Knyttet - kort men tjock

Nu har jag läst sen avslutande boken i Carin Gerhardsens Hammarby-serie: Falleri fallera falleralla.

 

Jag har ju älskat denna serie och dess karaktärer. Karaktärer som känts realistiska och som man verkligen fått lära känna genom att fokus varit på lite olika karaktärer i olika böcker så har man fått lära känna dem på djupet. Hon har lyckats hålla karaktärerna stabila på så sätt att de känns som verkliga människor samtidigt som de kunnat överraska.

 

Intrigerna i böckerna har varit genomgående bra och så även i denna. För varje bok har man dock lärt sig lite mer om hennes sätt att lägga upp storyn så överraskningsmomentet har blivit lite mindre överraskande för varje bok, även om det fortfarande finns där. 

 

Vill inte skriva så mycket mer för att inte spoila handling, men kan säga att samtidigt som det känns väldigt sorgligt att bokserien är slut då jag verkligen längtat efter varje bok så blev det ett mycket bra avslut där man kände att det var dags att lämna dem på något sätt. Inget överdrivet dramatiskt utan mer en naturlig förändring som satte punkt. 

 

Läs den, och läs hela bokserien!

Borde verkligen sova men är så exalterad över att maken som varit bortrest i nästan en vecka kommer hem i natt så kan inte sova.

Istället surfar jag runt och tittar på saker jag hade velat ha och tänkte dela med mig av det. Idag har jag nämligen inte läst alls så omdöme på bokmässebok nr 3 får vänta.

 

 

 

Om man har en tendens att stressa upp och inte kan slappna av så rekommenderar jag verkligen att hoppa på den nya trenden "målarböcker för vuxna". Köpte en på bokmässan och sitter för fullt och målar nu på dagarna.

Väldigt rogivande och trevligt, trots att det kanske kan verka lite hjärndött.

 

De största problemen man har är liksom att pennan tar slut, att man blir frustrerad då man inte har tillräckligt många olika nyanser eller om någon puttar till en så man målar utanför .

 

Underbart för sådana som jag, som älskar att måla men egentligen inte är bra på det.

Idag var dagis stängt vilket passade mycket bra då jag och Nico kunde åka till bokmässan med mamma och pappa. En årlig tradition sedan ungefär tjugo år tillbaka i min familj.

 

Nico tycker också om bokmässan även om han blir väldigt trött efter ett tag. Eller som han uttryckte det: "Det var roligt... jag mötte Mumin, en katt, Victoria, Magnus och Lena" (de sistnämnda är min kusin, min farbror och hans fru). Han fick också en Nicke Nyfiken bok, en Mamma Mu-bok och Spiderman-figurer.

 

Kom på att jag nog nämnt att vi utreddes som familjehem men sedan inte skrivit så mycket mer om det. I alla fall är utredningen klar och vi har träffat en trevlig ung man (17-åring) från Afghanistan som tackat ja till att bo hos oss, så nu väntar vi på nämndebeslut och sådan saker.

 

Han var dock och hälsade på oss i helgen och sov över och han är en väldigt sympatisk och lugn person. Artig och hjälpsam och snäll och lugn med Nicholas.

Känns spännande och bra att han skall flytta in hos oss. Visst kan man tänka att läget kanske inte är optimalt nu när jag är gravidtrött men när är läget egentligen optimalt i ens liv? Kan man hjälpa någon så skall man göra det tycker jag. Tror snarare att det kommer vara en tillgång än en belastning.

Jag hade ju intentionen att börja blogga lite mer men jag hade glömt hur extremt illamående och trött jag blir när jag är gravid. Lever främst på frukt, grönsaker och soppor just nu och vill helst sova hela tiden.

Vet inte om det är värre denna graviditeten eller om det är så att det bara känns så eftersom jag när jag var gravid med Nico till största delen var sjukskriven och kunde ligga i min säng och vila hela tiden medan jag nu jobbar och har en femåring som vill ha uppmärksamhet.

Maken måste ju jobba han med och ägna tiden som blir över åt sonen så ser lite ut som ett krig här hemma. Det är i lägen som dessa som man känner att detta samhällssystem där man lever en man och en kvinna (eller två män eller två kvinnor) egentligen är väldigt opraktiskt. Fler vuxna i en familj hade verkligen underlättat på många sätt. Synd att jag tycker att de flesta människor är jobbiga annars hade jag kunnat starta ett litet kollektiv.

 

Förra veckan försökte jag få till en deltidssjukskrivning via vårdcentralen då jag nu måste ta ledigt utan betalt vissa dagar för att jag kollapsar annars. Men icke - graviditet är ingen sjukdom sa läkaren. Idag var jag dock på mvc och fick en tid till deras läkare för barnmorskan tyckte absolut att jag behövde sjukskrivning så får väl hoppas att deras läkare är mer förstående.

Efter oroväckande lång tids försök fick vi idag höra det lilla hjärtat slå igen. Tydligen lever hen rövare där inne och det var svårt att höra annat än hens akrobatiska volter till en början. En till liten tokunge kanske.

 

En sak som jag minns tydligt från första graviditeten och som nu dykt upp igen är boandet. Den enorma lusten att inreda, möblera om, köpa nytt och pyssla. Dock har jag ju inte mycket till ork så än så länge befinner sig det mesta på planeringsstadiet.

Idag kunde jag dock inte stå emot lusten att göra ett dyrt inköp och köpte muggstället från Rice nedan med en hel uppsättning muggar att sätta i. Är dock nöjd med mitt inköp även om jag kanske inte skall tala om för maken vad det kostade :/

 

För trött för att blogga egentligen men för er som gillar träning (och småbarnsliv) måste jag ju tipsa  om lillebrorsans nya blogg. In och läs vettja.

Idag var vi på BVC på ultraljud! Fick se ett tioveckors knytte sprattla runt där inne och vifta med sina små små ben och armar. Hen såg glad ut. Livlig som ett litet bi. Och vi fick höra suset från det lilla lilla hjärtat som slog så fort. Det är en sådan obeskrivbar nästan helig känsla när man ligger där på britsen och får se livet som växer inom en. Magiskt.

Eftersom jag skrivit så sällan så minns jag knappt vad jag skrivit innan och ej så en del kanske blir upprepningar, men så får det vara för jag orkar inte läsa gamla inlägg.

 

Tänkte tipsa om böcker, filmer och annat som jag roat mig med den senaste tiden...

 

Boken Stjärnklart av Lars Wilderäng, är en bok man bara måste läsa. En dystopi om vad som skulle ske om all elektronik bara slutade fungera en dag. Förutom att den är välskriven och man imponeras av det omfattande datainsamlandet han måste gjort innan så är det roligt att den utspelas lokalt (mycket i mina hemtrakter). Mycket tankar väcks och den är riktigt spännande. Tumme upp.

 

Tv-serien The Fall. Hade hört den nämnas men inte varit så intresserad, men eftersom Gillian Anderson från Arkiv X var med i den så började jag lite av en slump slötitta på den på Netflix och oj vad jag inte ångrade det. En riktig höjdare där det är riktigt uppfriskande med en kvinnlig huvudperson som kombinerar klassisk yttre feminitet med stereotypt manliga karaktärsdrag som att ta för sig utan att be om ursäkt för det, inte vara rädd för att vara auktoritär eller visa sin kompetens m.m. Underbar, och spännande.

 

Har också varit nostalgisk och sett några säsonger av Buffy - vampyrdödaren. Förstod nog aldrig på den tiden vilken förebild Buffy var i det att hon som ung kvinna var stark, självständig och fick rädda livet på snubbar hela tiden.

 

Har inte sett übermycket film det senaste men såg katastroffilmen San Andreas. Nej den är inte bra, det skall jag inte försöka komma här och påstå. Den är ganska fylld av klyschor och underligheter men jag gillade den ändå för att jag tycker om nonstop action och byggnader som brakar ihop. Och tyckte om det faktum att en av huvudrollerna är en ung kvinna som faktiskt är kompetent, handlingskraftig och räddar snubben mer än en gång.

 

Slutligen, efter att denna ytlighet, så kommer det viktigaste tipset. Besök hemsidan för Vi gör vad vi kan, och gör det du kan för att hjälpa de på flykt.

Jag klarar inte av att läsa tidningarna längre eller se på nyheterna. Varje bild på gråtande, skadade eller döda barn skär som knivar i mig. Om jag fötts i ett annat land kunde det varit vi. Det kunde varit jag som bar Nico mil efter mil, utan mat och vatten, genom taggtråd, i små båtar över stormiga hav. Det kunde vart jag som kämpat för att hålla mitt barn vid liv bara för att hamna vid en gräns utan att bli insläppt eller värre...

 

De säger att vi inte kan ta emot fler. Att vi inte har resurser. Att det är naivt att tro att man kan rädda alla. Men det är människor, det är barn, som flyr från våldtäkter, tortyr och krig. Då är jag hellre naiv. Då tummar jag hellre på min egen bekvämlighet. 

 

Och det handlar inte om att vi skall behöva offra vår egen sjukvård eller äldrevård och så vidare... det handlar om att vi borde kräva att de som faktiskt HAR pengarna var skyldiga att hjälpa till. De där som får stora bonusar finansierade av skattepengar, de där politikerna som får ut lön fast de inte arbetar längre osv. 

De rika blir fortfarande rika medan barn dör. 

 

Jag önskar jag kunde formulera mig bättre, men känslorna stormar i mig. 

På begäran av Karin (eller det kanske är att överdriva, men det lät bra) så kommer här mitt utlåtande gällande David Lagercrantz bok Det som inte dödar oss, som alltså är en fristående fortsättning på Stieg Larssons Millenium-trilogi.

 

Det är svårt. Mycket svårt.

Om jag skulle betrakta boken som ett helt fristående verk och inte alls jämföra den med de tidigare böckerna av Stieg Larsson så är den helt klart en bra bok. Den är välskriven, spännande, har en intressant intrig och det känns ändå som om Lagercrantz gjort sitt bästa för att låta karaktärerna komma till sin rätt och gå vidare i Larssons fotspår utan att för den skull plagiera.

 

Kanske är min kritik egentligen bottnad i det som Lagercrantz omöjligen kan göra något åt, och det är det faktum att han faktiskt inte är Stieg Larsson... och det märks.

Det är nämligen en del saker som saknas...

 

Stieg Larsson hade en talang för att göra en bok olidligt spännande även om intrigen i sig, i en annan författares händer, kanske inte var så spännande som han fick den att kännas. Han hade en talang för att sakta sakta bygga upp en stämning och suga in läsaren i handlingen så varje kapitel avslutades på etts ätt gjorde att man bara var tvungen att läsa ett till.. och ett till...och ett till... Och denna känsla lyckas inte Lagercrantz återskapa trots en spännande handling och klassikern "barn i fara". Visst vill man läsa klart boken, visst skapar den nyfikenhet och en lust att få ta del av upplösningen... men inte på samma nästan febriga tvångsmässiga sätt som Larsson skapade.

 

Larsson hade också en talang för att få även det lite "överdrivna" karaktärerna och händelseutvecklingarna att verka högst naturliga. Han gav den besynnerliga Lisbeth Salander en självklarhet som gjorde att hennes trovärdighet aldrig ifrågasattes. Även där tycker jag att Lagercrantz brister något. Jag kan förstå om han hade pressen på sig att leva upp till de tidigare böckerna och kände att han var tvungen att skapa något spektakulärt, något nytt samtidigt som han var tvungen att ta fansens förväntningar och förhoppningar med i beräkningen. Kanske är det på grund av detta som han, i min mening, tar i lite väl mycket i vissa avseenden. Vissa aspekter av händelseförloppet och karaktärerna känns antingen lite stereotypa eller krystade, för att ibland kännas lite väl långsökta eller tillrättalagda. Kanske kan man lika det vid att Lagercrantz lägger ett pussel där bitarna passar lite FÖR bra ihop för att det skall kännas som verklighet. Mest av allt stör jag mig kanske på den uttjatade klassikern "autistiskt barn med språkstörning men annan talang bevittnar brott".

 

Slutligen är det där med karaktärerna vi älskat och saknat. Lisbeth, underbara Lisbeth. Lagercrantz försöker verkligen att låta dem förbli desamma - men det är som när man hör någon berätta en historia om en gemensam bekant och man får känslan av att denne överdriver lite och man tänker "nä sådär skulle hon/han aldrig säga". Han porträtterar dem bra, men han KÄNNER dem inte. Det går inte riktigt att sätta fingret på men något saknas.

 

Att läsa denna, trots allt välskrivna och underhållande, bok är lite som att bli bjuden på kalas och serveras en enorm perfekt tårta bakad på konditori. Den är kanske supersnygg och smakar jättegott men man saknar den där personliga känslan som man får av en hembakad tårta..... Låter det flummigt? Men det är det som gör det så svårt. Det är svårt att sätta fingret på var det faller.

 

Så tycker jag att man skall läsa boken? Den är som sagt välskriven och läsvärd, även om den är en produkt skapad för att tjäna pengar på någon annans skapelse, och man kan antingen läsa den som en helt fristående bok utan att låtsas om de tidigare böckerna (vilket är svårt att göra) eller så kan man läsa den av samma skäl som man såg Veronica Mars-filmen... för att man saknat karaktärerna, vill suga ut det lilla sista man kan innan et tar slut och för att bli lite nostalgisk... men på samma sätt som man blev lite besviken av tidigare nämnda film så kommer man bli lite besviken... för man kan aldrig någonsin återskapa samma känsla som när man lärde känna Lisbeth och de andra för första gången. Så är det bara.

 

Vad jag tror att Stieg Larsson skulle ha tyckt? Vad han hade ansett om själva bokens tillkomst vet jag inte, kanske hade han blivit smickrad eller kanske skulle han sett det som ett konstnärligt övergrepp - vad vet jag. Jag är dock ganska säker på att han skulle ha sagt: "Det där är inte min Lisbeth".

 

Jag slutade skriva på bloggen. Tidigare var den en plats där jag skrev för mig själv för att ventilera och formulera mina tankar, men så plötsligt pågick det saker i mitt liv som jag inte ville dela med mig av och som upptog stor del av min tid.

 

För att kortfattat summera dessa saker så försökte vi väldigt länge få ett barn till utan att lyckas. Tillvaron kretsade kring ägglossningstest, besvikelser och läkarbesök. Läkarbesöken mynnade dock så småningom ut i test som visade att jag behövde Levaxin... och inte långt efter att jag börjat ta dessa så blev jag med barn.

 

Jag vill fortfarande inte gå in alltför mycket på hur det kändes under de nästan 2 åren av eskalerande panik och hopplöshet, men jag kan i alla fall säga att jag hyser en enorm beundran för de som redan vid försök att få barn nummer ett stöter på dessa svårigheter och som kämpar på och tar sig igenom det.

 

Det är fortfarande tidigt i min graviditet. För tidigt för att berätta om det om man skall gå efter den där 12 veckors regeln, men jag har svårt att hålla glada nyheter för mig själv. Det tog inte lång tid innan jag råkat säga det till typ alla, och några till... främmande människor i affären.. ja vid varje tänkbar interaktion med andra människor har jag en tendens att föra det på tal. 

Gick inte riktigt att hålla hemligt heller med tanke på hur dåligt jag mått/mår. En förlamande trötthet i kombination med ständigt illamående gjorde att jag var tvungen att berätta både för sonen (som var rädd att jag var dödligt sjuk) och för jobbet (som undrade om jag kanske gick magsjuk till arbetet). 

 

På torsdag skall jag göra tidigt ultraljud. Jag måste ha bevis. Se själv. För har ännu svårt att tro att det är sant. Har glömt både hur det är att vara gravid och ha en bebis. Funderar förvirrad på vad det är man måste köpa/tänka på etc. 

 

Så nu när jag har fått ur mig det hela så kommer jag kanske börja skriva lite mer. På samma splittrade sätt som innan där jag skriver lite om det ena och lite om det andra. Antagligen ännu mer osammanhängande än innan då min tröga gravidhjärna knappt kan formulera meningar.