Knyttet - kort men tjock

Nu har vi organiserat om sovrummet lite... Inte längre så fint att titta in i, men mycket mer funktionellt. Innan hade vi en dubbelsäng fint centrerat under fönstret, men eftersom Nico kommer in till oss varje natt och vill sova bredvid mig i den och maken inte klarar av att trängas så hade han en annan säng en bit bort. Vilket resulterat i att jag och maken inte delat säng och att jag vaknar hundra gånger per natt och är rädd att Nico skall rulla av sängen.

Nu flyttade vi hela möblemanget så att extrasängen står mellan vägg och, den nu inte så centrerade, dubbelsängen. Så nu kan jag och maken sova i samma säng och Nico kan läggas i extrasängen när han kommer, där han ej kan rulla iväg åt något håll.

 

Igår kväll meddelade han dock att han ville sova inne hos oss. Vi tänkte att ok, det kunde han få, men oroade oss lite då vi var inne i ett Harry Potter-maraton och inte ville ge honom mardrömmar. De första filmerna är ju dock inte så läskiga så vi gav det ett försök. Ångrade oss dock lite när en varulv och andra läskigheter dök upp och frågade Nico om han blev rädd. Han svarade då:

"Inte läskigt. Inte på riktigt. Bara på låtsas"  Där ser man. Det hade han koll på.

 

En annan sak han hade koll på är tydligen det där med bilar, även om hans beskrivning lät lite hemsk. Sa imorse till honom att akta sig när en bil kom och han svarade då att han behövde inte akta sig utan bara stå still då han inte var på vägen. Han berättade vidare att han inte är på vägen när det kommer bilar för då säger det BAM och så kommer massa blod...

Lät som sagt väldigt makabert men var ju sant så sa inte emot då det bara är bra om han fattar att man ej bör vara i vägen för bilar.

Nico vaknade tidigt och började genast hetsa om att vi borde åka till Göteborg omedelbart, men han fick tålmodigt vänta tills strax innan lunch.

Våra vänner som vi skulle hem till först ringde och meddelade att deras yngsta fått vattenkoppor och då jag inte var helsugen på att Nico skulle få det så fikade vi uteomhus med sjuklingen en bit bort (med sin mamma då... vi mobbade inte ut henne eller så). Nico tjatade dock mest om att åka igen eftersom han missuppfattat och trodde vi skulle till Liseberg. Var lite rädd att han skulle bli ledsen när så inte var fallet men han tyckte det var kul på mässan.

 

Väl på scifi-mässan så gick det dock mest ut på att jaga runt Nico som helst skiter i var vi är utan bara kutar runt. Han blev dock lite rädd när han fick se en man väldigt verklighetstroget utklädd till monstret i Alien. Men med försäkran att "här är alla monster snälla" så kutade han vidare.

 

Han valde ut en Spiderman figur han ville ha och senare ett lasersvärd. Hans min var dock obetalbar då han viftade med sitt lilal svärd, vände sig om och stog öga mot öga med en man utklädd till Darth Vader som hade ett lasersvärd han med i större modell. Ville ta ett kort på dem tillsammans men så nära ville Nico inte stå.

 

Hampus hann få köpt sig två t-shirtar också och jag köpte tre album av The Walking Dead, så vi var ändå ganska nöjda.

På vägen hem däckade Nico i bilen så han är rätt motvillig att somna nu på kvällen.

 

Varit en härlig dag dock, men är helt slut nu. Skall förhoppningsvis spendera kvällen med en bok och somna tidigt.

SPOLERVARNING - LÄS EJ OM DU EJ SETT SENASTE AVSNITTET AV GoT

 

Det bär mig emot att ha kritik gällande Game of Thrones eftersom jag verkligen verkligen älskar den serien. Den känns på något sätt som mer än en tv-serie... den är ett helt fenomen, en egen värld.

Men det stör mig att manusförfattarna/serieskaparna nu vid två tillfällen tagit scener med samtyckessex från boken och i serien gjort dem till våldtäktsscener - och jag undrar varför..

 

Nu vill jag påpeka att jag inte läst böckerna, men att jag läst OM dem, så om någon skulle anse att jag har fel kring hur det går till i boken så får man kommentera detta. Men som jag har förstått så är det dels scenen från första säsongen då den unga Daenerys för första gången har sex med sin make. I tv-serien står hon tårögd och det hela har en väldigt stark övergreppskänsla, medan maken i boken ber om hennes samtycke. Dels är det scenen i förra avsnittet då Jamie våldtar sin syster genom att ha sex med henne trots att hon kämpar emot och upprepade gånger säger nej. I boken framgår det mer tydligt att hon vill ha sex med honom trots att hon först kanske inte tycker att platsen (brevid hennes döda son) är så lämplig.

 

Jag känner att det hela är problematiskt på flera olika sätt. För det första känns det rent osmakligt att man "kryddar" serien med våldtäktsscener som om det skulle göra det hela lite mer spännande eller underhållande.

Vad gäller båda våldtäktsscenerna så råder det också omständigheter, innan eller efter, som gör att tittarna har en tendens att släta över det som sker och därmed spelar man våldtäktskulturen i händerna genom att man får våldtäkt att vara något som inte behöver vara "en stor grej". Det skapar också utrymme för bortförklaringar och att man inte ser våldtäkten som en våldtäkt.

I det första fallet så inleds Daenerys äktenskap med flera scener (iaf två) där hon ser tårögd eller lidande ut under sex för att sedan leda till att man lägger över ansvaret att få sexet trevligare på henne och senare "lär hon sig att älska honom". Istället för att tittarna tänker på maken som en våldtäktsman som utnyttjat en ung kvinna mot hennes vilja så skapas en romantisk känsla. I det andra fallet så har senaste säsongen fått tittarna att sympatiserat med Jamke vilket gör att många nu försvarar våldtäktsscenen med att trots att hans syster sa nej så "ville hon egentligen". Man skulle kunna se det som att det speglar den verklighet vi lever i - att man försvarar förövarna på alla tänkbara sätt och bortförklarar deras hemska handlingar.

 

Riktigt illa tycker jag att det är att seriens skapare inte ser problemet utan själv just säger att trots att Jamies syster sa nej så ville hon egentligen ha sex med honom. Detta framkommer ju dock på intet sätt i serien utan istället normaliseras våldtäkt och man stärker myten att ett nej kan betyda ett ja. I och med att serien är så enormt populär och ses av alla åldrar så tycker jag att detta är riktigt, riktigt illa och jag är besviken på att serieskaparna inte kan se sitt eget ansvar och förstå vad det är för budskap de förmedlar.

 

För även om det inte är så boken är skriven så är det ju faktiskt så att många oss som ser serien inte har läst boken och därför får man enbart till sig det man ser på TV:n. Och baserat på det vi sett där så finns det inga bra ursäkter, bortförklaringar eller några överslätande omständigheter. Det går inte att romantisera eller blunda för det. En av kvinnorna grät och betedde sig uppenbart motvilligt den andra försökte värja sig och sa nej upprepade gånger =

 

Idag har jag arbetat och efter det så åkte jag och maken till sonens dagis där det var gårdsfixardag. Vilken uppslutning det var! Jättemånga föräldrar som alla tagit med material och redskap och annat. Det planterades blommor, bär och buskar, ordnades rabatter, renoverades lekstugor, byggdes trähästar och små bensinstationer och massor av annat. Vädret var härlig och barnen tyckte att det var jätteroligt. Sedan bjöds det på korv och bröd. En riktigt härlig dag.

 

Sedan i ilfart och köpa pizza och hem och panikstäda innan vi fick besök av mamma och hennes moster. Nico fick ett slott att leka med och jag en stor jättefin uggla som var helt underbart fin!

 

När de hade gått stupade Nico i säng och somnade på sju minuter.

 

Dagens lycka:

Imorgon är det fredag, och sedan är det helg och då är det scifi-mässan i Göteborg <3

 

Blixa har annonserat på sin blogg att hon slutar blogga :( Känns riktigt sorgligt. Påminner om känslan när jag började socionomutbildningen och träffade en astrevlig tjej som jag började lära känna som efter en vecka meddelade att hon skulle hoppa av. Nu känner jag ju inte Blixa, men det känns nästan så när man konverserat så via bloggarna.

 

Mitt förra jobb. I mars upptäckte jag att de hade betalat mig för 80% arbete trots att jag arbetat 100%, då min chef glömt förlänga mina ökade tjänst. Jag påtalade detta och de fixade det hela, trodde jag, genom att betala ut det jag tidigare inte fått som en klumpsumma. Nu skall jag få min slutlön och reagerade på att jag får så lite så ringer upp dem och de är smått otrevliga och säger att jag har fel. Får sedan löne specen och ser att de dragit av den utbetalade summan då de registrerat den som förskottsbetalning på lön! De jävlarna har alltså tagit tillbaka pengarna de var skyldiga mig!

Inte första gången det strular med lönerna heller så min rekommendation är att inte anlita Praktikertjänst att ha hand om löner. Jävla mycket strul och otrevligt bemötande när man påtalar att man får för lite pengar.

 

Nu skall jag se Walking Dead och få mardrömmar.

Imorgon är det kontrorsmaterialsinköpning och brandrond som står på mitt jobbschema.

Än så länge är Nico såpass liten att han inte pratar om pojkar och flickor, och han pratar inte heller om vad som skulle vara attribut tillhörandes det ena eller det andra könet. Han blandar friskt leksaker, färger och typer av kläder.

Ibland funderar jag dock på utbudet av pojkar och flickor i de barnprogram han tittar på. Gick därför igenom lite de program som är hans favoriter just nu.

 

Jag har faktiskt inte tittat direkt på det själv men är ju de klassiska Disneykaraktärerna Musse, Mimmi, Kalle, Kajsa, Långben och Pluto. Så lite mixat gällande kön.

Blandade kön men en majoritet flickor och det är Skrållan och Tjorven som är hans favoriter.

 

Även om Labolina får vara med på ett hörn ibland så handlar det mest om pojkar.

 

Bara pojkar i princip.

 

En av hans nya favoriter som han vill se ofta på. Huvudpersonen är en flicka och tror att en majoritet av övriga karaktärer också är det.

 

En klar majoritet pojkar även om en flicka är sidekick.

 

En flicka som huvudkaraktär, och en leksaksdoktor är hon också.

 

Ja det vet väl alla att det handlar om en flicka.

 

Handlar om en flicka och hennes björnkompis.

 

Så när jag tänker efter ä det en ganska bra blandning beträffande kön och jämn fördelning mellan flickor och pojkar i huvudrollen, vilket känns bra. Tycker också att det är skönt att han tycker om att ta del av både det klassiskt "pojkiga" och det klassiskt "flickiga". Känns som det är lättast att få breda valmöjligheter i livet om man tar del av ett bredare utbud.

Det är lite svårare att lura i sitt barn medicin när man bestämt sig för att vara ärlig.

 

"Är den äcklig?"

"Ja den är JÄTTEäcklig"

 

Men det gick tillslut.

Jonas Thente har skrivit denna artikel på DN:s kulturdebatt, och jag undrar lite vad det är han menar. Kanske är det bara jag som inte hänger med i svängarna men jag tycker han slår hej vilt åt alla håll. Mot vänstern som han tycker har svikit de svagaste i samhället. Mot feministerna som han anser hånar kränkta vita män (som det egentligen är synd om?). Och på något sätt är det då mer lite synd om näthatarna som tar sig ton på det enda sätt de kan?

 

Anser jag att han har några poänger? Visst, det finns säkert många som anonymt på nätet ger uttryck för frustration genom att skriva ut sitt hat mot de som de anser förtrycker dem. Men jag tror inte att det hela är så enkelt som man vill få det att låta.

 

Om det handlade om ren frustration från utsatta samhällsklasser så borde ju män och kvinnor i maktposition drabbas lika mycket, men så tycks det ju inte vara. Av det jag sett, läst och hört så drabbas kvinnor mer än män. Men menar Thente på allvar i så fall att han anser att feminismen har tryckt ner männen och att de nu är försvarslösa offer som bara måste skrika ut sitt hat anonymt för att de inte får stöd någon annanstans? I så fall måste jag göra mig skyldig till det som Thente just anklagar feminister för och skratta lite, för jag undrar om han befinner sig i samma samhälle som mig. Män har överlag större makt än kvinnor än idag och kvinnor trycks ner bra mycket mer än män i det flesta sammanhang. I så fall borde ju det främst vara kvinnor som hotade och hatade på nätet... Dessutom, i motsats till vad Thente tycks tro, så är ju inte feminister ute efter att förnedra, trycka ner och förgöra män.

 

Om Thente hade rätt så borde ju det då framför allt vara de med makt som utsattes för detta näthat. Vad har de förtryckta (männen) för skäl till att skriva att en ung tjej på en bild "är en hora som borde våldtas", när denna tjej inte sitter inne med någon malt över huvudtaget. Eller alla bloggare som om ofta är helt vanliga arbetarklasskvinnor som skriver på sin fritid. De har ingen makt.

 

Och visst kan det vara så att man måste se andra aspekter av och möjliga förklaringar till näthatet - men att man skall tycka lite synd om de som hotar andra till livet, som skriver att man vill våldta någon, som hotar någons barn och som skapar så mycket rädsla för mottagaren... det köper jag inte.

Istället känns Thentes artikel som ren victim-blaming. Precis som när kvinnor får höra att det var deras fel att de blev våldtagna som hade för kort kjol, så får kvinnor här höra att det faktiskt lite är deras eget fel att de råkar ut för näthat och hotas... för de försöker ju faktiskt trycka ner männen.

 

Eller har jag missuppfattat något? Är det något helt annat Thente vill säga?

Ja vad gör man? Jag har gjort lite av varje jag, men ändå nästan ingenting.

 

Jag har:

 

* Åkt in en sväng till jobbet och arbetat lite

* Gungat med min son

* Grävt lite i jord

* Ätit tacos

* Googlat bilder på en ung Tim Roth

 

Idag har vi ätit mycket god påsk buffé hemma hos mina föräldrar. Det finns bara en enda nackdel med buffé och det är att man alltid blir lite ledsen över att man inte får plats med mer mat i magen.

 

Förutom denna lunch har inget varit direkt påsk-igt. Maken har med hjälp av jordfräs fräst upp hela gräsmattan för att vi skall kunna så nytt gräs där. Kommer nog bli skitbra. Jag har hjälp till marginellt med att plocka upp skräp från gräsmattan och annars varit med sonen som plötsligt fick feber och kände sig sjuk. Så han somnade och sov stor del av eftermiddagen.

 

Nu skall vi ta och äta middag och se lite svensk deckare. Hoppas få sova i natt sedan. I flera nätter har jag sovit bara någon halvtimme då och då för att sedan väckas av extrema mardrömmar. Så i natt skall jag ta sömnmedicin för att förhoppningsvis få lite hjärnvila.

Helt plötsligt är det ett jäkla liv kring att några av skådespelerskorna i The Game of Thrones tidigare varit med i porrfilmer. Det står omnämnt på nästan varenda vanlig nyhetssida på nätet inklusive alla de som har nöjesnyheter och diskuteras flitigt i olika forum, de ena värre än de andra.

 

Själv ryckte jag först på axlarna åt det hela. För jag skiter väl i det. Men när man läser de kommentarer och diskussioner som är kring det hela så mår man dåligt över både kvinnoföraktet och dubbelmoralen som florerar.

För även om fåtalet kommentarer påtalar det som borde vara det uppenbara: att det inte spelar någon roll, så är de flesta kommentarerna antingen avsky/äckel/hat kring kvinnornas tidigare karriärer eller vidriga sexistiska kommentarer kring "vad man skulle vilja göra" med dessa kvinnor... och de värsta hycklarna kör en kombination av båda typerna av kommentarer.

 

Det finns sååå mycket störande med detta. Som det faktum att det skulle se ut på ett helt annat sätt om det vore en manlig skådespelare som tidigare varit med i porr. Han hade knappast råkat ut för allt detta hat,.. utan mer troligt high fives. Framför allt hade knappast kvinnor helt plötsligt ansett att han förlorat allt människovärde och nu enbart var objekt, och visat detta genom kommentarer som "honom skulle man knulla så han skrek" eller "hans ansikte skulle man satt sig på höhöhö".

 

Det framgick så himla tydligt att i mångas ögon var dessa kvinnor enbart kvinnor fram tills den stund då det framkom att de tidigare spelat in porr, och efter detta övergick de från att vara individer till attvara onaniobjekt enbart till för mäns njutning. Och i och med detta, behagandet av mannen, så tappade hon all respekt och kunde inte tas seriöst. Hon är horan.

 

Alla dessa kommentarer som så tydligt gav exempel på kvinnohat, kvinnoförakt, madonna-hora-tänket och förakt/skambeläggning av den kvinnliga sexualiteten föll över mig som en flodvåg och jag kände mig helt förstummad. Vid det här laget borde jag väl inte längre förvånas men ändå sker det ständigt. Varje gång häpnas jag över kvinnosynen som florerar och varje gång hamnar jag i en slags förtvivlad sorg.

 

Och så undrar folk över manshatet och gnäller över att "det känns som om de där feministerna vill trycka ner män istället".... men i de här stunderna så tänker jag att ja det vill jag.. Jag vill att alla kvinnor skall använda männen som mänskliga stegar och bara trycka ner dem medan vi klättrar uppåt.. för det är enda sättet som de någonsin kommer ta oss på allvar och släppa upp oss. Vi kommer bara få den makt vi sliter ur deras händer för de kommer aldrig ge oss den frivilligt. Så känns det just då....

 

Jag måste säga att jag verkligen älskar mitt nya jobb. Ingen diss till mitt gamla jobb som jag också tyckte om, men känns verkligen så himla pepp med lite utmaning och nytänk just nu. Ingen dag är den andra lik och jag får ta ansvar och komma med idéer på lösningar. Måste dock träna på att släppa jobbet när jag är ledig för jag vill gärna ta med det hem.

 

Nu har vi haft besök av Hampus syster från Oslo, som kom igår och åkte idag. Väldigt trevligt och Nico var glad trots att han var blyg. Nu har han varit lite ledsen när han insåg att hon åkt hem och ville att jag skulle åka och hämta henne igen.

När vi var och lämnade av henne så hyrde vi en jordfräs och Hampus skall spendera helgen med att förbereda gräsmattan (lermattan) för nytt gräs.

Vi käkade på Max på hemvägen och satt och pratade om att det var så mycket fräschare än på McDonalds... den ironin... fick sitta på toa i typ en timme efter vi kom hem så var kanske inte så felfritt där som vi trodde.

 

Nu är det dags att natta barn och sedan se lite svensk deckare.

 

Ja just det ja.. Glad påsk och sånt på er också :)

Nej jag var som tur var inte på väg att bli blind.. och det trodde jag ju inte heller. För ovanlighets skull var hypokondrikern i mig lugn och jag hade inga hemska fantasier om vad det kunde vara. Var mer orolig för undersökningarna (som visade sig vara icke smärtsamma). Allt var bra dock och det enda de kunde se var att mina ögon var väldigt torra och att detta gjort att det blivit lite "slitage" på ögat, så nu får jag ta ögondroppar.

Eftersom de droppat massa saker i ögonen på mig så jag såg ut som jag var hög, såg suddigt och mådde rätt illa så kunde jag dock inte åka tillbaka till jobbet efteråt.

 

Eftersom vi får besök av Hampus syster imorgon så hade vi försökt städa en del på eftermiddagen men det gick väl lite si sådär. Vi var båda rätt trötta idag. Kommer man hem till oss får man ta det lite som det är.

 

Såg på senaste avsnittet av Trolljägarna också. Förstår inte att det skall vara så många som uttrycker sin ilska i mordhot och andra otrevligheter. Det värsta jag skrivit som jag kan påminna mig om, och som jag i efterhand själv kände var onödigt, var att jag äcklades av någons åsikter. Väldigt okonstruktivt och något jag ångrar i efterhand, även om det var min omedelbara känsla. Alltid bäst att inte skriva i affekt.

 

Dock störde jag mig lite på att krönikören Karl-Johan Karlsson inte kunde inse vad i hans krönika som blev väldigt snett, utan ville få det till att han missförståtts. Visst, jag förstår att hans avsikter var goda och att han ville lyfta ett viktigt samhällsproblem (och jag anser absolut inte att han förtjänade hot och hat), men det han gjorde var ju inte att försöka krossa idealen och få tjejer att känna att de kan se ut som de själva vill, utan han berättade istället hur han/män tycker att kvinnor skall se ut... och att detta inte stämmer överens med rådande ideal. Så både en diktering av hur man skall se ut och en dubbelbestraffning för dem som försökt anpassa sig till ideal och sedan ändå får höra att de misslyckats.

 

Det fick mig att tänka på den serie som Supersnippan delade på Facebook idag.

Och jag tror att det är det många män inte kan förstå... att kvinnor är så vana vid dessa krav på deras utseende och deras anpassning att de inte längre "bara kan säga sin åsikt", och tro att det är allt det är.

 

Har inget vettigt att skriva då jag knappt kunnat läsa de sista dagarna pga ögonproblemen.. men nåt skall jag ju roa mig med medan sonen försöker somna så kör knyckt ego-frågelista i repris... Är så ombytlig att svaren ändå varierar från gång till gång :)

 

1. Hur gammal är du? Snart 34.. en helt ok ålder får jag säga

2. Hur gammal känner du dig? Som någon som snart fyller 34

3. Vad har du gjort idag? Se inlägget innan... men jobbat, doktor, barn

4. Vilken film såg du senaste? Senaste Hobbit-filmen tror jag det var. Älskar den trots bristen på kvinnor.

5. Vem ringde du senast? Mamma eller min man... ringer sällan några andra :p

6. Är du besatt av någonting? Att kolla upp skådisar på IMDB kanske..

7. Är du rädd för blod? Nej, men älskar det väl inte heller

8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu? På grön heltäckningsmatta nedanför sonens säng, i obekväm ställning och fötter som börja somna

9. Kan du nämna fem statsministrar under 1990-talet? Japp.. ni får ta mig på mitt ord

10. Googlade du för att få reda på svaret på förra frågan? Nej

11. Vilken färg är dominerande i din garderob? Svart, tyvärr, då jag önskar att jag hade mer färgglada kläder.. men svårt att få tag på tycker jag

12. När vaknade du idag? 6.45 tror jag

13. Vilken är din favorithögtid? Midsommar

14. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu? Såg Game of Thrones igår och Malta (där de spelar in) ser fint ut...

15. Nämn en plats i världen som du skulle vilja återvända till? Italien... maten...mmm

16. Hur skulle vilja tillbringa din pension? Småfull på en lagom varm altan

17. Vad lyssnar du på just nu? Eftersom sonen försöker somna; fisher price lullaby 2 hour, på YouTube:

18. Har du någon gång brutit ett ben? Nix

19. Vilken fem saker vill du inte vara utan i din kyl/skafferi? Blomkål och Broccolisoppa (pulver), Mjölk, Potatis, Lök, Buljong.

20. Vem är din favoritkändis? Just nu Ellen Page

21. Vad är du på för humör just nu? Trött och hungrig

22. Vilka världsdelar har du varit i? Europa enbart

23. Snarkar du? Det påstås så

24. Vilka yrken har du provat på? Läkarsekreterare, behandlingsassistent, skolkurator och nu föreståndare

25. Hur går du helst klädd? Mysbyxor och linne

26. Vilket stjärntecken är du född i? Tvilling

27. Vilket är ditt favoritgodis? Tycker mer om chips.. men annars torkad banan med choklad på

28. Vad sa du senast? Gonatt, sov nu...

29. Vilket var ditt bästa ämne i skolan? Svenska, Filosofi, Religion och Psykologi

30. Vad har du på dig just nu? Jeans och oversize tröja

31. Vilken är din favoritaffär? Biltema tror jag... eller IKEA

32. Vad har du för storlek på dina kläder? Stor.. typ 44 eller 46

33. Vad har du i dina fickor? Inget

34. Vad köpte du senast? Snus

36. Hur många gånger har du flyttat? Många..orkar inte räkna

37. Är du morgon- eller kvällsmänniska? Kvällsmänniska, men är trött då med

38. Senaste filmen du såg på bio? Barnfilm av Stina Wirsén

39. Har du blivit sydd någon gång? Nej.. eller jo efter graviditeten

40. Har du någon gång badat naken utomhus? Nej

41. Vad åt du till frukost? Nothing

42 Hur såg det liv ut för tio år sedan? Singel och full

43. Har du någon gång åkt fast för fortkörning? Nix

44. Vem gjorde senaste något extra speciellt för dig? Orkar inte tänka efter

45. Var lägger du telefonen när du sover? Bredvid sängen

46. Vad var det sista du åt? Korv, hos mamma

47. Vilken tid är väckarklockan ställd på? 06.45

48. Är du blyg? Njee.. i grupp kanske.. men egentligen inte.. mer socialt obekväm

49. Har du någon tatuering? Icke

50. Har du varit med om någon bilolycka? Inget större

51. När flög du senast? För typ 10 år sedan eller nåt..

52. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet? Säkerligen

53. Har du några husdjur? Två katter

54. Vilken är den roligaste träningsformen? Promenera :)

55. Vill du gifta dig? Redan gjort

56. Var växte dina föräldrar upp? I närheten :)

57. Har du någon gång ringt polisen? Ja, när jag hittade en hund

58. Vilken är dina största svagheter? Ständig trötthet?

59. Har du eller har du haft några smeknamn? Nej inte direkt

60. Vad ska du göra imorgon? Jobba, doktorn, barn... igen :)

Ha ju haft skumt ont i ögonen ett par dagar, vilket varit störande och igår kväll riktigt jobbigt, men har ändå tänkt att "äh man går väl inte till doktorn för att man har lite ont i ögonen... är ju säkert inget".. men så tjatade Hampus om att jag borde gå dit så jag gjorde det idag i alla fall. Och de tog skitallvarligt på det hela till stora förvåning för tydligen tyckte de att det lät som akut glaukom, och jag de ville helst att jag skulle till ögonläkaren redan idag men då jag hade svårt att hinna idag så fick det bli imorgon.

Själv fattade jag inte varför de hetsade så tills jag kom hem och googlade och insåg att man kan bli blind rätt snabbt om man inte får behandling om det skulle vara just det. ... och det låter ju inte så bra.

 

i övrigt mest jobb idag och bus med lillkillen som fick mig att nästan skratta  ihjäl mig när han plötsligt säger till Hampus med sin allra gulligaste röst:

- Snäääälla pappa, sparka mamma.

 

Tack för den :)

Bara så ni vet så sitter jag inte bara och tänker hela dagarna.

 

Idag har jag dragit undan massa gran- och tallris som maken sågat ner. Jag har storstädat sonens rum. Jag har tvättat och diskat och grejat. Så jag har fan vart duktig och nu skall jag sova :)

Just nu är jag inne i en slags omstruktureringsfas mentalt. En fas då jag omvärderar saker jag tidigare tyckte och börjar utveckla mina åsikter åt ett annat håll. Jag hamnar i sådana faser ibland och samtidigt som de gör mig exalterad så gör de mig trött och jag har svårt att fokusera mina tankar nog för att skriva ner dem. En del människor tycks se det som ett nederlag att inse att man kanske haft fel på vissa saker, som om de tar ett steg tillbaka. Jag fylls av lycka när jag slås av insikten "jag har haft fel".. för det betyder att jag utvecklas och går framåt.

 

Mycket är det nog mitt jobb som fått mig att få ett nytt perspektiv på saker och ting, men också saker jag läst - som detta fantastiska inlägg av Zettermark, "Alla hade gömt Anne Frank, men ingen vill hjälpa Mohammed". För visst är det så att de flesta av oss tänker av vi minsann hade varit hjältar i nazityskland. Vi hade gömt judar, vi hade sagt ifrån och inte blundat. Men ändå sitter vi här och låter nazister och rasister sprida sin propaganda och tycker det är helt ok att vi i ett land där vi föds med så mycket privilegier inte vill ta emot de som fötts med ingenting, eller som fråntagits allt de har... Vi bara vägrar dela med oss. Och plötsligt slår det mig, det där sjuka med landsgränser... att skicka iväg de i behov av hjälp.

 

Och jag tänker på de bekanta jag har som sysslat en hel del med demonstrationer förr. Hur de bland annat satt utanför en porrbutik i en tyst protest och blev ivägsläpade av poliser, medan polisen inte gör något alls nu när nazisterna tågar runt på stan i Stockholm. De skev en bot. Verkligen ett kraftfullt ställningstagande. Skyddar vi alltså nazisterna mer än flyktingarna? Något känns bara helt fel.

 

Mitt i allt detta mina funderingar över min egen ganska hårda ateistiska inställning, och hur jag innan såg Humanisterna som veka med sitt talande om att man skall respektera. Hur kan jag respektera det jag tycker är nonsens tänkte jag, och ville bara ha bort all religion... Men nu tänker jag att om det är min inställning så är jag ju inte mycket bättre än de religiöst fanatiska som anser att alla måste tycka likadant. Visst, det finns många religiösa handlingar jag aldrig kommer respektera eller acceptera... men deras tro. Målet måste väl ändå vara att alla skall kunna tro vad de vill och samexistera... Annars kommer vi ju aldrig någonstans och konflikterna kommer alltid finnas kvar.

 

Ja ni ser... mycket tankar...och självrannsakan... och sådant

Jag har ju skrivit mest om feminismrelaterade frågor det senaste och skriver i allmänhet ganska lite om att jag är ateism. Främst för att jag ogillar att stöta mig med folk vilket man gör när religion kommer på tal.

 

Dock kom en fråga upp i det ateistiska diskussionsforum jag är med i som fick mig att tänka kring vissa saker. Frågan var, vilken religion man ansåg vara det största hotet mot mänskligheten (och man tog bland annat upp att en klar majoritet av de väpnade konflikter som finns i världen idag kan härledas till religion).

 

Detta fick mig att fundera, och låt mig börja med att säga att jag inte på något sätt ifrågasätter min egen ateism. Jag tycker fortfarande att religion är av ondo, och jag tror inte på saker som är helt osannolikt och saknar vetenskapliga belägg. Dock tror jag att om all religion försvann så skulle inte krig försvinna för det. Människor hade hittat andra anledningar att strida. Ideologier, nationalism... ja se bara vad som händer om man tycker tillräckligt mycket om olika fotbollslag.

Jag tror att allt som skapar en känsla av vi och dom är farligt. När den känslan blir så stark att man avhumaniserar de som inte tillhör den egna gruppen. När man enbart ser det som skiljer oss åt och inte det vi har gemensamt.

Och i det avseendet anser jag att även ateismen kan vara farlig. Om man slutar att sakligt kritisera religionen och övergår till att håna, förlöjliga och kanske till och med hata. Då vi glömmer att det är människor vi talar om. Det är en fin linje som man skall akta sig för att passera.

 

Och även om jag skäms över det och ogillar det hos mig själv så finns det där även i mig. Den lite överlägsna känslan av att jag vet lite bättre, har tänkt lite mer och har kommit lite längre än de religiösa. Och det är en farlig del av mig. En del av mig  jag måste hålla ögonen på och tänka på. För att sätat sig över andra människor, även i tanken, är grogrunden till något jag inte vill vara en del av.

 

Något annat som störde mig var att såpass många snabbt svarade att islam var den farligaste religionen, och då insåg jag hur djupt rotad islamofobin är och hur matade vi är med islamkritisk propaganda. För jag tycker att kristendomen är precis lika farlig. Och nu vill jag klargöra att jag inte säger att alla kristna, eller alla muslimer, är elaka demoniska människor med dold agenda eller att de alla gör ont - för tvärtom finns det många inom båda lägren som gör mycket gott och är jättefina människor - utan jag talar om religionen som stort, som en övergripande struktur. Båda religionerna har varit och är grunden för stora väpnade konflikter (både direkt men också indirekt), båda religionerna är kvinnoförtryckande och homofobiska, båda vill lägga sig i lagstiftning där de kan och utöva kontroll över andra människors liv, båda vill värva andra till sin tro... och så vidare och så vidare. Opium för folket. Något som dikterar var de skall tycka och hur de skall leva, som fråntar individen ansvar och lovar förlåtelse för synder, som hämmar kritiskt tänkande och personlig utveckling...

 

Men det är så lätt att bara se vad de andra gör och inte se sitt eget. Att se kvinnan i burka och vråla kvinnoförtryck, men rycka på axlarna åt den halvnakna poserande kvinnan på reklamskylten utan att inse att vi också förtrycker, men att vårt förtryck bara har tagit sig ett annat uttryck.

Det skall tydligen göras en helt ny Battlestar Galactica film... Man skall ta samma story och göra en helt ny film.. nya skådisar och allt.

 

Jag har väldigt dubbla känslor inför detta. Å ena sidan älskar jag ju BSG till döds och vill sluka allt som har med detta att göra... men å andra sidan är risken stor att de sabbar hela grejen.

 

Som jag skrivit överdrivna mängder om innan så har BSG allt. De bryter upp könsstereotyper, de har massor av viktiga budskap kring konflikthantering, politik, klasskillnader och så vidare. Den har underbara skådespelare (Starbuck ÄR Starbuck... hon kan inte bytas ut) och allt är liksom perfekt. Och att ta perfektion och försöka göra om hela skiten.... hmmm... jag vet inte...

 

Om de däremot hade använt samma skådisar så hade jag utan att tveka hurrat och kanske till och med gråtit en skvätt av lycka... men som det är nu så har jag blandade känslor..

Lite förvirrad blir man när jag kollar de sökord som lett människor till min blogg och dessa ligger högst upp på listan..

 

"Hennes njutning"

anderstimell förhållande

blek bröstvårta

 

Dels blir jag ju väldigt nyfiken på vad det var för information de egentligen var ute efter. och dels känner jag att de måste blivit så besvikna när de hamnade här. Inga njutningstips, inget om Anders Timells förhållanden och inget om bleka bröstvårtor.

 

Jag får skärpa mig

 

 

 

 

Jag skulle inte ens kunna räkna upp alla tusentals gånger jag hört diskussioner om att folk inte vill ha invandrarungdomar boende i närheten av sina hus. Deras spekulationer om vad som skulle ske. Kriminella konstiga ungdomar som säkert sysslar med både det ena och det andra... och ja jag vill inte ens skriva alla saker jag hört för det gör mig ledsen.

 

Nu arbetar jag på ett boende för ensamkommande ungdomar... och vet ni vad de sysslar med de där ungdomarna? De sitter vid datorn, de ser film, de är med vänner, de pluggar, de spelar fotboll. Kan ni tänka er.. de gör alla de saker som "svenska" ungdomar gör. Det skulle de inte kunna tro, de där skitsnackarna, att ungdomar är ungdomar oavsett hudfärg eller ursprung. Härliga ungdomar med drömmar och hopp, men också rädslor och ångest.

 

Minns ni era egna tonår med all den osäkerhet ni kände i er då. Alla stora existensiella frågor blandat med funderingar kring kärleken. Det inre kaoset. Ta det kaoset och lägg till att du fått fly från hemskheter i ditt hemland, ensam, utan din familj och hamnar i ett land där allt är annorlunda och där många människor hatar dig eller är rädd för dig bara för att du inte ser ut som dem och inte kan prata som dem.

 

Jag beundrar dessa ungdomar som kämpar på trots allt. Som vill så mycket, som hoppas så mycket, även när oddsen är emot dem. Önskar jag kunde göra så mycket mer för dem. Och jag önskar alla jävlar med fördomar och hat kunde spendera en dag med dem... för jag tror inte en enda av dem hade kunnat gå därifrån utan att känna att hatet bytts ut mot en önskan att ge dem en stor jäkla kram.

When Dakness Falls skrev ett extemt modigt, självutlämnande och gripande inlägg om sin barndom och uppväxt och hur hon via feminismen kunde lära sig vända ilskan mot den/de som förtjänar det istället för inåt. Och på detta inlägg får hon då denna hatiska kommentar: ”Du hade alltså en dålig pappa och började ta ut din ilska på allt och alla istället för att kanalisera och hantera dina känslor som en vuxen människa, sannerligen patetiskt.”

 

Istället för att reagera som jag nog hade gjort och bara brista ut i tårar över världens ondska så använder hon denna kommentar som bas för att skriva ännu ett superbra inlägg om kvinnohat, där denna kommentar så tydligt visar bristen på empati som män så ofta hyser gentemot kvinnor.

Jag tycker också att det är så vanligt att detta "knep" så ofta används av män mot kvinnor... att förringa oss och våra känslor genom att hålla händelser ur vårt förfluta mot oss eller förlöjliga det hela. Om vi gråter eller brusar upp så är vi "hysteriska"... De som säger sig inte se detta kvinnohat borde dels läsa WDFs inlägg men också tänka på olika kända personer av olika kön och jämföra hur de beskrivs och talas om när de visar känslor. Hur många arga män (Robert Ashberg tex) kallas för hysteriska? Hur många arga män (som Janne Josefsson) får höra att det säkerligen är ett obeabetat barndomstrauma som ligger till grund för ilskan. Är du säker Janne, att det är bristerna inom omsorgen som gör dig arg.. och inte att din mamma ammade dig för lite?

Men i männens värld kan alla kvinnors åsikter och känslor tydligen avfärdas och förminskas genom att de himlar med ögonen och pratar om "PMS" eller att man "fått för lite kuk det senaste"... Skulle vilja se en mans reaktion om han blir upprörd och jag hånflinar åt hans ilska och frågar om han fått pungen i kläm. Eller då män alltid tycks härleda kvinnors ilska eller protester till någon brist hos kvinnan själv så kanske man skulle ifrågasätta mannens ilska på liknande sätt: Är det säker på att det egentligen är den där politikern du är arg på, eller är du egentligen frustrerad för att du inte fått upp den det senaste?

Jag kan berätta vad som skulle ske... En man skulle ALDRIG acceptera att bli behandlad på det sättet. Men kvinnan... ja hon skall ju tiga i församlingen, eller vad är det di där "heliga" böckerna säger.

Just nu mår jag väldigt bra trots att jag är väldigt uppe i varv hela tiden. Jag trivs jättebra på mitt nya jobb med det ansvar och den planering som det innebär, men det är samtidigt mycket att hålla i huvudet och väldigt mycket att göra så är svårt att koppla av på kvällarna och låta bli att ta fram jobbpapper och bara fortsätta.

Vad som än händer så kommer jag aldrig ångra att jag bytte jobb i alla fall. Jag tyckte mycket om att abeta som kurator, det va som sagt va nästan mer som en identitet än ett arbete, men nu känner jag att jag får större möjlighet att utnyttja min fulla kapacitet eller vad man skall säga. Och jag känner mig bekräftad i det jag gör och det betyder mycket.

 

Hemma är allt bra också. Dock har jag väl mest pratat jobb det senaste och maken har ett nytt datorspel så vi tråkar väl ut varandra en del :)

Lillkillen verkar glad och nöjd dock och är i en helt underbar ålder där han pratar mer och mer och får en att skratta hela tiden. Idag fick han två Chuggington-tåg av sin mormor och morfar och var väldigt glad. Så var mest tågprat på kvällen.

Tydlig med vad han vill är han också. När jag idag sa att han skulle få åka till sina morföräldrar så sa han genast:

"Men inte mamma. Mamma får åka hem. Mamma får INTE följa med"... så det var bara att lämna av honom och åka hem. Senare ringde han dock och berättade att han var klar och ville hem, så det var ju trevligt att vara önskad igen :)

 

Nu skall vi se lite Arga Snickaren innan det är dags att sova. Imorgon står följande på schemat:

- Fixa med schemaläggning... suck och stön

- Viktigt möte

- Författa veckobrev till personalen

- Papperarbete och annan planering

- Eventuellt inhandla tågstation till sonen

 

Sonja skrev ett så himla bra inlägg om vad alla rubriker och artiklar om våldtäktsmän som går fria gör med en själsligt. Hon verkligen satte fingret på något jag själv känt länge min inte kunnat förklara. Hur jag känner mig liten, så liten, när jag läser om män som kommer undan med att tycka ner och förgripa sig på kvinnor. Rättslös, maktlös... Hur alla dessa domar tar mitt värde ifrån mig. Och den där gnagande känslan av att om det där hände mig så skulle rättsväsendet inte bry sig då heller.

 

Och faktum är ju att det hände mig, men jag inte vågade anmäla... för jag visste vad som väntade. Ifrågasättandet. Och jag är inte ensam. Där ute finns så otroligt många utsatta kvinnor som aldrig vågat anmäla, eller ens berätta, och för dem är varje dom en påminnelse, ett hån... något som väcker frågor kring den egna skulden. En skuld som helt och hållet borde vara förövarens.

 

Så på det sättet bidrar skriverierna om förtryckandet av kvinnor ibland till upprätthållande av förtrycket. För det går aldrig (sällan) längre än så. Inte medialt. Inget ifrågasättande, inga uppror, ingen upprättelse, ingen förändring. Bara en snaskig provocerande rubrik och några rader om att det skedde igen. Något som gör att man förlorar hoppet.

 

Och inte har jag ett bra avslut att komma med heller. Ingen slutkläm, ingen lösning, inget pepp. Blev lite deppad av det hela kände jag.

Just nu är jag mer än usel på att blogga regelbundet och när jag gör det är det inte speciellt genomtänkt... Tur för mig att jag inte har någon prestationsångest vad gäller bloggen, då den mest är en kul grej.

 

Igår var jag i alla fall på Lekstaden med Nico eftersom han hade önskat sig det och resten av dagen sysslade jag mest med saker som disk och tvätt.

 

Idag var det jobb igen. Jag som alltid sagt att jag inte vill ha ett arbete med för mycket ansvar sitter nu med ett arbete då jag skall ta ansvar för daglig verksamhet, scheman och allt möjligt. Väldigt utmanande och roligt men drömmer om schemaläggning på nätterna och är helt slut när jag kommer hem från jobbet. Tur att Hampus kan leka och vara roliga föräldern när jag inte orkar.

 

När jag hämtade Nico idag så hade han dessuton precis ramlat av en cykel och slagit i huvudet och låg på marken och grät. Blev helt rädd att han skulle ha skadat sig allvarligt men verkar ha gått bra. Han säger att han inte har ont i huvudet längre och visar inga tecken på hjärnskakning eller så. Tror han blev lite räddad av att han hade keps på sig där skärmen tog den första stöten mot marken.

 

Nu är det dags för mig att börja fixa med middag innan Nico skall nattas. Vet bara inte hur jag skall orka resa mig ur soffan och hur jag skall klara av att ha ögonen öppna tillräckligt länge för att laga någon mat.

Meningen var ju att inlägget "Det här är feminism för mig" skulle följas av nio andra inlägg kring feminism, men det gick ju sådär med det. Har aldrig tid och ork att sitta ner och skriva någon längre stund nu för tiden.. så får helt enkelt bli så att jag lite sådär ogenomtänkt och kortfattat besvarar resten av rubrikerna här i ett enda inlägg...

 

Manshat eller något man INTE sysslar med för att vara trendig eller för att man inte har något bättre för sig.

Det var ganska sent.. kanske när jag var runt 30? Med andra ord inte så många år sedan.

Från början tyckte jag att det var sådär gnälliga jobbiga tjejer som bara letade problem och skulle vara speciella, sedan började jag tänka att feminismen var bra men att många feminister var just sådär håriga och gapiga och gav feminismen dåligt rykte... Sedan insåg jag att jag hade varit en idiot.

"Men vadå.. min son tycker ju om bilar och min dotter älskar rosa... skall hon inte få ha rosa då eller?", "Men tjejer har ju sämre lön för att de är dåliga på att löneförhandla", "Tjejer har ju den egentliga makten.. den sexuella makten"

Det är frustrerande att se hur saker och ting ligger till utan att kunna påverka så mycket. Frustrerande att om och om igen behöva bemöta alla missuppfattningar kring feminismen när människor ändå skiter i att lyssna på det man säger. Frustrerande att ses som besvärlig och uppmärksamhetssökande bara för att man vill skapa ett bättre samhälle.

Jag har ingen aning.. Jag kan inte lista det. För det första har jag många kvinnliga förebilder utan att veta om de är feministiska eller ej. Av de jag har är det svårt att rangordna. Men alla feministiska bloggare jag brukar länka till hör till dem.

Jag skulle nog säga genusfrågor och att motarbeta könsstereotyper, samt HBTQ-frågor som jag kopplar ihop med detta.

Är väl mest genom det jag skriver och samtal i min vardag. Jag har inte tiden att lägga på att vara mer aktiv t.ex. politiskt även om jag skulle önska det.

Eftersom jag inte ens orkar tänka just nu så orkar jag inte heller leta upp mina tidigare inlägg om feministiska böcker i min bokhylla, och inte hade jag taggat det heller så vill man hitta det får man leta igenom hela bloggen... good luck... men här kan ni se lite tips på feministisk sci fi litteratur i alla fall.

En tre-snart fyra-åring är verkligen något helt underbart fantastiskt. Sällan har någon kunnat provocera mig och göra mig så galen samtidigt som samme någon får mig att skratta så otroligt som min son. Och varje dag förundras jag över allt han kan och allt han lär sig, nya ord och uttryck, nya tankar han delar med sig av.

 

Jag önskar det gick att förklara för honom hur fantastiskt jag tycker att han är och att jag älskar honom så att det gör helt ont i mig... men han bara suckar och säger "okej okej" när jag försöker.. Jag antar att det är för att det är så självklart i hans värld. Såklart att han är fantastisk och älskad - han är ju han, center i universum :)

 

Jag kan bli så besviken på en bild som denna:

Min nya besatthet till frukost och mellis..

 

Bara sådär lite smått och gott som snurrar i mitt huvud just nu... som lättnaden över att det inte blev något märke på makens bil som jag stressat backade på imorse. Som förvirringen kring vem som är vem av Sarah Dawn Finer och Shirley Clamp...och jag kanske inte ens behöver veta...

 

Som den extrema tröttheten som infinner sig efter arbetsdagarna på nya jobbet då det är mycket nytt att sätta sig in i. Som irritationen när man som 34-åring (snart), smått gråhårig mamma och arbetande som föreståndare måste visa leg för att få köpa snus på ICA... wtf liksom.

 

Som att jag vill se dessa filmer..

 

 

 

... som längtan efter att få lägga mig i kväll och se på Criminal Minds... med vetskapen att det är fredag imorgon

Under gårdagen länkade jag till Lady Dahmers inlägg om sexism, och idag kan jag inte låta blir att själv kommentera kring det hela. Som vanligt är det ett visst amerikansk företag som använder kvinnliga modeller på ett sexistiskt sätt för att sälja kläder - eller för att provocera för att få massa gratis reklam, och därför väljer jag att inte nämna deras namn.

 

Bilden som används i reklamen är en bild tagen bakifrån på en ung (?) kvinna som av okänd anledning böjer sig fram så att man kan se trosorna. Någon som kritiserat denna bild och kallat den sexistisk är Genusfotografen, och denne kritiserades i sin tur av andra för moralpanik.

Jag kan personligen tycka att det är tragiskt när man är så "hjärntvättad" av patriarkatet att man inte ser sexismen, utan tvärtom försvarar den och försöker förlöjliga de som protesterar genom att få det att låta som om de är de med pervers fantasi.

 

Dock kan jag själv reagera när den som protesterar drar sina tankegångar, i min mening, lite för långt. När man spekulerar i varför hon böjer sig fram, om hon är tvingad etc. På samma sätt som jag ogillar när de som försvarar den här typen av reklam gör det genom att spekulera i att "hon kanske tänder på att bli fotograferad på det sättet". Att gissa sig till bakomliggande faktorer, fotografs eller modells tankar, situationen då fotografiet togs eller möjliga avvikande tolkningar av fotografiet tycker jag inte ger speciellt mycket då det ger utrymme för att använda sig av extremfall för att försvara sin egen ståndpunkt. Något som jag främst anser att försvararna av sexism gör genom att t.ex. börja prata om BDSM i samband med reklam som glorifierar eller normaliserar våld mot kvinnor.

 

Det jag tycker är det viktiga är vad bilden faktiskt visar och vad som kan anses vara den mest vanliga tolkningen av bilden (även om det såklart kan vara svårt att veta i vissa fall).

I detta fall ser vi inget ansikte på modellen utan vi ser en exponerad bakdel så vad vet vi? Vi vet inte hur gammal modellen är men då man ser den veckade kjolen av skolflicksmodell och ett par små vita trosor så är det underförstått att man skall tro att det är ung person. Vilket jag anser vara ett problem i sig, då man hela tiden försöker få väldigt unga flickor att symbolisera det sexuellt åtråvärda.

Fotot är taget som om det togs i smyg, vilket för tankarna till övergrepp eller ofredande. Visst kan man välja att tolka det "snällt", men om vi skall tänka på den vardag vi befinner oss i... hur ofta väljer man just det motivet? Hur ofta är det en "kul grej" att bli fotad upp under kjolen när man böjer sig fram?

På det sättet anser jag att bilden inte bara är sexistisk utan att den bidrar till upprätthållandet av en våldtäktskultur, och framför allt så ser jag försvararnas reaktioner som ett tydligt tecken på denna. "Hon kanske tyckte det var roligt? Hon kanske tänder på sådant?" tycker jag mig höra och läsa alltför ofta i sammanhang när övergrepp diskuteras... och jag ställer mig frågande till att man alltid väljer att göra den välvilliga tolkningen till förövarens fördel?

 

Sexism handlar ju i alla fall om att reducera en människa till ett icke-handlande objekt. En bild som detta som enbart till att någon skall kunna få upplevelsen av att smygtitta en anonym flicka under kjolen tycker jag är ett solklart fall av att reducera någon till ett objekt.

Och jag kan verkligen inte förstå hur någon kan försvara det...

 

Eftersom jag inte heller denna dag kan prestera något vettigt i skrift så rekommenderar jag er att läsa detta:

 

Lady Dahmer skriver ett väldigt bra inlägg om att det inte är något perverst med att uppmärksamma sexism, utan bara en undanflykt från de som skäms över sin egen objektifiering av kvinnor. Detta i och med det att antifeminister gett sig på och kritiserat Genusfotografen  (vars blogg är underbar och alla borde följa den)

 

Sedan måste man också läsa Jonas Gardells fantastiska och kloka text kring fotboll, våld och maskulinitetsnormer.

 

Så... gört!

Ok... nu har jag spenderat två timmar med etta sitta på golvet bredvid sonens säng och försökt få honom att somna. Jag var trött redan innan jag nu är jag på väg mot ett sammanbrott. Min kropp pallar inte med att sitta så här på golvet heller så nu har jag kramp i mina ben och rygg och nacke tokvärker.

 

Och varje gång jag tror att han somnat så visar det sig att han bara ligger där i mörkret och stirrar, för att plötsligt hoppa upp och börja räkna eller rabbla bokstäver eller sjunga. Eller så vill han ha vatten. Eller att jag skall bygga en koja. Och fast mitt humör just nu ligger långt ner på minusskalan så kan jag ju inte bli arg på en unge som är sjuk så får bita ihop och bara bryta ihop inombords.

 

Inuti hör jag den här:

Jag skäms då jag skrev att jag skulle bättra mig med bloggandet idag, men blir nog inte så. Nico blev magsjuk i natt och spydde ner halva sitt rum och sedan var han illamående och ledsen länge = stackars min lilla skrutt = knappt någon sömn.

 

Hampus fick vabba och jag hade ännu en dag på mitt nya jobb. Mycket att sätta sig in i men roligt... för att inte tala om utsikten.

 

Första dagen på nya jobbet så jag är så in i norden trött nu att jag inte riktigt kan fokusera tankar och energi nog att klara av att skriva något.

Var en lång dag på jobbet och nu har  jag nattat gullungen, ätit lite och lagat lunch till imorgon. Helt otroligt: Välklädd, sminkad och lagat lunch i förväg... som en ny människa. :P

 

Återkommer imorgon.. men så länge kan ni läsa följande inlägg som jag tänkte kommentera mer imorgon:

 

 

 

och ett MÅSTE