Knyttet - kort men tjock

När jag försökte komma på vilka kvinnor på filmduken som gjorde stort intryck på mig under min uppväxt så insåg jag att Mary Stuart Masterson återkom flera gånger.

 

Hon spelade bland annat den tuffa trummisen Watts i Some kind of Wondeful som var min absoluta favoritfilm som ung. Jag ville så gärna vara henne. Sådär cool "som en kille".

 

Idag har maken producerat lite fler skyltar..

 

Liten trend i vissa delar av bloggosfären med topp10-listor just nu... och som den onyttiga och lata människa jag är bjussar jag härmed på min Topp 10 Färdigrätter:

 

10. Klassikern Billys - original eller veg.

Nu är det en månad kvar till årets händelse! SciFi-mässan i Göteborg. De senaste två gångerna har Nico varit sjuk så vi inte har kunnat gå så det hoppas jag verkligen inte att han är den här gången. Första gången han var med där så var han bara en liten liten bebis :)

 

Idag fick jag faktiskt lite sovmorgon då Nico förvånansvärt nog gick med på att gå upp med Hampus ett tag. Blev ju dock snuvad på en timmes sovtid pga omställningen till sommartid. Attans.

 

Sedan storstädades huset... eller ja... Hampus storstädade medan jag tittade på.. Men jag diskade i alla fall. Efter det skulle jag åka till torget med Nico för att köpa presentkort till mamma som fyller år. Nico ansåg dock att ett litet plastkort i ett kuvert knappast kan räknas som ett paket till någon när det är kalas och krävde att få gå in och köpa en annan present också. Så vi gick in i en presentbutik där han själv fick välja present, som han sa skulle vara BÅDE till sin mormor och sin morfar - för annars var det ju orättvist. Sedan krävde han att han skulle få två paket också så köpte två smågrejor som vi åkte hem och slog in. Han frågade om det skulle finnas julgran också så han blev nog lite förvirrad av alla paket.

 

När vi kom och hem och hade ätit så tog vi en promenad hela familjen ner till mina föräldrar (som alltså är våra grannar). Nico åkte dock sparkmotorcykel. Där blev det presentutdelning och fika.

Som vanligt tog det ett tag att få Nico att gå med på att gå med hem igen efteråt och när vi väl kom hem vägrade han gå in så vi fick ta och gunga lite och jag rensade rabatt i några minuter.

Väl inne i huset tog jag fram mina vikter och körde träningspass. Jag är så extremt otränad att det är skrämmande. Det lilla lätta träningspass som brorsan gjorde åt mig kan jag typ bara köra till häften innan det känns som jag skall gå sönder.... och är inga tunga vikter jag har. Men snart så..

 

Nu börjar jag snart nytt jobb och med det startar mitt nya liv. Ny kost, nya träningsvanor. Skall lägga upp litet schema. Min plan just nu är att jag skall köra mitt träningspass med vikter hemma varje dag (förutom tisdagar kanske), jag skall promenera varje lunchrast som vädret tillåter det (förutom tisdagar), träna indoor walking innan jobbet på fredagar och träna cykel+core på lunchen på tisdagar. Sedan skall jag dra ner på onyttig mat och köra lite 5:2-aktigt.

 

Bara att se till att man håller i det hela och inte slutar efter två veckor...

 

Idag hade jag bestämt att jag och Nico skulle ha en trevlig utflyktsdag tillsammans så han packade sin lilla väska och vi åkte och lämnade bilen på pendelparkeringen och tog bussen in till stan.

 

Nico såg fram lika mycket mot själva bussresan som resmålet och såg helt förundrad ut när bussen kom körande.

 

Jag tycker det är väldigt obehagligt med rasism. Jag förstår inte hur man kan dela in människor beroende på deras hudfärg eller ursprung och värdera dem utefter det. Det skrämmer mig.

 

Men det som skrämmer mig än mer är alla de människor som är rasister utan att förstå det själva. Som med näbbar och klor försvarar sin rätt att få kränka andra. Som har noll förmåga att koppla kunskap om förtryck och historia till nutiden och förstå varför vissa begrepp och uttryck inte är ok.

Som det här. Egentligen vill jag inte länka och ge fler läsare till denna människa, men för att förstå vad jag menar så måste man nästan kolla in detta och alla de kommentarer som stödjer det hela.

 

Åter handlar det om människor som anser sig att de bara MÅSTE få säga negerboll för att de alltid har sagt det. Och jag blir såååå trött på det. Förlorar all tro på mänskligheten.

För NEJ man behöver inte fortsätta säga något för att man sagt det tidigare... Vi har faktiskt möjligheten att sluta när vi fått insikt om att det är kränkande. För det ÄR kränkande. Inte för alla, men för många. Och är det så viktigt för oss att få säga det ordet så vi kan skita i att vi får andra att må dåligt? Jag vet att jag skrivit om detta innan men jag slutar aldrig att irriteras och förfäras över det hela.

 

Skall inte åter ta upp idiotin om att jämföra det hela med finska pinnar, sjömansbiff och annat - eller jo jag kan inte låta bli att påpeka att det är som skillnad på värdeneutrala ord och ord som använts för förtryck.

Sedan har vi ju de som bara måste ta upp att det kommer ju faktiskt från det latiska/italienska/spanska ordet för svart.... Ja det gör det men det hör inte riktigt till saken. Ett ords ursprung och hur det sedan används är två skiljda saker. Ett hakkors var helt värdeneutralt för de flesta tills dess att en viss Adolf gav det en helt annan laddning. Ordet neger var kanske också helt neutralt (nån sekund eller så) fram tills dess att vita människor använde det för att sätta etikett på människor med annan hudfärg som de ansåg sig stå över, tills det användes i läroböcker för att beskriva dessa "tröga vildar" (ja det var vad man lärde sig i skolan förr), tills slavägare använde det för att benämna sina slavar (men då ofta i amerikanska formen nigger).... och så vidare. Om man inte har förmågan att förstå att ordets historia har gjort det "inte ok", för att uttrycka det snällt, så känner jag att man helt enkelt inte vill förstå... för att man någonstans ändå för skillnad på folk och folk och vill ha kvar de ord som markerar detta... För jag hoppas inte att folk totalt saknar kunskap om vad som hänt i världen under tidens gång.

 

Jag när jag läser kommentarer som "det är så härligt att du är dig själv och säger vad du tycker" när människor hävdar sin rätt att säga negerboll och se karikatyrer av svarta på julafton så kryper jag nästan ur skinner. Är det härligt med människor som upprätthåller rasism? Är det härligt med människor som förlöjligar de som kämpat för att slippa förtryck?

 

Och så alltid någon som skall gnälla över alla "pk-människor" som klagar på allt. Som om vi klagar på saker för skoj skull... Bara för klagandets skull. Blir galen över att de som faktiskt bryr sig om andra och deras känslor är de som är jobbiga. Som bibliotikarien som ville ta bort Tintin-albumet som utspelar sig i Afrika. Plötsligt var han the bad one... Nu har det gått för långt, tjöt folk... och detta var vad de försvarade:

 

Nu har jag då äntligen fått se filmen Whip it, och den var lika underbar som alla sagt. Har en stark känsla av att jag kommer se den väldigt många fler gånger.

Det enda jag hade svårt för var den underliga och högst osannolika undervattenssexscenen, som gav mig andningsproblem (vilket jag alltid får när jag ser film där människor är under vatten - börjar av någon anledning alltid hålla andan). I övrigt - perfektion typ. Kan dock tyvärr inte gå in på vilka delar av filmen jag tycker mest om utan att spoila... så lägger in en bild och spoilar efter den... så har ni tänkt se filmen så läs inte mer nu!

 

 

Idag var det utvecklingssamtal. Älskar det. Är så spännande att få höra hur det går för Nico på dagis, vad de gör och hur hans utveckling ser ut. Speciellt då allt går så bra nu och han pratar mer och mer, och kan mer och mer.

Nu bygger han saker efter ritning, räknar på engelska och svenska, sysslar med enklare addering och subtraktion, kan alfabetet och massor av andra saker. Han är social men har också stor intigritet och säger ifrån när han inte vill något eller om han vill vara ensam en stund.

 

Efter alla skriverier om dåliga förskolor så är jag också så glad över att Nico är där han är. Känner mig helt trygg med hans vistelser där och älskar personalen på hans avdelning. Allt är så genomtänkt på alla plan. De spelar teater för barnen där de tar upp olika saker, kommer på lekar som stimulerar olika förmågor, har jättebra genustänk och mycket tänk kring andra saker som skulle kunna skapa en känsla av utanförskap. T.ex. kallar de nästan alla föräldrar för förnamnen istället för "mamma" och "pappa" då familjer kan se så olika ut, rummet de inrett som kök och vardagsrum kallar de för "lägenheten" då inte alla bor i villor, de spelar musik för barnen från olika länder och ur olika genre etc. Massor av saker som tillsammans breddar barnens perspektiv.

 

Nu hoppas jag att sonen snart somnar. Maken skall spela datorspel och jag skall se filmen Whip it, som jag hört så mycket bra om. Sedan hoppas jag få sova då jag i svagt ögonblick lovat sonen att vi imorgon skall ta bussen till Lek och Buslandet.

Jag har lite av en besatthet av att sitta och googla efter nördiga brädspel jag vill ha... Sedan köper jag typ aldrig något eftersom jag känner för få som vill spela den typen av spel med mig. Men en dag....

 

De spel jag tittat på just idag är en blandning av gamla och nya, några jag spanat på innan och några jag inte ens visste fanns.

 

Jag har varit skolkurator i snart tio år. Innan dess tog jag hand om andras problem på mer privat basis. Att vara kurator, att hjälpa andra och lyssna på vad de har att säga, har varit mer än ett jobb för mig. Det har varit en del av min identitet.

Jag har hjälpt andra och genom det själv mått bra. Jag har lyssnat på andra och genom det även lärt mig om mig själv.

Jag har lyssnat på barn och ungdomar berätta om ångest, depressioner, självskadebeteende, missbruk, skilsmässor, ensamhet, utsatthet, misshandel, kärleksbekymmer, övergrepp, sorg och saknad... och så mycket mer. Jag har sett dem i mörker, jag har sett dem finna ljus.

 

Jag kan tycka att det är svårt att bilda sig en uppfattning om saker man läser om i media. Dels eftersom det känns som om även "nyhets-media" nu för tiden mest är ute efter att provocera och skapa löp som upprör, men också eftersom man sällan får all information.

 

När jag tex. läste detta så var min omedelbara reaktion ilska. En kvinna blir tagen på rumpan på krogen. Hon ger mannen en örfil och blir sedan dömd för misshandel. Förbannad som fasen blev jag. Om man taffsar på någon skall väl denne självklart ha rätt att försvara sig. En örfil efter att man oönskat tagit något på rumpan är både välförtjänst och borde vara förväntat i min värld.

 

Men det är inte helt lätt det där ändå kände jag sedan. Dels när man läste att det fanns konflikt mellan familjerna sedan innan. Klart att det kan komplicera när man skall bedöma trovärdighet och motiv.
Framför allt så kan man ju fundera på det där med mannens uppgift om att han kräkts och varit yr av slaget. Känns ju lite överdrivet om det nu verkligen var en örfil i form av handflata mot kind... men så är det ju det där att man inte vet allt, att man inte var där.

 

För jag anser definitivt att man skall få lappa till någon som tar på en utan lov, men hur hårt? Om en kvinna tar en man i skrevet skall denne då få ge kvinnan en rak höger? Nej, det känns ju inte helt ok. Graden av våld bör ju vara rimligt i förhållande till kränkningen. Så en kvinna bör ju inte heller då orsaka hur mycket skada som helst även om hon har rätt att värja sig mot sexuella trakasserier.

Men å andra sidan... hur lätt är det att innan avgöra hur hårt ett slag kommer att uppfattas, om man inte brukar slåss på daglig basis. Har man dessutom lite alkohol i kroppen kanske det blir lite hårdare än man hade tänkt sig.... Och kanske man också bör ta in i beräkningen att kvinnor är mer utsatta än män...?

 

Jag tycker att det är en självklarhet, som sagt var, att man skall få försvara sig mot händer som läggs mot ens rumpa, skrev eller bröst när man som kvinna (eller man) är ute på krogen - absolut! Men jag tycker inte att det är solklart vart gränsen skall gå.... Vad tänker ni?

Det har skrivits lite här och där om klassförakt de senaste dagarna. Om människor som ser ner på de av oss som åker till Ullared och storhandlar och så vidare. Jag tänker inte ens gå in på diskussionen om det handlar om ett klassförakt eller ej för i min värld är det självklart att det handlar om det. Framför allt är det så uppenbart hur många med pengar helt saknar förmågan att förstå hur det är att inte ha pengar. Om man på allvar tror att de med riktigt ont om pengar kan spara för att lägga 3000 på en middag på stan eller en handväska... Suck... Det finns ganska många familjer där ekonomin knappt går runt alls... som kanske om de sparade allt vad de kunde i ett år hade haft 3000 att bränna på vad de ville... men om man befinner sig i den situationen kanske EN dyr middag eller EN handväska kanske inte är det man skulle prioriterat. Förstår inte riktigt hur människor har så svårt att sätta sig in i andras situation.

 

Nu skall jag inte hävda att jag är en av dem med så ont om pengar, men jag har varit pank i mina dagar. Och trots att jag nu har bra med pengar så handlar jag fortfarande billigt och tror inte ens att jag skulle kunna förmå mig själv att lägga tusenlappar på en väska om jag så blev miljonär.

För jag har nog det som man kanske skulle kunna kalla för omvänt klassförakt. Jag har en tendens att se ner på rika människor... och jag vet att det inte är en så snäll egenskap det heller.

Men jag har verkligen ingen förståelse alls för de som lägger hur många tusen som helst i veckan på skor och väskor när det finns de barn som inte har råd med en vinterjacka. Eller de som lägger lika mycket på en ny bil som det hade kostat att handla mat i ett år till tre barnfamiljer...typ.

 

Jag förstår det bara inte... (även om jag själv inte är en ängel som ger bort allt jag äger och har)

Har inte haft tid att läsa böcker på en evighet känns det som men så plötsligt upptäckte jag två nya deckare av två av mina favoritdeckarföfattarinnor och var bara tvungen att sluka dem på en gång.

 

Läste Carin Gerhardsens Hennes iskalla ögon för någon dag sedan. Sjätte boken i hennes serie om Hammarbypolisen. Och nu läser jag Kristina Ohlssons Davidsstjärnor, som är femte boken i hennes deckarserie.

 

Tycker de båda två är otroligt bra på att skriva spännande böcker med väldigt levande karaktärer. Och även om de fått till bra kvinnokaraktärer som är starka och självständiga, så är det vissa saker som skaver lite när jag börjar analysera loss. Kanske tänker jag för mycket?

 

I båda serierna böcker tycker jag dock att det är lite så att det trots förekomsten av "starka" kvinnor är männen som dominerar. Gärna gamla bittra män som är lite av en klassiker inom deckargenren. Men dte jag egentligen kan haka upp mig mest på är att starka och självständiga kvinnor så väldigt ofta även beskrivs som kyliga och känslomässigt hämmade. Som att det måste vara lite fel på en kvinna som inte rättar sig i leden, eller som om hon betalar ett pris för sin självständighet i form av inre ensamhet.

De självständiga kvinnorna ogillar eller tar avstånd från barn och familjeliv samtidigt som de i sitt inre längtar efter just detta. Vilket jag tycker både visar på att man har så svårt att se att en kvinna som är moder fortfarande kan vara sin egen och även här blir det på något sätt att man får det till att den starka kvinnan offrar något eller att hon i hemlighet längtar efter att foga sig i den stereotypa kvinnorollen.

Kanske överanalyserar jag som sagt... men har tänkt det flera gånger under tiden jag läst.

 

Framför allt tycker jag att det visar hur otroligt starka samhällsnormerna och de stereotypa könsrollsbilderna vi har är, när två kvinnliga författare som verkligen försöker ha lite normöverskridande och självständiga kvinnokaraktärer i sina böcker ändå har så svårt för att inte halka in i dessa spår.

 

Men med detta sagt så är böckerna jättebra och jag rekommenderar dem verkligen om man är förtjust i deckare!

Någon hade delat denna på Facebook och fasen vad jag har skrattat.

Två små barn har fått skriva manus till en kortfilm och sedan spela in rösterna medan deras föräldrar sedan spelar rollerna... Låter krångligt? Bara kolla istället...

 

 

Som många andra har jag hakat på trenden 10 inlägg om feminism där första inläggets tema är:

 

 

 

Då jag känner att jag inte kan toppa detta vad gäller saklighet så väljer jag helt enkelt att skriva spontant vad feminism är just för mig, även om det kanske innebär att jag tappar viktiga aspekter som borde vara med.

 

För mig är feminismen en fråga om rättvisa. En fråga om att alla skall ha samma möjligheter, oavsett kön (eller hudfärg, ursprung, religion, sexualitet etc.).

 

För mig är feminismen en kamp. En kamp mot förtryck. En kamp för rätten att synas och höras. En kamp mot normer och ideal.

 

För mig är feminismen en fråga om insikt och upplysning. Både vad gäller samhällsstrukturer och förtryck som påverkar mig negativt, men också vad gäller samhällsstrukturer och förtryck som jag är en del av och utövar.

 

För mig handlar feminismen om frihet. Friheten att vara den man vill, att skapa sin egen identitet utan att behöva anpassa sig till normer och förväntningar.

 

Och, som också HejBlekk skriver, så är feminismen för mig en livsstil som jag inte bara kan lägga ifrån mig eller välja bort. Den finns med mig hela tiden när jag betraktar världen och analyserar det jag ser. Varje gång jag ser en film, varje gång jag läser en bok, i varje samtal jag har med någon...

 

Feminismen (och insikterna den för med sig) är något som ger mig känslor av sorg, ilska och frustration... men också känslor av glädje, hopp och gemenskap.

Jag är inte bra på avsked alls. Eller förändring. Känns verkligen väldigt konstigt att byta jobb. På många sätt har jag ju velat det länge, men på andra sätt så tycker jag mycket om mitt jobb - så är verkligen dubbla känslor. Har nog undermedvetet valt att inte ens tänka på det men nu är det snart dags. Två dagar kvar på gamla jobbet, en dag på varje arbetsplats (jobbar på två skolor).

 

På ena stället hade vi liten hejdå-fika med de jag arbetar mest med redan igår. Kändes sorgligt, men blev samtidigt rörd över att få känna att jag kommer vara saknad.

 

Kanske skall jag kopiera en bild av mig själv och lägga i en burk och ställa i kylen på jobbet - som på bilden nedan. Världens mest makabra avskeds-skämt :)

 

Idag blev jag så himla glad när jag öppnade min mailkorg och ser ett litet mail som ligger där. Ett mail om att några driftiga och engagerade feminister i närområdet nu startar en lokalgrupp för Feministiskt initiativ. Riktigt kul!

 

Så vill uppmana alla feminister i närområdet (STO-området på Västkusten) att hoppa på tåget och joina :)

 

Sista veckan på gamla jobbet nu så det är fullt upp med att få ihop allt och samla tankar och fokus nog för att sedan kunna gå vidare till något nytt. Därför kanske skrivandet blir något sämre denna vecka, och när jag väl skriver kommer det vara spretigt och försöka sammanfatta varje tanke jag haft under en hel dag.. nästan.

Dessutom köpte jag en ny pocket av Carin Garhardsen idag, Hennes iskalla ögon, som jag fastnat lite i.

 

Kommer nu dock nöja mig med att skriva ner Dagens Hiss och Dagens Diss, samt bjussa på lite länkar.

 

Titta vad fina grejer min make skapar i vår källare! En Battelstar Galactica-skylt. Så himla cool.

 

Jag läste detta inlägg av When Darkness Falls och började funderade på skillnaden i det bemötande jag fått beroende på den vikt jag haft, och hur jag själv tvingats att förhålla mig till detta.

 

Det lite lustiga var att jag när jag tänkte efter blev förvånad över att jag i många lägen tycker att det är lättare att väga lite för mycket, om jag har andras bemötande som enda aspekt för min bedömning. Att väga lite för mycket gör ju en hel del negativt för självkänslan när man jämför sig med kvinnor på film etc, det är deprimerande att handla kläder och en del annat - men jag känner att jag har det enklare på vissa andra sätt.

Innan jag kommer till detta så kan jag ju dock skriva att jag är 163 och väger runt 80 kg, dvs jag är inte väldigt överviktig. Detta skriver jag inte för att det skulle vara något väldigt negativt i mina ögon att väga mer, men jag vill poängtera det eftersom jag tror att om jag hade vägt mer så hade jag upplevt min övervikt som mycket mer negativ med tanke på andras reaktioner. Men den ändå relativt lilla övervikt jag nu har så får jag inte speciellt ofta negativa kommentarer från andra, även om jag kan gissa mig till inte helt positiva tankar ibland. Jag vill dock trycka på att jag inte alls ser mig som representativ för överviktiga utan att detta enbart är min upplevelse, och att jag tror att jag hade kunnat tycka annorlunda om jag vägde något mer, om jag var singel och om jag var en mer "känd" person.

 

Jag har nog egentligen aldrig varit naturligt smal. Min kropp är mer gjord för att vara kurvig. Dock var jag anorektisk som ung och har därför haft mina riktigt smala perioder, mina halvsmala perioder och nu då: den inte alls så smala perioden.

 

Tyvärr har jag inte så många bra bilder, men på den yngre och smalare tiden så såg jag ut ungefär så här:

 

 

 

 

 

 

Nu när det skrivits så mycket det senaste om att det är insidan som räknas så tänkte jag gå i rakt motsatt riktning och fokusera ett tag på utseende. Sån är jag.

 

Som vanligt när jag har spenderat lite tid med att titta på filmer såsom Sagan om ringen och Hobbit så sitter jag kvar med den stora frågan inom mig: Varför i helvete blev normen att män skall ha kort hår? När män så uppenbart alltid ser så mycket bättre ut i långt hår (nästan).

 

Jag har nog en slags besatthet av hår har jag insett. Eller så är det en besatthet av saker som är lite normbrytande eller androgyna. För när det kommer till kvinnor så tycker jag främst att det är sexigt med korta "busiga" frisyrer.

Nu vill jag såklart tillägga att jag inte har några krav på att människor SKA se ut på ett visst sätt, utan detta handlar om högst personliga preferenser.

 

Men hallå, titta bara här.

 

Idag blev Nico mycket lycklig då maken övertalade mig att han skulle få montera en av sina gamla mixerbord i Nicos rum. Jag har varit lite motståndare då det ser såå fult ut att ha trasig gammal ljudteknisk utrustning stående i ett barnrum, men jag visste ju att det skulle bli glada miner från alla håll så jag gav med mig.

 

Mycket riktigt så var sonen överlycklig över alla rattar, knappar och reglage att pilla på. Mest roligt var det dock att räkna allt och säga vilken färg de har. Det sista han sa innan han somnade handlade om att hans pappa var så snäll som hade gett den till honom.

 

Många upprörda när helylle svärmorsdrömmen Måns Zelmerlöw går och ställer till det med uttalanden om att homosexuella är avvikande. Till och med jag kände att det var lite extra tungt att det var just han som sa en sådan sak. Han har ju alltid verkat så mys,

 

Om jag skulle säga något tills hans försvar så var ju just ordet "avvikelse" lite planterat  i munnen på honom av den han talade med, så jag hakar inte upp mig så mycket på just det enstaka ordvalet - men det är liksom ingen ursäkt eftersom det var själva poängen han ville göra som stör mig.

I efterhand ville han få det till att allt han ville ha sagt var att heterosexualitet är mer vanligt än homosexuelitet, men om det var allt han ville ha sagt så känns det som ett väldigt överflödigt och onödigt statement. De flesta vet väl redan det? Nej, hur mycket han än försöker förklara bort det så talade han om vad han anser vara "det normala" och blandade in barnalstrande i det hela.

Alltid deta barnalstrande. En drift. Möjligheten att föröka sig. Utan tanke på:

1. Det finns heterosexuella som inte vill eller inte kan skaffa barn - avvikelse?

2. Det finns en hel del homosexuella som har barn - avvikelse?

3. Det finns andra sätt att skaffa barn än penis i slida - avvikelse?

4. Det krävs inte ens ett parförhållande för att skaffa barn - avvikelse?

Och så vidare....

 

Blir så trött på detta stereotypa heteronormativa tänkande. Man skall bilda man och kvinna par  (bara en av varje för guds skull!!!) och sedan alstra barn = normalt. Allt annat ... det kanske är avvikande... onormalt... läskigt... eller alldeles, alldeles.... underbart (!?)

 

 

 

Eftersom det är så där lagom kul för andra att läsa om dagens tur till tippen där vi slängde allehanda bråte så tänkte jag skriva lite mer om det där med skräckfilm.

 

Jag brukade alltså äälska skräckfilm. Ju läskigare desto bättre. Dock var jag aldrig förtjust i den typen av film som innehåller mycket blod och närbilder på tortyr eller annat osmakligt. Dvs. jag har aldrig gillat Saw-filmerna eller Motorsågsmassakern och liknande. Kan fortfarande inte se filmen Scarface pga tortyrscenen i den.

 

Sedan finns det filmer som jag vet att andra anser vara inom katergorin skräck som jag fortfarande kan se och inte ens anser vara läskiga alls. I det ingår zombiefilmer som Dawn of the Dead, 28 dagar senare och likande, samt filmer som Alien och liknande. Med andra ord så har jag inte speciellt ont av monster. En film som jag tycker är asläskig men fortfarande älskar, kanske för att jag redan sett den hundra gånger och tagit udden av det läskiga, är Event Horizon.

 

 

Det jag förr älskade men nu inte klarar av kan nog egentligen sammanfattas med ordet "spöken". Jag klarar inte av den krypande spänningen som man vet kommer avslutas med att något hoppar fram eller något som lurar i bakgrunden. Jag fattar verkligen inte hur jag kunde tycka så mycket om sådant, och jag såg tillräckligt för att ha ett mardrömslager som räcker i resten av mitt liv.

Jag vet inte vad det var som gjorde att jag helt plöstligt inte kunde se dem heller. Överdos?

 

Tänkte i alla fall ge exempel på filmer jag sett som jag anser vara läskiga.

 

De filmer som verkligen sabbade min nattsömn för alltid var de asiatiska skräckfilmer som blev superpoppis och som USA sedan gjorde remakes på. Originalen är dock alltid läskigast. Asiatiska filmmakare har inga gränser alls. Det som jag har verkligt svårt för (och som nu är ett ofta använt grepp i alla typer av skräckfilm känns det som) är de där långhåriga spökkvinnorna med mörka ögon och knyckiga kroppsrörelser... Får fan spasmer av det. Min bror brukade roa sig med att ryckiga rörelsen "krypa runt hörn" för att skrämma skiten ur mig. (han har för övrigt en gång ålat genom hela lägenheten för att osedd ta sig fram och kunna hoppa upp bredvid min säng när jag låg och pratade i telefonen).

 

Till denna kategori tillhör filmer som The Ring och The Grudge, även om jag tyckte att den värsta var One missed call. Kan fortfarande må dåligt om jag ser att jag har missat samtal... och det var väl typ tio år sedan jag såg filmen.

 

 

Hela dagen har jag spånat på blogginlägg och tänkt att "jag skriver något bra sedan".. men nej, det är lika bra att bara inse att så kommer det inte att bli. Jag kommer inte skriva något vettigt alls.

 

Jag är trött och vill ha fredag och inte tänka allvarliga saker alls. Har dessutom spenderat enorm tid att sortera foton på datorn så är mentalt kollapsad och skall se serier och äta chips för att hämta mig.

 

.... ja jag kommer inte ens på fler ord nu så lika bra att lägga ner...

Jag har insett att det finns en fördel med att inte förstå alla sociala regler. Då mina autistiska drag gör att jag har svårt att förstå de där små nyanserna i socialt samspel, de där outtalade reglerna, så beter jag mig ibland inte som det är förväntat att man skall bete sig. Inte så att jag är en vilde som hoppar runt naken eller så, utan det handlar om mindre normbrytande saker som ibland kan vara svårt att sätat fingret på för folk. När jag var yngre fick jag ofta bara höra att jag var "konstig" utan att människor kunde förklara exakt vad de menade med det.

 

Naturligtvis kan det vara påfrestande för mig också, för jag vill ju inte bli betraktad som konstig. Och eftersom jag själv inte alltid vet när och hur jag bryter mot de där reglerna så kan jag i sociala sammanhang bli nervös och tyst i rädsla för att göra fel. Har dock blivit bättre med åren och nu vet jag ungefär hur jag skall göra för att hålla mig på "the safe side". Typ som att man skall säga valfri kommentar om vädret om man inte vet vad man skall säga. Vädret fungerar tydligen alltid, trots att det är ett helt ointressant ämne då alla andra såklart också kan se vilket väder det är.

 

Den senaste tiden har jag dock insett en fördel med denna brist hos mig. Och det är att jag faktiskt förskonats från en del av de förväntningar och krav som ställs på kvinnor - eftersom jag helt enkelt inte förstått att de finns. Det har ju blivit konsekvenser i form av skitsnack, att man betraktats som udda och fel och liknande, men i många fall ar jag inte insett det (och då lider jag ju inte av det) och i andra fall har jag bara sorterat in det under kategorin "ja ja folk tycker jag är skum men jag vet inte varför". I många fall har jag därför inte alls anpassat mig utan bara varit.

 

Ett område, som visserligen kanske inte alla vill läsa om, är mitt tidigare sexliv. Som singel hade jag en hel del sk one night stands och rent sexuella relationer (sk. kk). Jag tycker att sex är kul och trevligt och funderade inte närmare på det. Jag kunde ju märka att jag ibland fick kommentarer av vänner och bekanta. Folk som påpekade att "borde du verkligen hålla på sådär?", och till och med vänner osm visade irritation och sa att jag borde "skärpa mig". Men grejen var att jag aldrig fattade varför de sa så, eller varför de blev irriterade. Jag förstod verkligen noll av varför de skulle ha åsikter om vilka jag hade sex med, och blev mest bara sårad och ledsen över att de tydligen ogillade något i min person som jag inte förstod vad det var. Var faktiskt ganska nyligen som jag i något sammanhang plötsligt fick en insikt och bara: "Shit, folk ansåg nog att jag var typ en xxx (tänker inte använda sådana ord om mig själv ens i detta sammanhang)... Undrar om folk pratade om mig?"

Hade aldrig slagit mig in att det kunde vara så... För varför skall det vara så? Varför skall jag inte få göra som jag vill bara för att jag är kvinna?

 

Sedan finns det andra sådana där småsaker. Läste Blixas inlägg om det där med att man anser att kvinnor skall äta vissa saker och på ett visst sätt för att inte bli dömda... och plötsligt insåg jag att det kanske fanns lite mer än jag förstått bakom de där underliga blickarna jag får av arbetskamrater när jag äter chokladcroissanter till frukost..haha. Måste ju anses vara totalt okvinnligt av mig att bara skita i reglerna när de sitter där och tänker på vikten och jag bara accepterar mina kilon och äter vad jag vill (fast jag enligt samhället inte alls borde). Kanske ses det som provocerande? Eller bara konstigt? Äckligt till och med? Vad vet jag.. jag vet ju inte vad folk tänker om mig... och oftast är det bra mycket skönare att inte ens fundera på det.

 

På grund av mina svårigheter att förstå sociala normer så har jag för länge sedan fått lägga ner den typen av funderingar och även om jag i vissa sammanhang fått träna och utvecklas just vad gäller den kommunicerande biten så har jag bestämt mig för att i de flesta fall helt strunta i att försöka "vara rätt". Tycker man om mig så får man tycka om mig som jag är... och tycker man inte om mig för att jag inte beter mig som förväntat så bye bye...

 

Som Gloria Gaynor skulle ha trallat:

I am what I am
I am my own special creation
So come take a look
Give me the hook or the ovation

It's my world that I want to have a little pride in
My world and it's not a place I have to hide in
Life's not worth a dam
Till you can say, hey world, I am what I am

Stressig morgon, som alltid, då jag har svårt att ta mig ur sängen. Rusade runt i panik och gjorde mig klar samtidigt som jag fick i sonen mat, bytte blöja och kläder på honom och allt annat som skall göras.

Försökte få Nico att skynda sig men han är inte den som har bråttom han, och så var han TVUNGEN att få med sig sin doktorsväska inuti sin vanliga väska fast den knappt får plats så fick spendera massa tid med att packa om allt för annars vägrade han följa med alls.

 

På med ytterkläder och rusar till bilen och när jag är framme vid hans bildörr får han världens utbrott. Han gråter och skriker att jag skall gå tillbaka och jag fattar noll. Så jag står där och försöker få in honom i bilen och han bara gråter och jag blir mer och mer irriterad tills jag plötsligt hör ordet "spöke" mitt i allt gråtskrik.

I min stress hade jag varit så in i norden dum att jag glömde bort att hans rutin är att han skall gå före mig runt bilen och sedan hoppa fram och skrika "Bu!" och skrämma mig.

Så det var bara att gå runt bilen och låta honom göra det och plötsligt var barnet glatt igen och resten av resan gick bra. Fick också be om ursäkt och säga att jag varit dum, och försökte förklara att det är bra om han försöker använda sina ord så jag förstår i sådana lägen.

 

Slutet gott, allting gott.

Hamnade i en diskussion igår. En diskussion som ofta kommer upp i olika sammanhang. Om halalkött.

 

Om det finns något som är bara fullproppat med falsk info och grogrunden (eller spridandet) av rasism och fördomar så är det diskussioner kring halalkött. Det börjar alltid på samma sätt. Någon förfasar sig och skriker ut att muslimer är såå hemska för de SKÄR HALSEN av djuren och låter dem förblöda.... Gaaahhh..

Mmhmm... och hur tror folk att det kött de själva äter (om de äter kött) hamnar på tallriken. Våra slakterier kittlar inte djuren till döds direkt... nej, de... wait for it.. skär halsen av dem...

 

Man kan bland annat läsa om det här på Jordbruksverkets hemsida. På slakterier så bedövas djuren först med antingen bultpistol eller elchock (vanligast även om det finns andra sätt också) innan djuren avblodas genom att man skär av halspulsådern. I Sverige slaktas djur på i princip exakt samma sätt vid majoriteten av halalslakt eftersom de allra flesta muslimer i detta land inte motsätter sig bedövning innan slakten. Om detta kan man läsa bland annat här. Alltså.. i Sverige slaktas djuren LIKADANT vid vanlig slakt och halalslakt.

(Sedan är slakt ingen trevlig upplevelse för ett djur oavsett typen av slakt... men här handlar det om att inte pengar finger på hur "de andra" gör).

 

Och även om det inte hade varit så.... Att slakta genom att skära halsen av ett djur är vanligt förekommande i världen och var tidigare det vanligaste sättet även här. Om det sker i en trygg miljö så är detta inte hemskare än annan slakt. Djuret har ingen uppfattning om vad som sker, de känner kanske/säkerligen någon typ av smärta men det går snabbt över då de förlorar medvetandet snabbt. Om man skall tala om "snäll" slakt så är det bra mycket trevligare för djuret än vid t.ex. jakt då djuret stressas upp, försöker fly medan skadad och ofta skjuts på ett sätt som gör att dödsögonblicket kan dröja ett bra tag och smärtan blir större.

 

Så om man nu inte tycker att konsumerandet av kött i allmänhet är fel (vilket man såklart får tycka) så kanske man inte skall peka finger och säga att "de" är så mycket hemskare än "vi" vad gäller just detta. För det är inte som om vi är djurens bästa vänner vi heller i det avseendet.

 

 

Idag länkades detta blogginlägg på mitt FB-flöde och jag måste be er läsa detta, då jag själv reagerat väldigt starkt när jag den senaste tiden sett människor länka till allehanda artiklar om "barn med autism som botats med hjälp av homeopati".

 

Jag blir galen av sådant. Riktigt rasande. Framför allt då det ger föräldrar med autistiska barn falskt hopp och de riskerar att lägga tid på hokuspokus-"behandling" istället på det som de borde lägga tid på - adekvat träning i samråd med professionella samt att bearbeta insikten att man har ett barn som aldrig kommer bli som andra.

 

För autism är ingenting som bara försvinner. Det är en diagnos. En diagnos som ställs av en läkare efter en utredning. Ingenting kan man gissa sig till själv.

 

Ta min son som exempel. Som liten uppvisade han ganska mycket autistiska drag. Många misstankar om att han led av detta i någon form fanns. Han remitterades till utredning (som ännu ej påbörjats). Bara det att mycket av hans problematik växte bort. Hade jag då när jag såg de första tecknen på att något var annorlunda börjat medicinera honom med homeopati så kanske jag hade trott att "ooh ett mirakel, han är botad".. Men jag hade haft fel. För han hade aldrig autism. För autism botas inte.

Nu är hans utredning inte gjord ännu och visst, han har fortfarande "autistiska drag" och kan ha en diagnos i det spektrat med av mildare grad (som jag själv).. men kanske inte ens det. Och som förälder är mitt jobb att se till att han får de utredningar och den behandling han kan behöva, baserat på vetenskaplig grund, och inte själv gissa mig till diagnoser och vända mig till hokuspokus-folk för hjälp.

 

Överlag blir jag galen på homeopati. Just face it - om du "botas" av homeopati så led du av något som skulle ha försvunnit ändå alternativt så har någon annan livsstilsförändring gjort att problemen försvann. Homeopati innebär att du får "medicin" som innehåller så utspädda ämnen att du lika gärna hade kunnat dricka vanligt vatten. Det är BS.

Det finns säkert en hel del att analysera i denna video och säkerligen kan man argumentera fram och tillbaka kring deta hela.. men jag väljer att inte analysera på det planet alls utan bara gå på den första känslan jag fick när jag såg den. Det första intrycket den gav.

 

Detta är alltså en liten film där man som ett "experiment"/konstprojekt/to make a point har tagit en homosexuell person och en homofobisk person, som aldrig träffats förr, och så skall de kramas framför kameran.

 

 

Förutom att jag verkligen får ont i min mage när jag ser och hör homofobernas initiala reaktioner så tycker jag att det hela säger så mycket om hur allting förändras när vi kommer nära andra människor... när "de där" plötsligt blir en del av ett "vi" som man själv ingår i. När den anonyma personen blir en individ, en människa. Att det bara är när man verkligen ser varandra som förståelse och gemenskap kan skapas och hatet kan läggas åt sidan och försvinna.

 

Men att det skall krävas att någon kommer in och bestämmer att man måste kramas för att man skall kunna nå den punkten att man ser någon annans mänsklighet och värde är egentligen förskräckligt sorgligt.

Den här snubben har gjort en treminuters skräckfilm hemma i sin lägenhet. Försökte se den men fick panik efter någon sekund. Hoppade framåt med spolknappen så jag bara såg stillbilder. Kommer ändå få mardrömmar.

 

Se om ni vågar... jag gjorde det ju uppenbarligen inte

 

 

Jag har alltid velat att hatt kom tillbaka i modet... och då menar jag verkligen kom tillbaka. Nu KAN man ju ha hatt.. men bara om man tillhör adeln eller om man har en allmänt väldigt hipp och cool stil. Och jag är ju varken adlig eller speciellt cool.

Jag hade velat ha denna att strosa runt med..

 

Vill man läsa något väldigt intressant, men samtidigt skrämmande och jävligt sorgligt så skall man läsa detta inlägg av When Darkness Falls.

Hon tar bland annat upp en del av de olika studier som gjorts som visar hur olika texter kan uppfattas beroende på om läsaren tror att det är en man eller kvinna som har skrivit det, samt hur olika man bedömer en karaktär utifrån manusrepliker beroende på om man får veta at det är en man eller en kvinna som säger dem.

En ledtråd: Kvinnorna får alltid mer negativa omdömen.... Suprise!

 

WDF och andra kvinnor har också själva experimenterat genom att skapa manliga alias och ge sig in i olika diskussioner för att jämföra hur bemötandet skiljer sig beroende på om den de diskuterar med tror att de är män eller kvinnor, eller hur t.ex. en krönika uppfattas beroende på vilket kön man tror att författaren har.

Stor skillnad... och tyvärr blir man ju inte förvånad.

 

Män bemöts mer sakligt och med riktiga argument, dvs. med viss respekt även vid meningsskiljaktigheter. Kvinnor hånas och avfärdas.

 

Jag blir arg när jag läser det. Så jävla arg. För jag känner ju igen det. Att få höra ett nedvärderande icke-svar istället för att mitt påstående bemöts på allvar. För att jag "bara är kvinna" och inte riktigt räknas.

Och så blir jag frustrerad och ledsen.. för hur ändrar man detta? Och jag vill inte ha det så. Jag är fan smartare än de flesta män jag möter.

 

Det känns som om det inte spelar någon roll hur eller vad man säger. Är man för tyst och snäll blir man bara ignorerad och trampad på, men ju mer man höjer rösten så ses man som en hysterisk, extrem kvinna som man ändå inte behöver lyssna på.

Har funderat lite på att börja se serien American Horror Story, men skulle vilja höra från någon som sett den exakt hur läskig den är? Jag var nämligen ett stort skräck-fan förr men med åren har jag blivit extremt lättskrämd och får mardrömmar av mycket... det mesta... typ allt.

 

Så hur läskig är den serien? Jag klarar ju inte av riktig skräck längre.. och absolut inte sådan som påminner om asiatisk skräck (typ The Ring, The Grudge etc).. och jag tycker inte alls om sådär blodiga saker saker som Saw.

 

Skulle någon kunna förklara stilen på serien så jag inte råkar traumatisera mig själv genom att se den?

 

... om man åker till Gekås i Ullared... Vilket jag gjorde med lillebror idag. Med Citodon som dövade värken så gick det bra, och var mycket trevlig syskontime.

 

Spenderade 4000:- och för detta fick jag bland annat:

 

Har säkerligen glömt något också... oj vad jag shoppade.

 

Ej med på bild är de två par skor jag köpte på skoaffären utanför för 450:-. Ett par lila/rosa gympadojor och ett par svarta ballerinaskor med massa glittrande svarta stenar på. Mycket fina.

 

Nu har jag gosat med barnet som sedan somnade som en stock och skall sätta mig och äta middag med maken.

Har några minuter att slå ihjäl innan jag skall stressa iväg så tänkte ro amig själv, igen, men lite sådana där frågor som jag besvarar själv. Sådant bara man själv tycker är kul. Och efter det är jag borta hela dagen så läs långsamt och njut av varje ord för det kan vara allt ni hör av mig idag :)

 

Jag svär väldigt mycket, men är i princip bara jävlar och fan som jag använder nu för tiden... tror jag.

 

Nej.. gör någon det nu för tiden? Jag har en iPad (Nicos) och en iPad mini dock.

 

Väckarklocka = mobiltelefon... Idag kl 07, annars oftast 06.30.

 

Nej.. jag hatar dels skor där man ser tårna.. och tycker att flip-flops skaver mellan tårna dessutom

 

Anchorman 2 - skrattade så jag grät

 

Potatis, fläsk och löksås

Ja herregud.. jag gråter på bussen skitofta för jag dagdrömmer så sorgligt :)

 

Nej, men herregud vad jag slösar tid..  Kan dock berätta att jag i natt drömde att jag tillsammans med en grupp människor tvingades fly genom ett stort ökenlandskap (oklart varför men i mina drömmar är det oftast pga zombies eller andra monster) där man med jämna mellanrum gick in i små kaklade toalettbås och diskade. En ovanlig öken med andra ord.

 

I natt lyckades jag dock undvika att vakna och förvirrat skrika: Hampus, vad gör du? som jag gjorde natten innan. Svaret på frågan var att han låg bredvid mig och sov.

 

Dags att fixa till mig nu... Ha en bra dag alles

 

Jag har en tendens att vakna på nätterna med en fråga i huvudet som jag inte kan släppa. Och nu pratar jag inte om frågor som "Stängde jag av spisen?", "När var det där läkarbesöket?" eller liknande.

 

Vi kan ta härom natten som exempel... jag vaknade mitt i natten med frågan: "Kan man överleva om man skjuts ut genom ett/en airlock på ett rymdskepp och direkt in i ett annat rymdskepp? Skulle man överleva att oskyddad exponeras för rymdens vacuum dessa sekunder?"

Kanske inte den vanligaste frågan att ligga sömnlös på grund av, men kunde inte släppa den.

 

Och om någon annan otroligt nog också skulle vakna med just den frågan i huvudet så jag jag meddela att jag fann det korrekta svaret på NASA:s hemsida (efter att ha läst många felaktiga svar i svenska populärvetenskapliga tidningar). En människa klarar sig ungefär en halv minut oskyddad i rymden utan att få bestående skador. Efter det dör man av syrebrist.

 

Med andra ord så pressas inga organ eller liknande ut ur kroppen, och blodet börjar inte koka i kroppen, då människans skinn och slutna cirkulationssystem utgör ett skydd mot detta. Man hinner inte heller frysa ihjäl då värmen inte lämnar kroppen så snabbt trots kylan i rymden.

Dock kan man få skador på lungorna om man försöker hålla andan. Saliv i munnen kan börja koka. Man kan också riskera att få en smärtsam solbränna. Dessutom kan huden svullna upp temporärt samt man kan känna en del smärta.

Så ja man kan överleva ovan nämnda scenario att skjutas från ett skepp till ett annat i rymden, även om det kanske inte rekommenderas. Skönt att veta om behov skulle uppstå :)

 

Nu vet ni och slipper undra :)

 

(och om ni undrar HUR människorna på NASA vet detta så har de dels haft olyckor där personal utsatts för vacuum och dels så har de mindre snällt utsatt djur för tester i rymden...)

Jag trodde ju då att jag skulle få träffa en läkare på grund av mina mystiska blödningar, magsmärtor och extrem värk i korsryggen - men icke. Det var en barnmorska som inte kunde göra mig ett dugg klokare. Eller jo, hon kunde ta ett test och utesluta en graviditet... och sedan gissa att jag fått en cysta som brustit. Om de får ett återbud kanske jag kan få träffa en läkare inom tre veckor... annars ringer hon om några dagar och frågar om jag fortfarande inte mår bra. Så det är bara att hinka värktabletter antar jag.

 

Fick lugg idag i alla fall. Nu ser jag ut så här, med flammig hy och allt. Osminkad och jävlig men ändå.

 

... fast vi börjar med något icke-skräckrelaterat.

Idag skall jag som sagt till gyn-läkaren och kolla what´s up med hela den grejen, och eftersom jag ändå inte hinner till jobbet på grund av den läkartiden (nackdelen med långt pendlingsavstånd till jobbet) så passar jag på att klippa mig precis innan. En snabbklippning bara.

Hoppas städa hemma lite i eftermiddag också (eller orka snarare) för det ser just nu ut som fan.

 

Men så det där med skräck då. Jag älskar ju att skriva och tyckte att detta var skitcoolt. På reddit hade någon lagt ut en utmaning att skriva en skräckhistoria på bara två meningar. Tycker många lyckades riktigt riktigt bra. Kolla in länken, men här är några exempel:

 

 

 

 

Fick sovmorgon idag då Nico sovit hos mamma och pappa och det hade gått toppenbra. Var så härligt även om jag lätt hade kunnat sova flera timmar till om jag inte hade vaknat av att jag hade ont i ryggen. Var härligt att få hem plutten igen dock.

 

En stor del av dagen gick dock åt till att vi var och träffade en familj som befunnit sig i samma situation som vi gör nu (konflikt med byggföretag). Var ett mycket trevligt och givande möte får jag säga. Nico tyckte det var jätteroligt också och han fick dessutom en stor leksaksbil som man kan åka på och som spelar musik av dem så han var överlycklig. Vi blev alla ganska trötta av mötet dock - mycket intryck - så nu är vi ganska tomma i huvudet.

 

Har dock varit ute och mätt grunden för att se hur mycket det är att putsa, och efter det vägrade Nico att gå in igen så han fick hjälpa mig att rensa lite i rabatter istället.

 

Nu är det snart dags att sova igen... Ja det finns inte en pensionär i detta land som lägger sig lika tidigt som jag. Imorgon skall jag bland annat till läkaren. Fortsatt utredning av mystiska åkommer som numera omfattar kvinnliga blödningar som kommer när dessa inte borde komma.

Idag har vi ägnat dagen åt att göra roliga saker med Nico. Lite kompensation för att vi är så trötta och tråkiga på vardagarna.

 

Först skulle dock Hampus städa bilen och då satte sig Nico och väntade i grushögen. Han var inte helt nöjd med att vänta och ropade då och då: Är ni klara nu då?

 

Nu har vi varit hemma ett tag men skall strax köra honom till hans mormor och morfar där han (förhoppningsvis - ta i trä) skall sova över så att vi kan få en lugn kväll på egen hand och sovmorgon. Sovmorgon... denna ljuva hägring.

 

Det är svårt att kunna bli arg på Nico för han är alltid så himla rolig. Han kommer alltid med någon kommentar, betraktelse eller något nytt som gör att jag inte kan hålla mig för skratt och kommer helt av mig.

 

Som jag när jag igår sa till honom på morgonen: Skynda att ta på kläderna så blir jag glad.

Och han en stund senare när han tagit på sig frågar: Är du glad nu då?

 

Nyss knuffade han till  mig och när jag sa att det gjorde ont svarade han:

 

Eller nu när jag skall natta och han håller på med allt möjligt, varav en del jag inte visste att han kunde. Som att sjunga alfabetssången. Som han inte ville sluta med. Så han fick se ett youtube-klipp med sången (ville trots allt uppmuntra hans inlärningsglädje)... men då ville han se den igen. Försökte avleda honom lite...

Jag: Vet du..Elin sover nog nu.

Nico: Jaa... Malin (Elins mamma) sitter med dator (jag har ju datorn med musik på när han nattas)

Jag: Jo hon har kanske dator hon med..

Nico: Och Malin låter Elin se A B C!!

 

Första steget mot "Men alla andra får..."?

Tyckte denna sida med bilder var riktigt rolig. En kille som roat sig med att återskapa olika kända karaktärer med hjälp av riktig usel cosplay - alltså han har tagit saker han haft hemma och "klätt ut sig" på riktigt fula men också väldigt fyndiga sätt. 

 

Några exempel:

 

Lady Dahmer skrev detta inlägg om hur människor har så lätt att fördöma andras föräldraskap och att folk har en tendens i att lägga sig i och kräva förklaringar vad gäller de vad andra gör i sin barnuppfostran etc.

 

Det är ett intressant ämne tycker jag. Speciellt då jag vet att vissa saker som jag anser helt oviktigt av andra anses väldigt viktigt, och tvärtom. Och att saker jag anser vara rätt är saker andra anser vara fel.

Jag kan ge Nico godis på vardagar och jag låter honom bestämma ganska mycket bland annat. Finns ju de som skulle tycka att det är alldeles förkastligt. Jag däremot har väldigt svårt för när man uppfostrar barn könsstereotypt eller då man är extremt auktoritär med onödiga regler i alla lägen.

Sedan skulle jag aldrig hoppa på andra och tala om för dem att de gör fel eller att jag vet bättre. Även om jag ärligt får erkänna att jag vill ibland. Men det är väl för att man bryr sig om barn och har en övertygelse att ens eget synsätt är det bästa för barn antar jag.

 

Dock skulle jag aldrig gå så långt som de som LD skriver om som hävar att om man inte gör på deras sätt så borde man inte ha barn alls. För så tror jag inte. Även om jag ibland kanske tycker att mitt sätt är det bästa i vissa avseenden (vad gäller vissa saker anser jag själv att mitt sätt är "ok"), så innebär ju inte det att jag tror att någon som gör på ett annat sätt skadar sina barn eller är dåliga föräldrar. Visst finns det de som inte borde ha barn och är hemska föräldrar, men överlag så tror jag nog att folk gör sitt bästa och vill väl.

 

 

Hur störande är det inte när man inser att man glömde trycka på publicera i förmiddags då man skrev ett superlångt inlägg? Och att man lyckas trycka bort den autosparade förhandsvisningen så att det är borta för alltid?

 

Försöker påminna mig om vad jag skrev men det är totalt borta nu. Jag tror jag skrev om mina helgplaner och min glädje över att det var fredag.... bland annat... Var säkert oerhört välskrivet och inspirerande :)

 

Var nämligen väldigt pigg och på glatt humör tidigare idag, men just nu är jag istället yr och trött så peppigheten är försvunnen.

 

Maken spelar datorspel, sonen ser på Spöket Laban och jag gör faktiskt ingenting alls.

 

 

Vad kan man säga om denna dagen? Jag har pratat med min underbara son som varje dag överraskar mig med nya ord, nya tankar och nya klokheter. Det är verkligen så, att vad som än händer så klarar jag mig så länge jag kan se hans leende och buset som glittrar i hans ögon.

 

Jag har ju också jobbat. En hel del pappersarbete men också givande samtal. Kommer sakna den delen av kuratorsarbetet - allt man lär sig om sig själv genom att tala med andra om dem och deras problem. Fick kramar och försökte att inte brista i gråt. Kommer sakna dem, "mina" härliga ungdomar.

 

Och så har jag gjort efterforskningar, strukturerat och planerat min stridsplan och annat som hör till när man hamnar i tvist. Ingen, jag lovar - ingen, kan göra grundligare bakgrundsarbete och informationsinsamling än mig. Jag är som google men utan all onödig skit.

 

Sedan åt vi god middag. Varje gång jag fått brev från byggfirman så köper jag dyrt kött dagen efter för att vi skall påminna oss om att livet är fint ändå.

 

Och nu har jag nattat sonen (som somnade så plötsligt att jag fick panik och var tvungen att kolla hans andning) och tänker se på Bones och Criminal Minds. Två favoritserier att slötitta på men som kanske har en del mer att önska ur genusperspektiv. Båda serierna hade dock klarat Bechdel-testet om man gjorde det på valfritt avsnitt då båda serierna innehåller ungefär lika många kvinnliga som manliga karaktärer (lite överslag åt det manliga hållet såklart dock) och kvinnorna är inga mesar heller för den delen - men det är dock väldigt könsstereotypt och heteronormativt. Har extremt svårt för de där amerikanska "manliga männen".. de där som aldrig kan gråta eller visa känslor och som måste göra en jävla grej om hur obekväma de är med att krama andra män. Suck.

Om man bara skulle följa en enda blogg på nätet så anser jag att man borde följa Genusfolket. Alltid välskrivna och välunderbyggda inlägg om viktiga ämnen.

 

Två av de senaste inläggen som alla borde läsa är:

 

 

och

 

 

Sedan tyckte jag om det senaste som Burgschki skrev om systerskap, och jag tycker det var så klokt att jag citerar det i sin helhet:

 

"Det jag menar är att vi inte alltid måste köpa någon helt och hållet. Vi kan tycka att en person är dumihuvet men en excellent feminist och vi kan tycka att någon är jätterar men askass feminist. Vi behöver inte alla sitta i en ring och sjunga Kumbaya och vi måste inte blanda ihop vänskapsband och feminism. Det är så jag känner inför systerskapet, att det lätt kan bli ett ok att bära på sina axlar om man hela tiden måste tänka på medsystrar och så vidare.

Jag menar inte att vi inte ska länka till varandra. Jag tror på informationsspridning jag tror på gemenskap och gemensam kamp. Men feminismen dras med en bieffekt där vissa söker sig till rörelsen för att hitta polare. Känna gemenskap och när de sen inte håller med om sakfrågorna feminismen står för och då hamnar i diskussion med andra feminister, ja då förkastas hela feminismen och den “blir uteslutande” och så vidare."

Jag är ju en kattmänniska. Kan inte existera utan katter typ. Men älskar kaniner också. Är typ alltid sugen på att skaffa en. Folk som  tror att kaniner inte har personlighet vet inte vad de talar om. Kolla bara in denna:

 

)

Jag har undvikit att skriva om detta länge, men det är den huvudsakliga anledningen till att jag fysiskt och psykiskt är i så dåligt skick just nu att jag måste ventilera lite.

En av anledningarna till att jag inte skrivit om denna tvist, den huvudsakliga anledningen, är att jag både är bekant med snickare på detta företag samt anhöriga till dessa och dessa personer tycker jag mycket om och vill inget ont. Så de som läser och vet vilket företag jag skriver om var snälla och nämn inte företagets namn i kommentarerna då jag inte vill det i nuläget.

I alla fall så byggde vi ju ut och renoverade vårt hus. Jag tyckte jag var så jävla noggrann. Kontrakt med takpris, ritningar, en miljard mail om vad som skulle ingå och inte samt förtydligande om hur extremt viktigt takpriset var då det var de pengar vi hade att röra oss med. Chefen på byggfirman var så himla trevlig till en början att man kände sig helt safe att det hela skulle gå bra.

Men så började bygget och mer och mer så var det saker som inte kändes bra. Inte själva snickarna som var på plats för de var superduktiga och jättetrevliga. Men bristande info, byggchefen gick sällan att få tag på, kostnader som tickade på mot takpriset så snabbt att vi inte fattade hur det skulle gå ihop. Vi skickade mail efter mail (har över 170 mail i den sparade konversationen) men fick alltid till svar att allt var lugnt - tills takpriset en dag var nått, huset inte klart och han plötsligt hävdade massa extratimmar vi tidigare inte hört ett ord om, och nu hävdade han att det skulle kosta väldigt mycket mer. En summa som han ökat på efterhand och nu är uppe i flera hundra tusen. Saker han från början sa hade tagit ett visst antal timmar säger han nu har tagit det dubbla. Osv.

 

Så jag har spenderat så mycket tid med att gråta, läsa lagtext och konsumenträtt, lusläsa all konversation, tala med rådgivare och jurister... försökt komma på var det gick fel. Men insett att vi gjort det vi skulle men att han helt enkelt blåst oss. Konsumentrådgivaren säger att vi har rätten på vår sida. Juristerna säger att vi har rätten på vår sida. Men det kommer fakturor, krav och hot om rättegångar. Varje gång jag hör något från honom mår jag illa och kan inte sova på flera nätter... eller ja nu för tiden har sömnbristen blivit permanent. Efter min hjärninflammation i somras så klarar min kropp inte stress och allt detta har stressat sönder mig helt.

 

Ett tag ville jag nästan bara ta ett lån och betala det han ville ha för att vara av med det och för att slippa tvista med ett företag där människor jag tycker om arbetar.... men nej. Jag vägrar bli lurad och skrämd av någon som tittade mig i ögonen och skrev ett kontrakt med mig och sedan gång på gång lovade att det inte skulle vara några problem. Vägrar ge upp mina rättigheter.... men fan vad det tar på krafterna. Och värst är väl den där drömmen som man hade. Drömmen om att sitta här i vårt fina hus och njuta tillsammans hela familjen av att allt var klart. Han förstörde den drömmen. Nu sitter vi är i ett ofärdigt hus, redan med mer lån än beräknat och vet inte vad vi kommer hamna på tillslut (kommer vi ens ha vårt hus kvar undrar jag ibland... men orkar inte ens tänka den tanken), massor kvar att göra och kan inte njuta alls... bara känna oro, stress och sorg vilket knäckt både mig och maken psykiskt... Och det drabbar min älskade unge när vi bara är trötta och ledsna... och även om jag kan förlåta mycket så kan jag inte förlåta det... inte när det drabbar mitt barn.

 

Min blogg har ju sina uppperioder och sina nerperioder... beroende på hur mycket ork jag har... och just nu finnes inte mycket ork alls.

Var på läkarbesök idag för fortsatt utredning. Blodprover för att kolla den där sköldkörteln som tydligen var lite tveksam sist. Nuvarande symtom: Extrem trötthet, värk i kroppen, yrsel och huvudvärk, sömnproblem och munsår som vägrar läka. Ser sliten ut, som de där bilderna på folk som använt meth i ett år.

Tröttheten gör mig känslosam också och gråter åt det mesta. Av CSI. Av tankar på vänner jag inte är vän med längre. Att jag blir rörd när folk säger att det är trist att jag skall byta jobb. Och så vidare.

Som botemedel har jag sett stora mängder klipp med HejSonja på YouTube - för av henne blir man glad. Titta bara på detta.

 

Andra människor skriver viktiga inlägg. Detta av Lady Dahmer. Och äääälskar detta av Karins Konstgrepp.

 

Skulle skriva nåt om  systerskap också, efter att ha läst detta inlägg, men gick vilse i mina egna tankar. Jag kallar dock inte folk för medsystrar och sånt. Inte för att jag tycker det är något direkt fel i att göra det. Faller sig bara inte naturligt för mig. Kanske för att jag överlag har svårt att känna gemenskap med andra på det sättet. Ett ämne som inte går att skriva om utan att det låter som om man ömkar sig själv... så hoppar över det.

 

Är på skumt humör så lägger ner detta for now.

Kommer snart en ny serie som kanske kan vara något (även om vi totalmissat de senaste hundra avsnitten av alla serier vi följer då vi hamnat i vår Battlestar Galactica-fas). Handlingen skall vara ett militärskepp som måste hitta botemedlet till ett virus som utplånat nästan hela USA:s (världens?) befolkning... Om man tittar på trailern så känner jag att hur bra jag kommer tycka om den beror på om fokus ligger på själva virusdelen (jag gillar virus) eller på krigsdelen (jag ogillar krig).

 

Lämnade idag en grupp jag varit medlem i på Facebook då jag tröttnade på alla de smygrasistiska, homofoba och sexistiska kommentarer som smyger sig in i varje diskussion. Eller framför allt tröttnade jag på det bemötande man får när man påpekar detta. För naturligtvis kan ingen erkänna att de kanske uttryckt sig dumt, och få människor vill ju själva säga ifrån och betraktas som "jobbiga"... eller ser de inte alls problemet, vilket jag tycker är än mer sorgligt.

 

Men eftersom jag var den som tog upp det hela så var ju naturligtvis jag en jävla bitch... och nu kunde minsann folk engagera sig. Kommentarer om att gruppen ju faktiskt inte är till för just människor som är anti rasism, homofobi och sexism... så då kan man ju inte kräva att människor inte skriver sådana saker? Kommentarer om yttrandefriheten.... detta ständiga argument som används av de som inte fattat innebörden av begreppet och av dem som anser att det är ett bra försvar för att få lov att fortsätta kränka andra. Och så, såklart, kommentarerna om att jag inte fattar skämt.... det är ju bara på skoj... roooligt är vad det är när vi cementerar fördomar och upprätthåller stereotyper... Dumma mej som inte fattar det!

 

Och då blir jag liksom bara trött.... men mest ledsen... Att jag är den som skall betraktas som dum för att jag står upp för andras rättigheter. Att jag är dum för att jag "kränker" de som kränker andra genom att påpeka att det faktiskt är det de gör. Och ledsen för att så få står upp och säger att man kanske inte behöver använda den typen av kommentarer.

Trött på allt hat som bara finns överallt och aldrig tar slut.

 

Och då tänkte jag på detta inlägg av Moralfjant och så mådde jag lite bättre i alla fall.

Högerextrema, så säger vi ofta idag. För nazism det låter ju så väldigt allvarligt och skrämmande. De försvann väl de där nazisterna.. i en bunker i Berlin? Som i en film... döda ledaren och de är alla borta. Nu är det väl mest unga vilsna killar som inte riktigt vet vad de håller på med? Som gick med i ett gäng när de egentligen bara ville ha vänner? Eller?

 

Eller har vi blundat och vägrat använda dess rätta namn så länge att det blivit normaliserat? De där pojkarna växte upp.... bildade politiska partier. Och nu misshandlar och dödar de dem som kämpar för lika rättigheter. Är det fortfarande bara pojkstreck? Eller är det ett allvarligt problem, ett hot mot oss alla?

 

Özz Nûjen skrev idag:

NEJ! SVT-nyheter och RAPPORT! Det var inte vänsterextremister mot högerextremister som slogs i Malmö. De enda extrema var och är nazisterna.

Och NEJ IGEN!! SVT-nyheter och RAPPORT! Manifestationerna var inte mot "våld" de var mot nazismen och till en viss del även mot er normalisering.

Vad fan håller ni SVT på med? Är ni på riktigt? "SVT-LOGIK" är alltså att nazister och judar slogs under andra världskriget?

En vän länkade till en artikel på Facebook idag som jag tycker att alla skall ta del av. Den uppmärksammar några av de många otroligt viktiga kvinnor inom forskningen historiskt sett.

 

Jag blir alltid mest berörd när jag läser om de enastående kvinnor som snuvats på sina upptäckter och sina Nobelpris av män som tagit åt sig hela äran. Men som trots att de utnyttjats och inte fått den cred de borde fått ändå kämpat vidare.

 

Som Jocelyn Bell Burnell, vars handledare och kollega fick Nobelpriset för hennes upptäckt.

Som jag skrev igår så skriver jag inte alltid om saker jag tycker är för jobbiga, men nu kan jag ändå inte låta bli för jag tycker det som sker i media just nu är otäckt. Eller kanske inte skall skriva just nu, för det har pågått länge.

Fenomenet att när fredliga vänsteranhängare demonstrerar eller har någon typ av manifestation, som denna gången i Malmö en feministisk sådan som var mot mäns våld mot kvinnor, och dessa attackeras av högerextrema (läs: nazister) så beskrivs detta i media ofta som en "sammandrabbning".

 

Om jag skulle vandra längs gatan en solig tisdag och en främling rusar fram och sparkar mig i magen så skulle jag inte kalla detta en "sammandrabbning". Jag skulle kalla det en attack, ett överfall. Så vad är det som gör att om man är politiskt engagerad, strider för andras och sina egna rättigheter och visar sin ståndpunt offentligt - men på ett fredligt sätt - så anses man plötsligt få skylla sig själv om något händer. Som om "ger du dig in i leken får du leken tåla"... Är det så ett demokratiskt samhälle skall fungera?

 

Denna typ av retorik känns otroligt skrämmande på två olika sätt. Dels får de det att låta som om vänsteranhängare och feminister bara genom att existera är så provocerande att de har sig själva att skylla om de blir påhoppade. Vilket är ett ypperligt sätt att försöka tysta människor på. Inte fasen vill man stå och demonstrera om det sedan anses fritt fram för andra att klubba ner en efteråt.

Dels får man nazisterna att framstå som bara en part i en sammandrabbing. Som om de två partnerna vore likvärdiga. Som om de delar på ansvaret. Man tar inte på allvar det extrema hot mot demokrati och mänskliga rättigheter det innebär att denna typ av organisationer/människor blir fel och agerar med våld mot de som de anser har fel.

 

 

 

Och denna bild målad av Kent Wisti, är väldigt obehaglig men säger en hel del.

 

Nu har jag lekt klart med mitt överenergiska barn som nu har somnat gott i sin säng och jag skall ta en mycket tidig kväll. Skall nu se ett avsnitt av CSI och sedan sova är planen.

 

Någon kanske tycker att jag ibland inte skriver om en del viktiga saker som händer... som detta... och jag vill väl egentligen bara förklara att det inte handlar om att jag inte tycker att det är viktigt, för det tycker jag såklart, och det handlar inte om att jag inte bryr mig, för det gör jag. Men av samma anledning som jag i flera års tid undvek nyheter i form av tv-sändningar och tidningar så kan jag helt enkelt inte ta in all information om hemskheter.

 

Jag vet att det är fegt att bara blunda, för det försvinner ju inte för att jag gör det. Jag vet ju också att om alla de som bryr sig hade gjort som jag, och bara valt att titta åt ett annat håll ibland så hade världen aldrig blivit bättre. Men jag gör mitt i det lilla... försöker hålla min lilla värld bra och säger ifrån när jag ser orättvisor i min närhet... men mer mäktar jag inte med. När jag tänker på allt som sker i världen, eller bara i detta land, som inte borde ske så går jag liksom sönder inuti. Jag får ångest som gör mig förlamad och det blir för stort, jag känner mig för liten och för maktlös.

 

Och därför väljer jag ibland att inte skriva, eller läsa, om vissa saker.... och det skäms jag lite över... men det är så det måste vara.

Är det inte vansinnigt tröttsamt med valår när man tvingas höra politiker lova än det ena och än det andra, som man vet att de inte kommer uppfylla om de vinner. Eller kommer med "smarta" idéer och lösningar på problem. Som att lösa problemen i förskolan genom att utbilda fler förskolelärare. Som om det skulle hjälpa om man inte anställer fler per barngrupp... Saker skall bara låta bra men om de verkligen löser något spelar ingen roll.

Folkpartiet låtsas vara superfeminister och hoppas att folk skall gå på det hela. Det värsta är väl ändå att folk alltid gör det.

De hör någon säga nåt bra på tv veckan innan valet och röstar på den personen. Suck.

Mina sömnproblem fortsätter och fick väl kanske 1-2 timmars sömn i natt. Någon sovmorgon gick sonen inte med på att jag skulle ha. Han tvärvägrade att vara med sin pappa och tjöt tills jag gick upp. Eftersom jag tyckte att det var onödigt att alla skulle behöva vara uppe tidigt så skickade jag tillbaka maken i säng och tog satte mig med Nico och såg på Nicke Nyfiken.

 

Efter det blev det en sväng förbi mina föräldrar där Nico fick busa lite innan vi åkte och handlade. Nico var på mycket gott humör och sjöng för full hals under hela shoppingen. Efteråt krävde han att vi skulle sätta oss på borden vid affärens salladsbar för att han skulle fika... och varför inte. Om en liten fika kan förgylla hans dag så kunde vi sitta där ett tag.

 

Idag blev det en härlig dag för Nico som fick börja dagen med att åka och klippa sig på salongen där man kan sitta i en Blixten-bil (från Cars). Mycket nöjd blev han friserad (ganska kort för att vara honom för att slippa ränna till frisören en gång i veckan) och fick en stjärna sprayad i håret, som man kan se honom beundra på bilden.

 

Vill hitta roliga sängkläder till Nico men tycker det är svårt då många affärer antingen har väldigt könat eller väldigt trist utbud. Älskar dock dessa från Jotex (om nån vill köpa i present :P):

 

Eftersom jag är skamligt dålig på historia och det finns för många starka irl-kvinnor för att jag skall klara av att väga dem för och emot varandra så överlåter jag åt andra att lista kvinnor i verkliga livet som bör hyllas. Man hade också kunnat kritisera alla viktigare saker man kan skriva om, som förtryck av kvinnor som pågår dagligen i olika delar av världen, men även där känner jag att jag är för dåligt insatt och helt enkelt inte på humör för en djupdykning i världens tragik och orättvisor och ägnar mig istället åt det som jag alltid sysslar med - science fiction.

 

Kommer därför att lista min Topp 10 Kvinnor i SciFi... (har försökt undvika att ta med från närliggande kategorier som Fantasy och Comics även om det finns att hämta där med). Vill dock påpeka att jag ju inte sett ALL scifi utan det baseras på det jag sett, mina egna personliga åsikter, vad jag just nu kan komma ihåg och att det säkerligen påverkas av vad jag nyligen sett (ja, det kommer vara en hel del BSG).

 

Här är i alla fall min lista, Kvinnodagen till ära.

 

Många feministbloggare har idag skrivit bra och kloka texter, och tyvärr kan jag inte länka till dem alla utan att trötta ut alla, men kan ge i alla fall några tips.

 

Ni kan kolla in HejBlekk bland annat. Eller läsa Sannas kloka inlägg - om att få vara en människa.

 

En annan text jag absolut tycker att ni skall läsa är Lady Dahmers krönika. Några rader jag fastnade extra för var dessa:

Jag har tänkt på det en hel del det sista. Det underliga i att vi som säger ifrån, står upp för andra människor och försöker skapa ett mer jämlikt och rättvist samhälle är de som blir mest hatade?

Råkade bland annat ut för cencur i en ateistisk grupp på Facebook senast idag (med reservation för att FB ibland buggar och inlägg försvinner... tror inte att det är det som skett, men man kan ju alltid hoppas).

I denna grupp har jag under en tid stört mig väldigt på att det i de ateistiska diskussioner dyker upp en hel del rasistiska kommentarer, många homofobiska sådana samt en hel del kvinnohat. Bland annat diskuterades Femens protester och det blev mest "Boobs!" och feministhat. Inte vid ett enda tillfälle när jag sett kommentarer av ovan nämnda slag har jag sett admins gå in och ta bort eller styra upp diskussionerna utan hatet får flöda fritt och fördomar spridas.

När jag idag dock tröttnade och skrev ett inlägg om detta samt bad övriga, inklusive admins, berätta om de tycker att diskussionsklimatet i gruppen ger en bra bild av ateismen så försvann mitt inlägg efter en stund spårlöst utan förklaring.

 

Ett misstag? En FB-bugg? Annars tycker jag att det är ganska talande för samhället i stort. Man är obekväm och jobbig om man säger ifrån. Folk vill ha sina homofobiska och sexistiska skämt ifred. De vill behålla sina fördomar utan att bli emotsagda. Jag förstår det inte...

Fortfarande för tidigt på morgonen för att tänka själv, men idag är en viktig dag och delar därför med mig av Watch Mojos lista över Top 10 Kvinnliga Aktivister.

Vill dock tillägga att även om alla kvinnor på listan är kvinnor som bör hedras för sitt arbete så är den väldigt fokuserad på USA, jag skulle inte placerat dem i den ordningen och det finns många, många fler kvinnor som jag tycker skulle passa bättre eller lika bra på listan. Framför allt tycker jag att man kan kritisera att det inte finns en enda kvinna som representerar WoC (Women of Colour), och det är illa.

 

Jag har drömt så mycket konstigt i natt...

Började med en kort sekvens då jag var på väg att skjutas ut genom ett airlock i BSG.. men sedan fortsatte drömmen med att jag var gravid och på sjukhus för att föda. Alla läkare gick liksom runt och skämtade och flamsade hela tiden och det var mycket underlig stämning.... Var en lätt förlossning i alla fall för den gick ut på att barnet liksom plötsligt bara "ramlade ut".

Jag fick dock inte se bebisen för de rusade iväg med den och lade den i ett rum med andra bebisar som alla låg i akvarieliknande glaslådor. Alla bebisar var runt två dm långa, väldigt håriga i ansiktet och låg i små små miniatyrsängar... Förutom min bebis för det visade sig att det var en 2 dm stor älg.... vilket ingen fann underligt och inte vi heller. Vad söt! sa jag och Hampus bara och pratade med den lilla älgen genom glasrutan.

 

Något annat konstigt i drömmen var att Michael Fassbender var med hela tiden. Eller inte han som person utan bara hans namn. I drömmen pratade alla om honom, hans namn dök upp i alla möjliga sammanhang, så var tvungen att kolla imdb när jag vaknade (för hade glömt bort vem han var)... Visade sig vara den unge Magneto... Vet inte varför hans namn plötsligt cirkulerar i min hjärna nattetid.

 

Nu har jag fått masa mig upp i alla fall för sonen var pigg, ville läsa bok och äta köttbullar. Nu roar han sig med ett långt påhittat telefonsamtal med sin kompis Elins mamma. Skall antagligen bara sitta här i soffan och glo tills dess att jag måste ta med Nico till frisören för att klippa sig.

 

Åh vad jag skulle behöva ett barnfritt dygn med en lång låååång lååååång sovmorgon.

Det har ju skrivits en hel del om förlossningar, förlossningsskador och annat på nätet den senaste tiden. Det har tagits upp i media, debatterats i Debatt och liksom poppat upp överallt.... och i och med detta har min egen förlossningsrädsla vaknat till liv. Var ju i stort sett traumatiserad efter min förlossning men det har sedan dess legat i dvala då jag valt att helt enkelt inte tänka på det... men nu har det börjat nästla sig in i mina dagliga tankar och påverkar även min nattsömn.

 

Jag vill ju ha ett barn till men är livrädd för förlossning (inför första barnet var jag lugn som en filbunke dock). Har fått rådet att kräva kejsarsnitt, men jag är fan nästan lika rädd för det. Och inte kan man läsa på sjukvårdsupplysningen för de drar upp så mycket hemskt de bara kan känns det som, för att de vill att kvinnor skall föda vaginalt.

 

Så jag behöver ärliga kejsarsnittshistorier... Då gärna när det varit planerat. Hur går det till? Gör det ont? Hur länge gör det ont? Blir man liggande i en säng och samlar damm i veckor?

Eller tipsa om ärliga studier som jämför risker mellan vaginal förlossning och kejsarsnitt.... Hjälp mig hitta ett alternativ så jag vågar skaffa ett barn till.

 

Kommentarer kring det naturliga i förlossningar, vilket mirakel det är och hur kvinnor fött barn i alla tider undanbedes... och om dessa skulle komma ändå och komma från en man så... - BURN IN HELL!

Ja, hur skall man då "fira" den Internationella Kvinnodagen. Ledsen att säga att det nog kommer vara en helt vanlig dag för mig även om jag hoppas ta del av spännande texter på nätet skrivna av andra feminister. Letade runt för att ses om denna dag skulle uppmärksammas på något spännande, intressant eller festligt sätt lokalt där jag bor, men om detta skulle ske så har de dolt informationen väl... för hittade noll.

Rakade i alla fall av vinterskruden igår, inte för att det har med saken att göra men vi kanske kan kalla det för att jag "bejakade min kvinnlighet" för att få ihop texten... haha.. Tre rakblad gick åt typ - jag är en gorillahybrid :)

 

Ser dock fram emot helgen. Även om jag inte skall göra mycket mer än att åka till frissan med sonen så att han slipper ha luggen i ansiktet.

Kanske lyssna lite på musik, ta en promenad, läsa.... chilla.

 

Är just nu inne i en Ramones-fas. Efterlyser dock någon som kanske råkar ha samlingsalbum med Ramones som de vill låna ut till mig. Har tappat bort CD 1 så lyssnar bara på CD 2 (ja, tydligen gavs det någon gång ut ett samlingsalbum med två CD:s... jag hittar dock inte detta på nätet)... eller ja, jag lyssnar egentligen om och om igen på två låtar... She´s a sensation och Something to belive in, varav den sista kanske egentligen inte är en så klassisk Ramones-låt.

 

 

Min son har för övdrigt lika lång lugg som sångaren just nu.... Och jag vet att det nog är meningen att videon skall vara sådär fin och soledarisk, men jag kan inte sluta garva när jag ser den. Are YOU in it? hahaha

Idag medans jag nattade en högst ovillig son så passade jag på att kolla lite skor på nätet. Eller det blir alltid att jag bara hamnar på Skopunkten eftersom jag är lite besatt av det där med att köpa tre par och bara betala för två.

 

Kollade in dessa i alla fall:

 

 

De första för att jag för ovanlighetens skull vill ha mig ett par ballerinaskor, och gillar sådant som glittrar.

De andra då jag vill ha något enkelt med lite högre klackar.

De tredje tyckte jag bara om men skulle säkert aldrig använt...

De fjärde för att jag vill ha ett par riktigt färgglada promenadskor.

Och de femte så jag hatar sandaler med öppen tå (hatar fötter) samt för att jag behöver "tofflor" på mitt nya jobb och inte är sugen på att vandra runt i foppisar jämt.

 

Får ta och gå på skojakt när jag åker till Ullared (grattis brorsan.. blir skoaffären bredvid också :P )

Hemma med huvudvärk idag, och var i morse så yr av huvudvärken att jag inte klarade att köra lillkillen till dagis. Att vara hemma och må kasst tillsammans med en treåring är dock inget jag rekommenderar.

Försökte att sova ett slag på soffan efter att Hampus kommit hem men Nico kom och bände upp mina ögonlock medan han fnittrande sa: Nu kan du se igen mamma

Så har egentligen inget spännande alls att berätta. Har diskat, tvättat kläder och lyckats få Nico att ta ett bad. Det är vad jag lyckats med idag.

 

Jag tycker istället ni skall ta och läsa detta hos Genusfolket, om det viktiga i att kunna skilja på frivilligt och ofrivilligt sex. En väldigt viktig text.

 

Jag tycker också att ni kan ta en titt på videon nedan, som jag fann i ett inlägg hos Schmenus och som är verkligen sevärd.

 

 

Lång dag på jobbet, men med en hel del dötid också då elever inte kom när de skulle och tider kastades om som gjorde att man egentligen inte kunde utnyttja tiden på ett bra sätt... Men fick gjort en del ändå.

 

Efter jobbet kunde jag inte hålla mig utan gick in och köpte de där böckerna på bokrean som jag spanat in igår, och sedan åkte jag och hämtade sonen.

 

Blev dock inte mycket tid med honom alls för han ville till sin mormor och morfar och kom hem precis innan han skulle sova.. och den lilla tiden däremellan ville han spendera ensam på sitt rum. Han kom dock ut några minuter innan läggdags för att meddela att han var en bebis och ville bli inlindad i ett täcke och buren till sin säng. Så det var en sådan dag. En sådan där dag då man bara vill vara liten och bli kramad. Så då fick han vara liten och bli kramad, och somnade ganska snabbt.

 

Nu skall jag hoppa i säng för jag sov två timmar i natt och känner mig inte ett dugg pigg.

En vän delade denna bilden på Facebook, och jag älskar den. Kanske skulle man kunna kritisera att man gör humor av ett allvarligt problem, men jag tycker att det är en tydlig och träffande liknelse som visar på att man kanske skall vara lite mer ödmjuk när man är den som sitter med alla privilegier.

 

Förutom problemet med att media tydligen har uppenbara svårigheter att hålla isär begreppen transvestit och transsexuell så diskuteras nu runt om i världen kring det faktum att Jared Leto som är en cis-man fick spela rollen som en transkvinna på film - en roll han sedan också fick en oscar för.

 

Min initiala tanke var att man som skådespelare kanske har mindre ansvar, då man gör sitt jobb, men att man som filmskapare (regissör, casting-ansvarig etc) har ett större ansvar för detta. Och även om det i mina ögon är en stor och viktig fråga (transpersoners rättigheter) så kanske man inte kan kräva av en skådespelare att denne skall bli någon slags talesperson för en rörelse bara för att denne spelat en viss roll i en film. Och det kan jag till viss del fortfarande känna - att i hans yrke ingår inte att engagera sig i de samhälslfrågor han porträtterar på film - även om det kanske vore önskvärt.

 

I alla fall så kände jag sedan att va fan har jag som cis kvinna att säga om saken egentligen? Att jag skall sitta här och bestämma vad transpersoner skall och inte skall uppröras över är ju helt åt skogen.

Och det ÄR ett problem när transpersoner inte får spela just transpersoner på film utan man istället tar in cis-personer som skall "klä ut sig", och det ÄR ett problem när människor inte kan hålla isär begreppen, och det ÄR ett problem när en transkvinna aldrig ses som en riktig kvinna och det alltid måste påpekas att denne "varit man".... bara för att vi fastnar i vår egen snäva verklighetsuppfattning.

 

Så lämnar dels över ordet (texten) till någon mycket mer insatt och vältalig - läs detta inlägg. I det blogginlägget länkas också till en artikel som man också bör läsa.

 

Jag vill också dela denna länk där man listat transkvinnor som är skådespelerskor och faktiskt hade kunnat få rollen istället för Jared Leto. För det hade varit mer rätt så (även om jag tycker om lille Jared - kan dock ej uttala mig om hans prestation i filmen då jag inte sett den ännu).

 

Och för sakens skull så vill jag vara tydlig och säga att man inte bör blanda ihop det jag skriver i denna text med den jag skrev tidigare idag om män i klänning. Transkvinnor är INTE män i klänning - de transkvinnor som identifierar sig som just kvinnor ÄR kvinnor.

Från RFSL:s hemsida:

Vad menas med transperson?
Transperson är ett paraplybegrepp som tillkom framförallt för att kunna vara en samlande term i sexualpolitiska frågor och för att inte exkludera någon som kunde antas gynnas av en transvänlig politik. RFSL har ingen definition på begreppet annat än att olika grupper ingår när man talar om transpersoner.

Transpersoner definierar sig sällan som detta utan enskilda transpersoner brukar kanske hellre mena att de är bara män, kvinnor, neutrer, eller olika kombinationer av detta. De definierar sig kanske också som transsexuella, transvestiter, transgenderister, drag-Queens, drag-Kings eller något annat.

Vilka är transpersoner?
Eftersom transperson är just en paraplyterm är det viktigt att veta att det finns många olika sätt att vara transperson på. Det finns många olika begrepp och definitioner och därmed är även livssituationer och problematik olika. De begrepp som är de mer kända och som här tas upp är transsexuell, intersexuell, transvestit, transgenderist/ transgendered och drag- Queen/King. De förkortas hädanefter TS, IS, TV, TG och DragQ/K. Förkortningarna MTF resp. FTM betyder male-to-female och female-to-male, ett vanligt sätt att klargöra både vilket kön personen har/hade biologiskt och vilket kön personen känner sig som anser sig ha. Transpersoner kan vara antingen homo-, bi- eller heterosexuella. De kan antingen betrakta sin sexualitet utifrån det kön de upplever sig ha eller utifrån det kön samhället anser de har.

 

Jag tror att rubriken ovan är en av dem som irriterar  mig mest när jag ser den i tidningar... och den återkommer alltid. Där kan man sedan gå in och läsa en fin lista över egenskaper en psykopat besitter som man kan bocka av steg för steg för att sätta en egen liten diagnos.

 

Ofta ser listan ut som någon i denna stilen.

Hur känner du igen en psykopat?  * Charmerande och god förmåga att uttrycka sig verbalt. *  Ser sig själv som högre eller bättre än alla andra. Anser sig kunna kräva speciell beundran och respekt av andra. * Saknar ånger och skuldkänslor * Är ofta mycket manipulativ, kontrollerande och svekfull. * Styr på ett subtilt sätt sin omgivning genom olika manövrer. Kräver ofta full kontroll på partnerns liv.
* Har svårigheter att hantera sina känslor, plötsliga raseriutbrott eller humörsvängningar. * En allmän brist på känslomässiga reaktioner.. * Bristande medkänsla för andras lidande.

 

Jag har såklart inte heller undvikit att stöta på fördomar i massor kring homosexualitet under min uppväxt, då den fanns överallt. "Bögskämt" och som Kickan skriver så fanns ju den där grejern att klä ut sig till kvinna som ett skämt.

Inom min familj kände jag dock aldrig att det var så. Visst kunde homosexuella pekas ut som avvikande, men det var inte på ett elakt sätt eller som om någon gjorde sig lustig på deras bekostnad. Mer som något lite spännande och exotiskt... och trevligt. Nu är ju utpekanden och att sätta en viss typ av människor vid sidan av aldrig positivt, men det fick i alla fall mig att aldrig växa upp med känslan av att homosexuelitet var något fel eller något som skulle skrattas åt.... och det är jag glad över.

 

Tyvärr såg jag ju dock på film vilket skapade den där stereotypa bilden av "läderbögar" och "fjollor" i mitt huvud som ung. Tack och lov att den är borta nu... Ur mitt huvud i alla fall.. tyvärr lever nog nidbilderna kvar där ute.

 

Och som Kickan Wicksell tog upp handlar ju mycket av det hela om ett nedvärderande av kvinnan och det som anses vara kvinnliga egenskaper. Att vilja vara som en kvinna anses som ett skämt, en man som beter sig som en kvinna skrattas åt eller ses ner på. Det hänger ihop så väldigt mycket feminismen - de stereotypa könsrollerna och deras värdering - homofobin.

 

Och som Kickan skriver så balanserar man på slak lina när man försöker protestera mot detta och försöker förändra synen på saker. Det är lätt att man förstärker istället och skapar skrattfest där det var meningen att man skulle skapa eftertanke. Och ibland skall man kanske tänka ett varv till och avstå, medan jag i andra lägen kan känna mig rörd/berörd att någon försökte.

 

Jo jag har ju som sagt lite av en besatthet av Jennifer Lawrence. Dels tycker jag att hon är en fantastisk skådespelerska och dels tycker jag att hon som person är extremt underhållande då hon bryter mycket av normerna för hur man skall bete sig i Hollywood och då hon tycks sakna internt filter innan hon pratar. På många sätt anser jag henne vara en bra kvinnlig förebild, men hon har gjort sina klavertramp också. Jag vet alldeles för lite om hennes feministiska ståndpunkter för att avgöra om hon kan anses vara en god feministisk förebild dock.

 

Jag tycker det är befriande med en människa som säger precis det som poppar upp i hennes huvud och inte bemödar sig med att vara som det förväntas att hon skall vara. Sedan är det klart att det inte alltid är en fördel.

 

Tittar bara in en snabbis på bloggen för att meddela att man nog inte kommer se mycket mer av mig idag. Skall ju till nya jobbet seda och tänkte försöka hinna käka innan dess.

Har haft en del dötid idag så har ägnat mig åt min konstiga vana att se miljoner YouTube-klipp med Jennifer Lawrence. Bör kanske söka hjälp för detta? Kommer nog skriva något mer om denna kvinna en annan dag. Har insett att det finns mycket tyckare kring ämnet.

 

Fick paus för en stund sedan också då jag beslutade mig för att jag borde måla naglarna inför mitt möte. NATURLIGTVIS kom jag direkt efteråt på att jag var jättekissenödig. Nu sitter jag och håller mig i panik i väntan på att naglarna skall ha torkat tillräckligt för att jag skall kunna öppna min gylf. Detta är anledningen till att jag aldrig har snyggt nagellack på mig. Jag kan bara inte hålla mig från att sabba det med en gång.

 

Nej nu skall jag försöka packa ner mina saker utan att komma åt naglarna också.... Går säkert bra..haha.

Apan skrev ett inlägg om etiska ställningstaganden och hur man kan se olika på etiska principer. Hon bad sina läsare rangordna följande påståenden, och det kan jag ju bara inte låta bli att ge mig på.

Påståendena var som följer:

- Du ska älska dina medmänniskor.
- Du ska ta hand om de svaga.
- Du ska dela med dig.
- Du ska alltid tala sanning.
- Du ska alltid vara trogen.
- Du ska alltid vara vänlig.
- Du ska aldrig skada någon.
- Du ska aldrig stjäla.
- Du ska aldrig svära.

 

Hmm.. då skall vi se... Och så insåg jag snabbt att det där med rangordning inte var för mig.. Jag tror jag tar och kommenterar dem lite i den ordning de stod istället.

 

Känns som ett ganska orimligt krav att man skall behöva gå runt och älska varenda kotte. Fail direkt för min del. Jag älskar ganska få och stör mig på det flesta. Kan det inte räcka med att man respekterar sina medmänniskor?

Ja jag tycker helt klart att människor, och samhällen i stort, skall ta han dom de som är svaga av en eller annan anledning. Det är en av de viktigaste principerna för mig.

Ja på det där solidariska viset att de som har mycket ger till de som har mindre. Betalar gärna mer skatt för att andra skall ha ett bra skyddsnät och så vidare. Ger gärna till välgörenhet. Blir värre om man vill låna en bok av mig... då är jag kinkig.

Samhället hade inte fungerat om man alltid talade sanning. Inte hade man haft mycket vänner kvar heller. Ingen vill egentligen höra hela sanningen om allting alltid. Men jag uppskattar sanning och jag önskar att människor hade talat mer sanning och att de hade varit bättre på att hantera sanning.

I en relation då? Det beror väl helt och hållet på vad man har för överenskommelse. Jag är inte sådan att jag tycker att monogami automatiskt alltid är det bästa. Sedan beror det lite på vad man menar med begreppet trohet. Lögner och känslomässig otrohet är t.ex. mycket värre än ett sexuellt snedsteg i mina ögon.

Nej det tycker jag inte. Det är trevligt med vänlighet men ibland behöver man vara något helt annat. Ibland behöver man vara rak, bestämd, arg och.. allt annat än vänlig. Sedan förespråkar jag inte att vara oprovocerat ovänlig... men ibland behövs det att man tar ton.

Det kan jag däremot skriva under på. Jag tycker inte att man skall skada andra och jag är emot hämnd. Visst kan även jag känna för att slå folk med hårda saker då och då, men då besinnar jag mig för jag tycker inte att man skall skada andra... fysiskt... Att skada andra psykiskt är ju inte heller att rekommendera men är nog tyvärr oundvikligt i många lägen.

Nej jag tycker att man skall ta andras grejer. Dock gör jag väl skillnad om en fattig stjäl en korv eller om en snorunge knycker en bil för skoj skull. Men överlag anser jag inte att man skall stjäla.

- Du ska aldrig svära.

Haha... denna kommer absolut längst ner på listan om det hade varit en lista. Jag bryr mig absolut inte om ifall folk svär... Jag tycker om svordomar.

Fast det beror på vad man räknar i i svordomar... ogillar könsord och när man använder ord som "cp" eller "bög" som svordomar. Då är det inte ok.

 

Vad tycker ni är viktiga etiska principer? (Jag hade själv haft en del andra på listan om jag skulle lista vad jag tycker är det viktigaste etiskt sett i livet).

HejBlekk tog idag upp begreppet "straw feminist" - som sammanfattningsvis är en förenklad nidbild av vad en feminist är (tänk kortklippt, arg och hårig) som gärna används för att förlöjliga feminister. Läs HejBlekks text om detta och titta gärna på Feminist Frequencys video om samma begrepp som jag lägger in nedan.

 

Jag tycker att det är väldigt viktigt att man talar mer om detta med "straw feminism" då det är ett så väl använt maktmedel för att få människor att ta avstånd ifrån feminismen och få feminister att framstå som en underlig avart, gärna utan verklighetsförankring alls. Många som inte vill kalla sig feminister använder ofta argumentet att de inte vill liknas vid "den typen av feminister" eller att de ju inte är "så där" och när man ber om vidare förklaring så visar det sig just att de fått inpräntat denna nidbild i huvudet och tror att feminister är på ett visst sätt och det sättet är som "straw feminists" ofta porträtteras.

 

Mondokanel skrev ett intressant inlägg som ni kan läsa tycker jag, men det är egentligen inte alls om det jag tänkte skriva.

Jag hakade bara upp mig på tanken kring det där med "snälla killar", och att tjejer inte skulle vilja ha sådana. Är det verkligen så? Jag har väldigt svårt att tro det... Låter ju som idioti. Ingen vill väl ha en partner som inte är snäll.

De flesta tjejer jag mött brukar nämna snäll i toppen av egenskaper de värderar högst hos en eventuell partner.

 

Min erfarenhet är istället att det där med att tjejer inte vill ha snälla killar är ett missuppfattat fenomen som kan bero på en hel del andra faktorer...

 

En variant är att den "snälla killen" faktiskt inte är så snäll som han tror... eller så har han massor av andra mindre bra egenskaper som gör att det där med att han är snäll inte riktigt räcker till. Ibland handlar det om att han istället för att vara snäll egentligen bara är dålig på att säga ifrån och är mer eller mindre en dörrmatta... som låter hans kompisar diktera hans liv.. eller en mamma... typ. Få människor blir ratade för att de är snälla, en del blir dock ratade trots att de är snälla... för att andra faktorer spelar in.

 

En annan variant är ju de tjejer som faktiskt gillar killar med en viss stil... typ killar i läderkläder eller punkfrilla.. eller dudes med myckel muskler. Men det handlar ju om utseende, och inte att de inte vill att killarna skall vara snällla. Man kan ju faktiskt se tuff ut och fortfarande vara snäll.

 

Sedan finns det ju tyvärr de där (jag förr) som har en romantisk naiv idé i sitt huvud om att de kan rädda killar och därför väljer ut dem som inte mår så bra eller inte beter sig så trevligt i tron om att de skall förändra killens liv och leva happy ever after. Fungerar sällan. Men inte heller då handlar det om att de inte vill ha en snäll kille.. bara det att de tror att den där snällheten gömmer sig längs där inne.

 

Finns ju också den faktor att begreppet "snäll" kan tolkas lite olika. Att vara snäll betyder inte att man av missriktad omtanke, feghet eller dumhet låter den andra parten bestämma allt och att man är i avskanad av egna åsikter utåt sett medan man härbärgerar massa passiv aggressivitet som gör att man tillsammans med kompisgänget refererar till sin tjej som regeringen... typ.

 

Observera att detta var en samling flyktiga och ostrukturerade tankar som nog inte är helt genomtänkta... Detta avslöjas snabbt genom antalet "...typ" som texten innehåller.

 

En bra lunchrast är en lunchrast då man lyckats få med samtalsämnen som jämförelser mellan gamla och nya Battlestar Galactica, möjligheterna för en kvinnlig Darth i nästa StarWars, SciFi mässan, boken bakom filmen Enders Game, musiken i Fallout och Helix samt lite om Sagan om Ringen.

 

SciFi-Emma har varit dold i garderoben i flera år nu på arbetstid, men eftersom jag ändå skall sluta så får hon fritt spelrum och passar på att go all in.

Har varit mycket jobbande idag så har inte hunnit med att varken tänka eller skriva. Skall ha möte med nya jobbet imorgon eftermiddag också så försöker samla mig mentalt och förbereda mig.

 

När jag kom hem från jobbet visade sig att även Nico hade haft en påfrestande dag för han meddelade att han var trött och somnade sittandes i soffan en timme innan läggdags. Så fick bara några minuters vakentid med honom idag :( Ännu ett skäl till att det skall bli skönt att byta jobb - kortare resväg och mer tid med familjen.

 

Men nu skall jag se BSG och sova.. Förhoppningsvis kan jag vara lite roligare på bloggfronten imorgon.

Ibland hamnar jag i diskussioner som slutar med att jag måste lämna dem för att allt jag vill göra är detta:

Eftersom sonen förvägrade mig sovmorgon så tog maken med honom på en utflykt så jag kunde återvända till sängen och få sov-förmiddag. Mycket uppskattat! Jag sov som en medvetslös i typ två-tre timmar... Känner mig fortfarande trött dock, men något bättre i alla fall.

 

Efter det har jag bokat in en Gekås/Ullared-dag med lillebrorsan så är helt exalterad över detta :) Måste ju skaffa lager av nya kläder inför nya jobbet. Måste även ta och klippa mig. Om jag sätter upp håret vill jag ha lite lugg.. men alltså inte hellugg som hänger ner utan lite som man liksom har åt sidorna... Men om man desperat försöker ha samma frisyr som man hade på 80-talet så är det fan inte lätt att hitta en bild på nätet som illustrerar frisyren. Det närmaste jag kunde komma var detta.

 

Som min man sa igår: Jag är visst inte den enda som blir besatt av saker, och nej jag vet att jag är lite av en fanatisk besatthet av Battlestar Galactica... Men den råkar vara den bästa serie som någonsin gjorts. Var samma sak när jag såg den för första gången för ca fyra år sedan. Blev helt besatt och sörjde på allvar i månader efter att den var slut.

 

Nu har jag suttit och läst massa olika spännande analyser av serien som jag tänkte dela med mig av till de som eventuellt kan vara intresserade (kanske inte så många?).

Bland annat kan man läsa denna analys kring varför så många feminister tycker om BSG.  Eller denna lilla artikel om genus i BSG.

 

Sedan är det ju såklart vissa som haft invändningar. Denna artikel tar upp saker som denne inte alls tycker är speciellt bra ur feministisk synvinkel (som förekomsten av och hoten om våldtäkt), men får svar via en annan artikel som tar upp en aspekt som jag tycker är mycket intressant och det är hur serien framställer män.

Läs gärna själva men sammanfattningsvis skulle man kunna säga att män och kvinnor porträtteras på nästan samma sätt i BSG. Visst råkar kvinnorna ut för otrevliga saker ibland, men det gör även männen, och det är sällan (om ens någonsin) man får känslan av att någon behandlas på ett visst sätt just på grund av sitt kön.

Där finns män som gråter och visar känslor, män som är hysteriska, svaga och fega, män som tappar allt vett och sans för att de blir kära, män som utnyttjas för sex.... Precis som de kvinnliga karaktärerna så är även de manliga alltid komplexa och med många lager, de kan också utvecklas och förändras.

 

Så, nu skall jag sluta tjata om denna serie... för stunden.

Jag har inte sett Warm Bodies innan för det kändes som en skitlöjlig film... men så sa en del att den inte är såå dålig och att den är lite kul så jag tänkte jag kunde ta och ge den ett försök i alla fall.

Och vad skall jag säga... den var inte så usel som jag hade föreställt mig.. Jag såg klart hela filmen även om jag h

 

* paus i inlägget då jag på allvar somnade i soffan klockan halv sex och vaknade igen efter en timma *

 

Så, var var jag... Jo jag såg klart filmen men hoppade över lite av de mer långdragna partierna som jag antar skulle vara lite romantiska. Filmen var lite smårolig då och då, men inte så att man skrattade högt och man får ju säga att han klart är den sötaste zombien jag sett (om man som 30+ får säga så om en så ung kille.. och det anser jag ju uppenbarligen att jag får eftersom jag just sa det)... men även om jag tycker mig minnas att jag läst positiva saker om filmen så kände jag att nej, den var inte min grej.

 

För mig kändes det som ännu en variant av "om du bara älskar honom tillräckligt så förvandlas grodan till en prins"-grejen. Skönheten och odjuret i en modern variant. Han är ju en snäll kille egentligen.. so what om han äter folk. Jo jag vet att filmen inte är så himla allvarligt menad, men det stör mig att sensmoralen i ganska många olika typer av filmer är densamma. Dum/farlig/mordisk/elak/våldsam/etc. kille blir förlåten för att han är snygg och förvandlas till snäll kille om tjejen bara älskar honom tillräckligt - och det är betraktat som äkta romantik.

Och jag tycker att det är ett farligt och ohälsosamt sätt att tänka kring romantik och ett dåligt budskap att pränta in i unga människor.

 

Men bortsett från den analysen så var väl filmen småtrivsam, helt ok skådespelarprestationer, lite kul med en film ur zombieperspektiv och killens tomma blick påminde mig om min ena katt.

 

HejBlekk har börjat med ett inslag som hon kallar Hej Feminist, som ni kan kolla in här.

Eftersom jag spenderat dagen med att köra saker till tippen och sedan vältra mig i min egen trötthet så kommer inte många kloka tankar att passera denna hjärna och vidare ut i denna blogg idag - så jag väljer att kapa hennes intervju rakt av och bara ställa frågorna till mig själv.

(Saker jag borde göra istället: städa, göra jobbgrejer, gå promenad.... men, nej.)

 

Hej feminist! Beskriv dig själv med tre ord.
Smart, trött, nördig.

Om ditt liv filmatiserades, vilken genre skulle det vara och vem skulle spela dig? 
Jag tycker ju om effektfyllda actionfilmer, även om det skulle vara en rejäl utmaning för en filmskapare att göra action av mitt ganska händelselösa liv... men det är ju film så de kan ju hitte på lite. Och skall man ändå försköna verkligheten så tycker jag att Ellen Page kan spela mig. Hon är cool.

Vad tycker du är det bästa med feminism? 
I det stora hela är ju det bästa att den strävar efter ett bättre mer jämställd samhälle och är fyllt av goda värderingar om allas lika värde och individens frihet att vara sig själv. På det mer personliga planet tycker jag att det bästa med feminismen är att den får mig att lära mig saker, ifrågasätta, utvecklas och analysera... och att jag får kontakt med andra smarta kvinnor (och män).

Har du något klokt råd till ditt 15-åriga jag? 
Bara fortsätt att köra ditt race...

Vilken tycker du är den viktigaste feministiska frågan?
Jag brinner lite extra för HBTQ-frågor och genusfrågor, då båda handlar om människors rättighet att få vara som de är och att accepteras som de är.

Vilken låt lyssnar du på mest frekvent? 
Det varierar väldigt mycket då jag är periodare, men kanske Shakespears Sisters I don´t care, Frank Sinatras My Way och Gloria Gaynors I am what I am.

Har du något bra ”feminism i vardagen”-tips?
Nej egentligen inte... Jag vet inte... Läs böcker och bloggar, hitta likasinnade att diskutera med, våga ifrågasätta saker i ditt liv. ... Typ.

Vilken mat skulle du aldrig ge upp?
Löksås... jag brukar ju äta potatis och fläsk till.. men det är löksåsen som är grejen. Jag äälskar min löksås.

Om du var en superhjälte, vilka superkrafter skulle du då ha?
Kunna göra de sjuka friska igen. Helande kraft alltså.

Har du någon feministisk förebild?
Jag vet inte... Det är nog mest andra feministiska bloggare som jag inspireras av, men jag vet inte om jag skulle använda ordet förebild. Har så svårt för förebilder då alla har åsikter/egenskaper som jag tycker om men också åsikter/egenskaper jag inte tycker om. Hade kunnar nämna många kvinnliga "förebilder" men just feministiska är svårare för då måste jag analysera lite mer och min hjärna hänger som sagt var inte med idag.

Är det något du vill tillägga eller något du bara MÅSTE FÅ SAGT?!
Eehhh.... *ekar tomt mellan skallväggarna och ett tumbleweed rullar längs hjärnstammen*