Knyttet - kort men tjock

Nu har även Gustav Fridolin gått och skrivit en feministisk krönika... och som vanligt blir jag kluven och dubbel i mina känslor. Han har ju länge talat om sådana här frågor, så jag känner inte att han bara gör det för att det snart är val utan jag tror att han genuint tycker att dessa frågor är viktiga. Och jag vill inte raljera över hans ord, även om det åter är ganska självklara saker som kvinnliga feminister sagt i evigheter men som bara får uppmärksamhet om en man säger det. Och ju fler som kämpar för feminismens sak desto bättre, tycker jag ju, för att förenkla det hela.

 

Men alltså.. det blir så jäkla tydligt. När kvinnor kan säga samma saker om och om igen och blir kallade jobbiga, rabiessmittade, radikala (i den missuppfattade versionen av ordet), gnälliga - det vill säga om någon ens lyssnar alls. Och sedan kommer några män och säger samma sak, fast i mer ytlig version, och plötsligt sitter Herr Svensson på sin kammare och får aha-upplevelser och vill också kalla sig feminist. Då blir det så jäkla tydligt att det inte är ett dugg jämställt, att det är lång väg kvar och att det är männen som har makten - för en mans ord väger så mycket tyngre än en kvinnas.

 

Han kommer till insikt. Hon har PMS.

Det känns som om konflikten i Gaza är något av det mest känsliga man kan diskutera, och jag vill därför klargöra att nej, jag har absolut inget emot judar och jag har inget emot majoriteten av de som bor i Israel. Jag har dock något emot de som styr där och fattar beslut som drabbar de som bor i Gaza.

 

 

Eftersom jag vet att vissa inte kommer orka trycka på länken så vill jag infoga ett utdrag ur hennes text här:

Konflikten i Israel och Palestina har ingenting att göra med judendomen eller islam. Givetvis är frågan känslig på grund av judarnas historia men det som hände i Tyskland får inte göra oss blinda för vad som händer i Israel/Palestina. Och ingenting i världen kan rättfärdiga eller försvara den situation som nu upprätthålls av den Israeliska staten.

De palestinska områdena intill Israel är ockuperade av den Israeliska staten. Illegala bosättningar och murar begränsar palestinierna från att ta sig till jobbet, skolan och från att importera och exportera varor. Dessa ockupationer strider mot all internationell rätt och fördöms av de allra flesta – men inte alla. Palestina, som omfattar området mellan Jordanfloden och Medelhavet, erkänns idag inte som en stat av världssamfundet och har inte fått medlemsskap i FN. Palestina ses alltså rent formellt som ett geografiskt område snarare än som ett land och enligt FN befinner sig ca 5 miljoner palestinier på flykt.

För att inte tala om allt det våld som palestinierna ständigt utsätts för. De senaste dagarna har hundratals människor dödats av Israeliska attacker. Av dessa uppger FN att 77 % är civila. Ser vi tillbaka flera år kommer vi upp i tusentals civila offer. Går detta att kalla ett krig mellan jämbördiga parter?

På tal om jämbördiga parter. Israel har 7,5 miljoner invånare. Den israeliska militären har tillgång till stridsvagnar, pansarfordon, artilleri, flotta, stridshelikoptrar och flygvapen. Gaza, som just nu utsätts för Israels våld, är ett litet ockuperat territorium med 1,7 miljoner invånare utan någon större tillgång till tyngre vapen. Och det är civilbefolkningen i Gaza som får betala priset för de israeliska attackerna, snarare än Hamas.

Jag vill själv också lägga till att en av de saker jag tycker är extra hemskt är att Gaza är ett såpass litet område

att när Israel attackerar det så är det i princip omöjligt att undvika att skada civila, vilket då inkluderar barn, gamla och människor som befinner sig på sjukhus etc.

 

Man kan inte ha mycket kunskap om allt, men om man är politiker och talar offentligt bör man i alla fall ha vett nog att hålla tyst när det kommer till saker man inte vet något om. Anna Hagwall har tydligen inte förstått detta.

 

Jag vet att det är ett antal dagar sedan hon uttalade sig om att kvinnor som misshandlas själva har ett ansvar för att lämna relationen och "sluta gnälla", men jag har inte haft tid att kommentera det förrän nu och jag känner att jag måste göra det. För jag känner att hennes åsikter baseras på missuppfattningar och fördomar som delas av en hel del andra - vilket jag också fått bekräftat när jag läst kommentarer kring hennes uttalanden.

 

Missuppfattningen är att våld i nära relationer startar med att en kvinna möter en kille som är lite gangster, hård och tuff och kanske lite kriminell, och så blir de ihop för att hon tycker att han är cool. Sedan börjar han misshandla henne och hon bara tar det... och alla bara "men varför går hon inte bara??".

 

Varför? För att det är inte så det fungerar i majoriteten av fallen.

 

I de flesta fall träffar en kvinna en man som hon tycker verkar trevlig och de inleder en relation. Han är oftast väldigt kärleksfull i början och öser kärlek över henne.

Efter ett tag börjar han dock långsamt bryta ner henne psykiskt. Detta kan se ut på olika sätt, men tex genom att varva kärleken och bekräftelsen med kritik som tex. Jag tycker du är helt underbar, men så jobbig som du kan vara så är det nog bara jag som skulle stå ut med dig. Eller att tydligt markera vilka beteenden som uppskattas och inte genom att ösa kärlek över henne när hon gör "rätt" och frysa ut henne när hon "gör fel".

 

Sedan börjar oftast en isoleringsprocess. Som vissa tycks tro så handlar det sällan om att mannen rakt ut från början säger att "du får inte umgås med andra", utan det kan handla om att använda skuldkänslor för att kvinnan aldrig skall gå ut med sina vänner: Men skall jag sitta ensam då? Jag älskar minsann dig så mycket att jag alltid vill vara med dig - om du vill gå ut med dina vänner betyder det att du inte älskar mig lika mycket. Kanske maskerat som omtanke: Du behöver ju faktiskt inte jobba... ditt arbete är ju så slitsamt för dig. var du hemma istället så jobbar. Eller genom att långsamt skapa konflikter och sprickor i hennes andra relationer: Din familj/dina vänner snackar skit om mig och beter sig illa mot mig när du inte är där.. Antingen står du på min sida eller på deras...

I en långsam om manipulativ process så berövas kvinnan alla andra sociala kontakter och mannen har sett till att vara den viktigaste och den enda relationen kvinnan har.

 

Samtidigt fortsätter det psykiska nedbrytandet som mer och mer går från att vara kärlek varvat med kritik till att vara mest kritik. Du kan ju inte göra något rätt... och du brukade se bra ut.. nu ser du ju ut som fan.. ingen annan man skulle vilja ha dig.

Och eftersom det är "mannen som älskar henne" som säger dessa saker så tror hon på honom och internaliserar hans hat mot henne tills dess att hennes självkänsla är så låg att hon tror på att hon verkligen är sådär värdelös.

 

Inte förrän efter allt detta, inte förrän efter en hel del tid passerat, så börjar våldet. Och det börjar oftast inte med en svår misshandel utan kanske med en hård knuff, en örfil, ett hårdhänt grepp om hennes arm... och efteråt gråter han och säger att det aldrig kommer hända igen.. och att det faktiskt aldrig hade hänt om inte hon hade gjort honom så arg... Och efter som han är "mannen som älskar henne", och det är första gången och han ångrar sig så, så förlåter hon och tänker att kanske är det hennes fel.. hon som är så värdelös.

Men det händer igen. Mer och mer ofta. Hårdare och hårdare. Med samma ursäkter och samma skuldbeläggande efteråt.

 

Och hur skall hon sedan kunna gå?

Vem skall hon vända sig till när han är hennes enda relation?

Och vem skall kunna älska henne sedan, hon som är så värdelös?

Och tänk om andra också tycker att det är hennes fel?

Och om det nu är så att han faktiskt inte älskar henne - innebär det då att hon är ett sådant där lurat patetiskt offer? Vad skall andra tänka om henne då?

Och han säger att han skall döda henne om hon går... var skall hon gömma sig?

Och kanske har de gemensamma barn? Vad händer med dem? Kanske får han vårdnaden då hon ju är så värdelös? Eller kanske hotar han med att skada dem?

Och hur skall hon försörja sig... han har ju varit den som jobbat för dem båda i flera år?

 

Att säga att en människa som utstått den extremt nedbrytande och självutplånande processen är själv ansvarig frö att ta tag i saken och "bara gå" är som att säga att en medvetslös människa själv bär ansvaret för att ringa ambulans.

Alltså, denna jävla debattartikel. Vill egentligen inte länka till skräpet, men orkar inte förklara allt hon säger så ni får läsa själva.

 

Jag har aldrig någonsin mött en förälder vars första tanke när denne för en bebis är "När kan barnet börja dagis?". Tvärtom så har de flesta jag mött, inklusive jag själv, fasat för den dag då man måste sätta barnet på förskola. Man vill ju vara med sitt barn och vara en så bra förälder som möjligt.

Men verkligheten ser ju faktiskt ut som så att de flesta inte har råd att vara hemma så länge som man vill... oavsett hur dåligt samvete och hur mycket ångest människor som Eva Rusz försöker skapa i oss.

De där undanflykterna hon talar om är vad de flesta av oss försöker trösta oss med när vi sitter gråtande i bilen på väg till jobbet efter ett tårfyllt avsked då vi inte har någon annat val. INGET ANNAT VAL.

 

Så rikta skulden mot de politiker som skapar ett system som kräver två arbetande föräldrar från tidig ålder för att det skall gå runt, som inte stöttar upp ensamstående föräldrar tillräckligt och som inte har tillräckligt med personal  på förskolorna... inte mot föräldrarna. Eva Rusz - ditt skräp.

Appropå freaks så tycker ju SvD:s ledarskribent Per Gudmundson att hela vänsterrröelsen är en freakshow... det är i alla fall vad han skriver. Jag blev ju genast lite nyfiken och undrade vad är det för sjuka saker de olika "vänsterpartierna" (där han inkluderar V, F! och MP) vill??

 

Jaha... de vills dels att arbetare skall ha bättre villkor, lite mer fritid (inte bara liv som cirkulerar kring arbete) och skapa lite rörlighet på arbetsmarknaden med sextimmars-arbetsdag och friår. Flexibilitet och lite avstånd från den religiöst grundade tvåsamhetsnormen genom att riva upp äktenskapsbalken och öppna upp för t.ex. månggifte. De vill värna om djur, natur och hälsa genom att få ner köttkonsumtionen. De vill ha ett genusråd som fokuserar på genusfrågor och jämlikhet och annat sådant "galet".

 

Är det en freakshow? Att bry sig om andra människor, att inse att alla människor inte är likadana och inte skall behöva leva likadant, att inse att människor kanske inte bara skall behöva jobba och slita hela livet, att anse att djur har ett värde annat än som mat, att tänka jämlikhet och genus....? Det är en freakshow? Vårt samhälle är mer illa ute än jag trodde om folk anser att det där är rena galenskapen... och jag vet att vi mer än någonsin behöver just de partier som föreslår dessa tosserier.

Något som stör mig enormt är människor som hakar upp sig på det där med att tiggare har mobiltelefoner. Sonja skrev väldigt bra om det idag.

 

Förutom det Sonja skrev så är det ju faktiskt så att man inte vet om personen med mobiltelefonen har fått den, lånat den eller whatever. Man kan vara fattig eller/och hemlös och fortfarande äga något.

Och jag kan ju säga direkt att om jag hamnade i den situationen så hade telefonen varit det jag absolut hade sett till att ha. Finns inte speciellt många telefonhytter idag så vill man kunna ha kontakt med andra människor och myndigheter etc så behöver man telefon. Via den kan man också söka arbete, ta del av nyheter och så vidare.

 

Skall människor verkligen inte ha mer vett och medmänsklighet än att tiggare skall slippa gömma sina telefoner för att få sympati.

 

Och det jag absolut inte fattar är de som tar kort på dessa tiggare och lägger ut med texten att de minsann inte kommer ge den personen och direkt eller indirekt uppmanar andra att göra detsamma. Ok om man själv vill vara ogin men att sprida beteendet tycker jag är direkt elakt.

För vad tror de? Att det sitter en rik person i timme efter timme på marken (i bitande kyla eller stekande värme) för sitt nöjes skull när de kanske högst får ihop några hundra om dagen (som högst)? Eller att det egentligen är så att man tjänar tusenlappar varje dag som tiggare och att alla borde skita i utbildning och bara gå och sätta sig i ett gathörn direkt? Eller vad?

Jag har ytterst ytterst svårt att hålla mig saklig och undvika personangrepp av det elakare slaget när jag skall skriva om Marcus Birro, för få människor i världen går mig på nerverna så som denna människa.

Vad lever han i för värld?

 

Nu senast läste jag ett av hans blogginlägg som, som vanligt, inleds med att han förfasar sig över ateister... som enligt honom inte bara saknar moral utan också med största sannolikhet super eller tar droger för att "fylla sitt inre tomrum" *tillåt mig småkräkas*

 

Efter detta börjar han tala om "sanningar" (Ja han talar då om Guds sanning) och skriver att det är ett uppror mot Gud och "det politiskt korrekta som dras till sin galnaste spets" att Göteborgs kommun beslutat att på sina utskick rörande stadens arbetsplatser numera har också en ruta där det står “övrigt” under frågan man eller kvinna…För människan är ju skapad i Guds avbild...

 

Ok... så Gud kan alltså då vara både man OCH kvinna, men att han skulle kunna vara även något annat är i Birros värld absurd. Inte ens Gud kan tydligen vara mer än två kön.. sedan tar det stopp. Och att det finns människor som indentifierar sig som och är något annat har absolut ingen betydelse för Birro... Fuck människovärde - nu talar vi om Guds sanning här. Och han kallar ateister för omoraliska?

Sedan tycker han att rätten till fri abort inte skall få finnas. För så tycker Gud, enligt honom i alla fall. Transpersoners rättigheter och kvinnors rättigheter - inte ger Gud mycket för dem enligt Birro. 

Han höll nästan på att glömma att trampa lite på de homosexuella men sedan kom han på det där med att Gud bara tycker att heterosexuella skall få gifta sig och så var det klappat och klart. Inte så att han dömer någon, men Bibelns ord bör vara lag.

Jag är förvånad att han inte hade något elakt att säga om invandrare när han ändå höll på med tanke på att han tydligen ville få med alla andra utsatta grupper i samhället.

Sedan har han mage att avsluta med att skriva att utan dessa "sanningar" ser vi inte varandra och vi missar att vi är älskade för dem vi är. WTF!! Tydligen inte om man är trans, homo eller kvinna dock. Då får man fan se till att anpassa sig för att bli älskad.

 Birro får mig att....

 

Låt oss bara klargöra detta lite. Om du är en person som använder dig av uttrycket "... men så får man ju tydligen inte säga nu för tiden..."... då har du antagligen sagt något som många andra haft invändningar mot. Med ganska stor sannolikhet har du sagt något som kvalificerar dig som skitstövel.

 

Och nej, det handlar inte om att du inte FÅR säga det. Du får säga vad du vill, nästan, men om man säger dumma saker får man också ta konsekvenserna av detta och inse att andra, mindre dumma människor, kommer att säga emot.

Så du får säga vad du vill... Säg du till de feta att du tycker att de är äckliga och ohälsosamma. Säg du att alla invandrare är kriminella. Stå på dig beträffande din rätt att säga negerboll. Säg att du tycker att kvinnans plats är i hemmet. Säg vad du vill. Du får det. Men då är du en skitstövel... och det kan du fan inte lasta andra för.

 

Jag är sååå trött på elaka skitstövlar som skall snyfta sig till sympati med ett " så får man tydligen inte säga nu för tiden"... Har de någonsin funderat på att det kanske, kanske är så att det finns ett skäl till att många andra "nu för tiden" inte tycker att det är ok?

 

(För trots vad vissa kanske tror så träffas vi i PK-maffian inte på årliga möten och bestämmer oss för "årets förbjudna ord" bara på ren jävelskap....)

Jag tycker det är väldigt obehagligt med rasism. Jag förstår inte hur man kan dela in människor beroende på deras hudfärg eller ursprung och värdera dem utefter det. Det skrämmer mig.

 

Men det som skrämmer mig än mer är alla de människor som är rasister utan att förstå det själva. Som med näbbar och klor försvarar sin rätt att få kränka andra. Som har noll förmåga att koppla kunskap om förtryck och historia till nutiden och förstå varför vissa begrepp och uttryck inte är ok.

Som det här. Egentligen vill jag inte länka och ge fler läsare till denna människa, men för att förstå vad jag menar så måste man nästan kolla in detta och alla de kommentarer som stödjer det hela.

 

Åter handlar det om människor som anser sig att de bara MÅSTE få säga negerboll för att de alltid har sagt det. Och jag blir såååå trött på det. Förlorar all tro på mänskligheten.

För NEJ man behöver inte fortsätta säga något för att man sagt det tidigare... Vi har faktiskt möjligheten att sluta när vi fått insikt om att det är kränkande. För det ÄR kränkande. Inte för alla, men för många. Och är det så viktigt för oss att få säga det ordet så vi kan skita i att vi får andra att må dåligt? Jag vet att jag skrivit om detta innan men jag slutar aldrig att irriteras och förfäras över det hela.

 

Skall inte åter ta upp idiotin om att jämföra det hela med finska pinnar, sjömansbiff och annat - eller jo jag kan inte låta bli att påpeka att det är som skillnad på värdeneutrala ord och ord som använts för förtryck.

Sedan har vi ju de som bara måste ta upp att det kommer ju faktiskt från det latiska/italienska/spanska ordet för svart.... Ja det gör det men det hör inte riktigt till saken. Ett ords ursprung och hur det sedan används är två skiljda saker. Ett hakkors var helt värdeneutralt för de flesta tills dess att en viss Adolf gav det en helt annan laddning. Ordet neger var kanske också helt neutralt (nån sekund eller så) fram tills dess att vita människor använde det för att sätta etikett på människor med annan hudfärg som de ansåg sig stå över, tills det användes i läroböcker för att beskriva dessa "tröga vildar" (ja det var vad man lärde sig i skolan förr), tills slavägare använde det för att benämna sina slavar (men då ofta i amerikanska formen nigger).... och så vidare. Om man inte har förmågan att förstå att ordets historia har gjort det "inte ok", för att uttrycka det snällt, så känner jag att man helt enkelt inte vill förstå... för att man någonstans ändå för skillnad på folk och folk och vill ha kvar de ord som markerar detta... För jag hoppas inte att folk totalt saknar kunskap om vad som hänt i världen under tidens gång.

 

Jag när jag läser kommentarer som "det är så härligt att du är dig själv och säger vad du tycker" när människor hävdar sin rätt att säga negerboll och se karikatyrer av svarta på julafton så kryper jag nästan ur skinner. Är det härligt med människor som upprätthåller rasism? Är det härligt med människor som förlöjligar de som kämpat för att slippa förtryck?

 

Och så alltid någon som skall gnälla över alla "pk-människor" som klagar på allt. Som om vi klagar på saker för skoj skull... Bara för klagandets skull. Blir galen över att de som faktiskt bryr sig om andra och deras känslor är de som är jobbiga. Som bibliotikarien som ville ta bort Tintin-albumet som utspelar sig i Afrika. Plötsligt var han the bad one... Nu har det gått för långt, tjöt folk... och detta var vad de försvarade:

 

Hamnade i en diskussion igår. En diskussion som ofta kommer upp i olika sammanhang. Om halalkött.

 

Om det finns något som är bara fullproppat med falsk info och grogrunden (eller spridandet) av rasism och fördomar så är det diskussioner kring halalkött. Det börjar alltid på samma sätt. Någon förfasar sig och skriker ut att muslimer är såå hemska för de SKÄR HALSEN av djuren och låter dem förblöda.... Gaaahhh..

Mmhmm... och hur tror folk att det kött de själva äter (om de äter kött) hamnar på tallriken. Våra slakterier kittlar inte djuren till döds direkt... nej, de... wait for it.. skär halsen av dem...

 

Man kan bland annat läsa om det här på Jordbruksverkets hemsida. På slakterier så bedövas djuren först med antingen bultpistol eller elchock (vanligast även om det finns andra sätt också) innan djuren avblodas genom att man skär av halspulsådern. I Sverige slaktas djur på i princip exakt samma sätt vid majoriteten av halalslakt eftersom de allra flesta muslimer i detta land inte motsätter sig bedövning innan slakten. Om detta kan man läsa bland annat här. Alltså.. i Sverige slaktas djuren LIKADANT vid vanlig slakt och halalslakt.

(Sedan är slakt ingen trevlig upplevelse för ett djur oavsett typen av slakt... men här handlar det om att inte pengar finger på hur "de andra" gör).

 

Och även om det inte hade varit så.... Att slakta genom att skära halsen av ett djur är vanligt förekommande i världen och var tidigare det vanligaste sättet även här. Om det sker i en trygg miljö så är detta inte hemskare än annan slakt. Djuret har ingen uppfattning om vad som sker, de känner kanske/säkerligen någon typ av smärta men det går snabbt över då de förlorar medvetandet snabbt. Om man skall tala om "snäll" slakt så är det bra mycket trevligare för djuret än vid t.ex. jakt då djuret stressas upp, försöker fly medan skadad och ofta skjuts på ett sätt som gör att dödsögonblicket kan dröja ett bra tag och smärtan blir större.

 

Så om man nu inte tycker att konsumerandet av kött i allmänhet är fel (vilket man såklart får tycka) så kanske man inte skall peka finger och säga att "de" är så mycket hemskare än "vi" vad gäller just detta. För det är inte som om vi är djurens bästa vänner vi heller i det avseendet.

 

 

Lämnade idag en grupp jag varit medlem i på Facebook då jag tröttnade på alla de smygrasistiska, homofoba och sexistiska kommentarer som smyger sig in i varje diskussion. Eller framför allt tröttnade jag på det bemötande man får när man påpekar detta. För naturligtvis kan ingen erkänna att de kanske uttryckt sig dumt, och få människor vill ju själva säga ifrån och betraktas som "jobbiga"... eller ser de inte alls problemet, vilket jag tycker är än mer sorgligt.

 

Men eftersom jag var den som tog upp det hela så var ju naturligtvis jag en jävla bitch... och nu kunde minsann folk engagera sig. Kommentarer om att gruppen ju faktiskt inte är till för just människor som är anti rasism, homofobi och sexism... så då kan man ju inte kräva att människor inte skriver sådana saker? Kommentarer om yttrandefriheten.... detta ständiga argument som används av de som inte fattat innebörden av begreppet och av dem som anser att det är ett bra försvar för att få lov att fortsätta kränka andra. Och så, såklart, kommentarerna om att jag inte fattar skämt.... det är ju bara på skoj... roooligt är vad det är när vi cementerar fördomar och upprätthåller stereotyper... Dumma mej som inte fattar det!

 

Och då blir jag liksom bara trött.... men mest ledsen... Att jag är den som skall betraktas som dum för att jag står upp för andras rättigheter. Att jag är dum för att jag "kränker" de som kränker andra genom att påpeka att det faktiskt är det de gör. Och ledsen för att så få står upp och säger att man kanske inte behöver använda den typen av kommentarer.

Trött på allt hat som bara finns överallt och aldrig tar slut.

 

Och då tänkte jag på detta inlägg av Moralfjant och så mådde jag lite bättre i alla fall.

Högerextrema, så säger vi ofta idag. För nazism det låter ju så väldigt allvarligt och skrämmande. De försvann väl de där nazisterna.. i en bunker i Berlin? Som i en film... döda ledaren och de är alla borta. Nu är det väl mest unga vilsna killar som inte riktigt vet vad de håller på med? Som gick med i ett gäng när de egentligen bara ville ha vänner? Eller?

 

Eller har vi blundat och vägrat använda dess rätta namn så länge att det blivit normaliserat? De där pojkarna växte upp.... bildade politiska partier. Och nu misshandlar och dödar de dem som kämpar för lika rättigheter. Är det fortfarande bara pojkstreck? Eller är det ett allvarligt problem, ett hot mot oss alla?

 

Özz Nûjen skrev idag:

NEJ! SVT-nyheter och RAPPORT! Det var inte vänsterextremister mot högerextremister som slogs i Malmö. De enda extrema var och är nazisterna.

Och NEJ IGEN!! SVT-nyheter och RAPPORT! Manifestationerna var inte mot "våld" de var mot nazismen och till en viss del även mot er normalisering.

Vad fan håller ni SVT på med? Är ni på riktigt? "SVT-LOGIK" är alltså att nazister och judar slogs under andra världskriget?

Som jag skrev igår så skriver jag inte alltid om saker jag tycker är för jobbiga, men nu kan jag ändå inte låta bli för jag tycker det som sker i media just nu är otäckt. Eller kanske inte skall skriva just nu, för det har pågått länge.

Fenomenet att när fredliga vänsteranhängare demonstrerar eller har någon typ av manifestation, som denna gången i Malmö en feministisk sådan som var mot mäns våld mot kvinnor, och dessa attackeras av högerextrema (läs: nazister) så beskrivs detta i media ofta som en "sammandrabbning".

 

Om jag skulle vandra längs gatan en solig tisdag och en främling rusar fram och sparkar mig i magen så skulle jag inte kalla detta en "sammandrabbning". Jag skulle kalla det en attack, ett överfall. Så vad är det som gör att om man är politiskt engagerad, strider för andras och sina egna rättigheter och visar sin ståndpunt offentligt - men på ett fredligt sätt - så anses man plötsligt få skylla sig själv om något händer. Som om "ger du dig in i leken får du leken tåla"... Är det så ett demokratiskt samhälle skall fungera?

 

Denna typ av retorik känns otroligt skrämmande på två olika sätt. Dels får de det att låta som om vänsteranhängare och feminister bara genom att existera är så provocerande att de har sig själva att skylla om de blir påhoppade. Vilket är ett ypperligt sätt att försöka tysta människor på. Inte fasen vill man stå och demonstrera om det sedan anses fritt fram för andra att klubba ner en efteråt.

Dels får man nazisterna att framstå som bara en part i en sammandrabbing. Som om de två partnerna vore likvärdiga. Som om de delar på ansvaret. Man tar inte på allvar det extrema hot mot demokrati och mänskliga rättigheter det innebär att denna typ av organisationer/människor blir fel och agerar med våld mot de som de anser har fel.

 

 

 

Och denna bild målad av Kent Wisti, är väldigt obehaglig men säger en hel del.

 

Jag tror att rubriken ovan är en av dem som irriterar  mig mest när jag ser den i tidningar... och den återkommer alltid. Där kan man sedan gå in och läsa en fin lista över egenskaper en psykopat besitter som man kan bocka av steg för steg för att sätta en egen liten diagnos.

 

Ofta ser listan ut som någon i denna stilen.

Hur känner du igen en psykopat?  * Charmerande och god förmåga att uttrycka sig verbalt. *  Ser sig själv som högre eller bättre än alla andra. Anser sig kunna kräva speciell beundran och respekt av andra. * Saknar ånger och skuldkänslor * Är ofta mycket manipulativ, kontrollerande och svekfull. * Styr på ett subtilt sätt sin omgivning genom olika manövrer. Kräver ofta full kontroll på partnerns liv.
* Har svårigheter att hantera sina känslor, plötsliga raseriutbrott eller humörsvängningar. * En allmän brist på känslomässiga reaktioner.. * Bristande medkänsla för andras lidande.

Ibland hamnar jag i diskussioner som slutar med att jag måste lämna dem för att allt jag vill göra är detta:

Jag vet inte om jag är lite annorlunda eller något men jag kan helt plötsligt bara komma på en orättvisa som gör mig helt vansinnig och gå och tänka på det hur länge som helst.. Som idag, denna torsdag förmiddag kom jag helt plötsligt på att jag vet noll om samer och kände en enorm ilska över detta.

 

Men är det inte underligt att jag vet mer om amerikas ursprungsinvånare än våra egna? Jag kan inte påminna mig att vi egentligen talade något alls om samer i skolan... så om det nämndes så kan det bara varit i korta ordalag. Varför? Det borde väl vara mer rimligt att man talade om det i massor av skolämnen... framför allt vår historia av att diskriminera samer och behandla dem som skit. Vi gnäller ju väldigt över när andra länder gör sådant så varför tystar vi helt ner vår egen historia inom ämnet?

 

Blev som besatt och började googla samer så det stod härliga till. Kan inte släppa ämnet. Kommer nog återkomma till detta...

Nu följer ett inlägg som är en väldigt ovetenskaplig teori som jag inte har några som helst belägg för utan bara är en tanke som dykt upp i mitt huvud. Så det är som vanligt fritt fram att meddela om man tycker att jag är ute och cyklar.

 

Det började med att jag funderade över det där med att heterosexuella kvinnor ofta finner homosexuella män tilldragande (och då behöver de inte alltid veta om att de är homosexuella... Jag har flera gånger varit med om att jag tyckt att en person i min närhet eller en skådespelare på film varit väldigt tilldragande för att först efteråt få veta att denne är gay). Det finns ju till och med där hemska begreppet "fag hag".. (ok, det rimmar men att kalla någon "hag" är väl inte så mysigt?) som används för både de kvinnor som umgås mycket med homosexuella män och för de kvinnor som känner sexuell dragning till homosexuella män.

 

En del vill ju hävda att de skulle bero på att homosexuella män skulle ha mer "kvinnliga" eller "mjuka" egenskaper som man som kvinna skulle känna var attraktivt. Att det är för att vi vill se mer av oss själva i män. Men jag vet inte jag... att jag tvekar är dels för att alla kvinnor inte alls attraheras av "den mjuka stilen", och framför allt då alla homosexuella män verkligen inte alls är mer feminina än heterosexuella män.

 

Min teori är därför att homosexuella män kan vara attraktiva/tilldragande för kvinnor på grund av logisk avsaknad av den "sexuella blicken".

Vad menar jag då med detta?

Jo, varje gång en kvinna träffar en man så känner hon sig sexuellt bedömd. Det finns en underliggande värdering. Vill jag ligga med denna kvinna? Kan jag få ligga med denna kvinna? Kan jag tänka mig att ligga med denna kvinna?

Frågeställningar som kan anas i den sexuella blicken. En blick jag som ung ääälskade. Jag kände mig som om jag hade makt när jag såg dessa tankar passera i mäns medvetende när jag mötte dem... Innan jag tillslut förstod att det var ju inte mig de värderade och ville ha - det var ju enbart min kropp (för det mesta... det fanns ju de som faktiskt tyckte om min person också..).

 

Nu kanske någon protesterar och säger att jo men män och kvinnor kan ju vara vänner också... Och ja, de kan de ju. Men jag tror inte att dessa frågor, "den sexuell blicken", är frånvarande där heller. Jag tror att även i en vänskap så finns dessa underliggande tankar Hade jag velat om jag hade kunnat?.

Någon annan kanske vill räcka upp handen och påpeka att män vill ju faktiskt inte ha sex med alla kvinnor så då borde ju inte den där blicken, de där tankarna, vara närvarande?

Jo, men då med svaret Jag vill inte ha sex med denna kvinna, och i ett samhälle där en kvinna värderas utifrån sin knullbarhet så kan känslan av att en man inte vill ha sex med en vara lika påfrestande som vetskapen att denne vill detta (oavsett om man själv vill ha det eller ej... för det handlar inte om aktiva handlingar utan passiva tankar... behovet av att vara åtrådd för att ha ett värde).

 

Sammanfattningsvis så är sex och att en kvinna ofta bedöms som ett sexuellt objekt, enligt mig, alltid närvarande i mötet (eller vänskapsrelationen/kärleksrelationen) mellan en man och en kvinna... Om då inte mannen är homosexuell. Och det är där jag tror att många kvinnors attraktion till homosexuella män ligger. Avsaknaden av den sexuella blicken, avsaknaden av att bli bedömd. Man blir inte ratad som när en heterosexuell man ej ser en som sexuellt åtråvärd eftersom man aldrig är ett sexuellt objekt alls. Man blir istället betraktad som en människa, en person.

Kan det finnas någon sanning i detta?

 

Och om någon undrar om det fungerar likadant åt andra hållet så kan jag bara säga att jag tror att kvinnor visst kan fundera på om de vill ha sex med en man de möter, men att kvinnor inte alls på samma sätt lärt sig att se män som sexuella objekt och därför inte har samma "sexuella blick"... Och jag tror  inte heller att män finner detta lika besvärande i samma utsträckning när det sker då de inte fått lära sig att det finns risk för övergrepp eller våldtäkt och därför kan ta denna blick enbart som en komplimang och inte som ett eventuellt hot eller något förknippat med krav som de måste leva upp till.

 

Bara en tanke...

Appropå det där med fetmaföraktet och träningshysterin så kan jag meddela att jag idag har rört på mig. Applåder tack. Jag och sonen gick ut och sparkade lite boll, klättrade lite i träd och annat som han tycker är kul nu på förmiddagen. Tanken var från början att vi skulle ta en promenad i skogen men sonen meddelade: Inte idag. Skogen är arg. Jaha där ser man.

 

Men medan jag gick runt där med sonen så funderade jag en del. För man hinner tänka en hel del när man går ute med en treåring, eftersom de enbart är snabba om man tittar åt ett annat håll. Jag tänkte på det där med träningshysterin som råder, kravet att alla skall vara hälsosamma, och om man inte är det så är det fritt fram att se ner på, håna och kritisera den personen. Jaså du tränar inte.... Ja men då kommer du dö i förtid vettu... Så du äter chips ibland? Hmm... ja inte så konstigt att du är lite fet då.. jag äter minsann bara gurka som jag dippar i kokat vatten...

Och jag menar inte att håna de som vill vara nyttiga och hälsosamma. Grattis till dem. Det är väl jättekul för dem om de känner att de mår bra och skapar en bättre livskvalitet för sig själva. MEN det jag verkligen inte kan förstå är dels deras totala oförmåga att se att deras syn på livskvalitet kanske inte är samma som min syn på livskvalitet. Min uppfattning av en härlig känsla är kanske inte den man känner efter att ha sprungit en mil i regn, min uppfattning av en härlig känsla är kanske den man har i magen efter att ha sett en bra film... Och dels kan jag inte förstå hur min hälsa kan vara någon annans angelägenhet? (Förutom närstående som då verkligen bryr sig om hur jag mår såklart). Hur kommer det sig att alla på något sätt att tillstånd att tycka till och ha åsikter kring överviktigas hälsa? Att man får lov att kritisera fritt för att "överviktiga ju är ohälsosamma".... Ehh what?

 

För ingen av dessa fetthatare skall ju komma och försöka påstå att de gör det av omtanke. Om man hävdar att det är av omtanke så förtjänar man en smäll på tjäften, för det är ungefär så den omtanken de erbjuder i form av elaka kommentarer och kritik känns. Ursäkta att jag slet ut till sjävsförtroende ur kroppen och stampade på det men jag gjorde det för att jag bryr mig om dig såå mycket... Snälla, lägg bara av.

Men då kanske någon kommer och försöker hävda att fetma faktiskt är ett samhällsproblem som orsakar sjukdom och dödsfall och belastar sjukvården, och att det faktiskt är av omtanke för de stackars skattebetalarna som får bekosta detta....

Aaahhh... ja just det... men vänta lite.... det finns ju bara några små detaljer där som jag skulle vilja ta upp. För det första så är det ju inte så att ALLA överviktiga blir sjuka eller dör i förtid... det är faktiskt i det stora hela en ganska marginell ökning av risk (lite beroende på hur stor övervikten är och hur man lever sitt liv i övrigt), och för det andra - den stora invändningen jag har mot detta resonemang - vet ni vilka som verkligen skadar sig ofta och kostar skattebetalarna mycket pengar i sjukvårdskostnader? DE SOM TRÄNAR JÄVLIGT MYCKET. Fattar ni hur stor skaderisken är för fotbollsspelare, hockeyspelare, cyklister etc? Vilka förslitningsskador man får om man tränar väldigt mycket?

Men är det ok att titta snett på de som tränar mycket och bara... Jag tycker att du är helt vidrig som kostar sjukvården så mycket pengar med allt ditt tränande... Du äcklar mig... Egentligen vet jag inte ens om sjukvården borde ta hand om dig.. för du FÅR JU SKYLLA DIG SJÄLV....

Eehh.. Nej. För vad gäller andras hälsa så är det tydligen enbart när det kommer till överviktiga som det plötsligt är allas ensak och alla har rätt att tycka till och lägga sig i..

 

Och bara för att vara riktigt riktigt tydlig här så tycker jag INTE att man skall kritisera de som tränar, och jag tycker inte att människor skall behöva begränsa sitt tränande för att inte råka ligga samhället till last vid en skada, och jag tycker inte att människor som tränar är dåliga människor på något sätt... jag tycker att deras liv är deras ensak. Precis som jag tycker att överviktiga människors liv och människor som skiter i att träna skall få ha sina liv ifred och slippa andras utlåtanden. Ok? Punkt.

Igår skrev Lady Dahmer ett väldigt intressant inlägg om det förakt mot feta som råder i samhället, och hon försökte väldigt pedagogiskt (enligt mig) föra fram skillnaden mellan det förakt samt det förtryck mot överviktiga som genomsyrar hela samhället och de enstaka individuella kränkningar mycket smala människor kan råka ut för. Hon jämförde även smalas "jamen JAG då" med det sätt män reagerar på när man talar om kvinnors problem. Trots hennes försök att vara så tydlig som möjligt så svämmade genast kommantarsfältet över med kränkta smala människor och hat mot feta (och då vill jag inte ens föreställa mig de kommentarer som hon faktiskt valde att inte släppa igenom).

 

För det första så har jag så svårt att förstå vad det är som gör att människor anser sig ha rätten att tycka till om andra människors kroppar på det sättet, och hur de helt kan missa/skita i att det är människor med känslor som skall läsa deras hat. Visst kan de ha rätt till dina åsikter kring vad som är häslosamt och inte, hur man bör äta och inte, om inte annat kan det vara svårt att övertyga dem om annat - men kan människor inte bara inse att vissa åsikter bör man kanske hålla för sig själv? Tror de verkligen att någon plötsligt kommer leva ett annat liv och tappa i vikt för att de gav "välmenande råd" om hur äcklig och vidrig man är om man väger för mycket?

 

För det andra är det helt otroligt att de inte kan se den STORA skillnaden mellan de eventuellt negativa kommentarerna som man kan få som extremt smal och det förakt och den diskriminering som verkligen väller över någon som väger "för mycket".

Nu kan en enskild individs erfarenheter egentligen inte alls användas som underlag för att hävda att något är sant, men bara för att klargöra skillnaderna så kan jag använda mig själv som exempel.

 

Jag har vägt mycket lite, jag har vägt mittimellan och jag har vägt, enligt de flesta, för mycket. Jag är 1.63 lång och när jag var anorektiker så vägde jag som minst runt 42 för att sedan under femton år långsamt gå uppåt för att slutligen väga som jag gör nu, vilket är runt 80-85 (väger mig inte så ofta).

Naturligtvis hände det att jag fick "negativa" kommentarer när jag var som smalast. Jag kunde få höra att jag borde gå upp i vikt, frågor kring om jag var sjuk och så vidare. Dock var de sällan elakt menade utan sagda med omtanke eller ömkan (ibland avund), men det var ju klart att  jag kunde känna mig sårad eller kränkt ändå. Men lika ofta, eller oftare, fick jag ju höra att jag var fin, snygg, sexig och så vidare. För att inte tala om att vart jag än vände mig så såg jag reklam, film, tv-serier etc som talade om för mig att jag var "rätt", då idealet är smal.

Det var också lätt att handla kläder så jag visste att de flesta kläderna i alla affärer var anpassade efter smala människor som mig.

 

Under mellanperioden då jag var smal, men inte extremt smal, så kan jag inte påminna mig något negativt alls.

Detta startade inte upp förrän jag passerade gränsen för det man kan kalla för övervikt, och då var det på en helt annan nivå. För det första tycktes precis alla i hela världen ha fritt fram för att påpeka om en svikt och ha rätt att ha åsikter om det. Själv behövde jag inte klaga på eller kommentera min vikt utan fick utan att be om det tips och råd på dieter och bantningstips från alla håll. I kommentarsfält på nätet kunde jag läsa om hur äckligt det var med människor som mig, att jag var lat, att jag fick skylla mig själv. Som om dessa okända människor kunde veta något alls om mina matvanor, hur mycket jag rörde på mig, skälen till min viktuppgång osv. Varje gång jag såg en film så påmindes jag om hur fel jag var. Inte en enda person i min viktklass framställs som sexig eller snygg. Skulle jag handla kläder fick jag höra att många plagg inte fanns i så stor storlek, jag fick gå till den speciella avdelningen för stora storlekar i affären och inte ens då var man säker på att hitta något som satt snyggt. Jag kunde få höra att vissa kollektioner inte gjordes i min storlek för det var dålig reklam för designern om sådana som jag bar dem. Aldrig, aldrig får man höra "jag önskar jag såg ut precis som du". Vid varje hälsoproblem utgår läkaren först och främst att det har med vikten att göra, och utgår från att jag sitter hemma i soffan och moffar i mig godis hela dagarna i princip.

Och grejen som många verkar missa är också att det krävs inte speciellt mycket övervikt för att man skall drabbas av detta. Det räcker att man passerar den gräns då andra inte längre anser att man är smal.

 

Det finns hur mycket som helst att skriva, men det är ett rätt deprimerande ämne så jag orkar inte riktigt med det. Jag tycker i alla fall att ni skall läsa Lady Dahmers inlägg.

 

För saken är att jag inte kan säga att jag är "stolt" över att vara överviktig, men jag skäms inte heller. Och jag går inte runt och är speciellt missnöjd heller... jag skiter mest i det - och det tycker jag att alla andra kan ta och göra också. Mitt liv - min vikt - min ensak.

Moralfjant skrev ett väldigt bra inlägg om hur våldtäktsoffer förväntas reagera och att man på något sätt förväntas må dåligt för evigt. Att ens liv är förstört, som om det enda viktiga man hade satt mellan benen och det kunde förstöras av en våldtäkt.

 

Läs inlägget själva här för det är många kloka ord. Bland annat detta citat: