Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

När man bara vill blunda

Publicerad 2014-04-09 18:04:53 i Allmänt,

Sonja skrev ett så himla bra inlägg om vad alla rubriker och artiklar om våldtäktsmän som går fria gör med en själsligt. Hon verkligen satte fingret på något jag själv känt länge min inte kunnat förklara. Hur jag känner mig liten, så liten, när jag läser om män som kommer undan med att tycka ner och förgripa sig på kvinnor. Rättslös, maktlös... Hur alla dessa domar tar mitt värde ifrån mig. Och den där gnagande känslan av att om det där hände mig så skulle rättsväsendet inte bry sig då heller.
 
Och faktum är ju att det hände mig, men jag inte vågade anmäla... för jag visste vad som väntade. Ifrågasättandet. Och jag är inte ensam. Där ute finns så otroligt många utsatta kvinnor som aldrig vågat anmäla, eller ens berätta, och för dem är varje dom en påminnelse, ett hån... något som väcker frågor kring den egna skulden. En skuld som helt och hållet borde vara förövarens.
 
Så på det sättet bidrar skriverierna om förtryckandet av kvinnor ibland till upprätthållande av förtrycket. För det går aldrig (sällan) längre än så. Inte medialt. Inget ifrågasättande, inga uppror, ingen upprättelse, ingen förändring. Bara en snaskig provocerande rubrik och några rader om att det skedde igen. Något som gör att man förlorar hoppet.
 
Och inte har jag ett bra avslut att komma med heller. Ingen slutkläm, ingen lösning, inget pepp. Blev lite deppad av det hela kände jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela