kommer synas så bra i texten. Den finns nog mest i mitt huvud.

 

Jag vill börja med att rekommendera Fannys inlägg om begrepp som jag tyckte var väl skrivet. Hon är bra på att formulera sig och komma till kärnan av saker och ting, den där Fanny. Även om  jag har svårt för överanvändning av begeppet "kvinnohat" (precis som jag känner kring begreppet "manshat") eftersom hat för mig är ett väldigt starkt ord, så håller jag absolut med henne kring de andra begreppen - och framför allt håller jag med om att när det kommer till förtryck och sexism så är det egentligen ingen fråga om tycke och smak. Förtryck är förtryck och sexism är sexism, oavsett vilka bortförklaringar man försöker komma med.

 

Och i och med det så kom jag att tänka på det Britas blogginlägg om det idiotiska mail hon fått (vilket också Schmenus bloggade om). Alltså, detta mail hade jag ju kunnat skriva en bok om - så mycket tankar och känslor väcktes av det. Kommentaren om att han tyckte att en kvinna såg "sugen" ut bara genom att se hennes nakna rumpa väckte så extremt starka obehagskänslor hos mig. Är det konstigt att det sker mycket våldtäkter om endast en naken kroppsdel på en kvinna kan signalera till en man att hon vill ha sex utan att han ens kan se hennes ansikte? När den bara huden i sig är en signal som han läser in?

Och jag blir så satans trött på att sexism och objektifiering skall bortförklaras som "en hyllning till kvinnan" - för det är rent bullshit. "En hyllning till kvinnokroppen" hör man också ofta och det är i och för sig en mer ärlig beskrivning, för det är ju just det... det handlar bara om kvinnokroppen. Inte om kvinnan. Inte om individen, personen, personligheten, människan... Det handlar enbart om kroppen. Och då skall man vara tacksam? Tacksam för att reduceras till en kropp, ett stycke kött, som skall bedömas, hyllas, kritiseras eller beundras. Som en jävla vas.

 

Sedan kan jag inte låta bli att ibland undra vad kvinnan har för ansvar. Jag vet att det är ett känsligt ämne och att det är jäkligt vanskligt att lägga ansvar på den förtryckta att ta sig ur sitt förtryck och att det lätt blir dubbelbestraffning, men kan man ändå få hysa en slags önskan att fler ändå kunde/vågade/ville se hur det verkligen ligger till? Att fler satte ner foten och vrålade att nu får det fan vara nog? Kan vi verkligen förvänta oss att de som förtrycker skall sluta göra det om inte samlat uppror sker?

Men jag kan samtidigt förstå de som väljer att blunda och säger sig vara nöjda som det är - för jag har varit en av dem. Jag har varit en av dem som kände att jag kunde utbyttja patriarkatet till min fördel och inte såg vad jag betalade för det. Som blev stolt och nöjd och kände mig duktig när min manliga lärare på gymnasiet gav mig en uppmuntrande klapp på huvudet. En klapp på huvudet?! Såg aldrig någon kille få samma typ av "lilla gumman"-klapp. Jag spelade dock spelet och fick bra betyg. Och jag kunde gråta för att få som jag ville i relationer med känslorädda män. Har till och med visat brösten för bartendrar i unga dagar för att få min öl snabbare i baren. Jag trodde jag kunde spelet och att jag på så sätt kunde vinna. Att jag kunde få fördelar för att jag var kvinna. Men såg inte alls att de små ynka fördelar jag fick betalades genom stora jäkla nackdelar inom andra områden. Och jag anser att under den perioden så hjälpte jag aktivt till att upprätthålla patrialkala strukturer genom min okunskap och naivitet. Så därför kan jag idag känna när jag ser/hör kvinnor med samma typ av inställning som jag hade då få den där Matrix-känslan att "Ta det jävla pillret och vakna upp!"

 

Fast det är en ständig kamp. Jag, som alla andra, är matad med buskap om hur kvinnor skall vara och hur män skall vara och hur deras inbördes relationer skall se ut. Fortfarande kan jag känna en önskan att vara söt, vacker och åtrådd ibland. Jag kan definitvt känna ett behov av att vara duktig. Bara för att ta exempel så känner jag mer skräck och ångest än glädje för varje ytterligare följare denna blogg får då jag känner krav att skriva "duktiga" och bra inlägg - vilket kan vara svårt då jag har en spretig tankevärld och ofta skriver innan jag hunnit tänka klart... vilket innebär att jag ganska ofta kan komma att ändra åsikt i efterhand då jag diskuterat det hela lite mer och fått mer input. Men jag kan därför förstå de som faktiskt inte orkar med den där kampen utan bara spelar med och anpassar sig.

 

Och därför tror jag absolut att det behövs lite arg retorik också. Vi behöver säga ifrån, hela tiden. Någon måste skrika för de som inte orkar skrika också. Man kan inte skratta med i de sexistiska skämten eller acceptera kvinnofötryck för att vara trevliga. Dock tycker jag inte att ilska och bestämdhet behöver utesluta god ton. God ton för mig handlar om att utan att hyckla och cencurera ändå hålla sig till sak och inte gå till onödiga och/eller obefogade personangrepp. Lady Dahmer skrev om detta och klippet hon infogat är ett bra exempel på en kvinna som har det jag anser vara god ton men ändå inte är rädd för att vara förbannad - och enligt mig kommer hennes (berättigat) arga budskap fram just då kraftfullt eftersom hon håller just god ton (men det är kanske en tolkningsfråga eller en fråga om hur man tolkar begreppet god ton). Däremot tycker jag inte om att man använder just Hitler som exempel på framgångsrik arg retorik, och inte på grund av att han var ett grymt (i den negativa bemärkelsen) jävla arsle utan på grund av att trots att hans arga retorik var framgångsrik så berodde det inte på hans ilska utan att han riktade denna mot en redan utsatt och hatad minoritet och därför fick folket med sig. Han utnyttjade fördomar och okunskap, och det är varken god ton eller ok i min värld. Jag håller dock med om huvudbudskapet LD har, vilket är att arg retorik inte behöver vara dålig.

Nu är det ett sådant inlägg igen som man kan hoppa över om man känner att barn och/eller barnbajs är olämpliga eller otrevliga ämnen att läsa om. För jag behöver råd som kanske andra föräldrar kan komma med.

 

Nico har börjat gå på pottan. Själv. Utan ett ord smyger han iväg. För han vill klara allt själv. Som att torka sig. Så ungefär tre gånger om dagen hittar jag nu ett barn nedkletat med bajs på toaletten, toastolen fylld med toapapper och badrumsinredningen besudlad med avföring även den. Inte trevligt!

Men hur hanterar man det? Jag kan ju inte skälla på ett barn som äntligen börjar gå på pottan och så himla gärna vill visa att han minsann kan torka sig själv. Kan ju inte berömma för mycket heller då jag ju inte tycker situationen är helt ok. Så vad fan gör man?

Fanny har skrivit mycket intressanta inlägg det senaste om det där med män och inkludering. Jag står ju fast vid det jag tidigare sagt att jag tycker att det är bra om de män som delar de feministiska värderingarna kan känna sig välkomna i den feministiska rörelsen. Jag tycker också att det är viktigt att enskilda individer inte döms ut på förhand enbart på grund av att de är män (dock anser jag det vara helt ok att tala i genrella temer när det är relevant och anser inte att man skall förväntas leta med ljus och lykta efter goda egenskaper hos uppenbara skitstövlar). Dock skulle jag säga att detta inte är något genrellelt drag hos majoriteten av landets feminister. Som jag skrivit om innan så lever många av oss i relationer eller har gjort, har manliga släktingar vi tycker mycket om och har överlag i vår omgivning män vi håller kära på ett eller annat vis.

 

Dock har jag lite svårt att förstå de män som vill, eller kräver, att inkluderas i den feministiska rörelsen trots att de inte alls delar feminismens uppfattningar. Känns lite som om en moderat hade krävt att få känna sig inkluderad på ett socialdemokratiskt möte. Eller som om ett barn som ber om att få vara med och leka men sedan vill ändra på hela leken när de väl får vara med. Än underligare är kanske de som vill inkludera den typen av män. I de lägen funderar jag faktiskt på om kvinnor blivit så vana att tryckas ner att de söker sig till förtryckande män. Och nu menar jag inte att se ner på vissa typer av kvinnor för jag kan erkänna att jag absolut själv befunnit mig i relationer med förtryckande, en del rent kvinnohatande, män utan att själv inse detta förrän efteråt.

 

Och vill man som man inkluderas eller engagera sig så får man faktiskt hantera den bistra sanningen och inte kräva att allt skall lindas in i bomull. Det kan ju ändå inte ske någon förändring om man vägrar gå med på att det finns ett problem.

Vi har ju känt en del oro kring Nicos språkutveckling och han har varit en del efter med att börja tala, men nu börjar det gå väldigt mycket framåt. Han är dock fortfarande inte riktigt i kapp många av sina jämnåriga.

 

Skillnaden i hans språkutveckling ser man tydligast om man jämför med som står att läsa om tvååringens språk. När han var två så pratade han i princip inte alls. Eller han babblade på något eget slags språk som bara han själv förstod. På den tiden var han inte heller intresserad av att lyssna på sagor eller svara på frågor. Han kommunicerade vad han ville främst med hjälp av kroppsspråk eller genom att själv visa vad han ville (peka på det han ville ha t.ex.). Då kunde han inte fler ord än att man kunde räkna det på fingrarna och i detta ingick inte namn, färger eller siffror.

 

I våras skedde dock en plötslig spurt i språket och sedan ännu en över sommaren och ytterligare en ganska nyligen. Nu använder han många namn och kan säga t.ex. mamma Emma, pappa Hampus, mormor Monica, morfar Göran samt kan namnet på en hel del släktingar, dagisfröknar och kamrater. Han kan nu också i princip alla färger, även om han ibland blir lite förvirrad och säger dem på engelska. Räkna kan han göra till ungefär tio, men det är mest att han härmar orden och han kan egentligen inte räkna som jag förstått.

Innan använde han nästan aldrig verb, men det gör han nu. Dock böjer han aldrig ord. Han kan berätta om saker som hänt och vad han vill skall hända, men kan egentligen inte tala om framtiden utan är mer här-och-nu-orienterad. han använder inte heller prepositioner i någon större utsträckning, men har mer och mer börjat använda ord som "och" och "eller". Nu frågar han mycket och svarar också på frågor, för det mesta.

Innan sommaren använde han sig knappt av tvåordsmeningar men nu kan han säga längre meningar som: "Köttbullar vill jag ha", vanligast är dock fortfarande att han tar till tvåordsmeningar. Han förstår dock längre meningar.

 

Även om han kan använda ordet "jag", som i exempelmeningen ovan, så talar han oftast om sig själv som Nicholas. Han använder i princip aldrig "du" eller "han/hon".

Han kan göra sig förstådd vad gäller nästan allt när han pratar med mig, och hans pappa och hans mormor förstår mycket av det han säger också. Dock är det ofta väldigt svårt för människor utanför familjen att förstå vad det är han säger eftersom hans språk är ganska otydligt och orden inte alltid helt rätt uttalade.

Han kan dock skämta om ord som låter lika, och säga fel med flit för att skoja. Som att säga att det är min bil när det är hans pappas.

 

Nu tycker han också om när man läser sagor men de måste vara ganska korta och det skall gärna vara lite dramatik, så det är bara speciella böcker han tycker om. Man kan också bara läsa böcker när han är trött för annars kan han inte sitta stilla så länge.

Han har dock en rik fantasi och leker gärna roll-lekar, men kan ibland blanda ihop fantasi och verklighet - som att han tror att morfar har bitit honom i foten och ofta säger att folk har bitit honom både här och där.

Artig är han i alla fall och säger tack inte bara när han får saker men också om man tex har städat hans rum. Han lägger också märke till detaljer som om jag har tagit på mig örhänge och talar om att han tycker att det är fint.

 

Så hans språk har utvecklats väldigt mycket även om det har en bit kvar. Det jag framför allt hoppas är att han snart talar så tydligt att andra förstår honom då han tycker väldigt mycket om att prata med folk han möter, och jag kan se att han tycker att det är jobbigt och nästan skäms när de inte förstår vad han säger.

 

 

De senaste dagarna har två blogginlägg cirkulerat på Facebook skrivna av en pappa som dels skrev om att visa ilska inför barn och senare ett där han skrev om  maktkamp mellan barn och föräldrar. Jag har inte länkarna just nu och kommer egentligen inte kommentera det han skrev utan mer plocka upp en tråd ur hans senaste inlägg och koppla det till min egen vardag med Nico.

 

Det han skrev om i sitt andra inlägg var kortfattat att den eventuella maktkamp som sker mellan barn och föräldrar egentligen är skapad av föräldern då det inte är makt som barnet är ute efter. Det är väldigt mycket min erfarenhet också. Eller snarare så att Nico aldrig är ute efter att "bråka" eller inte göra som jag säger bara för sakens skull. Visst finns det ett visst mått av självständighetsutveckling och en önskan att visa både att han kan själv men också visa att han har en egen vilja, men oftast är det hela faktiskt så att han har en tanke bakom sitt handlande som jag missuppfattar. Min uppfattning är att barn oftast väldigt mycket vill göra rätt och vara till lags. Ta som exempel när jag började bli irriterad på honom på pizzerian då han plöstligt började ta av sig sina stövlar fast jag sa att han inte skulle det, tills jag förstod att han ville sitta mer bekvämt i soffan som man väntade i men inte ville smutsa ner den. Och samspelet mellan oss fungerar så mycket bättre när jag inte bara reagerar utifrån min egen världsbild utan faktiskt försöker förstå hans handlande. Då ser jag helt plötsligt ett barn som inte alls försöker trotsa, utan ett barn som tänkt till, dragit slutsatser och gör det han tror är det bästa.

 

Något jag märkt som kommit väldigt mycket samtidigt som denna önskan att göra rätt och kunna själv, är känslan av skam. Skammen när han inser att han tänkte fel och det inte blev som planerat. Känslan av att ha skämt ut sig. Just nu är han väldigt känslig för det. Speciellt för att tillrättavisas inför andra. Han reagerar ofta genom att först skrika argt (försöka försvara sig) och sedan brista ut i gråt och vilja gömma sig. Det gör nästan lite ont att se det då man vet hur hemsk känslan av skam kan vara. Idag testade han bland annat att dra lite i dörren till lagret på Lindex så att larmet gick. Stackaren vad det kändes i honom.

 

Men överlag så känner jag att vår kommunikation fungerar bättre och bättre. Han blir bättre på att använda språket och jag blir bättre på att tolka både hans ord och hans sätt att tänka. Ofta får jag dock agera tolk inför alla andra. Han har också blivit bättre på att identifiera känslor och ser att jag blir arg innan jag behöver höja rösten, och vi kan säga förlåt till varandra när det blir fel. Och det handlar inte främst om att han utvecklas, utan om att jag gör det. I de allra flesta lägen handlar det om att jag förändrar mitt sätt att handla först och han följer efter. Ju mer han märker att jag försöker lyssna på honom, desto mindre är hans frustration och ilska. När jag kan erkänna när jag gör fel, så kan han erkänna när han gör fel. Men visst underlättar det när han kan beskriva med ord. Som idag då jag ville handla lite kläder till honom och han bara rusade runt, rymde och inte betedde sig speciellt "affärs-vänligt" och jag kände mig mer och mer irriterad... då han plötsligt stannade upp och sa:

- Snälla mamma, inte kläder.

Och då fattade jag det jag ju borde fattat hela tiden. Han ville inte jävlas med mig, inte vara jobbig eller bara bete sig illa. Han ville ju helt enkelt bara inte handla kläder. Och då jag faktiskt inte var absolut tvungen att handla kläder just idag och borde ha insett att han dessutom fortfarande var för trött efter att ha varit sjuk fö ratt orka med hur mycket som helst, så var det bara at säga att, ok då skiter vi i det.

 

Man får ge och ta lite, och egentligen handlar det inte om att välja sina strider uan att inse att det kanske inte ens är strider utan att det handlar om en trotsig mamma som bara vill ha det på sitt sätt hela tiden.

Penicillinet hjälper snabbt som sagt var, men just nu befinner han sig på det där mellanläget som infinner sig precis efter sjukdom. Pigg nog att leva rövare och hoppa runt stor del av tiden, men fortfarande såpass trött efter sjukdomen att han får stunder av utmattning och utbrott vid minsta motstånd.

Har gått väldigt bra idag i alla fall. Då vi ändå var hemma passade jag på att åka och klippa hans hår, och lyckan blev enorm då salongen fått ny barnstol i form av en Blixten-bil. Något han talade om resten av dagen.

 

Han satt stilla och fint, och hade till och med sådant där skynke på sig (som han alltid vägrat innan) och efteråt ville han även ha färg i håret (stort wow för att vara honom) och valde en röd stjärna. Stolt som sjutton var han efteråt.

I övrigt har han varit riktigt riktigt go idag. Älskade unge.

 

Inte bara en begåvad bloggare utan också en begåvad konstnär! Blev lite kär i bilden nedan som Schmenus tecknat och var genast tvungen att försöka få köpt mig ett exemplar. Är den inte lovely!?

 

Det har förts en del diskussioner kring "manshat" vs "inkluderandet av män" i vissa feministiska kretsar (och med "vissa feministiska kretsar" så avser jag en ytterst begränsad gruppering vars bloggar jag läser eller vars åsikter jag sett delade på andra sätt på internet).

 

Jag tycker det kan bli lite väl svart-vitt om man talar som om det ena skulle utesluta det andra, eller det måste vara antingen eller. Dock har jag lite tankar kring båda begreppen.

 

Vad gäller "manshat" så har jag inga problem med att kritisera män både som individer eller i grupp, inga problem med att man lyfter och belyser förtryckarstrukturer och så vidare. Jag anser inte att män, eller kvinnor, behöver gulligullas med och jag anser att kritik krävs för att förändring skall ske.

Dock ogillar jag starkt kommentarer som "inga män borde få finnas", "alla män borde dö" och egentligen också de mildare "alla män är svin"-varianterna. Jag tycker man är lite farligt ute då man dömer ut och hatar en hel gruppering av människor oavsett vilken typ av invider den gruppen består av. Det är heller inget konstruktivt med den typen av hat - det leder inte till någon förändring och är inte en rimlig lösning på problemet.

Jag kan förstå att många kvinnor upplevt enormt förtryck av olika slag och kanske har utsatts för både det ena och det andra av män, och att deras hat i viss mån är berättigat eller i alla fall lätt att förstå. Dock tycker jag det bästa är att avhålla sig från generaliserat hat samt att i möjligaste mån försöka separera sina personliga trauman från sin delaktighet i politisk kamp.

 

Vad gäller "inkluderandet av män" så beror det lite på vad man menar med begreppet, Jag tycker att det är jättebra om män som delar de feministiska åsikterna känner sig välkomna inom feministiska kretsar. Och jag tror att det är viktigt att män inte bara utpekas som problemet utan också som en del av lösningen. Dock uppskattar och förespråkar jag inte inkluderande om man med detta avser att tumma på principer och cecurera sig bara för att inte trampa på några ömma tår.

Tänk vad fantastiskt penicillin är, och tänk vad hemskt det kommer vara den dagen vi blivit resistenta och det inte fungerar mer. Så tänk på det alla, att inte använda penicillin i onödan! Bara när det verkligen, verkligen behövs.

Vi försökte verkligen vänta ut Nicos sjukdom den här gången, men efter att han mått dåligt i princip hela julledigheten och gråtit ett antal nätter på grund av ont i örat så fick det vara nog.

 

Och nu efter att ha ätit penicillin i två dagar så har han gått från detta:

 

Trött och hängig och inte alls sig själv

 

Till detta:

 

Så pigg och glad att man inte ens kan ta ett vettigt kort på honom för att han rör sig för mycket

 

 

 

Vi feminister talar ju en hel del om Bechdel-testet och en del kanske undrar varför. Bechdel-testet går ju ut på att man testar en film genom följande punkter som jag sammanfattat lite slarvigt (så sök gärna på ordet på nätet själva för att läsa mer).

- Finns minst två kvinnor i filmen

- Är dessa namngivna

- Interagerar de med varandra

 

De flesta storfilmer klarar inte att passera detta test. I vissa fall är det mer förklarbart, som när filmen baseras på en gammal bok som skrevs på den tid då kvinnor hade en helt annan roll i samhället, något Schemnus tar upp här. Dock kan jag fortfarande se det som tragiskt.

Hela grejen med att vi måste ha ett sådant test, och det faktum att allt som krävs är att några ynka kvinnor får ta plats nog att få bära namn och tala med varandra. Det visar så himla tydligt hur män dominerar världen i filmens värld. Gå ut på en gata på stan och se hur många män och kvinnor du möter, kolla av hur många som finns i din bekantskapskrets och så vidare. Antagligen är det ganska nära 50/50... och i alla fall inte 99/1 som det oftast är i film. En hel film med bara manliga karaktärer och så skall man vara nöjd om de kastar in en kvinna typ. Och det är ju inte så att det behövs på grund av handlingen för det mesta.

Se bara på författaren till Game of Thrones som fått beröm för alla sina kvinnliga karaktärer och som meddelat att han skriver dem likadant oavsett kön - för att både män och kvinnor är människor och inte behövs betraktas på olika sätt. Eller filmen Salt som från början skulle ha en man i huvudrollen men som man sedan bytte ut mot en kvinna - och det fungerade ju utmärkt. Men av någon anledning tycks många manusförfattare se det som oerhört problematiskt att få med kvinnor, som om de är separata varelser som kräver extra tankeverksamhet när man skapar. Kanske på grund av att de ser det nästintill omöjligt att ta med en kvinna utan att också skapa någon typ av kärleksintresse, flirt eller sexuell spänning också.

 

Och så har vi det där med starka kvinnliga karaktärer. Något som ibland får oss att förlåta lite väl mycket. Om man kastar in EN "stark" kvinna i en films handling så kan vi nästan bortse från att resten av filmen består av enbart män. Och vad är en stark kvinnlig karaktär? Innebär det att hon har en stor roll i filmen men i övrigt kan ha vilka egenskaper som helst? Ibland är den kvinnliga karaktären mest någon vördad och dyrkad, som har stor betydelse för filmen men som egentligen inte bidrar med mycket mer än sin själva uppenbarelse. Och att ha med den enda kvinnan i form av någon slags gudom i sin uppenbarelse gör ju inte mycket för att förbättra synen på kvinnan som "något annat". Sedan har man ju de filmer där den starka kvinnan inte är något annat än en slags stereotyp man i kvinnokropp som är hård, känslokall och slåss mycket. Jag tycker det är ytterst få filmer som lyckas få till en nyanserad kvinnokaraktär som är mer "bara en människa". Den första Alien är ju bra med det, serien Battlestar Galactica tycker jag också lyckas i många fall och nu senast filmen Gravity.

 

Detta kan ju såklart analyseras och problematiseras hur mycket som helst, men just nu måste jag hjälpa till att reda ut kaoset i vårt hem så det får bli en annan gång :)

Moralfjant skrev om detta och måste sprida det vidare för originalboken är så intressant. Sara Hansson har alltså gjort en serie av Carin Holbergs bok Det kallas kärlek.

 

Jag tyckte att detta inlägg av Fanny var väldigt spännande att läsa.Jag kan dock föreställa mig att det för många är väldigt provocerande, fast jag inte riktigt förstår varför. Jag har ju dokc märkt att kvinnor som väljer att inte skaffa barn väcker starka känslor hos andra människor. Mycket underligt att mänskliga val som inte påverkar andra skall ha en sådan kraftfull effekt.

Det underligaste är väl ändå att de som valt att skaffa barn ser det som om de fattat ett så fantastiskt beslut, och är lite sådär förnöjt stolta över sig själva. För missförstå mig inte nu. Jag är extremt glad över att jag skaffade barn, har ingen ånger och ser det som det bästa som hänt mig - men att skaffa barn är ju ett rent egoistiskt beslut skulle jag säga och inget beslut man fattar för någon annans skull eller för att göra världen till en bättre plats.

 

Även om få människor nog sitter och tänker tanken att de vill göra sin del i att befolka planeten så är det klart att instinkt till viss del spelar in. Till största delen tror jag dock att det är egoistiska motiv som spelar in. En önskan att föra sina gener vidare (odödlighet), en längtan efter att vara behövd eller att vara mindre ensam, viljan att ha någon att älska som älskar en tillbaka, förhoppningen att ett barn skall föra två personer närmare varandra och så vidare. Därför ser jag det som lustigt att man ofta ser frivilligt barnlösa som lite egoistiska människor som inte vill försaka saker i sitt liv till förmån för ett barn - när människor med barn drivs av lika egoistiska motiv.

 

Nu talar jag dock inte av synen på resultatet utan enbart om motivfrågan. För som person med barn kan jag nog aldrig bli objektiv nog för att uttala mig om resultatet.

Jag älskar vanligtvis Jesper Juul och hans tankar kring "barnuppfostran" (ogillar ordet uppfostra). Tycker att han skrev en intressant artikel nyligen som tar upp lite av det jag skrivit tidigare men som han formulerar annorlunda. Han vänder sig lite från begreppet demokratisk uppfostran och tycks se detta som gränslöst och utan motstånd - vilket jag inte alls ser det som. Jag ser det nog mer som det han kallar att sträva mot likvärdighet.

 

Tycker också att det är en viktig punkt att inte se samspelet mellan barn och vuxna som en maktkamp där en skall vinna. Läs artikeln själva.

 

Dock fanns det några saker i artikeln som fick mig att bara WHAT?!, men jag hoppas att jag missförstått vad han menar. Han skriver bland annat:

 

Vad menar Juul med detta? Att det i relationer finns en maktkamp som männen förlorat? Är han inne på det där "stackars män som blir förtryckta av feminismen"-spåret, eller vad menar han egentligen? Jag vet inte hur jag skall tolka det han skrev då han själv inte utvecklar det närmare men det störde mig något oerhört...

Nej jag orkar inte riktigt engagera mig i att skriva något mer idag. Dels känns det skumt att sitta och blogga när jag oroar mig för hur Nico mår och dels är jag för trött.

 

Som en påminnelse till mig själv tänkte jag dock skriva en liten lista på saker jag läst de senaste dagarna och som jag hade tänkt att skriva om men som jag bara inte orkat... så kan man se det som en cliffhanger beträffande inlägg som kommer, eller som en lista över vad man aldrig kommer få ta del av (beroende på om jag kommer orka skriva om det imorgon över huvudtaget)

 

* Läste ett inlägg av en pappa (delat på fb) som skriver om att vara arg inför barn - vilket väckte tankar

* Läste en artikel av Jesper Juul om barnuppfostran som var intressant, men inte helt bra - skulle jag vilja kommentera kring

* Fanny skrev om att välja bort barn - också intressant och värt att kommentera

* LD skrev om olika sätt att diskutera... kanske kan vara nåt?

* Karins Konstgrepp gjorde en fin lista över vad hon tycker om hos sin man... hade jag med velat göra.

 

Kanske, kanske inte.

Idag har verkligen varit en lång dag, som till största dels spenderats i väntrum med väggar målade i neurala färger, med fåtöljer i slitstrakt material, konst på väggarna som ingen förstår och backar med gamla trasiga leksaker. På vårdcentral och sjukhus med andra ord.

 

Nico har ju inte mått speciellt bra under hela julledigheten. Det har varit lite upp och ner och vissa dagar har han verkat bättre, men det har varit mindre energinivå än vanligt, sämre humör, feber till och från, snuva, mycket hosta, dålig matlust och så vidare. Han har även talat om att han har ont i örat och i munnen. Har dock avvaktat just eftersom det gått så upp och ner och jag trott att det skulle gå över. Nu för tiden gör man ju inget åt öroninflammation ändå och känns ju bara dumt att släpa ungen till doktorn vid en seg förkylning.

 

I natt var han dock väldigt ledsen och hade ont och nu på morgonen låg han bara i en liten hög i soffan och orkade ingenting. Så tog med honom till vårdcentralens akut, och tog mamma med mig. Fick vänta i två timmar eller något. De tog två blodprov och världens duktigaste barn bara sträckte fram sina små fingrar och sa inte ett ljud. Sedan fick han träffa läkaren och Nico var lika duktig som alltid och gapade stort, lyfte tröjan så han kunde lyssna på hjärtat och så vidare. Det enda de kunde hitta var att han var röd i örat som han sa att han hade ont i, så det skrevs ut penicillin. Precis innan vi skulle gå dock så blev Nico blek, mådde illa och la sig i mitt knä och bara somnade. Då blev läkaren så orolig att han ville att vi skulle åka till barnakuten i Göteborg.

 

Ringde Hampus och han bytte plats med mamma efter det att vi gått en snabbis till leksaksaffären och köpt Nico det utlovade "paketet" eftersom han varit duktig hos doktorn. Sedan in till stan. Satt och väntade i några timmar. Nico verkade inte sämre, utan lite bättre och han åt lite grann, och när de sa att vi kunde få vänta halva natten så tog vi med honom hem istället. Fick med remissen så vi kan åka in imorgon igenom om det behövs men vi hoppas penicillinet kommer hjälpa. Han somnade i bilen hem och fortsatte sova när vi kom hem. Så har varit en trött dag för honom.

 

Man blir ju såklart orolig när ens barn inte mår bra, men jag hoppas penicillinet gör att han mår bättre snabbt. Känns så orättvist att han mått halvkasst hela ledigheten.

Inte jag då. Låter ju vansinnigt ojämställt och könsstereotypt men Hampus bygger och jag är med Nico. Går snabbast och lättast så då jag inte ens skulle klara av att bära in byggmaterialet då jag är så kroppsligt klen.

 

I alla fall har Hampus börjat göra klart det sista rummet nu. Vårt bonusrum som vi inte hade innan renoveringen. Vi har ju byggt ut kök och badrum men också fått ett rum extra. Det rum vi kallar kontoret. Innan har det bara varit ett rum med stomme, men inga innerväggar, innertak eller innergolv. Hampus hann med att dra elen i rummet samt få upp de flesta av innerväggarna idag. Så med den takten så är rummet snart klart :)

 

Hela huset ser dock ut som ett krig just nu då vi hade försvarat en miljon saker i det rummet som nu står överallt, men det får vi ta tag i imorgon. Jag sov visserligen i natt med hjälp av två sömntabletter men har ännu inte hämtat mig riktigt så orkade inte göra så mycket alls förutom att hänga med Nico.

 

Som tack till maken för att han är så himla duktig så fick han en bukett blommor och en semla :)

 

Nico har varit på varierande humör idag men mest glad och pratig. Han har sina lustiga hitte-på-lekar. Idag pratade han i en halvtimme med en Jotextidning som han kallade för "monster". Han har också gått att resonera med större delen av dagen så det har varit skönt. Och äntligen äntligen för första gången på länge så sa han själv vid kl sju att han ville sova. Såå underbart. Och han somnade snabbt.

 

Hans potträning går för övrigt mycket bra nu och snart tror jag inte han behöver blöja alls dagtid... Just nu försöker jag bara komma på hur man skall få honom att ha kläder på sig hemma. Tydligen tycker han att han bör vara naken om han ej har blöja.

Ibland säger någon feminist eller liknande något i stil med "Män står för allt dåligt i världen" eller "Män är de som krigar" eller liknande. Om vi skall bortse från att det då alltid är någon som inte förstår att man avser män som grupp och inte den enskilda individen (ja i stort sett, orkar inte gå in på hela grejen med individuellt ansvar och skuld just nu) och skriker om att det fan är orättvist sagt.. men om vi som sagt skall bortse från hela den biten så... Jo det går ju inte att förneka att män står bakom en hel del jävelskap i världen... MEN... jag tror faktiskt inte att det beror på att de är män. Jag tror att det beror på att just män ofta är de som har makt.

 

Jag tror inte att kvinnor är gulligull godhjärtade och att det skulle vara fred på jorden och alla skulle dela lika på allt och bara kramas hela dagarna om rollerna var ombytta. Människor är människor, män som kvinnor. Och majoriteten av människor som tilldelas makt beter sig som svin. I min mening. Så om kvinnorna fick makten så skulle de starta krig, sko sig på fattiga och så vidare i precis lika stor utsträckning som män.

 

Så jag strävar inte efter jämlikhet av sådana skäl. Utan för att jämlikhet hade varit mer rättvist samt att utplånandet av könsstereotyper och normer beträffande könstillhörigheter hade varit trevligast och mest gynnsamt för alla parter.

Tittade på Alex Schulmans uppsättning Älska mig på SVT. Som ni kan se här. Tyckte mycket om den, och påmindes en hel del om saker jag själv brukar använda mig av när jag har stödsamtal med människor. För saken är den att jag tror att vi människor lätt överskattar varandra. Vi tror att som vuxna skall vi vara starka, självsäkra, veta var vi står, vi skall kunna ta kritik, kunna tala för oss, hålla känslorna i styr och veta hur man skall bete sig i alla lägen. Men det är ju inte så. Inte bara för att vi är olika osm individer, men också för att vi alla inom oss bär med oss ett litet barn. En skörare del, den delen av oss som inte alltid kan tänka rationellt utan blir jätteledsen eller jättearg. Den delen av oss som egentligen i vissa lägen bara vill lägga sig ner på marken och skrika och sparka med benen. Jag tror att det är lättare att förstå varandra om man inser det.

 

Ibland talar jag med mina "klienter" om detta. Om någon sagt något till dem som det tagit illa upp över (och nu talar jag ju inte om mobbing eller så) så brukar vi diskuteras om det hade känts annorlunda om ett barn hade sagt det, och varför. Om det kan finnas skäl bakom det som sades. Inte för att ursäkta eller säga att det där kränkande är ok, utan för att själva kunna hantera när det sker på ett annat sätt.

 

Ibland rekommenderar jag också att människor som har svårt att kommuncera med varandra börjar se varandra som barn och pratar med varandra som om de skulle prata med små barn. Och nu menar jag inte att man skall prata nedlåtande eller sätter sig över den man pratar med. Men när vi pratar med barn så utgår vi inte på samma sätt som vi gör när vi talar med vuxna att den andre "bara skall förstå" saker, vi räknar inte med att de skall kunna läsa mellan raderna eller att de skall veta vad vi vill automatiskt. Man är tydligare när man talar med ett barn - man använder klarspråk. "Mamma är ledsen nu - mamma skulle behöva en kram", "Det gör ont i mig när du gör så".

När vi talar med vuxna bara förutsätter vi massa saker. Ibland kan jag bara genom att använda suckar, pustar och sura blickar tro att min man skall förstå vad jag menar... Han kan tro att jag skall förstå problemet genom att han är helt tyst istället. Föga konstruktivt.

 

Så jag tror att man kan ha mycket nytta av att ibland se varandra som barn. Inte på det där avfärdande, nedlåtande, du-förstår-ju-ändå-ingenting sättet, utan på ett lyssnande, inkännande sätt med en insikt att andra människor, inte ens i vuxen ålder, kan läsa våra tankar och ta del av det vi aldrig säger.

Det har ju i väldigt många bloggar den senaste tiden (nu talar jag inte om de senaste dagarna utan utspritt under de senaste månaderna) skrivits en del om det där med patriarkat - eller närmare bestämt om man kan säga att vi i Sverige har ett patriarkat eller inte. Det råder ju lite delade meningar kring det hela. Vissa föredrar att säga att vi har patriarkala strukturer istället. Jag kommer egentligen inte säga att det ena eller det andra är korrekt för jag är verkligen ingen expert på området, men jag vill etitta lite igen på definitionen och ge mina tankar kring det hela.

 

På Wikipedia, som är källan till världens all kunskap, står det:

Först när jag läste det så kände jag också att kanske man mer skall kalla det just patrialkala strukturer, en slags efterdyning efter ett tidigare patriarkat. Denna tanke uppstod då vi ju i Sverige inte har enbart män vid makten, fadern är inte familjens överhuvud på samma sätt länge, kvinnan i Sverige är faktiskt fri att göra i princip vad hon vill och det finns inte i lag att kvinnan har mindre makt eller så - så som det är i många andra länder i världen. Vi har alltså kommit en bit på vägen.

 

Men sedan kände jag att jag faktiskt inte var helt bekväm med att bara kalla det patriarkala strukturer. För majoriteten av människorna med stor makt i det här landet är ju faktiskt fortfarande män, om man tittar politiskt och även i näringslivet. Min erfarenhet är att kulturen fortfarande är att man lyssnar lite mer på män och tar dem lite mer på allvar (man kan fortfarande inte helt bortse från en kvinnas kön). Män uteser gärna andra män till sina efterträdare. Beslut fattas gärna i små herrklubbar. Män har lättare för att ta plats i offentliga sammanhang. Män tjänar gerenerellt mer (och pengar är makt). Även inom familjen kan man ju också se att mannen gärna "går i fronten", t.ex. är det oftast mannen som kör bilen om hela familjen åker någonstans.

 

Och institutionaliserad makt kanske inte enbart behöver ses som någon slags juridisk makt där en lag säger att kvinnan är mindre värld, utan kanske kan man också se det som ett samhälle som fortfarande är utformat så att kvinnor får något sämre förutsättningar och därmed svårare att nå makt?

 

Kom jag fram till något här egentligen? Nej, inte direkt... men nu har jag tänkt klart för ögonblicket.

Ok, jag är ju som sagt lite för trött för att skapa några fantastiska analyser idag, men var bara tvungen att kommentera ett klipp jag såg. Men ber om ursäkt på förhand att man absolut kan skriva tonvis mer om detta och analysera det på ett mycket mer smart särr än vad min utmattade hjärna kan just nu.

 

Har en liten kärlek för listor så brukar se kanalen WatchMojo på YouTube och idag hade de listat topp 10 serier som handlar om gifta par.

 

Ok, om vi bortser från den absoluta heteronormativiteten som genomsyrar hela skiten (ett homosexuellt par är med i en av de nyare serierna, men man väljer här att fokusera helt på det heterosexuella paret - som såklart har barn för det måste par har i sådana här serier) så blir man nästan lite beklämd av att alla serier som handlar om gifta par tycks följa samma mall. Exakt samma mall som alla serier som hamnat utanför denna lista, som jag kan komma på, också följer.

Mannen i relationen är sådär lite smågalen av sig, full av galna små påhitt och egenheter. Han är alltid rätt lat av sig och i de flesta lägen rätt ansvarslös. Det skall vara avslappnat och roligt i hans värld. Han kommer dock alltid undan eftersom han har sin "knasiga charm". Kvinnan i relationen är den som får försöka styra upp det hela och vara ansvarsfull och därför framställs hon gärna som lite tråkig eller sur, "regeringen" som kommer och bestämmer och gör allt lite trist. Hon använder sex, eller utebliven sex, som vapen i relationen. Partnerna är aldrig ärliga mot varandra utan det är manipulering som gäller, för han vill ju inte "göra frugan arg". Hushåll och mat är det framför allt hon som har hand om, och om han tar hand om barnen någon gång så blir det ju alltid något tokigt som sker.

 

Trots att jag sett hur många sådana här serier som helst så har jag aldrig riktigt tänkt på att de ALLA ser ut så här.. och att det är detta vi matas med hela tiden. Att man som kvinna skall ta hand om hemmet och att man är "den jobbiga" i relationen och att man skall ta massa jäkla skit från mannen bara han är så där dumt charmig. Och det är ju inte ens charmigt! Det är ju bara irriterande.

Men det måste ju finnas serier som avviker från mallen? Eller? Kommer inte på en enda just nu, hjälp mig?

Har inget minne av att jag någonsin drabbats av sådan total sömnlöshet som jag haft de senaste två veckorna. Jag är ständigt trött men aldrig på det sättet att jag känner att jag kan sova, bara så det känns som om jag skall svimma.. och den där satans huvudvärken. Varje kväll lägger jag mig för att sedan ligga vaken i princip hela natten. Om jag somnar till så sover jag kanske någon timme för att sedan vakna av en mardröm, oförmögen att somna om igen. Är inte ens så att jag ligger och tänker utan är helt blankt. Som en dator som hängt sig - inget som händer men vägrar stänga av.

Nu har det gått så långt att jag förutom att jag har en allmän sjukdomskänsla i kroppen hela tiden och ögon som svider så har jag pereferi-hallucinationer och ständiga nervryck i ögonen... Alltså jag ser skuggfigurer som rör sig snabbt i kanten av synfältet hela tiden. Jag berhöver VERKLIGEN sova.

 

I natt sov jag alltså inget men gick upp runt åtta imorse ändå för var liksom ingen idé. Sedan spenderade vi hela förmiddagen med att handla material för att färdigställa kontoret, sista ofärdiga rummet i huset. Vi köpte även skor. Gick till Skopunkten så vi fick ett par var. Till Nico fick vi dock bara ta ett par utan att prova då han meddelande högljutt och upprört att han inte tänkte ha några andra skor än de han redan hade.

Sedan gick jag och skaffade mig en ny telefon. Har dock inte kunnat använda den så mycket då Nico lade beslag på den omedelbart. Medan jag skaffade den så rymde Nico och vi fick leta igenom halva köpcentret i panik innan vi hittade honom i en zooaffär. Mindre trevlig upplevelse.

 

På vägen hem såg Nico en man med mörkt yvigt hår utanför Statoil och sa förfärad: Gargamel!

Som tur var hörde mannen inte det. Haha.

 

Sedan vi kom hem har Hampus grejat lite med att tömma kontoret, medan jag inte har energi att göra något alls. Orkar knappt röra fingrarna för att skriva och vill bara att det skall bli kväll, för måste måste verkligen sova nu.

 

Trots att jag känner mig som ett "ursketet äpple" eller "en potta skit" som är uttryck min kära mor alltid brukade använda - så är jag glad. Har hänt bra grejer, även om de än så länge är lite hemliga. Riktigt bra grejer. Och om allt löser sig som det ska så kan 2014 bli ett riktigt bra år.

 

 

Jag är lite efter ibland då jag inte alltid har koll på precis alla bloggar och ibland inte har orken att engagera mig alls. Som synes är jag just nu inne i en period då jag uppskattar att tänka och reflektera lite, som följd av en period innan då jag inte hade orken att tänka alls.

I alla fall läste jag idag ett inlägg som bloggaren Jaylazkar skrev i mitten av december om heterokärlek och blev lite sugen på att reflektera lite över detta. Detta blir ju dock som sagt var enbart reflektioner, då jag anser att en debatt egentligen inte går att ha kring ett sådant ämne. Man kan diskutera, reflektera och ha synpunkter men man kan aldrig egentligen komma fram till ett rätt eller fel då ett ämne som detta faller lite under metafysisk pesudovetenskap - dvs det går inte att vetenskapligt bekräfta eller falsifiera.

 

Jag kan inleda med att skriva att jag inte riktigt håller med Jaylazkar, men att jag inte heller anser att hon är helt ute och cyklar. För det första anser jag att män som grupp förtrycker kvinnor som grupp, men att det inte måste innebära att den enskilda mannen förtrycker den enskilda kvinnan på annat sätt än att han ingår i denna struktur som skapar ett strukturellt förtryck. Naturligtvis finns det många enskilda män som förtrycker också, men det är i min mening absolut inte alla. Fast det är klart att det beror på hur man definierar begreppet förtryck. Om jag tar mig själv som exempel - Ingår jag och min man i en struktur där män förtrycker kvinnor? Ja. Innebär det att vi är uppfostrade, programmerade, med vissa beteenden som vi tar för självklara där han gör vissa saker och jag gör vissa enligt en "könsuppdelning"? Ja, med största sannolikhet. Men innebär det att han inom vårt förhållande har större makt än mig, bestämmer mer än mig och/eller kontrollerar mig? Nej.

Sedan kan man ju diskutera kring vad kärlek är, om det är mer än olika hormoner och substanser i vår kropp som skapar en känsla av samhörighet och begär som svar på en gammal instikt att vi vill föröka oss och tror att våra chanser att överleva är bättre i par. Oavsett vad så är ju känslan en reell känsla för den som känner den. Och det var ju knappast så att jag piffade till mig och satt på ett gladberg och väntade på att bli utvald och "tagen".... Skulle snarare säga att jag valde min man.

 

Men så har vi det där med att heterosexuelitet skulle vara påtvingad av ett patriarkat. Och då kanske främst kvinnlig homosexualitet. Snabba svaret skulle kanske vara att jag tänker "nej" då jag anser att vår sexualitet är medfödd, men jag tror att det kan ligga något i det hela. I ett renodlat patriarkat är kvinnan reducerad till någon som föder barn och då passar ju inte homosexualitet in. Därför tror jag absolut att normen strävar efter att kvinnan skall vara hetero. Man kan ju även se i äldre kulturer där manlig homosexualitet var någorlunda accepterat i vissa former, att detta inte var lika ok vad gällde kvinnorna - som i princip skulle vara utan sexualitet alls. Dock tror jag inte att alla hetrrosexuella kvinnor är hetero för att de känt sig tvingade till det eller hjärntvättats till det. Man föds till det enligt min mening, som sagt var. Däremot tror jag att många kvinnor är bisexuella men på grund av samhällets krav och förväntningar väljer medvetet eller omedevtetet att leva som hetero.

 

Har även sett att Jaylazkar kritiserats/hånats för sin kommentar att hon inte vill betraktas som kvinna utan som människa, och att någon hävdade att eftersom kvinnan är människa så skulle denna kommentar vara tecken på kvinnohat. Suck. Om jag skall bete mig lika illa jag och raljera lite så anser jag att om man tolkar det hela på det sättet så har man verkligen ansträngt sig för att tolka fel i avsikt att kunna förlöjliga.

Jag håller absolut med i tanken hon har. Inte för att kvinnan inte också är människa, utan för att man som kvinna alltid ses som sitt kön främst vilket kan vara tröttsamt. Överlag ser vi vl människor som kön ganska ofta, delar upp i kategorier, även om det kanske inte drabbar män lika hårt alla gånger då mannen i många avseenden är norm. Och jag kan också önska att kön blev något oviktigt. Man skulle alltså fortfarande ha ett kön (människor verkar ologiskt rädda att någon skall ta deras kön ifrån dem) men vilket kön man hade skulle vara en oviktig fråga i vardagen utan vi skulle alla bara betraktas som människor.

Och sedan finns det ju faktiskt de som biologiskt är kvinnor men som inte alls identifierar sig med det eller önskar vara detta och det innebär ju inte att man hatar kvinnor för det.

Lustigt nog så ramlade jag på detta klipp på tuben precis efter det att jag skrivit föregående inlägg. Intressant och tänkvärt enligt mig. Avskyvärt enligt andra säkerligen. Men man får tycka olika :)

 

Jag läser ju en hel del feministiska bloggar av olika slag, och en del andra bloggar också för den delen. De har inte alltid samma åsikter eller inriktning, men för mig är inte alltid det viktigaste att jag alltid håller med vad som skrivs i de bloggar jag läser utan att mina egna tankar stimuleras. Det sista har det dock varit så att en del av de bloggare jag tycker om att läsa sinsemellan inte kommer helt väl överens och ofta har det hamnat i någon slags diskussion om diskussionen - dvs en diskussion kring hur man ska och får debattera/kritisera och kring begreppet "god ton"... Och jag måste säga att allt detta börjar göra mig lite förvirrad, för jag anser att få människor har förmågan att leva som de lär (och jag är verkligen inte en av dem som alltid klarar av det).

 

Att människor inte lever som de lär alla gånger är inte för att de är falska, dumma eller något annat i den stilen - utan främst för att de är människor skulle jag säga. Det är ytterst svårt för alla människor att inte gå i affekt om man får kritik, speciellt då kritik inte alltid formuleras på bästa sätt. Man har ju dessutom bra och dåliga dagar som innebär att andra faktorer spelar in när man reagerar på något man läser. Dessutom är skriven text inte alltid helt lätt att tolka om man är ute efter att veta vad avsändaren verkligen avsåg.

I bloggvärldens kommentarsfält är det ju dessutom också så att det oftast blir väldigt många andra som blandar sig i en diskussion och att förhålla sig saklig och affektfri om man känner att man har en hel grupp mot sig är extremt svårt.

 

Så jag har sett ytterst få, om ens någon, bloggare som aldrig besvarat kritik med antingen rena påhopp (och nu lägger jag ingen bedömning gällande om dessa är eller inte är befogade vid de tillfällena) och elakheter eller genom att försöka tygla sin affekt och medvetet eller omedvetet istället använder härskartekniker för att med en till synes trevlig ton trycka ner eller förlöjliga sin motståndare. Vilket inte är konstigt, då min syn på människan är att vi har en ganska basic hjärna som responderar på upplevt hot genom anfall eller försvar, ofta utan att tänka efter jättelänge. Det är också extremt svårt att skilja på tankar och känslor skapade av affekt och rationella tankar och känslor just när man befinner sig i affekten.

 

Så jag stör mig alltså inte ett dugg på att dessa bloggare ibland skriver inte helt genomtänkta bemötanden på kritik de får, om de i efterhand kan erkänna att det kanske inte var så bra. Eller om de är öppna med att de faktiskt skiter i att linda in sina känslor och vara sakliga ibland och inte heller förväntar sig det av andra. Jag har dock svårt för att hantera när människor förnekar att det är så de är. När de skall försöka hävda att de alltid beter sig korrekt och att andra gör fel, när alla inblandade parter faktiskt är lika goda kålsupare. Om någon skulle läsa detta och tänka att "nu skriver den jäveln om MIG", eller förnöjt tänka "Ja det är precis så HON är", så vill jag poängtera att jag inte baserar detta på en enskild individ utan att detta kan appliceras på i pirncip alla bloggare jag läser som då och då fått ta emot kritik. Lustigt nog är dock Fanny, som kritiseras så ofta för sin hårda ton och oresonlighet, en av de få jag faktiskt anser håller sig från det. Hennes kommentarsfält kan ha hård och bitsk ton men hon själv anser jag oftast bemödar sig med att förklara, ger saklig kritik och när hon inte orkar det utan snäser av så hymlar hon inte med det.

 

Kan dock störa mig lite på det här med att det går lite trend i att säga att man är emot God Ton. Men det handlar nog lite om att jag ser på det begreppet annorlunda. När de förklarat sin ståndpunkt har jag förstått det som att de är emot en fejkad trevlighet när det egentligen bara rör sig om inlindad otrevlighet, när man låtsas vara saklig men egentligen bara använder fina ord för att kalla någon dum i huvudet. Och det kan jag förstå. Men det kallar jag inte för att vara emot God Ton, utan för att vara emot falskhet och hyckleri. Jag är absolut för God Ton. För mig handlar det om att göra sitt yttersta för att vara saklig i sin kritik, undvika personangrepp och om man blir skogstokigt rasande och kallar någon knäpp i skallen så skall man kunna göra det men sedan inte hävda undantagsregler utan erkänna att man gjorde en miss.

Jag tycker också att God Ton kan vara att man faktiskt kritiserar personen direkt och ger denne en möjlighet att förklara sig istället för att smygkritisera på sin egen blogg eller skriva öppna inlägg om någon annans idioti (jag har gjort det och även om jag anser mig vara fri att göra så, så är det ju fan inte God Ton eller hyggligt). Då är man ju inte ute efter en diskussion eller debatt utan bara efter att hävda sig själv och sin egen ståndpunkt. Men å andra sidan är det kanske inte alltid en debatt med den personen man är ute efter, utan något denne skrev skapade tankar i en som man vill dela med sig av... och det måste man ju få göra. Och åt andra hållet så kanske man inte skall vara så snabb med att läsa in smygkritik riktad mot sin person i allt heller.

 

Att jag skriver detta i denna form handlar mest om att det inte är riktat mot en person utan till många, och mer en allmän reflektion kring ett fenomen. Ett resonemang som jag inte kommer hinna avsluta riktigt då mitt batteri tar slut strax och jag är för lat för att hämta sladden dessutom. Och anledningen till att jag inte påpekar detta för de enskilda bloggarna är dels för att jag inte anser mig ha rätten att komma och läxa upp dem och säga hur de skall agera, även om jag kan ha tankar kring det, och dels för att jag varken är deras terapeut eller handledare. Var och en får göra som de vill, men jag personligen hade tyckt att det hade varit trevligare om folk hade kunnat ha lite mer självinsikt ibland och stå för det de gör.

Jag är ju inte direkt den som brukar skriva så himla mycket om just smink, kläder och smycken. Detta är inte för att jag på något sätt tycker att det är fel att skriva om, eller tycka om, sådant... jag är bara inte den mest... trendiga?.. personen. Förr var jag väl lite mer inriktad på att vara fin, men inte ens då var jag väldigt inne på sådant. Och som min bror sa för ett tag sedan så kan det ha varit så att jag jag fastnade lite i fasen "jag har precis fött barn och går bara hemma och dräller", trots att det nu var ett antal år sedan jag födde barn och var mammaledig.

Jag är ofta okammad om jag är hemma, ofta osminkad även på jobbet, har inte haft någon helkroppsspegel så har bara dratt på mig kläder utan att veta hur jag ser ut och så vidare.

 

Nu har jag dock blivit sugen på att rycka upp mig lite. Införskaffa lite nya kläder, klippa mig och försöka se ut lite som folk. Inte för att jag känner några krav på att jag måste det eller så... men för att det kan vara lite kul.

 

Och något jag faktiskt alltid tyckt är kul trots att jag nästan aldrig använder det är smycken. Dels för att jag är allergisk mot typ alla örhängen men också eftersom jag tycker det är svårt att förvara smycken så man vet vart de finns. De ligger utspridda i mängder av lådor och burkar och på morgonen orkar jag inte leta upp dem.

Så nu skulle jag vilja ha något liknande smyckeskåpet nedan för att få lite ordning:

 

Fick knappt någon sömn alls i natt på grund av försvunnen katt, tappad tid och ett barn, närmare bestämt mitt barn.

Men vad skall man göra.. var bara att gå upp på morgonen (efter att Nico tjatat hål i huvudet på mig under en timmes tid). Var tvungen att åka och hndla frukost då Nico fick ett ryck igår och åt upp allt bröd, och såklart hade lokala affären inte öppet på morgonen så fick åka en längre sväng... Vilket resulterade i att jag även köpte sushi till frukost.

 

Efter det åkte vi till mina föräldrar för att börja gå igenom alla kartonger med grejer som vi lämnat där och ta hem dem så de slipper ta plats hos dem. Så Nico lekte med sin morfar medan jag och mamma gick igenom kartonger. Fick dock inte med alla hem utan Hampus skall åka ner sedan och hämta resten. (Nu har vi bara alla miljoner kartonger kvar som står på ett annat ställe hemma hos dem... suck.. skall dock bli skönt att få hem allt.

 

Nu är vi hemma igen och har ätit lite och Nico tar det lugnt i soffan.

 

Blev förresten en besvikelse när någon jäkel bjöd över mig på Malmström-tavlan med de dansande älvorna så att vi inte fick den häromdagen. Försökte hitta annat ex att köpa men hej hopp var dyrt det var. Så får bli någon annan gång det. Sovrumsväggen får fortsätta att vara tom i jakten på den perfekta tavlan att vakna upp till.

Idag blev vi dock glada då vi hittade en poster vi sökt efter på Ebay och dessutom till ett bra pris. Denna poster kommer snart pryda vår vardagsrumsvägg. (Hampus köpte också en poster föreställandes Enterprice att ha på väggen på kontoret).