Sevärt och tänkvärt
Tittade på Alex Schulmans uppsättning Älska mig på SVT. Som ni kan se här. Tyckte mycket om den, och påmindes en hel del om saker jag själv brukar använda mig av när jag har stödsamtal med människor. För saken är den att jag tror att vi människor lätt överskattar varandra. Vi tror att som vuxna skall vi vara starka, självsäkra, veta var vi står, vi skall kunna ta kritik, kunna tala för oss, hålla känslorna i styr och veta hur man skall bete sig i alla lägen. Men det är ju inte så. Inte bara för att vi är olika osm individer, men också för att vi alla inom oss bär med oss ett litet barn. En skörare del, den delen av oss som inte alltid kan tänka rationellt utan blir jätteledsen eller jättearg. Den delen av oss som egentligen i vissa lägen bara vill lägga sig ner på marken och skrika och sparka med benen. Jag tror att det är lättare att förstå varandra om man inser det.
Ibland talar jag med mina "klienter" om detta. Om någon sagt något till dem som det tagit illa upp över (och nu talar jag ju inte om mobbing eller så) så brukar vi diskuteras om det hade känts annorlunda om ett barn hade sagt det, och varför. Om det kan finnas skäl bakom det som sades. Inte för att ursäkta eller säga att det där kränkande är ok, utan för att själva kunna hantera när det sker på ett annat sätt.
Ibland rekommenderar jag också att människor som har svårt att kommuncera med varandra börjar se varandra som barn och pratar med varandra som om de skulle prata med små barn. Och nu menar jag inte att man skall prata nedlåtande eller sätter sig över den man pratar med. Men när vi pratar med barn så utgår vi inte på samma sätt som vi gör när vi talar med vuxna att den andre "bara skall förstå" saker, vi räknar inte med att de skall kunna läsa mellan raderna eller att de skall veta vad vi vill automatiskt. Man är tydligare när man talar med ett barn - man använder klarspråk. "Mamma är ledsen nu - mamma skulle behöva en kram", "Det gör ont i mig när du gör så".
När vi talar med vuxna bara förutsätter vi massa saker. Ibland kan jag bara genom att använda suckar, pustar och sura blickar tro att min man skall förstå vad jag menar... Han kan tro att jag skall förstå problemet genom att han är helt tyst istället. Föga konstruktivt.
Så jag tror att man kan ha mycket nytta av att ibland se varandra som barn. Inte på det där avfärdande, nedlåtande, du-förstår-ju-ändå-ingenting sättet, utan på ett lyssnande, inkännande sätt med en insikt att andra människor, inte ens i vuxen ålder, kan läsa våra tankar och ta del av det vi aldrig säger.
