Knyttet - kort men tjock

Jag vet att jag varit inne på detta spår en del förut men hamnar där ofta i tankarna. Det där kring skuld och skam och om dessa känslor nödvändigtvis måste vara av ondo i alla lägen? Visst kan dessa känslor få oss att må dåligt, få oss att göra saker vi egentligen inte vill, anpassa oss onödigt mycket och så vidare.... men kan de inte också lära oss något? Få oss att utvecklas, att nå insikter? Inte alltid kanske, men ibland.

 

Detta har jag funderat på i samband med att jag funderat på den fria viljan efter att ha läst på Schmenus blogg där hon länkar till ett inlägg av Fanny (tror jag det var) samt ett inlägg på BLEKK. Alla dessa bloggare är kvinnor jag respekterar mycket och som jag tycker är mycket kloka, men jag håller inte helt med i detta fall tror jag. De skriver väl kortfattat, och jävligt förenklat av mig, att kvinnor aldrig kan bära skulden för att de anpassar sig till förtrycket och de former denna anpassning kan tänkas ta... och jag tror mig minnas att någon också skrev att en kvinna aldrig kan förtrycka någon eftersom hon inte innehar en maktposition.

 

Jag håller inte med. Förvisso kan en kvinna aldrig beläggas skulden för det faktum att kvinnor är förtryckta i dagens patrialkala samhälle, och jag anser också att vi bör vara lite mer förlåtande oss kvinnor emellan för det ÄR inte lätt att stå emot och man kan aldrig ställa sig helt utanför ett system man är en del av. Dock anser jag att man aldrig helt kan frånsäga sig ansvar för sina handlingar, alltså hur man väljer att bemöta förtrycket. I mina ögon blir man i så fall ett maktlöst offer och det vägrar jag se mig som.

Jag anser också att kvinnor absolut kan förtrycka för även om hon saknar maktposition gentemot män så saknar hon inte alltid maktposition i förhållande till allt och alla. En kvinnlig chef kan förtrycka sina anställda (been there), en kvinna kan förtrycka sina barn.... och i de lesbiska förhållanden där det förekommer våld så är jag ganska övertygad om att den utsatta parten känner sig förtryckt.

 

Kanske är min inställning också denna då jag dels upplevde kraven på kvinnan ganska sent och dels kanske för att jag (felaktigt?) väljer att tillskriva en del av mina tidigare problem i livet andra förklaringar än patrialkala. Jag växte upp ganska isolerat på landet och träffade knappt andra barn förrän jag började skolan. Jag växte upp på landet så jag valde fritt mellan blåställ och klänning och när jag var runt 10 klippte jag av mig mitt långa hår till en pojkfrisyr utan att det var tänkt som någon rebellisk sak utan enbart för att jag sett en bild på den frisyren och tyckte den var fin. Kopplingen kvinna - långt  hår fanns inte i mitt huvud. Jag lyssnade knappt på radio, var helt ute och cyklade vad gällde populärkultur (mitt första - och under lång tid enda -kassettband var Blåvitt hejaramsor, min första CD var The Boppers och jag har än idag aldrig hört en hel låt av NKOTB). Jag minns när alla tjejer gick runt och sjöng Eternal flame, som jag aldrig hade hört talas om men som tur var snabbt kunde lära mig utantill utan att ens ha hört den. Vi hade dessutom dålig mottagning på TV:n så jag såg inte Beverly Hills och Baywatch förrän flera år efter alla andra. Jag hade en mamma som talade öppet om sex från det att jag lärde mig prata och som alltid sa att "jävlas någon med dig så ge dem en smäll på käften". Jag upplevde aldrig riktigt att jag förväntades vara på något speciellt sätt för att jag var tjej. Tror att min bror kände samma sak och vi är för övrigt väldigt lika i sättet.

 

Visst, sedan kom skolan och då påverkades man ju. Visst ville jag vara mer som den populära tjejen som bara var så rätt vad hon än gjorde medan jag alltid var helt fel. Men att vilja bli älskade, sedda och accepterade är väl någon mänskligt och inte enbart något som kan sägas bero på ett förtryck? De flesta män jag känner har upplevt samma känslor bara det att de uttrycker det annorlunda. Är inte detta något djupt rotat i oss då acceptans av gruppen en gång innebar överlevnad?

Sedan finns det ju naturligtvis saker som är värre om man är kvinna, bland annat att kravlistan än bra mycket längre för att man skall vara ok. Men jag känner ändå att jag varit ganska förskonad i mitt unga liv.

 

Sedan har jag senare i mitt liv varit med om destruktiva förhållanden, övergrepp och allt annat som nästan tycks höra till att vara kvinna idag, tyvärr. En del av de sakerna var inte mitt fel och kan aldrig hävdas varit så. I vissa fall var jag just offer för män som tog sin makt i anspråk. I andra lägen anser jag dock att trots att patrialkala strukturer kan förklara hur jag hamnade där jag hamnade, och även om det som skedde kanske aldrig hade skett om dessa inte fanns, så bär jag också ett ansvar eftersom jag gjorde valen jag gjorde. Men jag gjorde sedan också val som ledde till att jag tog mig ur dessa destruktiva situationer och då kan jag ge mig själv en klapp på axeln för det.

 

Nu har jag svävat iväg från ämnet och orkar tyvärr inte avsluta mina egna tankar, och orkar tyvärr inte ens länka ovan till de inlägg jag nämner... så kan det vara.

Idag har jag mått mycket bättre även om jag fortfarande blir trött och får huvudvärk ganska snabbt om jag anstränger mig eller rör på mig mycket.

Fått packat upp tvätt, målat fönsterkarm och med mammas hjälp fick jag städat och grejat om i Nicos rum också. Hampus har spacklat garderob och målat sovrum.

 

Var även iväg en stund på besök hos mamma och sedan var jag och Nico och handlade. Även om det inte låter som mycket så känner jag mig skitstolt och är så glad att jag kan vara uppe ur sängen större deleb av dagen igen, även om jag måste ta det lugnt.

Idag har jag lyckats vara aktiv i två omgångar. Jag målade som sagt runt ett fönster och nu i andra omgången så åt jag middag och så diskade jag all disk som belamrade vårt badrum (vi har ju inget kök för tillfället).

I övrigt har jag fått vila. Hade "stora" planer på att i alla fall kunna packa upp all tvätt, och i allra bästa fall hinna måla väggar i sovrummet men som det känns nu kommer jag behöva lägga mig så fort Nico somnat.

 

Vi har försökt göra en plan för bygget och kommit fram till att köket nog helt får vänta tills vi kan riva gamla badrummet... Det blir för avigt att behöva sätta dit köket och ha det där med allt annat som skall göras efteråt.

Istället skall fokus nu vara på att göra klart "sovrumsdelen" av huset - dvs. vårt nya sovrum, vårt gamla sovrum samt Nicos rum.

 

Kanske att jag i alla fall kan få gjort något litet om dagen. Imorgon skall jag ha som mål (förutom att packa upp ren tvätt) att antingen måla i sovrummet eller spackla i vår walk in closet. Kanske även förbereda lite i Nicos rum inför det som skall fixas där. Dock kommer vi nog vänta med att byta Nicos golv tills det allra sista eftersom det inte är akut och det är så himla mycket jobb med att flytta alla hans saker. Får nog bli att man tar det en helg då han kan sova borta en natt eller så.

 

Nu sover Nico strax och då skall jag lägga mig och blunda för min hjärna just nu förbjuder mig att läsa och antagligen att se på film också. Blogga var inte heller en bra idé så bye bye for now.

 

Känns som om denna blogg, först på grund av renoveringen och sedan på grund av sjukdom, är världens tristaste blogg just nu. Bara huvudvärk typ.

 

I alla fall så har det varit lite bättre idag, kanske för att jag tagit doktorn på allvar och vilar INNAN mitt huvud typ exploderar.

Sov ganska bra i natt och fick sova ganska länge (typ 07). Nico var på superbra humör när han vaknade men accepterade att vi låg i sängen till runt 10 även om han hoppade lite på oss så ibland, som man måste få göra om man är tre år och morgonpigg.

 

Sedan gick jag upp och ordnade lunch till Nico och tejpade lite maskeringstejp innan jag la mig och vilade lite till. Efter ett tag kunde jag gå upp och måla runt fönstret i sovrummet. Sedan fick jag lägga mig igen.

Idag har jag ingen jättehuvudvärk utan det är mest så att jag blir väldigt trött, yr och illamående om jag är uppe för långa stunder.

 

Min plan är att jag idag i alla fall skall hinna lägga in all ren tvätt där den skall vara samt förhoppningsvis kunna måla väggarna i, i alla fall en del av, sovrummet. Får se vad jag orkar och vad som är praktiskt möjligt då Nico gärna är med och målar och det inte fungerar så bra.

 

Nu väntar jag på samtal från infektionskliniken då läkaren hade glömt ordna recept till mig och nu när han gjort det så var det tydligen någon annan medicin så vill gärna veta vad det är och varför.

Hampus har pratat med byggchefen också och imorgon skall det komma en målare och spackla väggarna i badrummet och sådant och i nästa vecka kommer våtrumskillen. Denna vecka är vi utan snickare för de enda som inte var på semester var lite för nya för att bara kunna hoppa rakt in i pågående bygge. Faktiskt lite skönt med en paus. Vi har ett stort problem med att vi måste få upp vårt kök från mamma och pappa hit i veckan dock (helst typ imorgon) men man måste vara minst två starka personer och sådana råder det lite brist på för närvarande. Vi får se hur vi löser detta, annars får det bli lite försenat helt enkelt.

Igår lämnades sonen hos mina föräldrar (stort tack till dem!) och så åkte vi till Östras infektionskliniks akutmottagning. Efter att ha fått vänta i tre timmar fick vi äntligen träffa en mycket trevlig doktor som lyssnade noga på hela historien från hög feber, nackont, domningar och sluddrigt tal till balansproblem, tröttheten, migränhuvudvärken och febern som aldrig går över. Han ställde frågor och gjorde noggrann undersökning och hans bedömning var att det utan tvekan hade rört sig om någon form av inflammation/infektion (blandar ihop de två orden) i hjärnan och han var mycket förvånad att jag inte remitterats mycket tidigare.

 

Han sa att eftersom febern inte längre var lika hög var nog ingen inflammation/infektion längre utan det jag upplever nu är sviterna efter den "hjärnskada" som skett (han sa faktiskt just att jag hade fått en hjärnskada... kändes inte så trevligt). Han sa att det mesta antagligen kommer gå över men att det kan ta flera månader, men att jag tyvärr kan få en del bestående men om jag har otur.

 

Hans gissning var TBE och det var bland annat det provet jag fick lämna idag, och får besked gällande det via telefon på fredag. Om det inte är det kommer jag få åka tillbaka och sticka i ryggen för han sa att det var viktigt att försöka ta reda på exakt vad det var för infektion jag haft.

 

Kändes bra att bli tagen på allvar, men samtidigt känner jag mig rätt arg att de inte remitterade mig innan. Och att ingen annan tog TBE prov som man tydligen kan ta i armen!!!

 

Nu har jag huvudvärk igen och skall vila. Har order på att låta hjärnan vila/sova så mycket som möjligt.

Jag tycker sååå synd om Nico som har en mamma som spenderar 80% av dagen i sängen just nu. Han är så uttråkad och less. Idag fick han dock komma ner och leka en stund hos sin mormor och morfar och det gjorde honom mycket glad <3 Han kommer även få vara hos dem imorgon när jag skall in till infektionskliniken på Östra för utredning.

 

Hade en stund i morse då jag var ok... kände mig matt och svag men utan huvudvärk. Kom mig ner i källaren och hämtade upp färgen jag behövde. Maskerade sedan tre fjärdedelar av ett fönster och sedan fick jag gå och lägga mig igen... efter det har jag bara kunnat vara uppe små stunder i taget innan jag känner mig illamående och som att jag är på väg att svimma.

 

När Nico var iväg så fick jag migränattack igen. Fick ligga i två timmar i mörker med öronproppar och plågas. När det väl gick över och jag kunde komma upp möttes jag av en överlycklig unge som skrek: "KJAAAM" och kastade  sig om min hals och utdelade pussar. <3
Var dock tvungen att vila ganska snart igen och Nico kom in till mig då och då... "Hej då elkling" sa han innan han gick igen <3

 

Nu mår jag bra nog att natta honom i hans rum och idag var det inga protester och han var tydligen trött för han somnade på fem minuter. Har ju tydligen varit en varm dag sägs det... själv frös jag större delen av tiden. Fördelen med feber non stop.... värmeböljan blir som en bit kaka, som man skulle sagt in the states.

 

Nu är maken ivägskickad att inhandla frukt och bulle. Det enda jag kan få i mig. Jag tror detta kan fungera som en bra bantningskur. Nej fy fan.. nu vill jag må bra!!!

Sanna utmanade sina läsare att berätta om när de kom på att de var hetero (som en motvikt till alla "när kom du på att du var homo") och när jag nu gav mig i kast med att besvara detta så insåg jag att det inte var lätt. Jag vet inte om jag någonsin identifierat mig riktigt som hetero, även om jag ju om man ser på min förhållandehistorik ju är det.

 

Vad jag minns var jag i det närmaste asexuell rätt länge. Eller rättare sagt så skrämde allt som hade med sex att göra skiten ur mig. Som person har jag naturligt en rädsla mot allt jag inte redan gjort och därmed inte vet om jag behärskar. Sex var inget som lockade mig och inget jag alls ville syssla med. Vad gällde känslobiten kunde jag nog ha romantiska känslor både för killar och tjejer, men för enkelhetens skull så berättade jag enbart för andra om killarna. Inte egentligen av skam eller så, för sådant sket jag i, utan eftersom det var en liten ort och de tjejer man kanske kände något för med största snnolikhet var hetero så det var bara onödigt att ta upp det hela. Praktiskt lagd som jag är så kände jag väl också att om jag nu tyckte om både killar och tjejer så var det mer behändigt att sikta på killsidan, framför allt utbudsmässigt.

 

Sedan blev det ju så tillslut att man kände sig tvungen att ha sex, hade det, kom på att det var rätt nice and so on. Pojkvänner kom och gick och även om jag kunde träffa tjejer som jag kände något mer för så var det ju i princip bara heterotjejer som kom i mig väg och att aktivt söka efter något annat kände jag inte för... Med tanke på hur jag hade våndats innan jag gjorde sexualdebut med en kille så kände jag faktiskt inte för att göra om hela processen med ett nytt kön.

 

Eftersom det mest effektiva sättet att få Nico att varva ner och vilja sova tydligen är att jag skriver på datorn så får jag spontant försöka komma på något att skriva om...

 

Kan ju bland annat meddela att nyheten att serien nedan nu skall komma gör mig glad då jag är lite Marvels-besatt.

 

Kan för att vara lite mer allvarlig skriva att jag fan gråter när man läser det senaste om hur homosexuella behandlas i Ryssland. Ingen länk eftersom jag faktiskt inte mantalt orkade se den artikeln igen. Tyckte i alla fall att Birgitta Ohlssons förslag att EU bör KRÄVA av sina medlemsstater att de ger homosexuella sina rättigheter och skyddar dem mot övergrepp. Hjälper ju inte ryssarna men många andra.

 

Kan ju avsluta med att göra en del människor lite arga och nämna det där med Jonas Gardells skämt om muslimer. Blev ett himla liv om att man skall respektera andra och inte skämta om allt. Och jag håller med om att man inte kan skämta om allt... men när det kommer till religion i alla former så håller jag inte med. Jag respekterar människor (oavsett ursprung, politisk tillhörighet and so on) men tyvärr, jag respekterar inte religion. Och då menar jag inte att jag inte respekterar just islam (som inte är värre eller bättre än någon annan religion) utan jag respekterar inte religion överlag... och jag tycker man får skämta om det... Tycker det finns gränser även där men Gardell gick inte över någon line tycker jag.
Varför skall man hålla käft vad gäller förtryckande sedvänjor baserade på religion oavsett vilken religion bara för att inte någon skall bli stött?

(sedan förnekar jag inte att muslimer är en mer utsatt grupp i detta land än t.ex. kristna och jag tycker inte att det är trevligt)

Så nu kan ni bli lite arga på mig för Nico har somnat och det var det hela skriveriet hade som syfte...

Att låta Nico sova väldigt länge inne hos oss har nu visat sig vara något av ett misstag (vilket man hade kunnat räkna ut med.. ja ni fattar). Han vill nu verkligen INTE sova i sin egen säng. Han försöker undvika detta genom att först göra själva nattningen till en väääldigt långdragen process.

I förrgår kom han även på att vi aldrig låter honom sova ensam om han är sjuk och han började därför under dramatiska former simulera magsjuka. Eftersom jag är en fullblodsidiot och vi denna familjen tydligen premierar innovation av detta slag så fick han då komma in till oss (så alla problem vi har nu får vi verkligen skylla oss själva).

 

Igår mådde jag dåligt så Hampus hade hand om nattningen och han tröttade ut honom tills han gav upp, oklart hur. Idag är det jag som sitter här inne och lyssnar på gnäll, gråt, sparkande och upprörda "aj aj aj" när han lägger sig i underliga vinklar och låtsas att han inte kommer loss. Enda sättet att få honom att somna är helt enkelt att ignorera järnet och bara skriva på datorn....

Skulle dock gissa att jag får sitta här i alla fall en timme till medan febersvetten förvandlar mig till en pöl.

Sorry för bristfällig och föga spännande uppdateringar det sista. Jag har ju alltså varit sjuk i två veckor nu och har därför inte gjort så mycket mer än att vara just sjuk även om jag då och då försökt trotsa det hela.

Var ju hos läkaren igår som, som vanligt, tog snabbsänka och skickade hem mig. När jag åter vaknade med feber och huvudvärk i morse så var jag i tårar och kände att jag fan inte orkar mer.

I ren desperation gick jag in på nätet och listade mig på en annan vårdcentral och skaffe akuttid där idag. Först var det dock samma visa med tester som inte visar något men denna läkaren var lite mer sympatisk och sa att han förstår om jag håller på att bli tokig och han sa dessutom att man SKA inte ha feber och huvudvärk i två veckor.

 

Han rådgjorde med infektionskliniken per telefon och sedan fick jag en remiss. Han sa att om jag känner att jag blir försämrad i helgen så kan jag åka med en gång men att det bästa är om jag väntar i helgen för att se om detta eventuellt var kulmen och jag är bra sedan och att jag annars tar remissen och åker in till Östra. Kändes bra att bli tagen på allvar även om det inte fanns en quick-fix.

 

Efter det har jag mest legat i sängen. Lyckades ta mig upp tillräckligt för att diska, that´s it. Känner mig så förbannat värdelös nu när vi har så mycket att göra. Dåligt samvete gentemot Nico har jag också. Jag har varit i sängen och trist i två veckor och nu har Hampus nackspärr så han är inte mycket roligare han.... stackars Nico bara är fången här med oss. Som tur var kunde mamma komma en stund på eftermiddagen och leka med honom. Så lycklig blev han.

 

Hoppas så jäävla mycket att jag mår bättre imorgon.

Då har jag liten lista som väntar:

Måla sovrum

Måla fönstersalningen
Måla spis
och så vidare

Idag vaknade jag med huvudvärk men med massa tabletter hamnade det på hanterbar nivå. Vi lämnade Nico hos mamma och pappa och for till vårdcentralen. Fick vänta en timma efter bokad tid innan jag fick komma in, lämna snabb-sänka, fick göra lite snabba neurologiska test och sedan blev hemskickad igen eftersom läkaren (som tydligen inte hört talas om "personal space" utan typ satte sig i mitt knä) sa att det inte var något antibiotika hjälper mot. Nähäpp... och inga andra åkommor finns i världen?

 

Hämtade Nico som hade badat, ätit glass och upptäckt Talking Tom. Vi for sedan ner till Colorama och valde ut våtrumstapeter, handlade lite och köpte Happy Meal åt Nico innan vi for hem. Hemma slog huvudvärken till igen och inga tabletter funkade så har legat i sängen några timmar nu medan Nico har hoppat upp och ner brevid mig, dansat, klappat händer och ropat saker till Talking Tom som svarar.

Kul att han kan roa sig i alla fall.

 

Blir så himla trött på detta. Har ju massor av saker att göra. Måla och greja så vi kan bli klara här hemma och så kan jag bara ligga i mörker och halvdö. Fy fan vad trött jag blir.

Det är svårt att förklara allt som sker i huset och hur det ser ut nu om man inte vet hur det såg ut innan.

Idag medan jag har sovit har dock Hampus tapetserat vävtapet i hela sovrummet så nu är det bara att måla. Hoppas må bättre imorgon så att jag kan ta tag i det.

 

 

Idag på morgonen hörde min polare Karin av sig och undrade om vi skulle ha en liten playdate med barnen runt lunch. Även om jag hade huvudvärken from hell så kände jag att jag verkligen ville vara lite social och att Nico behövde komma ut ur huset så sagt och gjort...
Vi mötte upp dem vid Sundsby där ungarna kunde springa av sig i skogen och vi kunde ta en fika. Riktigt trevligt. Efteråt följde med hem en stund och tittade men är ju ganska rörigt just nu så är ju inte så att man kan ha ett lugnt samtal mitt i allt hamrande.

 

När de gått hem var huvudvärken för jävlig så jag la mig i sängen, och Nico kom och la sig hos mig. Sedan somnade vi och sov i flera timmar. Vaknade någon gång efter middagstid och hade då fortfarande massiv migränhuvudvärk. Klarade inte av att röra mig alls förrän jag marinerat mig i massor av värktabletter och fått vila ett tag till.

 

Efter det kände jag mig bra nog att ta med Nico och handla. Han fick välja en tidning i affären och valde denna:

Ingenting faktiskt, för just nu har vi inget kök. Det rivs och byggs och donas och grejas och mitt i allt detta sitter jag med en huvudvärk som inte vill ge med sig och orkar inte riktigt engagera mig mer. Vill bara att det skall vara klart. Och såklart är det ju främst det vi skall göra kvar nu. En oändlighet av målande, tapetserande och sånt. Kan det vara klart nu, tack.

 

Kommer bli skitbra när det är klart men just nu... pust.

 

Nico har pga renoveringen fått sova i vår säng länge nu. Men idag kände vi att det hade varit trevligt att få lite egentid och kanske se en film som inte är animerad innan vi somnar. I Nicos rum finns dock ingen rullgardin just nu så jag sitter i nuläget och försöker få honom att somna i en säng i ett rum där det är ljust som på dagen.

Nico har kontrat med att leka lekar med sina nallar, vilja läsa böcker, vilja kramas, småprata och sjunga men just nu - precis då jag var beredd att bara ge upp - så tycks han nu ha kurat ihop sig och är på väg att somna (ta i trä)... Det är faktiskt en väldigt bra egenskap han har just nu och det är att han själv fattar att när man är trött så är det bra att sova. Och trött vet jag att han är för det har han tydligt visat ett bra tag nu.

 

Hoppas jag snart skall få orken att göra några roliga aktiviteter med honom då han är precis lika trött som jag på att leva i byggkaos med det ständiga ljudet av sågar och hammare.

Fastän jag är fortsatt sjuk och mest sover och vilar (idag har dock febern gått ner och mår något bättre) så händer det grejer i huset. Hampus har ju fortfarande semester så han har spacklat i vårt nya sovrum och salat kring fönstret.

 

Vi har ju väntat på att få nya badrummet klart innan vi skulle sätta igång med köket (eftersom gamla badrummet måste rivas då) men efter något dålig planering från antingen våtrumskillens sida eller vår byggansvariges sida (oklart vem) så kan det nu dröja då våtrumskillen tydligen gått på semester. Istället för att bara sitta och sura över detta faktum så river vi nu så mycket vi kan in mot nya köket och gör klart det som går att göra innan badrummet kan rivas. Vi har tur som har driftiga, uppginningsrika och duktiga snickare som ser till att allt går framåt.

 

Nedan syns nu det enda som är kvar av vårt tidigare pyttelilla kök. Oredan beror på att vi inte har någonstans att ställa saker för tillfället... och ikväll finns inte ens diskbänken för ditt stoppades vattnet nu och en vägg kommer slås upp mitt i så allt skall rivas så snart vi packat ner alla grejer.

 

Jag hann idag följa med och titta på när Nico badade med sin morfar innan jag blev för dålig igen. Var kul att se honom så glad och att han fick vara ute och ha lite kul en sådan här fin dag.

 

Har varit en  bra dag idag trots fortsatta yrselattacker och extrem huvudvärk vissa stunder. Varit på Gökis med sonen och mamma, och sedan spacklat väggar medan Nico var på stranden med sin mormor och morfar och badade.

 

I övrigt har Nicos dag handlat mest om... som alltid... telefoner. Han har en rätt saftig samling nu, som han gärna visar upp.

 

Har fortsatt underlig feber utan andra symtom (skall uppsöka läkare imorgon) så får inte mycket gjort och har inte speciellt många kloka tankar att komma med. För att i alla fall skriva något tänkte jag bara kommentera lite av det jag idag läst och hur jag reagerat på det... inga djupanalyser direkt utan mer spontana tankar.

 

Först ut är den helt sjuka nyheten om den norska kvinnan i Dubai som anmälde att hon våldtagits men istället själv blev dömd till fängelse för sex utanför äktenskapet. Sådant gör en bara mörkrädd.

 

En mindre allvarlig "nyhet" är Aftonbladet-skvallret om att Brad Pitt och Angelina Jolie har det smutsigt hemma och ibland inte duschar under långa perioder. Antar att det är meningen att man skall tycka usch men jag tyckte det var lite härligt att även de kända kan sunka till det lite som alla andra småbarnsföräldrar.

 

Och när vi är inne på kändisskap så tyckte jag att nyheten om att den misstänkte Bostonbombaren fått pryda senaste omslaget av Rollings Stones på något sätt speglar lite av det som jag ser som negativt bland unga idag... Kändishetsen, bara du blir känd så spelar det ingen roll varför och även den som gör de mest hemska saker kan bli hyllad, samt utseendefixeringen och att man blandar ihop yta med innehåll. Detta med tanke på att en del hävdat att han "är för snygg för att vara skyldig".

 

I DN kunde man läsa den helt sjuka nyheten att sexuella övergrepp inom militären i USA kostar dem 23 miljarder kronor om året! Kanske inte överraskande med tanke på den typ av mentalitet de verkar ha där, men ändå.

 

Den nyhet jag följt mest och som upprör mig mest just nu är dock frikännandet av Zimmerman i USA efter att han skjutit ihjäl den 17årige Trayvon Martin. Hela fallet bara stinker rasism och man mår dåligt när man hör om hur det anses berättigat av Zimmerman att förfölja Martin då han verkade misstänkt då han var mörkhyad, hade hoodie på sig och gick ute i regn... En skuggning som sedan slutade med konfrontation och att Martin skjöts.

 

I övrigt sitter jag mest och yrar kan jag meddela.

Igår kväll fick jag plötsligt feber. Som hållt i sig hela dagen idag. Pendlar mellan att svett och frossa. Så att ingen kan missuppfatta det hela så är det mycket, mycket synd om mig.

På sommaren tycker jag att man gärna vill läsa något lättsmält och då passar en deckare bra. Idag har jag läst boken Tänk på ett tal.

 

Den var riktig spännande mysläsning som påminde om gamla klassiska mordgåtor, eller om Poes gamla novell om ett mord som sker i ett låst rum. Med andra ord fyllt av mystik och svårtolkade ledtrådar som gör det hela lite extra kul.

 

Handlingen är kortfattat att en pensionerad polis kontaktas av en barndomsbekant som vill ha hjälp då han fått ett mystiskt brev på posten innehållandes en hotfull dikt och en uppmaning att tänka på ett nummer. Ett nummer som sedan finns skrivet på en lapp i ännu ett kuvert. Efter detta trappas mysteriet upp och det som verkat som ett skämt visar sig vara något värre.

 

En trevlig bok för dagar då man inte vill tänka så djupa tankar utan bara dras med i en spännande berättelse.

Som vanligt vaknade Nico innan 06 och var superpigg och superglad. Han kunde dock roa sig själv i nästan två timmar innan han krävde att jag skulle komma upp och leka, så fick masa mig upp. Hampus kom upp en och en halv timme senare och då var Nico än mer pigg och stod och hoppade upp och ner och tjöt "Kom då! Kom då! Kom då!" tills även Hampus lekte med honom en stund.

 

Annars har han börjat ha ett nytt ess i rockärmen. Om han inte får som han vill så låtsas han gråta (böjer ansiktet ner i händerna och snyftar dramatiskt) och säger: "Mamma, jag är LEDSEN!" och har sedan olika förslag på hur han skall kunna bli glad igen (ofta godis, Kinderägg eller att få gå till morfar). Han ser alltid lite trumpet besviken ut när mitt motförslag är att han kan få en kram :)

 

Skall nog få barnvakt en stund senare idag så jag hoppas få målat lite och kanske förbereda lite tapetsering och spackling (i omvänd ordning) i Nicos rum. Sedan blir det att fylla släpet med skräp som skall till tippen imorgon, men det kanske jag får göra ikväll när Nico somnat.

Idag har vi storstädningen här hemma... och Hampus grejar med el och tak också... han är mer effektiv än mig kan man säga. För mig tar det evigheter att städa och jag mår inte helt hundra idag heller. Känner mig skum i halsen, som om jag kanske håller på att bli sjuk. Ser i alla fall ok ut i vardagsrummet nu. Bara alla andra rum kvar.

 

Kan vara att jag inte fick sova så bra i natt heller. Nico vaknad mitt i natten och var pigg ett tag och lät mig inte sova och så vaknade han astidigt i morse. Så vi åkte tidigt iväg och handlade och så hämtade jag ut en radiostyrd bil jag hade köpt åt honom så han hade något kul att leka med.

 

Efter lunch hörde mamma och pappa av sig och frågade om vi ville till stranden, så jag och Nico följde med dem. Nico var överlycklig över att få bada med sin morfar och när det dessutom fanns en "båt" att åka på så var glädjen ännu större (båten var en slags grej som man egentligen skall åka på efter en båt). Så de plaskade och busade och höll på tills Nico meddelade at han ville åka hem.

 

Idag behövde vi köpa grejer, massa grejer och det gjorde vi, men inte alla grejer för vi glömde takräcket hemma så kunde inte ta med oss listerna och sedan glömde vi en del av våra hjärnor så en del annat fick vi inte med oss heller.

 

Det var jag, maken och lillplutten som for till Bauhaus och där köpte vi badrumstak och dörrar (världens finaste gladörrar till vardagsrummet bland annat) och massa småsaker som ventiler och tjosan. Nico tröttnade ganska snabbt och blev lite vild. Blir så tråkigt för han vill ju bara ha kul och busa och så blir vi arga... och han blir ledsen, inte bara för att han inte får som han vill utan mest för att han inte för den tänka responsen på sitt skojande. Vi måste jud ock försöka markera så han faktiskt gör sönder saker och utsätter sig själv för fara... men det går liksom inte in alls.

 

När vi var klara på Bauhaus så åkte vi till McDonalds så Nico skulle kunna få en kul paus. Han blev jätteglad och fick äta och leka på deras lilla lekplats en stund. Trodde jag tog en bild på det hela men kunde inte se vad jag tog kort på på grund av det starka ljuset ute och visade sig att jag hade på fel inställning och tog ett kort på mig själv. Lyckat.

 

Efter vi ätit så var det till Byggmax vi skulle där vi köpte mer tak och lite annat, men det gick ganska fort vilket var tur för då hade Nico hunnit bli trött och var helvild. Han somnade på vägen hem ooch nu sover han i vår säng. Klockan är snart 18.... innebär antingen att han vaknar sedan och är vaken skitsent eller så sover han hela natten och vaknar jättetidigt imorgon.

 

Borde gå ut och måla lite nu men mina ben vill liksom bara sitta ner. Men snart skall jag nog ta tag i mig själv och få något gjort.

En sak du helst inte är med om är att må illa och känna dig kass i magen just den dagen som el och vatten är bortkopplat i huset under hela dagen. Lite oroligt kan jag meddela. Kan dock meddela att dagen förlöpte utan olyckor. Låg mest i sängen och tyckte synd om mig själv. Fick dock fixa hämtmat då vi inte hade spis.

 

En annan sak man inte vill vara med om att det stinker bränd plast utanför huset precis efter maken dragit om elen. Nojat sönder. Vi har dock kollat överallt utan att se något skumt och nu luktar det inte mer. Ringde brorsan som bor en bit bort och tydligen luktade det ute där med, och om det luktar ända därborta skulle vi nog märkt av om det kom från vårt hus. Nojar ändå fortfarande.

 

Så bloggtorkan idag beror på ovan nämnda frånvaro av el = inget internet. Att detta inlägg är rätt trist beror enbart på min egen frånvaro av energi.

Alltså, jag orkar inte fördjupa mig så mycket som jag hade velat i ämnet just idag.. eller nu ljuger jag kanske. Jag kanske egentligen inte ens vill grotta ner mig för mycket i det för man blir ju bara så arg, ledsen och frustrerad av sådant här. I alla fall har jag legat i sängen och mått illa större delen av dagen så orkar det gör jag inte heller. Men kände behov av att i alla fall skriva en liten kommentar.

 

Det fanns en tid då jag naivt tyckte att kvinnohat var något av ett överdrivet ord som användes av sådana där jobbiga feminister (jo det fanns en tid då jag tänkte så... har varit lite verklighetsblind i min ungdom) men sedan började märka alla de där extremt grova sexistiska skämten som en del män skrattar gott åt och hur en del män när de såg lättklädda tjejer kunde kommentera att "sådana tjejer tigger ju om att bli våldtagna"... och det går inte riktigt att beskriva för det handlar inte om orden de använde i sina skämt eller kommenterar utan det var verkligen ett slags hat som pyste där bakom. Man kunde känna den där ilskan, föraktet, i luften. Och jag kunde drabbas av en obehaglig känsla av att de ansåg att kvinnor som grupp hade gjort något oförlåtligt som de borde straffas för (blivit självständiga?).

 

Fortfarande ser man och hör man det hela tiden, speciellt inom sporten. Kanske frodas det än mer där eftersom vissa män anser att det är ett manligt område som de vill ha ifred?

Nanna Johansson skrev bland annat i Aftonbladet om hur franska Marion Bartoli vann Wimbledonfinalen i tennis, men istället för att gartuleras eller att hennes tennisspelande hamnade i fokus så var det plötsligt hennes utseende som var det viktiga. Att hon vann för att hon var ful, att hon inte borde vunnit för att hon var ful.... och så vidare.

Och vad gäller damfotbollen cirkulerar detta lilla kollage på facebook där åsikterna inte bara utstrålar kvinnohat och kvinnoförakt utan också detsamma mot homosexuella.

 

Alltså... bara det att den heter Sharknado..haha. Och att handlingen tycks gå ut på att en tornado fyller en stads gator med vatten och får hajar att simma/flyga runt och attackera människor....Det är för absurt för att inte se. Jag älskar ju dessutom dåliga filmer med jättespindlar/jättekrokodiler/jätteormar och liknande. Bra och underhållande är inte samma sak :)

Jag undrar dock hur det känns i hjärtat på Tara Reid och Ian Zierling som en gång hade en karriär och nu är med i denna:

 

Idag hade jag den, i efterhand, inte helt genomtänkte idén att jag och Nico skulle åka till IKEA och Bauhaus för att köpa saker vi behövde i bygget. Ensam, med en treåring, i stora varuhus med lång inköpslista..... bra tänkt där.

 

Det började bra i alla fall. Vi åkte till IKEA och Nico var på gott humör. Skulle stamma vid varje lekstation så det tog ett tag, men det fick det lov att göra, och ett långt stopp vid leksakerna där han fick välja något (blev leksaksmat).

 

Se nu för allt i världen inte trailern om ni är rädda för blod eller sitter tillsammans med barn eller så.. för filmen som ingen av oss visste att vi ville skulle skapas är här. Ytterligare en uppföljare på den gamla klassikern Onda dockan. Och det spelar ingen roll hur gammal jag blir eller hur mycket skräck jag sett, för en rödhårig liten jävla docka skrämmer fortfarande skiten ur mig... För han springer så snabbt på sina små små fötter... usch.

 

Hittade en trädgårdsskylt på Etsy som jag vill köpa. Visst är den cool :)

 

Kan idag inte bjuda på bilder men kan berätta hur det går med renoveringen. Nu är badrummet klart att sätta tak i (köps på fredag och sätts upp i helgen är planen) samt lägga in våtrumsmatta och våtrumstapet (den snubben kommer förhoppningsvis i nästa vecka). När det är klart skall bara badrumsmöbler in och så är vårt nya badrum färdigt.. typ. Lite lister och så också. Kommer bli såå fint.

Vårt nya sovrum är nästan på samma nivå. Hampus skall fixa elen och så skall det ändras lite på en vägg, men sedan är det tak, golv och tapeter som skall dit samt ett fönster bytas och sedan är det klart... och det hoppas jag att vi kan fixa i nästa vecka.

 

Byggkillarna skall göra det sista i vårt sovrum imorgon och sedan byter de alla fönster som skall bytas, vilket innebär att gamla sovrummet och Nicos rum egentligen bara är byte av golv kvar i samt lister och lite småfix och sådant gör vi ju själva så strax går byggkillarna över till att bygga vår nya hall, tror jag. Och så fort vårt nya badrum är på plats kan vi riva det gamla och fixa iordning kök och ny hall samt det som skall bli kontor. 

Så det går framåt nu :) Jag tror inte att det är så lång tid kvar innan allt utom taket faktiskt är klart :)

 

Dock är det lite jobbigt just nu att både jag och Hampus är jättetrötta och Nico känner av det så då blir han än mer krävande. Försöker dock leka med honom så mycket vi kan och vi skall göra någon slags schema så att vi byts av lite. Något problematiskt är det också att Hampus fått ryggskott och jag också har extremt ont i min rygg.... och förutom allt vi har att bära och fixa så älskar Nico att bli buren och klättra på en.

När Nico har somnat ikväll kommer jag lägga mig direkt. Skiter i om det är skumt att man är strax över 30 och somnar vid 20 för jag behöver vila.

Imorgon skall jag, ensam med Nico, åka till Bauhaus och köpa elgrejer. Egentligen behöver jag köpa golv på IKEA också men får se hur jag mår och Nicos dagsform. Finns en risk att jag kommer komma hem död av upplevelsen. Låt oss gissa att jag och Nico för tjugonde gånger kommer ha diskussionen "det är ingen ballong som hänger i fönstret på Bauhaus, det är en boj, och du kan inte få den".

 

Som jag nämnt tidigare så har Nico nu gått från att enbart kunna benämna saker till att faktiskt kunna berätta saker, och för andra kanske det är vardagsmat men jag tycker det är lika roligt och spännande varje gång jag får följa med honom in i en fantasi och höra hur den utvecklas.

 

Idag på kvällen så satt vi i soffan och Nico vek ut en tumstock och lutade mot min axel. Det var en stege sa han, men sa sedan att det också var en rutschkana. Han berättade att uppe på min axel så åt man mackor. Sedan bredde han ut sin snutte nedanför rutschkanan och sa att det var vatten där man kunde bada. Sedan drog han med sitt lilla finger längs tumstocken och sa "wiii" när Pippi åkte ner. Efter det berättade han i tur och ordning hur Annika, Tommy och Herr Nilsson åkte. Jag frågade om hästen skulle åka men då skrattade han åt mig - hästar kan ju inte åka rutschkana. Dock åkte strax en katt ner, av misstag tror jag för den jamade ynkligt på vägen ner och sedan gjorde den drukningsljud i vattnet medan den fortsatte att jama innan Pippi kom och räddade den (efter ett par misslyckade försök från kattens sida att själv klättra upp då den gled ner igen).

Så fantasi har han :)

 

En intervju om bakgrunden till den gamla filmen Tootsie, och hur Dustin Hoffman inser att han varit hjärntvättad. Visst kan man tycka det är sorgligt att han inte hade insett det innan, men ändå rörande på något sätt. Han är fin Dustin, tycker jag.

 

Alla har väl sett den där bilden Hur får du en bikinikropp? Ta på dig en bikini.

Jag tycker om den och jag önskar att jag vara såndär som avslappnad kunde vandra runt på stranden i bikini och visa mitt bleka fläsk. Jag skäms lite över det... eller alltså inte över fläsket.. eller jo kanske det med.. och jag skäms över att jag skäms. Jag kan vara på stranden men om jag över huvudtaget skall bada så har jag oftast oversize t-shirt över badkläderna eller liknande... och då skäms jag över det. Skäms över att det så tydligt syns att jag skäms.

 

Och så kände jag att jag var lite offer för skönhetsnormen och allt sånt... och det kändes inte så bra. Men så funderade jag lite till och insåg att även när jag var smal (för det har jag varit) så var det likadant. Jag tyckte inte direkt om att ränna runt i bikini, även om det kändes något lättare då än nu. Så även om skönhetsnormerna helt klart satt sina spår just på det planet så handlar det kanske mer om att jag har en inre ovilja att visa mig utan kläder. Jag kan känna mig fin, söt och snygg påklädd men ju naknare jag är desto mer osäker känner jag mig. Jag känner mig liksom naken på mer än ett sätt.... oskyddad, sårbar.

 

Konstigt det där...

 

Å andra sidan är kanske det värsta i det hela att jag inte bara skiter i vad folk kan tänkas tycka och tänka och bara tar och badar med min jäkla t-shirt på mig. För jag tycker om att bada men tycker ej om att vara avklädd - då kan jag väl få göra det egentligen... bada lite påklädd.

Folk som tycker om att bada nakna förstår jag mig inte på alls. Skulle inte ens bada naken om jag var ensam på en öde strand på natten.... Bada naken... och riskera att små vattendjur liksom simmar upp i.... nej usch, det verkar otrevligt.

Kanske är en kvarleva från min tid som mycket pryd ungdom (ja det har jag också varit) innan jag blev ytterst vulgär tjugoåring... innan jag övergick till att vara den jag är nu... en synnerligen tråkig trettioåring (ok 30 + dårå)

Igår skickade jag ett sms till grannen som har en dotter i Nicos ålder och frågade om vi skulle gå till stranden tillsammans nu på morgonen. Vi har bott här i mer än ett år och det första gången jag tar kontakt med henne och vi hittar på något. Kanske var på tiden nu.. men så lång startsträcka till social interaktion kan jag ha ibland. Hon tackade i alla fall ja och vid nio i morse så möttes vi upp och promenerade till stranden.

 

Varmt och soligt var det, och de tre badade medan jag tittade på. Jag är något av en badkruka och ansåg att det var för kallt... och så har jag inga badkläder heller för den delen.

Nico hade kul men helt slut blev jag av att jaga honom fram och tillbaka på bryggan, hindra honom från att klättra upp i berg och en miljon andra påhitt.

 

I början gick han med på att ha flytväst på sig, eftersom Lotta på bråkmakargatan har det, men efter ett tag vägrade han då den hindrade rörelsefriheten något.

 

Fanns en artikel i Aftonbladet idag om kändisar som sabbar sin karriär genom plastikkirurgi, som man kan läsa här. Och jag vet att det numera är sådär lite fult och fel att kritisera plastikkirurgi eftersom det kan anses vara att hacka på de som känner sig tvingade att underkasta sig skönhetsidealet, någon slags dubbelbestraffning, samt att folk skall få göra som man vill....

 

... men, och nu menar jag inte att jag tycker att de som genomgår plastikkirurgi är dumma i huvudet eller så. Och inte heller att jag aldrig själv skulle komma på tanken, visst hade det vart kul om brösten satt där de skulle fortfarande... och visst kan jag störa mig på det där ena lite hängiga ögonlocket... Men är det inte jävligt tragiskt att människor inte kan vara nöjda som de är? Och är det inte konstigt att så många verkar sträva efter en helt onaturlig plastig look som jag har svårt att tro speciellt många finner attraktivt? Jag har så himla svårt för att man knappt kan se en film idag utan att varenda kvinna har de där extremt plutiga stela läpparna som inte direkt får en att tänka kyssvänligt utan mer påminner mig om när en humla brände mig på läppen. Är det snyggt? Eller praktiskt? En del kan ju knappt prata naturligt och man börjar undra om de ens kan äta utan att hälften ramlar ut på grund av den bristande rörligheten.

 

Ok, nu raljerar jag rätt rejält och man kan se det som att jag hånar de stackarna... men jag kan bara inte förstå hur ett sådant konstigt ingrepp blivit så populärt att det ses som näst intill onaturligt att inte se ut så. Och de får göra som de vill, och de skall inte behöva skämmas... men är det inte sorgligt?! Är det inte riktigt, riktigt sorgligt att människor spenderar pengar, genomlider operationer som innebär smärta och risker, enbart för att vi hela tiden bombarderas med budskapet att man inte duger som man är?

Och då kan det bli som de där stackars skådisarna som bara gjorde det som alla andra gjorde, men så gick det lite fel eller de tog i lite för mycket, och plötsligt duger de inte alls.

 

Vet ni vad jag vill se på film? Jag vill se lite mer smala, tunna läppar, jag vill se lite bilringar, lite gäddhäng, lite rynkig hud, lite bristningar, lite hängpattar.... Jag vill se människor som ser ut som människor. Kroppsbehåring på både män och kvinnor, finnar, osminkat.... vill jag se Barbies så har jag sett att det finns sådana filmer att hyra på barnavdelningen.

I morse var han så här mysig

Jag förstår att ni alla väntar med spänning på att få veta vad jag gör idag?

 

Har roat sonen genom att besöka hans mormor och morfar. Sedan sa han att han var trött och ville hem. Han bluffade. Väl hemma ville han inte sova utan bara busa runt.

Har också pratat med byggchefen som var här och sedan har jag spenderat en hel del tid på att googla innertak och lister samt räkna ut vilken mängd vi behöver av de olika sorterna

 

Skulle gått på en promenad men så kom byggubben vid helt fel tid så jag inte hann innan och efter kändes det för sent med tanke på middag och det faktum att jag helst inte vill att Nico skall somna i vagnen precis innan den. Nu ångrar jag det dock.

Här sitter jag och försöker vakna i huvudet efter att Nico drog upp mig vid 6 imorse. Idag måste han sjutton sova middag och somna senare på kvällen. Vill inte upp tidigt varje morgonen. Men är kanske ändå rätt kört då byggkillarna kommer vid 7 på morgonen och numera måste gå inne i huset för att kunna komma åt att arbeta och det lär ju Nico vakna av.

Just nu sitter han dock och försöker se på film medan byggkillarna sågar och det stör honom tydligen så han vrålar : NEJ! åt dem och viftar med pekfingret.

 

Har även spenderat morgonen med att slänga ut död fågel som Norpan, katten, släpar in... hon tar in den, jag kstar ut den, hon tar in den, jag kastar ut den... och så vidare.

Nico väntar bara på att kunna gå ner till mormor och morfar han. Han ringer låtsassamtal där han spelar rollen av morfar och jag skall spela Nico och så lovar han sig själv cola när han kommer ner :)

 

Jag har också kommit in i en ny Tradera-period. Ett tag köpte jag ju massor av barnkläder och känns som om det snart börjar bli dags igen då Nico vuxit en del. Dock tycker jag inte att det funnits så mycket kul kläder det sista. Hittade dock ett par färgglada Villervalla tights som jag köpte igår.

 

Nicos språk utvecklas med stormsteg just nu känns det som, och i och med det tycker jag att hans beteende förändras lite också. Visst kommer han nog alltid vara en envis unge som tycker att ord som nej och sluta inte riktigt är giltiga ord om de inte kommer från honom själv, och visst kommer han säkert ha vissa av de "autistiska drag" som han uppvisar nu kvar - men jag tror faktiskt att i och med språker så kommer det minska en hel del. Kanske är det så att det kan vara svårt att få kontakt med honom och att han inte varit så intresserad av att konversera eftersom han tycker det varit meningslöst då ingen fattar vad han säger. För ju mer han nu kan uttrycka desto mer vill han prata och ha gensvar.

 

Hans ordförråd blir hela tiden större och hans användande av orden mer omfattande. Meningarna blir längre och mer  korrekta. Dock kan han fortfarande vara lite mer inriktad på ord han känner att han har praktiskt nytta av just nu kan jag känna. Siffror och färger intresserar tex föga just nu, men det kommer kanske.

 

Det roligaste är ju att ju mer han kan prata, desto större inblick får man i hans tankevärld. Han har mycket fantasi och visar mer och mer hur han använder det när han leker. Han älskar ju telefoner och man skall gärna låtsas att man pratar med honom i telefonen. Ibland låtsas han vara morfar, ibland mormor och ibland sig själv. Om han är mormor eller morfar så använder han förställd röst vilket är väldigt roligt att höra. Nu kan man också märka att han i "telefonsamtalen" också har börjat att berätta vad han gör eller har gjort, och ibland vad han vill göra sedan.

 

Idag har han dock mest lekt med sin leksaksbil som han fick. När Bamse och Skalman hade åkt ett tag så sprang han och häntade sina playmobilgubbar för att de skulle få åka. "Åka hem" skulle de tydligen göra. Sedam försvann han in i sitt rum och rotade länge runt i lådan med playmobil. När han kom tillbaka visade han vad han hade letat efter - två små playmobilresväskor som han la i bagageluckan. Klart att gubbarna skulle ha packning med sig! :)

Man kan dock bli lite beklämd när man ser hur playmobilmammorna skäller på barnen och säger med hård och arg röst: "Kom då! Åka hem!" och man undrar om det är så han uppfattar en...

 

Nico somnade av sig själv strax innan 18. Ok, kommer säkert ångra bittern imorgon bitti att jag lät det ske, men just nu kändes det bara bra att få lite saker gjort innan jag skulle sova. Så har släpat brädor till skräphögen som skall till tippen och lagt gammal isolering i säckar... Nu svider det så in i helvete på armarna! Jävla glasfiberull! I sådana lägen då önskar jag nästan, men bara nästan, att det var lite mer som förr i tiden och jag som kvinna bara behövde brodera och svimma och sånt. Fy fan för isolering.

 

Har försökt komma över det faktum att Nico säger att jag är dum hela tiden. Jag vet ju egentligen att det är fånigt att ta åt dig vad en treåring säger. Dels hamnar de i affekt ganska lätt och dels ser de inte vilken kraft ord kan ha inne i en annan människa. Och jag veet ju att han älskar mig fast han säger att jag är dum. Bara jag som vill vara världens bästa mamma och glömmer att även världens bästa mamma kan vara dum ibland. Vad sjutton jag tycker att jag har världens bästa föräldrar och har ändå bevis i form av gammal dagbok där jag skriver att de är dummast i världen eftersom jag inte får sitta upp och se nån film sent på kvällen....

 

 

Nico har haft en tråkig mamma som mest har städat hela morgonen (inte fan syns det) men blev glad när vi skulle till affären.

Idag fick han tillåtelse att gå ner i källaren på affären där leksakerna finns och fick välja ut en sak. Såklart ville han helst ha det superdyra blablabla petshop huset för femhundra spänn men efter viss övertalning så gick han med på att Bamse och Skalman nog ville ha en bil. Så nu har han väldigt kul när han leker med den. Han har blivit en mästare på påhittiga fantasilekar där figurerna pratar med varandra med olika röster (kanske råkar de oroväckande ofta ut för olyckor eller blir ledsna dock..:/). Lite besviken var han att vindrutetorkarna inte gick att röra på dock.

 

Jag är som person sådan att jag i princip aldrig haft riktiga idoler. Jag kan känna respekt för någon som jag anser gör något bra men har aldrig varit riktigt mycket för att se upp till människor på det där ohämmade sättet då jag inser att alla är människor med bra och dåliga sidor. Jag är också sådan som är ganska nöjd med att vara den jag är, som trivs med mitt liv och som inte vill vara någon annan.

Med detta sagt så finns det ju människor som inspirerar mig, människor som har egenskaper och begåvningar som jag inte skulle tacka nej till att ha lite mer av själv. Ofta är det "vanliga" människor som är kreativa, smarta, har vettiga åsikter och inte är rädda för att "take a stand" och göra sin del vad gäller att förändra världen genom att få andra att tänka till.

 

Jag kommer framför allt att tänka på två personer i detta sammanhang. Båda kommer från mina hemtrakter och även om jag träffat dem, pratat med dem och festat med dem för ett antal år sedan så skulle det vara att ta i att säga att vi är polare. Bekanta kanske man skulle kunna säga att vi är.

 

 

Vardagshjälte nummer 1 är Andreas Larsson som är en beundransvärt kreativ och nytänkande konststudent som genom sina projekt och installationer bland annat för fram ett kärleksfullt budskap om alla människors lika värde.

 

För ett tag sedan tillverkade han en rysk pride uniform och ställde sig med prideflagga och protesterade utanför Ryska ambassaden, vilket också uppmärksammades en del i media.

 

Nico har börjat prata mer och mer och nu är det ingen tvekan om att han använder meningar, även om småorden kan saknas ibland och man ibland har svårt att uppfatta vissa av orden i meningen. Jag vill ha ägg (kinderägg) är en vanlig mening bland annat :) Och imorse blev det en lång variant då jag frågade Hampus om Nico kunde låna hans mobil på morgonen och Nico själv lutar sig fram och säger: Pappa.. ka ja lana mobil?

En annan sak han är lite besatt av just nu. Att bygga hus, måla hus och gå in i hus. Bland annat anser han att utrymmet under en av utbyggnaderna vi gjort (i grunden) är ett hus, och det pratar han mycket om. Vill gå in i hus, säger han och pekar dit. Så hade verkligen velat att han skulle ha en lekstuga. Hampus är dock negativt inställd till detta. Han tror att det kommer vara en så kort period som Nico kommer leka med den, att det är onödiga pengar, att den sedan inte går att använda till något annat och att det inte ser bra ut i trädgården. Ett återkommande diskussionsämne mellan oss. 

 

Mamma och pappa hade varit på Bauhaus och sett en jättecool lekstuga i form av en husbil som jag tror Nico hade älskat. Googlade runt och hittade en bild på den.

 

 

Eftersom jag bara gnäller idag så får jag bjuda på en rolig video som jag knyckt från makens fb. En kul snubbe som skall demonstrera hur ont det gör att få el genom tungan, men så går det lite fel.
Jag tycker iaf att den är rolig :)

 

Hörde Kitty Jutbring på radio häromdagen då hon sa att det inte borde kallas föräldraledighet utan föräldratjänst, eftersom det inte finns något ledigt alls över att ta hand om barn. Hon har så rätt så.

Nu är jag dock inte föräldraledig utan skall bara ha fyra veckors semester tillsammans med mitt barn, och hur mycket det än svider i mig, och jag skäms över det, så har jag fasen ångest över det hela....

 

Förutom själva den där prestationsgrejen att man vill att ens barn skall ha det så himla kul hela tiden (lägger ner det nu) så tar det sjutton på energin. Jag fattar inte hur andra klarar det till synes så galant, och jag fattar verkligen inte hur det kommer sig att alla de som är hemma med barn på heltid inte springer nakna skrikandes på stan och sliter sitt hår i ren galenskap efter ett tag.

Kan bara se tre alternativ till detta:

1. Alla andra har lugnare och mindre energikrävande barn än mig. Känns högst otroligt för så vild är han inte och om jag ser andras barn så tycks de vara på samma nivå.

 

2. Jag är för gammal. Inte heller så troligt då rätt många föräldrar är i min ålder.

 

3. Jag har helt enkelt sämre ork och stresstålighet än andra? Antagligen. Jag är ju rätt trött av mig. Jag kräver struktur och planering för att fungera och det går sällan ihop med barn, och det gör mig utmattad mentalt. Har dessutom väldigt svårt för höga ljud och min son är ganska högljudd.

 

Nu har det gått en dag på ledigheten och jag har världens huvudvärk och vill bara sova. Ändå har han trots sina sura stunder varit även ljuvligt glad och busig idag, pratat massor, hittat på lekar vi skall leka och även kunnat roa sig själv långa stunder.

 

Ikväll skall jag inte måla eller greja eller något alls. Ikväll skall jag sova. Sova massor. Bara tuppa av i sängen redan vid åtta.

Eftersom det ändå inte så enormt många som läser min blogg så kan jag ju fortsätta skriva saker som kan förarga. Om många hade läst kanske jag inte hade vågat eftersom jag lätt tar illa vid mig om folk blir förbannade och går till personagrepp, samt att jag alltid blir skitledsen om människor missuppfattar det jag säger/skriver.

 

Med det sagt så anser jag att det finns vissa aspekter inom den "feministiska rörelsen" som går att kritisera (vill dock tillägga att det är svårt att tala om feminismen som en rörelse eftersom den består av så många olika grupperingar som ryms under samma paraply). Den största kritiken är kanske att en hel del feminster tycks anse att feminism inte får kritiseras - alls. Att om vid minsta antydan till kritik är mot feminismen eller någon slags kvinnohatare. Visst finns det sådan kritik också, som enbart är förklädd anti-feminism eller kritik som baseras på okunskap, men man kan inte bara slå bort all kritik. Brist på kritik är enligt mig rent av farligt. Om man inte vågar granska sig själva så underminerar man sig själva och banar väg för en slags åsiktskorruption inom gruppen samt öppnar upp för omgivningen att sluta ta en på allvar.

 

En aspekt inom feminismen som jag själv har svårt för är att man inom vissa områden gärna analyserar på djupet (vilket är bra) men att man inom andra områden gärna förenklar och tar saker för givet utan att problematisera. Jag är väldigt forskningsinriktad och tycker att man måste kunna problematisera även om det innebär att man kanske inte får exakt det resultat man från början ville ha - och även om det innebär att svaren blir motstridiga eller mer komplexa.

 

För att ta ett exempel så använder jag mig av ett citat från Kielos bok “Våldtäkt och romantik”. Detta eftersom detta är ett väldigt vanligt sätt att beskriva kvinnomisshandel inom feminismen:

 

“När han misshandlar henne är det inte ett uttryck för att han är långtidsarbetslös och har tagit några öl för mycket. Inte heller ett uttryck för att hon provocerade honom när hon bittert mumlade om att han var lat och oduglig. Det är politik. Det är politik eftersom den logik som får honom att ta ut sin besvikelse och ilska på den kvinnokropp som han säger sig älska är politisk. Samma logik som får henne att acceptera det hela som ett uttryck för kärlek. (…) En logisk konsekvens av att kvinnor över hela världen anses vara mindre värda än män. Det är inte du, det är systemet.”

Nu är det riktigt, riktigt viktigt att alla förstår att jag INTE säger att det inte är ett strukturellt problem. Det ÄR ett strukturellt problem. Det ÄR ett problem inom systemet. Det ÄR ett problem som har väldigt mycket att göra med patrialkala strukturer och kvinnosyn. För det är ett faktum att kvinnan genom historien har haft en lägre status, har setts som en ägodel som man kan göra vad man vill med. Och det är ett faktum att män lärt sig att hantera frustration och ilska genom våld. Det ÄR också absolut sant, naturligtvis, att det aldrig är en misshandlad kvinnas fel att hon blir misshandlad och att hon inte heller kan lösa situationen på annat sätt än att lämna denne man - för det är inte hennes fel och det är inte synd om honom.

MEN... det är inte bara så enkelt. Jag anser att man inte kan ta bort den mänskliga faktorn eller andra förklaringsmodeller helt. Jag tror att det aldrig är så enkelt att det finns bara EN förklaring utan det är ofta en kombination av flera. Och framför allt så är det ju så att även om det är ett strukturellt problem inom systemet som är förklaringen som det hela bottnar i så påverkar ju detta system oss alla på individnivå tillsammans med massa andra faktorer som påverkar oss och gör oss till vi är. Det vill säga en frustrerad, arbetslös och full man slår sin partner - medan en annan frusterad, arbetslös och full man aldrig skulle komma på tanken att göra det.

Dessutom är det ju så att om man fastnar i enbart den förklaringsmodellen så får man stora problem när man plötsligt skall förklara att man kan se samma problem med våld i nära relationer (om än inte i samma omfattning och oftast inte med dödlig utgång) när det är kvinnan som är den som slår och mannen är den som är offer. Jag vet att vissa då gärna tar till "ursäkten" att det är den förtryckta kvinnans sätt att ta tillbaka kontrollen eller liknande, men den förklaringen tycker jag är feg och väldigt lättvindig och om man tittar närmare på fenomenet (jag har personligen skrivit en magistuppsats på universitetet i ämnet) så ser man samma mönster med en undergiven och kontrollerad partner som blir fånge i en relation på grund av att man använder kärlek som ursäkt, bara det att könen bytt plats. Det måste alltså finnas ytterligare en eller flera förklaringar. Dock tror jag att det våld som har dödliga (eller nästintill) konsekvenser då män av svartsjuka dödar kvinnor är mycket mer kopplat till just det strukturella och synen på kvinnan som en ägodel, men det är enbart min egen tanke och inget jag kan koppla till något vetenskapligt.

Att använda enbart den strukturella förklaringsmodellen innebär också stora problem när man skall titta på våld i nära relationer när det kommer till samkönade relationer, speciellt i de fall där båda parterna är kvinnor. Och där tycker jag att man verkar ha löst problemet genom att helt enkelt ignorera det faktum att det förekommer och inte alls forska inom ämnet i någon större omfattning (dock skall jag inte skylla detta på feminismen då forskning inom ämnen som rör HBTQ i allmänhet är tragiskt begränsad).

Nu kanske någon tycker att jag gör feminismen en otjänst genom att skriva allt detta. Att jag kanske trots allt är ute efter att förstöra, smutskasta och bana väg för hatare - men det är inte mitt syfte. Mitt syfte är att få fram att kritik är viktigt. För om man verkligen vill få fram förklaringsmodeller, strategier och förändring - om man på riktigt vill göra skillnad - så måste man göra saker komplicerat, man måste ta in alla möjliga perspektiv, man måste problematisera och man måste kritisera. För det är så vi går framåt.

 

 

Som förälder har man vissa känslor av press, ångest och krav på sommaren. Känslan av att man måste ordna världens bästa sommar åt sitt barn. Själv minns jag ju underbara sommardagar med strand, bad, picknickar, påhitt och ren idyll när man blickar tillbaka till sin barndom och vill ge sådana vackra minnen åt sitt eget barn. Men inte fan blir det som man tänkt sig - någonsin.

 

Idag skiner solen och så kände jag att ungen måste ju få bada. Så packade ihop allt pick och pack och for till stranden. Åkte inte till den strand jag brukade utan en som är mer barnanpassad.

Började fint med att Nico vägrade ta på sig badkläder utan skulle ha sina vanliga kläder på sig och inte ville ta av sig skorna. Han bara gnällde och tjöt.

Sedan ville han absolut inte bada. Inte ens en tå. Helst inte ens vara i närheten av vattnet. Istället ville han springa som en dåre fram och tillbaka på bryggan vid det djupa vattnet, vilket såklart ledde till en hel del strider och tårar. Efter ett tag snodde han mina strumpor, satte de på händerna och vägrade ge tillbaka dem. Sedan satte han sig i vagnen och sa att han ville sova eller åka till mormor och vägrade röra sig.

Så var bara att gå tillbaka till bilen. Väl där vägrade han hoppa in utan rusade rasande runt på parkeringen ett bra tag.

 

Eftersom jag behövde handla så åkte vi till affären. Han brukar älska att åka och handla men just idag vägrade han gå ur bilen. Tog fem minuter att få honom ur bilen, vilket fick ske genom att jag bände ut honom, och tio till att få honom att gå med in istället för att stå och sura vid bilen.

Inne i affären klättrade han runt och velade och sedan blev det gap och gråt för att han inte fick både geléhallon, kexchoklad och Kinderägg.

 

Sedan hade jag lovat honom McDonalds idag så åkte till Drive In:en och just då var han nöjd även om han såklart pekade på allt vatten han såg på vägen och sa att han ville bada (!?). Han var skitglad och applåderade när han fick sin mat men på vägen hem började han gråta för att han ville ha Kinderägg också.

 

När vi kom hem åt han två tuggor på sin mat och gick sedan in och ville vara ifred på sitt rum.

 

Jo men visst - det blev ju en skitidyllisk dag. Verkligen en dag att minnas med värme senare i livet.

 

Jag har ju som sagt var varit något besatt av sidan Etsy.com det sista. För er som inte vet så är det en sida där man kan köpa saker som människor gjort själva (+ en del vintage). Det finns kläder, smycken, konst och allt mellan himmel och jord... och ofta till bra priser.

 

Hittills har jag nöjt mig med att bara titta och drömma om alla fina saker jag vill ha i huset när det är klart, men igår hittade jag något som jag var tvungen att köpa omedelbart. Så snart är denna underbara feta älva på väg på posten hem till mig.

 

Jag och Hampus har hittat roliga sidor på nätet där man kan köpa tavlor och tryck. Har hittat massor av bilder vi skulle vilja ha inramat på väggarna. Nedan följer några av våra favoriter (vissa är mina favvisar och andra hans, men vi har ofta ganska lik smak)

 

I och med "abortdebatten" - vilket i sig var en skum debatt då alla i grund tyckte samma sak men frågan var om man ens får diskutera aspekterna kring det hela - så rekommenderar jag Sannas inlägg idag som var väldigt klokt och välskrivet och tar upp intressanta perspektiv, och så länkar hon till lilla mig och då blir jag så stolt och glad :)

Dagens i-landsproblem varav tre har med toalettbesök att göra.... så om man redan nu känner att ffs jag vill inte veta vad det nu än må vara så sluta läs nu... (men så jävla farligt är det inte)

 

Problem 1: När man är så trött på morgonen att man kastar det nya trosskyddet i papperskorgen och förvirrad sitter kvar med "tejpskyddet" i handen

 

Problem 2: När man senare på dagen inte insett att trosskyddet vridit sig och får en överraskande och inte helt behaglig gratisvaxning av intimare regioner när man skall gå på toaletten och drar ner byxorna

 

Problem 3: När det är så lite bomull på topsen att enda sättet att få rent öronen är att lyckas spetsa eventuellt smuts

 

Problem 4 och 5: Att det bara finns färskpotatis med jord på i affären vilket innebär ett jäkla tvättande av potatis där man får kasta en tredjedel då man inte kunde se att det var en rutten skit som gömde sig under jordlagret

 

Ja det var väl det då.

Så här gott sov sötis i morse när jag skulle väcka honom <3 Han var dock glad och mysig när han vaknade så det gick bra allting :)

 

Jag kan ibland ha svårt att ha bergfasta åsikter i olika frågor. Jag är som person sådan att jag alltid vill ta till mig alla möjliga perspektiv, diskutera fram och tillbaka, granska från olika håll och oftast leder det till att man kan se både fördelar och nackdelar med olika saker och det är svårt att bara säga att "så är det". Vissa kanske skulle se det som en svaghet och tro att det handlar om att vända kappan efter vinden, men jag ser det inte så. Jag tycker gärna till och har såklart ståndpunkter inom många områden men jag tycker att det är viktigt att vara lyhörd för andras syn på saken samt att vara ödmjuk nog att inse att man faktiskt inte alltid har rätt eller kan allt. Kanske skulle man kunna kalla det en slags vetenskaplig inställning.. inte vet jag.

 

Igår fick jag här på bloggen i alla fall frågan vad jag tycker och tänker kring porr och prostitution, som ibland kan vara något av heta potatisar inom feminismen. Jag besvarade det hela i kommentatorsfältet men vill skriva om det lite här också då detta är typiskt sådan områden där jag kan hoppa fram och tillbaka i oändlighet för det är inga enkla frågor. Mycket å ena sidan och å andra sidan.

Jag vill dock dela upp det hela och ta en sak i taget.

 

Om vi först tittar på porr så är ju det ett ganska omfattande begrepp. Det kan inkludera allt från erotisk mjukporr till våldsporr och så vidare. För enkelhetens skull så gör vi ett slags snitt i mitten och så får detta handla om en "vanlig" porrfilm som hamnar någonstans i mitten av skalan. För det är annars lätt att halka in på sidospår som att även om jag tycker att avvikande sexualitet måste få lov att finnas och att det är ok vad man än tänder på så länge det inte skadar någon annan (som inte vill bli skadad) så kanske jag inte alltid är så förtjust i omfattningen och tillgängligheten på nätet, men det har ju främst att göra med att jag har ett slags barnperspektiv där jag oroar mig för vad min son och andras barn kan tänkas snubbla över på nätet.

Men tillbaka till ämnet.... Sexualitet har vi (nästan) alla och sexualitet är ju något normalt och för det mesta något positivt. Det är oftast både positivt och stärkande att få lov att ge uttryck för sin sexualitet. Vad gäller porren kan man ju dels se till själva industrin där det säkerligen finns de som far illa men där ändå majoriteten (i alla fall inom de större produktionsbolagen) gör detta helt frivilligt, tycker bra om sitt jobb och tjänar bra med pengar. Och om detta är deras val så skall de ju få göra det. Att man överhuvud taget oftast fokuserar på hur kvinnor inom porren mår men helt struntar i männen kan också störa mig lite för båda män och kvinnor har väl samma rätt till sina kroppar och sin sexualitet och kan båda få kickar och njuta av porr samt fara illa av det. Sådana tankar och diskussioner har ju mer en tendens att befästa synen på kvinnor som nästan asexuella eller extremt sexuellt sårbara medan männen är någon slags knullmaskiner.

Dock finns ju en klar nackdel med mycket av porren och det är att den oftast har fokus på mannens njutning och mannens behov. Även i de fall då det ser ut som om fokus är på kvinnan och hennes orgasm så är det oftast ur en mans perspektiv, det vill säga en mans önsketänkande eller fantasier som är utgångspunkten. Mannen är ofta den aktiva (påsättaren) och kvinnan den passiva som bara skall ta emot. Detta skapar ju en väldigt objektifierad och sexualiserad bild av kvinnan som jag ser som negativ.

Så för att begränsa mig lite så kan man väl säga att jag inte har något emot porr som fenomen i sig men att jag har negativa synpunkter på porrens innehåll och utformning i många fall. Och där hade man ju kunnat använda argumentet "men det är ju det folk vill se", "porren riktar sig ju mest till män så..." eller "de som tänder på sådant bör väl få sina behov tillgodosedda"... Men det saknar enligt mig betydelse då jag inte anser att man alltid skall anpassa sig efter marknaden när detta innebär att man idirekt sprider negativa budskap. Ibland måste ideal gå före, eller hur man skall uttrycka sig.

 

Ja då har vi prostitutionen kvar då. Den hetaste potatisen av de två heta potatisarna. Skall man tala om prostitution så måste man alltid börja med att säga att man INTE talar om barnprostitution, trafficking eller annan typ av prostitution som inte är frivillig. Vad är då frivilligt? kanske någon frågar. I detta fall menar jag att jag inte avser fall där man hålls inlåst eller riskerar utsättas för våld eller värre om man inte säljer sex. Dock inkluderar jag i sammanhanget människor som säljer sex eftersom de känner att de måste av ekonomiska skäl, vilket i vissas ögon kanske kan ses som att det inte är frivilligt.

En sak jag stör mig på är att man ofta använder uttrycket att man "säljer sin kropp" och ofta även går snäppes längre och vill få det till att man i pincip säljer sin själ om man sysslar med prostitution - och alltså även här landar i den kvinnliga sexuella sårbarheten. I mina ögon säljer man en sexuell tjänst och visst är kroppen iblandad på samma sätt som den är inblandad om man ger någon massage, klipper någons hår osv. Men kroppen tillhör fortfarande en själv och allt beror ju på om man värderar vissa kroppsdelar som mer heliga, sårbara and so on. Och en kvinnas själ, heder och psyke sitter inte i hennes skrev. Punkt.

Tycker jag att man skall ha rätten att sälja sexuella tjänster om man vill det? Ja det tycker jag. Jag anser att jag skall ha rätt att avgöra själv vad jag använder min kropp till oavsett om det är att sälja sex, bygga hus eller whatever. Tycker jag att man skall få köpa sexuella tjänster? Ja, även om jag personligen kan känna lite blää inför människor som gör det då ömsesidig lust är något jag föredrar så anser jag att det inte skall vara olagligt. Jag anser inte att man kan likna det vid slaveri eftersom man inte köper människan i sig och kvinnan (ja nu talar jag om kvinnliga prostituerade) skall ha rätt att avgöra vad hon vill och inte vill gå med på.

Främsta skälet till att jag tycker att det skall vara lagligt är dock att få fram det ur skuggorna. Det är trots allt ett riskfyllt yrke och många som håller på med det gör det för att de inte ser någon annan möjlighet ekonomiskt (ofta pga droger), och jag anser att dessa kvinnor (och män) skall betala skatt och därmed få samma rättigheter som andra vad gäller pension, sjuklön etc. De skall kunna vistas i trygga lokaler där hjälp/skydd finns tillgängligt i närheten. De skall kunna söka hjälp om de råkar illa ut, skadas, blir blåsta på pengar osv.

Och om det vore lagligt och det fanns större insyn tror jag också att det hade blivit lättare att identifiera och komma åt den form av prostitution som bör förbli olaglig, dvs den ofrivilliga eller den med minderåriga. Man skulle också lättare kunna hjälpa de som faktiskt inte vill men känner att de måste.

Jag tror dock inte att alla automatiskt mår dåligt av det som vissa vill få det till. Om man bortser från att det i dagens samhälle innebär stigmatisering och det faktum att jag är gift så finns det väl inget som säger att sex mot betalning hade varit något jag tyckte var så himla hemskt så länge jag själv hade kontrollen.

Men det är ingen enkel fråga och jag skulle inte stå på barrikaderna och kämpa i denna fråga då jag själv kan pendla lite... för oavsett om det beror på den sociala stämpeln eller något annat så är det ju faktiskt så att jag inte tycker att "sexförsäljare" skall vara något som arbetsförmedlingen skall kräva att du söker jobb som för att inte förlora din a-kassa...

 

Kanske ligger det i människans natur att vilja göra saker svart-vita, enkla, lättöverskådliga. För visst vore det skönt om alla frågor hade ett enkelt och alldeles rätt svar. Men det är ju inte så. Och i många fall ställs två negativa alternativ mot varandra. Ibland måste man välja mellan pest eller kolera. Och det blir inte mindre så bara för att vi låtsas att det inte är så.

Ibland ställs rättigheter mot varandra. Ibland ställs liv mot varandra.

 

En kvinna blir med barn och vill inte ha det barnet. Hennes rättighet till det liv hon vill ha ställs mot det ofödda barnets liv (eller vi kan kalla det foster om det känns mer bevkämt så).

 

En flerbarnsmamma blir med barn och får veta att barnet hon bär på lider av funktionshinder som kommer kräva extremt mycket omsorg. Hon tvingas välja mellan rätten till att hennes och hennes nuvarande barns liv blir som de hade tänkt sig och det ofödda barnets liv (ja jag gillar inte ordet foster).

 

Ett djurförsök som kan leda till att bota svåra sjukdomar men i processen dit kommer ta död på försöksdjur. Djurs liv kontra människors liv.

 

Vi måste alla fatta beslut i våra liv. Vi utgår oftast från oss själva och de som står oss nära, vad som blir bäst för oss - och det är inget fel med det. Men vi kan inte räkna med att alla beslut är lätta att fatta, eller att vi har någon rättighet som säger att de där besluten skall vara lätta.

Vi har enligt mig en skyldighet till självrannsakan, eftertanke och skall kunna motivera besluten vi fattar - inte för någon annan men för oss själva. Det är när vi försöker förenkla och förkasta andra perspektiv som vi är farligt ute. Och framför allt måste man våga/orka/kunna se att det finns andra människor med andra åsikter, andra erfarenheter och andra behov.

 

 

Ja nu firades ju maken inte hur mycket som helst för vi har ju fortfarande saker på huset som behövs göras. Så han fick lägga golv och sådant. Jag målade en del.

 

Min bror kom dock förbi en snabbis innan han skulle jobba och grattade och på eftermiddagen kom mamma och pappa. Nico var mycket glad över detta, speciellt då han fick en doktorsväska och kunde leka doktor. Han var riktigt glad och han har faktiskt varit väldigt pratsam och mysig hela dagen. Mycket spontanpussar och gos.

 

Nu har han dock somnat och jag vet inte riktigt vad jag skall ta mig för. Kan inte gå ut och måla eftersom Hampus grejar ute och jag inte vill lämna Nico ensam inne om han vaknar och blir rädd.

 

(Om jag inte skrev det innan förresten så fick maken en box med StarTrek originalserien av mig och Nico i present som jag tror att han vart nöjd med).

Jag anser som sagt mig själv vara feminist och denna inställning/detta ställningstagande tar sig uttryck i mitt dagliga liv på många olika sätt. Jag har en genusmedveten och normkritisk uppfostran av mitt barn. Jag tar gärna upp feministiska frågor till diskussion och förmedlar mina åsikter till andra. Jag analyserar hela tiden media, film och böcker ur ett feministiskt perspektiv även om jag för det mesta gör det mest för min egen del och inte alltid delar med mig av det till andra än min man, och ibland min blogg. Jag accepterar inte sexistiska skämt utan att säga ifrån. Jag försöker hela tiden ta till mig ny kunskap inom området. Och så vidare.

 

Dock har jag ju insett att jag i mångas ögon är en dålig feminist. För icke visste jag att det fanns så mycket saker som man MÅSTE tycka för att bli betraktad som en bra feminist. En massa oskrivna regler för att få sin feministiska ok-stämpel i baken. Kan känna att attityden i många fall är "du får tycka vad du vill så länge du tycker som oss", och "vi kvinnor skall stötta varandra och all feminism är ju bra, om du inte tycker sådär för då är du dum i huvudet". Och samtidigt som man vill att män och kvinnor skall ha samma rättigheter och att den stereotypa kvinnosynen skall försvinna så bejakar man istället någon slags syn på kvinnan som något ofelbart som aldrig får ifrågasättas, skuldbeläggas eller ens omtalas på annat sätt än positivt sätt. Vilket i sig placerar kvinnor över vanliga dödliga människor i mina ögon.

 

Nåja, vad är det då som gör mig till en dålig feminist:

 

- Jag är för fri abort och anser inte att den skall begränsas eller att dess vara eller icke-vara skall ifrågasättas men är för en diskussion kring de olika perspektiv som betäkligheter som rör frågan, och anser att det är viktigt med självrannsakan och eftertanke. Vilket man kan läsa mer om i inlägget jag skrev om just den frågan.

 

- Jag är inte för lagstadgad 50/50 föräldraledighet då jag anser att vissa saker måste man få välja själv och frågan är inte så enkel då olika familjer har olika förutsättningar och behov.

 

- Jag anser att kvinnor inte alltid är toppen, precis som män inte är det, och jag anser att man måste få ta upp det också utan att anklagas för att förminska de orättvisor som kvinnor utsätts för.

 

- Jag tycker inte att kvinnors rättigheter skall värderas högre än andra gruppers rättigheter och anser att man bör sluta köna och se till allas rättigheter så gott det går.

 

Usla dumma mig.

Idag fyller maken år och jag och Nico grattade honom på morgonen. Efter att Hampus öppnat sin present så sa han "Jag älskar dig" till mig och jag sa det tillbaka till honom. Då sträcker Nico fram sin lilla hand och säger:

"Ja eska de" varvid vi försäkrade honom om att vi älskar honom också. Då såg han nöjd ut och sa "Taack" innan han fortsatte titta på sin iPad. <3

Just nu pågår tydligen något av en abortdebatt i bloggosfären och jag har egentligen bara tagit del av det Lady Dahmer nu senast skrev och kommentarer på detta. Jag har ju tidigare skrivit lite om vad jag anser i denna fråga men vill ge mina kommentarer så kanske upprepar mig något...

 

Jag kan störa mig väldigt mycket på när LD använder uttrycket "antingen är det ok eller så är det inte det" - fast det kan ju vara jag som misstolkar hennes ord. För i min mening så är världen inte så där svart-vit så att en sak solklart är ok eller inte ok alla gånger. Jag är för abortfrihet och jag tror inte att oönskade barn har de bästa förutsättningarna, och jag anser inte heller att man skall begära någon slags förklaring eller ursäkt från den som skall genomgå en abort - det vill säga att jag tycker inte heller att man skall värdera bra och dåliga aborter - men jag vill inte sträcka mig till att uttrycka det som att allt är ok. Kanske för att jag tolkar orden som att man då förmedlar att allt är bra och finemang och det tycker jag inte att det är. För mig är en abort ett nödvändigt ont. Något som måste få finnas men som inte är något bra.

 

Och även om jag håller med LD om att det inte är ett bra alternativ att ställa krav eller etikettera saker som bra eller dåliga aborter så irriterar det mig när man ser all kritik mot aborter som dålig kvinnosyn. Visst, det påverkar kvinnan såklart - även om påverkar är ett understatement och att vara emot abort är inget alternativ om man ser till konsekvenserna, men man kan faktiskt kritisera utan att det har dålig syn på kvinnor. För det finns ju faktiskt ett annat liv med i bilden. Sedan kan man debattera hit och dit kring när något blir ett liv, att ett foster inte är ett barn, and so on i all evighet men faktum är ju att det man väljer att ta bort är början till ett liv. Jag är inte det minsta religiös men visst är det ett mirakel varje gång ett liv skapas, en ny individ som växer fram. Och då tycker jag inte att man skall rycka på axlarna och säga att det är ok att kasta bort det för att man slarvat. Jag tycker att man skall ha rätten att göra det utan att ifrågasättas men jag tycker inte att man skall släta över det som ingenting. Jag tycker faktiskt att man skall skämmas lite. På samma sätt som att jag anser att jag som äter kött skall ha rätten att välja att göra det men att jag bör skämmas lite och att jag fan skall kunna ta kritik när jag får den. Vill man ha rätten att fatta sina egna beslut så kan man inte alltid förvänta sig eller se det som en rättighet att alltid få höra att de beslut man fattar är optimala.

 

Dessutom anser jag att det är viktigt att man gör vad man kan för att förebygga aborter, och det hänger lite ihop. Om man tycker att aborter är utan förbehåll helt ok så finns det ju inga större skäl att förebygga, eller? Men om man säger att aborter är tillåtna men egentligen inte speciellt önskvärda då finns utrymmet att försöka göra något åt det.

Att man bör förebygga aborter anser jag dessutom inte bara har med det jag skrivit ovan att göra utan också eftersom många inte mår så bra av det eftersom det för många är ett svårt val, att det för vissa i och med hedersproblematik är något livshotande om det kommer fram (liksom en fortsatt graviditet absolut också hade varit) samt kostnaden som en abort innebär.

I kommentarerna skrevs flera gånger att det anses vara fascism om man pratar om pengar och kostnader när det handlar om människor, men jag anser också detta vara ett nödvändigt ont i ett land som har fri sjukvård och med ett system som går ut på att vi tillsammans betalar för alla. Jag älskar det systemet och vill att det skall vara så men anser att med rättigheter kommer ansvar och då måste samhället jobba för att förebygga. Precis på samma sätt som vi har lagar som säger att vi skall ha bilbälten med mera. Inte fan handlar det om att staten älskar oss och vill att vi skall vara oskadda och vid liv utan det handlar om att skador och död är en kostnadsfråga.

 

För mig är det ju också så att jag anser att mycket av diskussionen handlar om att människor har svårt att skilja mellan handling och person. Om jag tycker att abort är något som skall vara tillåtet men som inte är bra så innebär inte det att jag anser att personen som gör en abort inte är en bra människa.

Och jag tycker att man skall få lov att kritisera människors val och handlingar utan att för den skull klassa människan som en sämre människa.
Om min vän är ute och promenerar längs vägkanten och en bil kör på henne så hon bryter ett ben så är det skillnad gentemot om hon gick mitt på en dåligt upplyst väg på natten och blir påkörd. Om min vän får en omotiverad smäll på käften av en främling i en bakomatkö på en lördag eller om min vän får en smäll på käften efter att ha gått fram och börjat knuffa på en påtänd snubbe så finns det en viss skillnad. I inget av fallen anser jag att min vän är en dålig människa. I inget av fallen anser jag att min vän inte skall få vård. I inget av fallen anser jag att min vän förtjänar det som hände eller bör straffas. Men i två av fallen kan jag säga "du kunde kanske ha tänkt dig lite för". Och det eftersom det är när vi själva tänker, eller andra säger till oss, att vi borde ha agerat annorlunda och tänkt till lite som vi kan undvika att hamna i samma situation igen. Och vad gäller abort anser jag som sagt att den skall finnas, den skall vara fri, den skall inte ifrågasättas men den skall försöka undvikas i den mån det går.

 

Två soldater av Roslund och Hellström.

Jag har älskat deras andra böcker, speciellt de första, men av någon anledning dröjde jag länge med att läsa denna. Tror det kan ha berott på att jag visste att den skulle handla om gängkriminalitet och sådant inte tilltalar mig speciellt mycket. Dock fastande jag direkt när jag väl började läsa och den var verkligen lika bra som deras andra böcker. Man liksom bara sugs med och vill veta mer. Jag älskar deras sätt att använda formen deckare för att ta upp olika samhällsproblem. Verkligen läsvärd.

 

 

En amerikansk sci fi thriller där svenska Michael Nykvist har en av huvudrollerna. Väldigt speciellt gjord där man får följa ett gäng astronauters resa genom rymnden via skeppets egna kameror. Den är väldigt realistiskt gjord med en trovärdig handling och karaktärer. I början tror man att den skall vara lite seg att se men man rycks med och spänningen är liksom krypande istället för in your face. En film som fastnar i huvudet och som man tänker på efteråt och känner "fan den var riktigt bra". Rekommenderas verkligen om man tycker om den typen av filmer och inte behöver non stop action.

Idag var hela familjen morgonseg och släpade oss upp när vår "sommarjobbare" kom. Till och med Nico var lugn och ville helst sitta och se film. Så jag kan erkänna att på förmiddagen fick jag gjort absolut noll.

 

Inga bilder idag då något hänt med vårat nät och uppkopplingen är på samma nivå som på den tiden då ens uppkoppling bröts varje gång någon ringde och man hade ett modem som ljudligt ringde upp varje gång man skulle surfa. Det går med andra ord inte alls snabbt.

 

Idag har jag målat badrumsmöbler, burit brädor och haft möte på dagis. Fick lära känna hans nya fröknar inför avdelningsbyte och det kändes bra.

 

Nicos humör har dock inte varit på topp. Han har varit ledsen och ilsk ända sedan han kom hem. Speciellt då han under flera timmars tid försökte berätta något eller få mig att förstå något och jag verkligen inte fattade. "Daja" har han sagt, och när jag bett honom visa har han tagit med mig till både kök, badrum och dator men sedan inte kunnat visa ändå. För varje felaktig gissning har han blivit alltmer arg och ledsen. "DAJA!" har han vrålat och gråtit. Fortfarande ingen aning och det känns lika frustrerande för mig. Gör ont i mig när han verkligen försöker så och jag inte fattar.

 

Sedan har han tjatat nonstop om mormor och morfar men när de äntligen var snälla och kom och hälsade på så sa han inte ett ord utan ville bara se Nicke Nyfiken och när morfar försökte få hans uppmärksamhet så pekade han mot dörren och sa "Gå!".... Så social och trevlig kan han vara. Men såklart blev han ledsen när de skulle gå för han ville med dem hem.

 

Jag tror renoveringen tär lite på honom. Både att vi har mindre tid att leka med honom, att han vill vara med byggkillarna men inte får det och att det är oväsen hemma hela dagarna. Stackarn.

Nu var han nog trött också för han gick och la sig utan protest och somnade snabbt fast jag inte ens kunde sätta på musik på grund av den usla uppkopplingen.

Målat som vanligt idag. Till och med målat klart alla de brädor vi för tillfället hade, av just den sorten. Finns ju annat kvar att måla - andra brädor, möbler, lister and so on for ever and ever.

 

Fick tag på psykologen som vart på Nicos dagis och gjort bedömning i fredags. Hon tyckte att han skulle remitteras vidare för ytterligare utredning på grund av vissa autistiska drag. Är så dubbel med det där. Å ena sidan känner jag ju att jag älskar honom precis som han är men att det är bra att få veta hur vi stöttar honom på bästa sätt, å andra sidan så känner jag mig ledsen. För är rädd att han skall bli begränsad, att han inte skall kunna göra allt han vill, att han skall bli ensam eller utanför. Känslor av maktlöshet.

 

Men jag ser ju att han är mestadels glad (och, inte idag då), att hans språk utvecklas mer och mer för var dag som går. Att han faktiskt då och då kan kommentera saker som hänt tidigare (kanske var det mer en språklig barriär än en psykologisk?). Dessutom är han ju inte klassisk autistisk då han kan identifiera känslor och han kan både fantisera och leka låtsaslekar. Det som psykologen reagerade på och som vi också märker av är att han ibland inte riktigt går att nå. Som om han inte hör eller är i sin egen lilla värld.

Får väl se hur resten av utredningen går. Om en månad skall vi kolla hörseln igen också.

 

När Nico vart på dagis idag så var vi en sväng hos mamma och pappa men det funkade inte så bra nu när de renoverar sitt kök och Nico vill vara med sin morfar hela tiden. Efter det att vi gick därifrån har han mestadels varit på lite grinigt humör och pratar oavbrutet om sin morfar. Dock kan han plötsligt bjuda på spontan puss eller kram för at nästa sekund säga att man är dum. Pendlar snabbt.

 

Nu håller byggkillarna på att fixa med det som skall bli vårt badrum och har slått ut en del av väggen så att man kan gå innefrån och ut i utbyggnaden. Nico tycker ju att det är extremt spännande och skulle helst vara med byggkillarna hela dagen. Liksom hall, de bygger hus... hur coola kan man va liksom, tycker Nico och försöker erbjuda dem skruv, spik, små brädbitar och annat han hittar i försök att känna sig delaktig och hjälpsam.

Enda sättet att få honom att gå därifrån var att säga att vi skulle kasta saker i containern för det tycker han om.

 

Trodde aldrig att jag skulle få honom i säng men jag hämtade napp och snutte och frågade om det inte var dags att sova och precis som igår så skrek han: Jaaa, och gick med in i sängen. Vissa dagar har man tur. Om han somnar är ju dock en annan femma då byggkillarna fortfarande håller på. De är flitiga våra grabbar.

 

På bilden nedan ser man köksutbyggnaden som den ser ut nu.