Jag är inte så bra på att svara på kommentarer men vill först tacka för tips om Lergigan mot illamåendet. Tyvärr så äter jag redan maxdos av det. Det har effekt på så sätt att jag inte kaskadkräks hela dagarna om jag tar det, men mår fortfarande väldigt illa och har svårt att äta.
Sedan fick jag en fråga om min förlossning då Nico föddes och även om jag tror att jag skrivit om den för länge sedan så kan jag skriva om den igen, kanske i terapeutiskt syfte.
Vill då börja med att skriva att om man själv snart skall föda, om man tycker det är jobbigt att läsa om förlossningar i allmänhet (eller om det bara inte intresserar en) så bör man kanske inte läsa.
Jag födde Nico på ett sjukhus som många jag känner haft sin förlossning på och har nästan enbart hört positiva saker om deras upplevelser av sjukhuset och dess personal, så min berättelse står bara för mig. Kanske hade personalen en jävligt dålig dag... jag vet inte.
Ur medicinsk synvinkel var också förlossningen bra. Det var aldrig fara för mitt eller Nicos liv och den gick förhållandevis fort.
I alla fall kom jag in på natten efter det att vattnet gått hemma och värkarna börjat bli regelbundna. Jag var inte speciellt orolig utan mer förväntansfull när jag kom in och räckte fram förlossningsbrevet där jag skrivit att jag är väldigt rädd för sjukhus och därför inte ville att de skulle pressa mig då jag har svårt att säga emot sjukvårdspersonal, att jag inte ville ha studenter eller liknande i rummet, att jag ville ha EDA snarast möjligt och att jag ville föda knästående m.m. Barnmorskan skummade snabbt igenom det och gav sedan tillbaka det med enda kommentaren: "Rädd för sjukhus... det får du vänja dig av med om du inte vill ge ditt barn men för livet".
Efter det gjordes en första undersökning. När jag senare sett i journalen var jag redan då nog öppen för att få EDA men detta fick jag mer än fem timmar senare.
Sedan sa barnmorskan att de gjorde en studie på akupunktur som smärtlindring och frågade om jag ville vara med i studien. Jag ville inte men hon låg på tills jag sa att vi kunde testa.
Hon och en annan sköterska började sedan sätta massa nålar i mina ljumskar, och även om den ena verkade veta vad hon gjorde så gjorde nålarna den andra satte i JÄTTEont och tillslut fick jag säga att de fick sluta och ta bort dem. De blev då båda jättearga och slet ut nålarna medan de fräste om att jag förstörde hela deras studie.
Sedan frågade jag efter TENS istället men fick till svar att de var slut och att jag fick använda mig av lustgasen. Efter det var jag och maken ensamma nästan hela tiden i flera timmar (de kom in då och då men var då mest otrevliga med kommentarer som "sluta gnäll, det gör ont att föda barn"). Jag var utlämnad till lustgasen som smärtlindring och vad jag inte visste var att jag inte tål lustgas speciellt bra. Jag fick snabbt hallucinationer och tappade verklighetsuppfattningen helt i perioder. Jag minns bara mörker och att jag hade vålsamt ont men inte visste varför, var jag var och om det skulle ta slut. Andra stunder såg jag hästar i rummet och möblerna pratade med mig. Jag var verkligen helt borta. Min man har berättat att jag hängde över en sådan där "rullatorliknande sak", grät hysteriskt och inte gick att få kontakt med.
Efter många timmar kom en läkare för att ge mig EDA. Han hade en student med och när maken sa att jag sagt att jag inte ville det så gav de sig inte utan började argumentera emot tills jag skrek att "skit i det, bara de ger mig bedövning"
Under den halvtimma-timma som den fick verka så mådde jag ganska bra och kunde prata med maken igen, men sedan ville de sätta igång förlossningen igen utan att jag fick någon egentligen förklaring till varför.
Jag sa att jag ville föda knästående och fick till svar "Jaha, men jag bestämmer här så lägg dig ner". Själva förlossningen var sedan smärtsam som förväntat och så, och jobbig då jag fortfarande var matt efter lustgasen. Efteråt sa jag till maken att "Det räcker nog med ett barn" och barnmorskan talade då om för mig att hon tyckte att jag var självisk som ville beröva mitt barn syskon bara för att jag tyckte förlossningen var jobbig.
Sedan avslutades det hela med att jag fick sy ett antal stygn utan bedövning då hon misslyckades tre gånger med att sätta bedövningen.
På BB var sedan allt ok och personalen jättegullig så det har jag inga klagomål på. Drömde dock mardrömmar om förlossningen nästan varje natt i ett år efteråt och var länge övertygad om att jag inte skulle klara av att skaffa ett barn till.
Och det är inte bara jag som är tokig allstå, för maken intygar att det jag minns och upplevde var sant. Att personalen var otrevlig och verkade tycka illa om oss, samt att vi var lämnade ensamma väldigt mycket.
Så det är därför jag vill ha kejsarsnitt denna gången, trots att jag är livrädd för sjukhus och operationer. För oavsett att vi bytt sjukhus denna gången och oavsett vad de skulle kunna tänka sig att lova så tror jag att jag kommer vara så panikslaget rädd att hela min kropp kommer låsa sig. Och stackars maken är lika rädd han.
Det svåra är att få de på MVC etc att förstå HUR rädd jag är för jag låter ganska neutral när jag pratar om det, men det är för att jag liksom håller det ifrån mig... om jag verkligen skulle tänka på det på riktigt när jag pratar med dem så skulle jag börja gråta och hyperventilera...
Bara idag efter det att jag varit hos psykologen och pratat om förlossningen så drabbades jag av en panikattack i en affär efteråt och fick svårt att andas, kallsvettades och fick sätta mig då jag trodde att jag skulle svimma.
