Knyttet - kort men tjock

Tänk vad lite sol, lite värme och att vara ute kan göra för själen. Känns som jag varit ledig i evigheter fast det bara varit några dagar. Hampus har hunnit med så himla mycket i trädgården och jag och Nico har busat och gosat.

Tänk om det kunde vara såhär jämt. Om man hade orken och tiden att skapa kvalitetstid varje dag. Lättare sagt än gjort och så gnager det där dåliga mammasamvetet. Men skall nog inte gnagas för mycket med tanke på vilken glad unge man har, så något gör man väl rätt.

 

Idag har vi firat mammas födelsedag. Hipp hurra för henne <3. Nico tyckte det var väldigt kul att vara där och träffa folk. Sedan var det lite pysslande, sågande och städande innan middagen och när lillplutten somnar kommer min lillebror på besök.

Kommer ni ihåg den där spökhistorien man berättade som barn om en person som sitter i sitt kök och lägger ett pussel för att efter ett tag inse att pusslet föreställer personen själv, sittandes i sitt kök pusslandes, och när denne lägger sista biten så föreställer denna en galning i fönstret bakom personen som pusslar.

Jag tyckte den var skitläskig som barn, och den där galningen föreställde jag mig alltid lite som min man ser ut på alla bilderna nedan.. haha. Han gav sig sjutton på att hoppa fram och se ut som en tokig på varje bild som Nico tog på sig själv iklädd sina nya solglasögon.

 

Nico kör lite det där Alfons Åberg-stuket när han skall sova... Jag skall bara... Men eftersom han inte kan säga just de orden så kör han med att han vill ha youghurt. Han vet att han inte får leka och så vidare, men har innan märkt att jag har svårt att säga nej om han hävdar att han är hungrig. Nu har jag dock satt stopp för detta, för de senaste gångerna har han tagit en halv, eller en, sked på sin höjd och sedan vill han inte ha. Så det är enbart ett sätt att vinna tid på.

 

Idag vet jag till exempel att han omöjligt kan vara hungrig. Han tvärdäckade när vi hade varit ute så mycket och sov fram tills middagen som då blev ganska sent. Först skulle han inte vakna och äta alls tyckte han, och satt på sin stol och tjurade. Sedan åt han, och åt och åt... Var riktigt kul med tanke på hur han kan peta i maten. Men det var en riktig vuxenportion med spaggethi och köttfärssås, plus majs och gurka.

 

Kul att se hur glad han var av att vara ute och röja och hur gott han sov sedan. Imorgon blir det repris, förutom den tid vi kommer spendera på kalas hos mamma så kommer det mesta av tiden att gå till att fortsätta röjningen i trädgården. Just nu mest Hampus som sliter dock medan jag passar barnet som gärna rusar ut på gata eller nerför trappor om han får chansen.

Och när de tre fällda träden är borta från tomten så skall två till träd och ett antal buskar ner också. När det är klart är det dags att införskaffa Nicos lekplats. Gungor, sandlåda och torn med rutschkana skall det bli, och så en pool till sommaren.

 

Nu skall jag fortsätta försöka få liten att sova. En sak får man ju säga att hans tjat om youghurt i alla fall innebär lite omväxling från hans ständiga: nää äää. Nu är det istället: joo ooo, man hör innefrån hans tält.

Nico vägrade klä ut sig till påskkärring vilket han visade genom att gömma sig ett hörn och skika neeeeeej, så han slapp. Men vi tog vagnen och promenerade iväg och delade ut teckningar till några av de äldre släktingarna. Nico fick lite godis och en mjukiskatt och var väldigt nöjd. Sedan gick vi en stund till hans mormor och morfar vilket gjorde honom ännu mer nöjd, speciellt då det fanns påskägg där med. Jag passade på att äta supergoda rester efter deras lilla bjudning igår och så var även jag nöjd.

 

När vi kom hem höll Hampus på att såga träd och greja och Nico ville vara med ute, så blev att vi stannade ute i en och en halv timme. Jag stod och bet mig i tungan och försökte tänka på att barn måste få utforska medan Nico rusade runt på tomten som en galning och klättrade, föll och klättrade ännu mer. Han jagade katten, tog sig över stockar och murar samt hade lite middagsbjudning på en stubbe. Riktigt lycklig var han och jag tänkte att det är så härligt att bo så här på landet med stor härlig tomt som han kan röja runt på.

Måste dock verkligen bygga staket och grind runt källarnedgången som han var på väg att springa i full fart utför i sin jakt på katten.

 

Nico  blev glatt överraskad när han fick påskägg på morgonen. Det innehöll några gelehallon, två mini kexchoklad, en tablettask, en liten bok och massa djungeldjur. Han började omedelbart jämföra djuren med de i hans pekbok på ipaden :)

 

En bekant skrev på fb att hennes dotter sagt att hon trodde att det hette långfredag för att man måste hinna med så mycket den dagen, och det tyckte jag var en väldigt bra teori. Vi har verkligen haft fullt upp idag.

 

Först skulle vi påskpyssla. Nico lyckades måla sina kläder och i sitt hår men var i övrigt inte speciellt intresserad av själva pysslandet utan det var mest jag som fick pyssla medan han såg på. Två toapapperskycklingar blev det i alla fall och Nico hjälpte till lite med att måla gult och klistra på ögon. Fjädrar tycker han är äckligt så han vägrade ta i dem utan fick rysningar :)

 

Påskpysslet ligger redo att tas fram imorgon. Påskägg med innehåll i bilen (tar jag in det lär han hitta det). Ägg införskaffat. Känner mig redo för påsken trots att vi inte pyntat det minsta. Tanken på att jag kommer få packa och stuva som fasen inför renoveringen gör att jag drar mig för alla inköp just nu.

 

Affären var hel proppfull med folk. Fick mig att undra om de antingen tror att all världens affärer kommer hålla stängt under hela helgen så de måste bunkra, eller om alla andra har en plan på att vara stupfulla hela helgen så att de omöjligt kan lämna sin bostad.

Själv tar jag mig några små cider idag, för att fira in ledigheten, men inte så jag blir full för jag måste ju vara fit for pyssel imorgon.

 

Nico har i alla fall varit sötast av alla idag. Bara sådär helt go. Dock funkar inte klistermärken för att få tänderna att borstas mer. Men det funkade att låta honom titta i en spegel när han gjorde det.

 

 

Nu hoppas jag sonen somnar snart så jag och maken kan se massa avsnitt av QI och slappa.

 

Btw... det ligger massa stora träd i trädgården nu.. så man måste klättra upp i berget och ner igen för att komma till dörren. Mindre kul.

 

Igår var det föräldrakurs igen. Tyvärr var en del borta så vi var bara fem föräldrar, men var bra och trevligt ändå. Kände att jag när man var så få dock tog en satans massa plats. Jag har en förmåga att verkligen babbla på... mycket... hela tiden.

 

Denna gång togs det upp lite olika saker. Bland annat handlade det om att öka barnets självständighet genom att ge det olika valmöjligheter. Typ, vill du ha denna eller denna tröjan på dig. Jag kan känna att jag i många avseenden ger Nico för mycket valmöjligheter. Han väljer ofta fritt när och vad han vill äta, vilken av sina tusentals (överdrift) filmer han vill se, och så vidare. Så vad gäller maten skall jag dra ner på det genom att börja ställa fram den mat vi äter med lite extra tillägg (eftersom han äter så lite av det vi äter) och så får han ta själv av det jag valt, men inte helt fritt välja vad han skall äta av allt som finns i kyl/frys. Dock skall han få börja vara med mer i andra situationer och välja, typ välja mellan två tröjor på morgonen och vara med och välja frukt och youghurt i affären.

Testade det med att han fick välja tröja imorse men han verkade inte riktigt fatta ens vad det var jag ville så det tog ett tag.

 

Detta hängde ju ihop lite med en annan sak vi talade om, vilket var att göra barnets delaktig i vardagssysslor och på det sättet skapa gemenskap. Jag skall som sagt försöka göra honom mer delaktig när vi handlar och jag har försökt få med honom mer när man lagar mat och sådant. Dock är han oftast intresserad i två sekunder och sedan vill han inte mer. Men det kanske kommer.

 

Sedan pratade också lite om att komma ihåg att uttrycka sin kärlek till barnet, och det tycker jag att jag ofta gör.

Slutligen var det ett litet tema om rutiner, och att det är bra för barn att ha detta. Vi har nog rutiner på ett sätt. Vissa saker vi gör på samma sätt och så, men vi kan också vara ganska ostrukturerade och en del rutiner behöver förbättras. Speciellt de på morgonen. Sedan är ju Nico sådan att mn inte skall introducera en rutin om man int är beredd att göra så för alltid typ, för han blir galen om man förändrar vissa saker.

 

Vi pratade en hel del om förra veckans "läxa" också och hur det gått. Det svåra med att säga att han är duktig hela tiden bland annat.

Dock har vi jobbat en del på att få honom mer självständig i vissa avseenden och han tar nu av sig ytterkläderna själv och tar på sig en del av dem. Var ju liksom inte så att han inte kunde innan utan han fick bara inte chansen.

 

Så som vanligt var det kul att vara där och det känns tråkigt att det bara är två gånger kvar. Hade gärna gått mer.

 

Med tanke på rubriken så nej, jag har inte förlorat förståndet eller tror att folk inte vet vad en barnvagn är..haha.. jag kom bara att tänka på Galenskaparnas gamla låt "Pål har köpt en badboll, en boll speciellt för bad".

 

Min mamma gjorde mig nämligen uppmärksam på en annons på nätet om en kvinna i närheten som sålde en Emmaljunga Scooter i skitbra skick för bara 500 spänn. Vilket fynd! Eftersom den sittvagn vi har är alldeles för ynklig för att klara att gå på annat än helt slätt underlag och inte är så sov-vänlig (och jag spillde ut en hel burk målarfärg i vår gamla Brio - klantigt!) så har vi behövt ha en vagn för de gånger vi vill gå på längre promenader eller ha med Nico på stan etc. Så snabbt som ögat skickade jag både mail och sms och hann först, vilket var en sabla tur eftersom telefonen tydligen gått varm hemma hos denna kvinna.

Igår åkte vi och tittade på den och köpte den på stört. Är så himla nöjd.

 

Denna artikel i Aftonbladet idag blev grogunden för att en hel del människor började spy galla över alla lärare med kommentarer såsom att de är korkade (då baserat på att man inte behöver prestera speciellt bra på högskoleprovet för att komma in på utbildningen) och att lärare är allmänt slappa och gnälliga som  vill ha högre lön fast de jobbar så lite och har så långa lov. Människor som tänker så bör komma ut i skolorna och ta sig en liten titt tycker jag.

 

Jag är inte lärare men jag arbetar på en gymnasieskola och innan dess arbetade jag på en grundskola, och det finns få människor som jag ser slita så mycket som lärare. För de som tror att lärare liksom bara glider runt och har nån enstaka lektion om dagen eller så och sedan spenderar hela loven med att sola så kan jag informera om att förutom sina lektioner (som inte bara skall hållas utan också planeras) så sysslar en lärare också med att skapa prov, rätta prov, skriva individuella utvecklingsplaner för alla elever, ha utvecklingssamtal, tala med elever som behöver stöd eller mår dåligt, har pedagogiska möten med kollegor, ha arbetsplatsträffar, ha föräldramöten and so on i evighet. Mycket av detta får de göra på kvällar och helger, och när loven närmar sig är varenda lärare helt jäkla slut. Vilket innebär att förutom att de såklart skall ha rätten att kompa ut allt de jobbat extra så behöver de fasen få vila lite och också ha ett liv. Och jag lovar,  om man skall kunna fungera som lärare så kan man inte vara helt pantad.

 

Anledningen till att man inte behöver ha mer på högskoleprovet är antagligen eftersom så få söker till lärarutbildningen, då det är ett satans otacksamt jobb på många sätt. De sliter som fasen för låg lön, otacksamma elever (inte alla såklart) och sedan får de bara skit i media och av allmänheten.

Jag har själv hållt i lektioner och det är inte alltid så lätt och kul när man planerat och planerat för att få det bra och så är det en tredjedel av klassen som lyssnar medan resten skiter i en och gör annat.

Dock vill jag inte avskräcka frn att bli lärare för har man rätt resurser och får en bra kontakt med sina elever så är det såklart väldigt givande att kunna förmedla kunskap och bidra till utveckling.

Men istället för att kasta skit på lärarna så skulle jag gärna se att de fick bättre löner och framför allt att skolorna fick ökade resurser. För det är med ökade resurser som man kan se skillnad i elevernas resultat - det beror sällan på den enskilde läraren. Helt enkelt för att en ensam lärare omöjligt kan tillgodose en hel skolklass olika behov.

 

Tack fö rmig.

Det är egentligen helt sjukt hur en (jag) påverkas av solen. Från att ha känt mig allmänt nedstämd, trött och stressad så känner jag mig glad, pigg och motiverad - allt på grund av att solen lyser. Det är i de stunderna man tänker att Sverige är ju allt bra ändå för längtan gör våren och sommaren så mycket mer speciell - och sedan tänker jag att bullshit för hur kul är det att deppa halva året bara för att sommaren skall kännas mer speciell.

Men kommer ju ändå aldrig lämna detta landet... med tanke på att jag inte ens klarar av att lämna denna ö. Hemmakär är väl bara förnamnet.

 

Idag fick Nico stanna hemma med mig och ta en mysdag. Kändes att han behövde det. Dock inte helt praktiskt egentligen då jag har massor att göra. Inget spännande utan bara vardagliga saker som att betala räkningar, plocka upp tvätt, städa, dra ris i trädgården och boka klipptid till Nico and so on.

Hade hoppats hinna med något han kan tycka är kul också, men just nu roar han sig själv ganska bra genom att leka med sina Toystory-figurer.

Vad gör man när ens barn typ mobbar ut den ena föräldern?

Det är ju inte alls så att Nico tycker illa om sin pappa, tvärtom så är han i många lägen verkligen pappas pojke. Han älskar att vara ute och greja med Hampus och hämtar honom ofta för att de skall leka och busa. Finns knappt något han gillar mer än när de två röjer loss totalt. Dessutom blir han ju ledsen om Hampus går och om man är ute alla tre är han noga med att alla går i samlad trupp.

Dock är han väldigt selektiv med när Hampus duger och kan vara riktigt taskig. Vägra ge kramar just till honom, vråla och skrika om Hampus kommer in i ett rum eller kommer när honom. När Hampus säger hej när vi kommer hem kan Nico vråla: NEEEJ, tillbaka. Känns inte som ett ok beteende.

 

Vi har försökt ignorera det så det skall gå över. Vi har försökt förklara hur det känns när någon gör så. Vi har försökt genom att bli arga. Känns dock inte som om något fungerar. Jag vet ju inte hur Hampus känner men jag hade fan blivit ledsen av att bli behandlad så.

 

Just idag var dock Nico på ilsket humör överlag, eller ja inte mot min mamma då. Hon hämtade honom på dagis och körde hem honom. Nico hade dock vänt i dörren och vrålat: Nej! och gått tillbaka till hennes bil. Så han fick följa med henne hem. När jag sedan skulle hämta honom där var han visserligen glad att jag kom men inte att han ville hem. Fick lirka och hålla på för att få med honom i bilen, och sedan vägrade han gå ur den när vi kom hem för han ville till McDonalds... så blev ett himla liv. Sedan gick han stampandes uppför plattgången hemma samtidigt som han utbrast i små ilskna vrål då och då. Och så skrek han som sagt var åt Hampus så fort han såg honom samt flög på honom och bet honom. Då blev jag riktigt förbannad och sa till på skarpen och då grät han och tyckte att det var vi som var dumma. Efter det var det mest sura miner och gnäll (även om han gosade en liten stund med mig, vilket han avslutade med att bita mig) tills han skulle sova. Kanske var han trött dock för han gick väldigt villigt och la sig och somnade på fem minuter.

 

Han brukar ju vara så go och glad så man blir lite oroad när man haft några så här arga dagar. Man undrar om han kan må dåligt på något sätt. Samtidigt som man blir arg och nästan vill skälla på honom ibland så får man  dåligt samvete och oroar sig för att han är arg på oss för att han måste gå till dagis fast han inte vill. Börjar rannsaka sig själv om man gör något fel.

Min bror tog bland annat upp att kanske han blir frustrerad över att han blir tilltalad som en bebis eftersom han inte kan prata, fast han förstår väldigt mycket mer än han kan säga. Jag vet inte. Men det är väldigt ledsamt och oroande. Jag vill ju att min glada goa unge skall vara just min glada goa unge (fast det är klart, alla skall väl ha rätt att ha dåliga dagar och vara förbannade ibland också).

Som barn älskade jag när vi pysslade tillsammans med mamma vid olika högtider (och även däremellan) och vill gärna att Nico skall få uppleva det. Dock är jag ju inte så bra på traditioner och på att planera, och så är ju Nico inte speciellt intresserad av komplicerade saker som tar för lång tid. Så har nu letat upp lite påskpyssel som jag tror kan vara lagom avancerat för hans, och min, smak.

 

Det jag tror vi skall försöka oss på är:

Är det bara jag (nej, såklart inte) som blir deprimerad av att läsa nyheterna? Det känns som om det bara är homofobi, rasism, sexism och barn som far illa. Varje dag läser jag och varje dag känner jag att detta är ju inte den värld jag vill vara en del av. Ibland vill man bara gömma sig ute i skogen och ta avstånd från hela samhället.

 

Ofta försöker jag lugna mig själv genom att intala mig att all skit sker långt borta, på andra sidan haven, att det liksom inte når mig... fast det är ju såklart lika hemskt ändå, men då får jag i alla fall en liten fristad från hemskheterna... Men så läser man eller hör man saker som raserar allt det. Som indelning efter ursprung på bussar, ambulanser som inte vill ta med invandrarpojke eller mannen som upprördes över att hans son höll en annan pojke i handen på dagis. Och plötsligt rämnar försvaren. Eländet når ända fram.

 

Skall det vara så här!?, vill jag skrika och kasta hela världen i en blå soptunna.

Jag satt och slösurfade lite på Bluebox.se och hittade ett och annat jag hade velat införskaffa..

 

Att ha barn är en sådan ständig läroprocess. Ibland känns det som jag lär mer av honom än han av mig. Framför allt lär man känna sitt barn och inser vad som fungerar i kommunikationen med just den individen.

 

Idag gick lämningen på dagis mycket bättre, kanske just för att jag lärt mig något. Jag insåg nämligen härom dagen att jag ofta svarar Nico utifrån vad jag gissar vad han vill, men att jag kanske ofta gissar fel.

Ofta när vi kör förbi infarten till mina föräldrars hur så säger Nico: Titta mommo moffa

Innan har jag alltid svarat att: Nej, vi skall inte till dem nu.

Och så har han blivit väldigt upprörd och det blir massa tjafs. Men så bestämde jag mig för att bara kommentera på det han faktiskt säger och inte tolka in mer. Så sist han sa så, så sa jag bara: Ja titta där är mormor och morfars hus.

Och så var det inget mer med det.

 

Så samma sak när vi skulle till dagis idag. Jag la stämningen först genom glatt sjungande och när vi passerade affären och Nico började peka och säga titta, så sa jag inte som jag brukar att vi ska inte handla nu, utan jag svarade bara: Ja titta där ligger ju affären. Där jobbar ju din morbror...... and so on.

Gick hur bra som helst ch han gick glatt med in på dagis. Lite blyg blev han dock först men så blev han lockad med att hjälpa till att ta ner stolarna från borden och så var allt toppen.

 

Kanske handlar det om att lära sig lyssna på vad som faktiskt sägs och inte tolka in sitt eget i det hela. Fan jag hade väl också blivit frustrerad och arg av att få goddag yxskaft-svar hela tiden.

 

Det har ju stått en del i tidningarna det senaste, och har även läst en del om det på olika bloggar, om det där med att önska ett visst kön på sitt barn. Jag vet inte jag. Utan att kunna definiera det riktigt så känns det bara så fel. Och jag kan inte låta bli att undra hur det känns för de barn som kanske läser eller hör talas om detta, om de undrar om deras föräldrar var besvikna.

Man skall väl vara tacksam om man får ett frisk barn över huvudtaget. Sedan är det klart att folk har rätt att drömma och fantisera, men just vad gäller detta så känner jag kanske att man kan hålla det för sig själv.

 

Dessutom känns det i många fall som dessa önskningar om ett speciellt kön handlar just om de föreställningarna man har om kön. Att man tror att man lättare skall förstå ett barn som har samma kön som en själv, eller att man har lättare att dela intressen med ett barn av samma kön. Och det tror jag inte alls stämmer. Det beror ju helt på individen.

 

Innan Nico föddes fick jag ett tag för mig att jag väntade en flicka och när jag fick veta att så inte var fallet så var jag i det närmaste chockad då min övertygelse varit så stark, men jag var inte besviken. Jag brydde mig faktiskt inte direkt om könet alls. Båda könen hade sina tjusningar - också kopplat till mina egna föreställningar och fördomar såklart. Hade fått för mig att pojkar är enklare då deras tonårstid tycks något mindre turbulent och utan pms medan det har en slags barnslig tjusning att köpa klänningar vilket säkert är en kvarleva från leka-med-dockor-tiden.

 

Om jag skulle få ett barn till hade jag inte heller direkt brytt mig. Kanske hade det varit kul att få en dotter. Inte för att detta skulle vara bättre på något sätt utan bara för att få ha upplevt hur det är att ha både en son och en dotter.

Efter att ha inlett dagen med ett långt besök hos mamma och pappa så tog vi och grejade i trädgården. Vi har en hel del buskar i trädgården som vi inte vill ha där samt en del ris från tidigare röjningar som blivit liggandes.

Så hampus tog tigersågen och började såga medan jag och Nico släpade ris. Fungerade bra tills dess att Nico tröttnade.

 

Så nu är en hel del borta, men en hel del släpande och röjande kvarstår. Var härligt att vara ute och röra lite på sig i alla fall.

Brukar inte se Skavlan, eftersom vi inte har tv, men råkade på detta klipp på YouTube. Nu är det visserligen klippt i det men jag utgår ifrån att han faktiskt menar vad han säger... och jag mår lite illa. Eller inte bara lite.

 

Bo Rothstein är en av dem som kritiserar Maria Svelands bok, och det gör han bland annat i denna artikel. Nu är jag inte tillräckligt insatt för att kunna avgöra varken bu eller bä i denna fråga. Vem av dem som har rätt kanske jag genom lite efterforskning skulle kunna skapa mig en bättre åsikt kring, men det orkar jag inte i nuläget.

 

Min poäng är istället att jag anser att det är viktigt att ta del av båda sidor i en debatt och inte ta allt en part säger för sanning, oavsett om man anser att personen skrivit/sagt bra saker tidigare eller om man tycker om personen av annan anledning - och framför allt inte enbart baserat på att någon är kvinna/feminist.

Maria Sveland har mycket vettigt att säga och det är bra att någon vågar ta upp även de mer obekväma frågorna, men jag ogillar när man på något sätt får det till att man måste hålla med alla andra feminister i alla lägen för att få kalla sig feminist, och att forskning beträffande genus skulle få någon slags gräddfil gentemot annan forskning.

 

Om det Bo Rothstein skriver är sant, vilket för den som orkar borde vara lätt att granska genom att läsa de rapporter som finns i frågan, så tycker jag inte att man kan försvara någon som kallar sig forskare om denne manipulerar data eller häver ur sig ogrundade påståenden som andra förväntas ta för sanning utan vetenskapliga belägg. Det är inte så akademisk forskning skall fungera.

Jag anser att genusforskning är otroligt viktig och bör bedrivas i stor omfattning, men då det är ett så omdebatterat ämne som man vet kommer granskas noga av motståndare, så är det extra viktigt att denna bedrivs på ett korrekt sätt. Och om en forskare inom ämnet inte klarar av detta utan istället försöker använda forskningen som alibi för att oavsett vad insamlad data visar ändå försöka styrka de antaganden denne gjort redan från början då skall denne plockas bort från forskningen, och inte skyddas, oavsett hur goda avsikterna var.

För att skydda någon på det sättet gynnar inte den feministiska rörelsen utan skadar den.

 

Om någon skulle ha läst utredningen av Eva Lundgrens forskning eller har tagit del av hennes rådata och tycker att Maria Sveland har rätt i sitt påstående att hon är utsatt för en komplott så dela gärna med er av detta.

Jag säger alltså inte att jag sitter inne med sanningen här utan säger bara att om Bo Rothstein har rätt så tycker jag som ovan.

Mitt i all feminism och allt genus och all politik som jag nu kastat in här i bloggen så kommer jag ju såklart också skriva om mina helt vanliga dagar med min ovanligt underbara son :)

 

Idag har varit en ganska lugn dag då hans käre fader var lite sådära bakis efter sin AW. Och då krävs pizza. Så efter att Nico inlett dagen med att dansa någon slags krabbdans (tänk Loreens danssteg åt sidan) i sängen i kobination med hopp och hysteriskt fnittrande så drog han och jag iväg och inhandlade pizza till oss vuxna och en HappyMeal till Nico. Alla var glada.

 

Sedan har det setts film, mysts, pusslats och busats i lagoma doser. Nico har varit på väldigt glatt humör, även om han nämner mormor och morfar minst en gång i kvarten, och flugit på mig och pussat (ibland bitit på kärleksfullt sätt) mig, kittlat mig och försökt skrämma mig genom att vara ett monster som vrålar åt mig. Han har även hjälpt mig diskat och gått på toaletten (fast han gör liksom inget där, bara sitter).

 

Så en avslappnad och skön lördag men bara glada miner.

Idag satt jag och såg ett äldre avsnitt av FeministFrequensy på YouTube som handlar om hur man i serien Glee har skådespelerskor som är mellan 20 och 30 år som spelar tonåringar, och att tidningen GQ sedan publicerar nästan pornografiska bilder med samma skådespelare. Trots att de egentligen alltså inte är tonåringar så skapar detta en sexualisering av unga flickor, då de är kända för allmänheten som tonåringar och det också är tonåringar som identifierar sig med dem.

 

 

När jag såg detta så kom jag att tänka på BLEKK Michaelas väldigt bra blogginlägg/artikel om liknande ämne, dvs. hur den oskuldsfulla, barnsliga flickan idealiseras och unga människor sexualiseras i reklamsyfte.

Artikeln i sin helhet kan ni läsa här.

 

Anita (FeministFrequency) tar upp något som jag tycker är väldigt viktigt i sammanhanget och som är avgörande för att vi skall kunna identifiera och reagera mot denna negativa sexualisering, utan att ta ifrån unga deras rätt till en egen sexualitet: och det är skillnaden mellan begreppen sexualisering och sexualitet.

 

Sexualisering gör människor till objekt. Flickorna man kan se på bild i Michaelas blogginlägg poserar inte på detta avklädda eller provokativa sätt för sin egen sexualitets skull. De gör detta enbart för åskådaren. De är passiva objekt som enbart finns till för andras (eventuella) njutning. Och som både Michaela och Anita nämner på olika sätt så skapar detta en känsla av att en kvinnas värde sitter i hennes förmåga att vara sexuellt attraktiv.

 

Sexualitet är däremot en förmåga att känna och uttrycka sexuella känlor och sexuell lust. Det är något som finns för ens egen skull, inte för någon annan. Att vara ett subjekt där ens egna känslor och önskningar är de som är viktiga. Att unga människor har rätten till en sexualitet tycker jag är något viktigt, även om detta inte är en självklar rätt (speciellt inte i många andra länder som t.ex. USA) då många anser att unga framför allt skall få veta risker med sexualitet och uppmanas till avhållsamhet. 

 

Genom att försöka förtrycka ungas sexualitet samtidigt som unga i media sexualiseras så stjäl samhället sexualiteten från de unga och gör den till sin egen. Unga människor förvandlas från sexuella subjekt till sexuella objekt. Jag kan inte se hur någon kan anse detta vara positivt, och ändå har det gått så långt att det sker dagligen utan att vi ens lägger märke till det.

 

 

 

Så nu har jag tagit tag i saken och reggat mig hos Bloglovin så jag kan följa alla bloggar jag följer på ett enda ställe. När jag skulle söka på andra trevliga bloggar och skulle välja via kategori så blev jag dock lite besviken. Är det bara jag som tycker att Bloglovin har ganska trista kategorier, eller har jag missat något?

 

Dessa är de som finns vad jag kan se:

Konst

Skönhet

Design

DIY och hantverk

Underhållning

Familj

Mode

Film, musik & böcker

Fitness

Mat & Dryck

Heminredning

Mode man

Övrigt

Personligt

Foto

Streetstyle

Resor

Bröllop

 

Hmmm... inget politik, feminism, genus, hbtq.... inget skoj alls i kategoriväg

På Schmenus blogg kan man se bilden nedan som visar resultatet efter en studie i USA.

 

För ett tag sedan såg jag denna YouTube-video med Bianca Kronlöf och tyckte att den var riktigt rolig, samt såklart med ett viktigt budskap. Kände själv att det fanns en hel del sitauationer man upplevt då man skulle velat sjunga den sången.

 

 

Nu läste jag en artikel om den i DN vilket fick mig att gå in och kolla på den igen och observerade då alla kommentarer, och hjälp vad mörkrädd man blev.

Först var det ju de klassiska nedtryckande och förlöjligande kommentarerna som alltid dyker upp när en kvinna tar plats och säger ifrån, som kommenterar utseende och IQ-nivå. Hemskt nog är man ju så van vid denna typ av hat att jag mer reagerade på alla de kommentarer som hävdade att de inte trodde på historien eftersom "vita män inte gör så"... OMG... snacka om att vara blåögda på mer än ett sätt.

Kvinnoförtryck och sexism är inte ett invandrarproblem, även om det inom vissa minoriteter tar sig ett uttryck vi inte är vana vid och därmed lägger märke till mer samt att vissa invandrare kommer från platser där kvinnornas frigörelse inte kommit lika långt. Vita män är dock långt ifrån fläckfria och om man tror det så... ja då vet jag inte vad man gjort... blundat?

 

Jag kan då berätta att jag växt upp på landsbygden där antalet invandrare gick att räkna på fingrarna, och trots detta... hör och häpna... har jag hört både det ena och det andra sägas om och till mig, och har råkat ut för både det ena och det andra. Låt oss titta lite på det hela:

* Främmande män (plural) som tagit på mig bröst/rumpa/skrev när de gått förbi på krogen = vita män

* Främmande män som kallat mig fitta/hora när jag protesterat mot ovanstående = vita män

* Män (plural) som använt fysisk styrka för att genomföra sexuell aktivitet mot min vilja = vita män

* Män som ansåg att ovanstående var ok eftersom "jag sett ut som jag ville ha sex" = vita män

* Män (plural) som passat på att ta på mig under kläderna när jag somnat på fest hos vänner = vita män

* Män som oförtående blivit förnärmade när jag blivit förbannad för ovanstående när jag vaknat = vita män

* Man som lagt sin hand på mitt lår när jag somnat på bussen = vit man

* Läkare som frågat om han får genomföra "gynundersökning för skoj skull" = vit man

 

Och detta är bara ett litet urval av vad vita män tagit sig friheten till. Mitt starkaste minne av invandrarmän är det då en hel bil full av invandrarmän plockade upp mig då jag var ung och berusad och liftade, och som spenderade hela vägen hem med att läxa upp mig för mitt risktagande beteende, berättade för mig och allt hemskt jag kunde råkat ut för och fick mig lova att aldrig hoppa in i en bil med främmande män igen. Omtänksamma och vänliga.

 

Nu säger jag inte att alla vita män är svin som gör/säger sådant, lång ifrån, men att tro att det inte sker är ju bara skrattretande naivt.

 

Satt och tänkte på bechdeltestet applicerat på barnfilmer som Nico ser. Jag har tagit upp det testet innan men som en snabb reminder så är det alltså ett test som innebär att en film klarar testet om den innehåller minst två namngivna kvnnor/tjejer som pratar med varandra om annat än killar/män.

Hemskt nog inser jag att trots att Nico ser en hel del film, han gillar variation, så är det ytterst få som klarar testet. En hel del Astrid Lindgren-filmer gör det ju dock (Bla. Saltkråkan, Barna i Bullerbyn, Lotta på bråkmakargatan, Madicken, Pippi Långstrump) men av hans andra filmer kommer jag bara på en enda just nu: Dumma mej.

Nicke Nyfiken som han tycker mycket om just nu innehåller ju knappt en enda kvinna. Den enda kvinna jag på rak arm kommer på som har varit med i Nicke Nyfiken är ju dock arkeolog/forskare som bygger gökur som hobby så det är ju i alla fall något.

 

Finner det, som jag nämnt tidigare, så himla störande att majoriteten av barnfilmer är så himla könsstereotypa och oftast innehåller ett gäng killar med en enda tjej med (om ens någon). Heteronormativt som fasen är det dessutom alltid. Vad gäller barnfilm som produceras i USA så lär vi ju inte så någon förbättring de närmaste 100 åren dessutom.

 

 

 

Av någon anledning älskar jag den rubriken... eller boktiteln rättare sagt. Vet inte varför men från allra första gången jag hörde orden (från pappa tror jag av någon anledning) så har de liksom fastnat i huvudet. Är något tilltalande med dem.

 

I alla fall, efter en föga händelserik dag på jobbet så chillar jag nu med sonen. Hampus är på AW med sitt jobb så jag och Nico myser tillsammans. Blev McDonalds-mat med tillhörande jubel, och snacks. Av någon skum anledning så är det alltid mest avslappnat när Nico är ensam med bara en av oss. Undrar om vi är annorlunda på egen hand utan att vi tänker på det? Nico är mycket gosigare och pussigare när man är ensam med honom och jag kan komma på mig själv med att behandla honom "större", alltså jag pratar mer med honom som en vuxen och det funkar bättre. Varför är jag inte sådan alltid med honom? Skumt egentligen.

 

Hade först planerat att Nico skulle få somna i vår kväll ikväll men nu vet jag inte... Han är så sprallig idag att jag inte vet om han kommer kunna vava ner här inne, och vi har ingen rullgardin och det är lite för ljust här inne vid Nicos läggdags. Verkligen intressant för andra att läsa detta känner jag.

 

Är det bara jag som känner att denna blogg har börjat kännas lite schizo? Känns så svårt att varva mina vanliga "detta har jag gjort idag"-inlägg och "Nico"-inlägg med de mer feministiska, politiska och allvarsamma inläggen. Men det kanske är bra på ett sätt. Att variera sig och visa på att man är lite mer än enbart mamma. Att man faktiskt tänker och tycker saker.

 

I och för sig spelar det ju föga roll med tanke på att så få läser denna blogg. Passar mig visserligen bra då jag inte är så bra varken på att tänka innan jag skriver eller på att ta kritik, så hade många börjat läsa och, ve och fasa, kanske kritisera det jag skriver hade jag väl fått ett mindre sammanbrott.

 

Nu skall jag bara ta det slappt en halvtimme inna jag skall försöka få plutten att somna, i sitt tält, och sedan skall jag kolla på porr... hahaha.. nej jag skoja bara. Jag skall se på Criminal Minds.

Moralfjant skrev ett väldigt bra inlägg om hur våldtäktsoffer förväntas reagera och att man på något sätt förväntas må dåligt för evigt. Att ens liv är förstört, som om det enda viktiga man hade satt mellan benen och det kunde förstöras av en våldtäkt.

 

Läs inlägget själva här för det är många kloka ord. Bland annat detta citat:

Helt underbar pysselvideo som lär oss hur man gör små kycklingar att hänga i påskriset - gjorda av tamponger. Så himla fiffigt :)

 

Dags att deklarera. Får alltid lite ångest då man måste räkna så mycket. Jag hatar att räkna. Med tanke på vilken satans förlust vi gjorde när vi sålde vårt förra hus kanske det i år i alla fall kan bli trevligt när det väl blir dags att få pengar tillbaka.

 

Är det bara jag som blir helt yr i huvudet av deklarationen och som inte fattar nåt av ens de enklaste av skatteverkets beskrivningar?

Jag är en av dem som växte upp med och älskade lego. Min bror älskade lego. Alla älskade väl för fan lego, eller? Kille som tjej. Man kunde bygga vad som helst med hjälp av sin fantasi och man kunde sitta i timmar och skapa sina konstruktioner.

Man blir därför besviken då lego tycks ha tappat kollen helst på vad det var som gjorde lego speciellt. Nu är det ingen fri lek längre utan allt med manual och färdigbyggt, och tjejer och killar skall ha olika lego - i olika färg.

 

Denna besvikelse många känner vad gäller legos utveckling kan man bland annat se i denna artikel på Aftonbladet

En lite längre och intressant analys av lego kan man se i detta, det första av två, YouTubeklipp.

 

.

Jag såg detta klipp på Schmenus blogg, och det är värt att ta del av.

 

Alltså, det finns inte ord för hur förbannad man blir när man läser/hör om hur medierna i USA hanterar den vidriga våldtäkten på den stackars medvetslösa flickan som släpades runt mellan fester och utsattes för upprepade övergrepp. De knappt ens nämner offret och dennes lidande utan fokuserar helt och hållet på hur synd det är om förövarna och hur deras liv förstörts. WTF!!!???

Som sagt var, det finns inga ord...

 

Jag vet att det är ett känsligt ämne för vissa, men det finns verkligen få saker som gör mig mer irriterad än när människor använder uttrycket "du är den bästa förälder ditt barn kan ha". Om att man biologiskt sett är fast med de föräldrar man fått, men när man använder det sådär överslätande att ditt bästa är gott nog.... BULLSHIT! säger jag. Varför gör man så? Varför anser man att det är viktigare att se till att ingen förälder har dåligt samvete än att faktiskt påtala att man kan göra fel och vara skitkass förälder, så att de usla föräldrarna kan få en möjlighet att ta tag i saken och bli bättre. Jag anser att en liten dos dåligt samvete är bra för då rannsakar man sig själv och kan utvecklas.

Och det finns ju för i helvete massor av riktigt riktigt dåliga föräldrar. De som slår sina barn, utnyttjar sina barn, som utsätter dem för trauma på ett eller annat sätt, de som skiter i sina barn och sätter alkohol och droger framför sina barns välbefinnande. Är de verkligen de bästa föräldarna det barnet kunde ha? Eller har jag missuppfattat hela uttrycket. Innebär det mer your fucked för detta är de enda föräldrarna du har?

 

Jag har ju insett att folk blir mäkta provocerade av detta. Jag råkade nämligen dryfta denna åsikt i ett skolforum när jag studerade familjepsykologi och blev genast påhoppad av folk som ansåg att jag var för tvångssterilisering och att mina åsikter var som Hitlers (?!). Då skrev jag alltså precis som jag gjort ovan... och var plötsligt betraktad som människohatande nazi.

Så kan ju för att förekomma tankar som dessa nämna att jag inte promotar tvångssterilisering. Detta eftersom det i praktiken är väldigt svårt att veta vilka som kommer bli bra föräldrar och inte, och vem sjuttan skall komma och göra den bedömningen. Dock kan jag ju i teorin anse att alla, verkligen inte alla, bör bli föräldrar.

 

Sluta dalta med föräldrar dock tycker jag. Inte så att man vid minsta lilla misstag, typ att man råkar ryta till i onödan när man var trött, skall utbrista i ett nu har du gett men för livet, ett trauma som aldrig läker gaaaahh.., utan mer våga säga till när föräldrar gör något som inte är bra, uppmana till självreflektion och bättring istället för att klappa sig själv på axeln och tro att man är automatiskt bra bara för att man lyckats krysta ut ungen.

 

Barn vill bli älskade och vi tror att det räcker att vi gör det, men man måste se till att visa det också, och det är det inte alla som gör. Jag sitter i samtal med elever dagarna i ändan som pratar om att deras föräldrar inte älskar dem och så pratar man med föräldrarna och då säger de att de trodde att deras barn visste att de älskar det,m och så får man dem att tala med varandra och så blir allt bättre... en process som kan undvikas om man slutar tro att andra människor kan läsa ens tankar.

 

En på föräldrakursen uttryckte det väldigt bra förresten: Barn behöver märka att man njuter av dem. De behöver bli njutna av.

Westboro Baptist Church är ett jävla påfund. En liten kyrka i USA som sprider homohat, bland annat genom att genomföra hemska demonstrationer på homosexuellas begravningar.

Nu har en aktivist köpt huset mitt emot den kyrkan och målat det i pride-färger. Man kan läsa mer om det här på DN. Vilken underbar människa! Sådant gör mig glad :)

 

Jag till Nico: Du är världens bästa lilla barn och jag älskar dig såå mycket.

 

Nico: Mommo Moffa

 

Jag: Älskar du mormor och morfar?

 

Nico: Mmmm

 

Jo tack, det märks :)

Idag tog vi med Nico till vårdcentralen för att kolla hans hosta. Väntetid i evigheter, som vanligt (for real, skall man behöva vänta 50 min när man bokat en tid?!!). Nico spenderade tiden med att ligga på golvet och vråla att han ville till McDonalds... eller med hans ord "MaaKaa" (nästan som hans ord för macka men en annan betoning). Något han hade vrålat efter från det att vi svängde av i den korsning som åt ena hållet leder över bron och till McDonalds och åt andra hållet in mot öns centrum och vårdcentralen.

Efter läkarbesöket (som konstaterade "ja, hosta" och då vi fick hostmedicin) så tjatade han åter om det hela vägen till affären. Där kom han dock av sig då han fick en leksaksbuss och sedan blev han glad för att vi skulle hälsa på mormor och morfar.

När han lekt där någon timma så sa vi att vi skulle hem och han gick med på detta, vilket förvånade oss väldigt. En kort stund senare insåg vi att han gått med på det för att han fått för sig att vi skulle till McDonalds så då vrålade han om det hela vägen hem (hela 100 meter typ haha) och sedan höll han fast sig i bilen och vägrade komma ut för han ville åka dit. Men det fick han inte.

 

Nu känner jag att han kanske fått äta där lite för ofta det senaste.

Känner mig lite kass.

Nico hade tydligen inte haft en så bra dag på dagis. Han hade varit ledsen mycket och vägrat sova. Han var ledsen när han hämtades med och hade tydligen varit lite ledsen när de kom hem också.

När jag kom hem var han ganska glad men fick lätt små utbrott. Han fick dock hjälpa mig att diska lite vilket han tyckte var kul. Men något skumt var det. Han ville inte riktigt äta och var sådär lite trött och gosig. Hade röda utslag på ben och mage också. Låg på febergräns och så har han ju sin satans hosta. Så sammanfattningsvis känns det som han inte mår helt bra. Får se imorgon om han kan gå till dagis eller om Hampus får ha honom hemma.

Känns inte alls bra i magen att han börjat vara så negativ till dagis. Märker av en tydlig förändring i hans attityd till dagis och det känns som om det blivit så i samband med att det varit mycket vikarierande personal och ibland lite personalbrist då många varit sjuka och själva vabbat. Får hoppas att det går över.

 

Själv är jag seg men rätt ok. Fått diskat som sagt var, plockat upp tvätt, lagat middag och sedan sysslat lite med jobb. Nu skall jag bara slappa fram tills jag skall sova, vilket kan bli ganska snart.

 

För ovanlighetens skull bjussar jag på en ego-bild, för idag såg jag inte lika schleten ut som vanligt. Idag var jag nästan lite fin tyckte jag själv. Alltid trevligt att man kan ha sådana dagar.

 

Jag skulle gärna vilja ha något sådär klokt och genomtänkt att skriva. Något som ger den som läser en sådan där berömd "aha- upplevelse". Men nej, tyvärr. Jag har en liten lucka nu på jobbet och livet går liksom bara på tomgång.

Hade en gansk odramatisk dagislämning i morse även om han snyftade lite efter mormor.

 

Annars är jag mest nervös inför det där med att vi skall ha bankmöte i veckan angående vår renovering. Jag får alltid ångest inför stora beslut. Tänker alltid att jag skall göra fel och allt skall gå åt helvete. Men nu skall jag tänka positivt ta mig fan.

 

 

Jag har inte riktigt tid/ork att skriva massor just nu då jag ligger i sängen och myser tillsammans med min nya last, Häagen-Dazs Strawberry Cheesecake glass. Men till er som tycker om att titta på YouTube vill jag tips om två av mina favoritkanaler.

 

Den första är FeministFrequency som analyserar sexism och likande inom populärkultur på ett underhållande sätt.

För övrigt är det samma kanal som analyserat kvinnor inom datorspel, som jag länkat till tidigare.

 

Den andra är Cristina Rads kanal ZOMGitsCriss som främst handlar om ateism och religionskritik men även en del annat. Hon är väldigt påläst men också väldigt rolig.

 

 

Läs ej om du är känslig typ.

 

Men om man är väldigt liten så hjälper det inte så mycket om du bestämt dig för att börja gå på toa. Inte om du är utan blöja och har klättrat upp på din bokhylla och inte kan komma ner på egen hand när bajset kommer.

Då kanske du får panik och försöker stoppa upp det hela med händerna. Och så du panik och torkar av händerna på väggar och möbler som du kommer åt. Och kanske råkar trampa i bajset. Och försöker kasta bort det.

Och trots att mamma och pappa kommer jättesnabbt när du ropar så har du hunnit ställa till det rätt rejält och de får spendera ganska lång tid med att duscha dig, torka av och sanera halva ditt rum.

Det är inte lätt att vara liten.

 

Och det är rätt äckligt att vara den som får ta hand om skiten efteråt... så att säga.

Vi har ju skjutit fram potträning eftersom vi inte visste hur mycket Nico förstår av det man säger, och för att vi varit lata och tänkt att det kan vänta.

Dock tycks det som om Nico tar tag i den saken själv för plötsligt idag så drog han av byxor och blöja och gick och satte sig på toa.

Toppen när saker löser sig av sig självt :)

Jag såg denna artikel i tidningen och kom att tänka på den mycket intressanta dokumentären nedan. Sjukt egentligen hur mycket tv-spel jag spelade som barn och jag reflekterade aldrig över bristen på kvinnor i spelen eller på att de som fanns alltid var försvarslösa offer.

 

Kan även tipsa om att se de andra vlogginläggen i den kanalen då hon gör mycket intressant. Och sök även på henne på TED där hon talar om alla de vidriga påhopp och dödshot hon fick från gamers när hon gick ut med att hon ville göra denna dokumentären.

 

 

Kan börja med att skriva att om ni inte läst Michaela på BLEKK:s inlägg om maskulinitetsnormer, så bör ni göra det här. Ett väldigt klokt och välskrivet inlägg som problematiserar den syn på män och kvinnor som skildras i media, i detta fall är mycket hämtat från reklam. Hur män och kvinnor skildras på bild kan man ju också läsa mer om i andra inlägg på BLEKK men också hos genusfotografen.

Jag kommer inte skriva så mycket mer om just det de skriver om, för det gör de så mycket bättre än mig och Michaela har fått med så mycket viktigt i det hon skrivit.

 

Det jag reflekterat över, och irriterar mig på, är hur så många av de som kritiserar feminismen genom att dra argumentet "män råkar också ut för orättvisor inom olika områden" inte inser att de problemen också skapas av de normer som finns kring manligt och kvinnligt, och att om vi löste "det problem" som finns i samhället kring detta - så som feministerna vill - så skulle även de orättvisor som drabbar män minska/försvinna.

 

I de fall där män råkar ut för misshandel, i nära relationer eller på stan, så skulle de tas mer på allvar och problemet skulle belysas mer men på grund av rådande normer kring maskulinitet är det idag så att män sällan ses som offer (män skall vara stora, starka och ta hand om sig själva medan offer är svaga, klena och oförmögna till handling).

I vårdnadstvister skulle inte kvinnor ha övertaget längre om kvinnan inte var den som sågs som omvårdande och god medan mannen är en känslokall försörjare.

För att ta två exempel....

 

Även om det finns olika typer av problem och män och kvinnor särbehandlas på olika sätt (främst kvinnor får man ju säga) så kan man ofta se att det bottnar i exakt samma problematik, vilket är att vi genom våra normer tillskrivit de olika könen vissa specifika egenskaper oberoende av denne individs personlighet. Dessa egenskaper är till ens fördel i vissa sammanhang och tills en nackdel i andra. Om vi hade kunnat bekämpa dessa normer hade vi istället kunna "döma" människor baserat på hur de är, och inte enbart beroende på vilket kön de har.

Jag är ganska kass på att låta Nico testa saker själv. Jag är kanske lite av en curlingmorsa som tycker det går smidigast om jag gör allt, eller så är jag bara lat och vill vara tidseffektiv.

Dock är det ju så att de gånger han verkligen får försöka så kan han så mycket mer än vad jag trodde. Med lite hjälp och guidning kunde han faktiskt lägga ett 16-bitars pussel själv. Och pekade ut på Woody och Woodys häst efteråt, och häst är ett ord han sällan använder annars.

 

Boken vi köpte blev också synnerligen populär. Det var inte bara pop-up utan små flikar man kunde dra i så att figurerna gungar och åker kana och annat. Tydligen skall böcker vara interaktiva för att Nico skall finna dem intressanta.

 

Så med andra ord har han vaknat nu men han sov i flera timmar och jag hann jobba lite. Stör mig att jag måste lägga flera timmar varje helg på jobb för att hinna med.

 

Får se om vi skall ta och gå en liten promenad sedan. Beror på om jag har energi nog att orka den lååånga låånga tid det tar att förklara för ett upprört barn att hans mormor och morfar inte är hemma så vi inte kan gå dit. Vi bor vid skog och hav och kan gå i hur fin natur som helst, men så fort vi kommer ut så har han bara ett mål och det är att gå hem till dem :)

Jag inledde med att rookie-mistake. Jag parkerade så han såg McDonalds från bilen. Vilket innebar att han absolut inte gick med på att handla först. Och då meningen var att han skulle ha det trevligt så sa jag inte emot utan tänkte att det går ju bra.

Blev dock världens längsta McDonaldsbesök för när vi kom serverade de bara frukost fortfarande (var en kvart tidiga) så Nico fick ett Happy Meal med pannkakor. Han åt upp dem med viss besvikelse, men hoppade sedan ner och gick till disken och beordnade att få pommes. Så det fick han. Sedan hann han bara äta två innan han även gick och krävde en cheeseburgare. Vilket han fick. (Neej, jag kan säga nej, men det var "hans dag" idag så då får han det han vill ha). Så sammanlagt åt han en halv cheese, en liten påse pommes, tre morrötter och två pannkakor. Sedan var han nöjd.

Efter noga övervägande blir dagens utflykt till ICA MAXI i Kungälv. Vilket kombinerar mitt behov av att handla och det faktum att jag råkar tycka mycket om den affären samt Nicos önskan att åka bil och att det ligger en McDonalds nearby.

Nu sitter Nico och ser på underliga ryska (?) barnprogram på YouTube. Han älskar en serie om en liten gubbe som heter Pocoyo. Kanske är grekiskt förresten. Eller spanskt. Ni fattar hur språkbegåvad jag är..haha.

 

Imorgon har jag erbjudit Hampus att få en hel dag med egentid att göra vad han vill så jag skall hitta på något med Nico. Detta var något jag lovade innan jag visste att mamma och pappa är bortresta och morfar är sjuk så man inte jan hälsa på honom och mormor. Så nu vet jag inte alls vad jag skall ta och hitta på. Är så satans frusen också så har ingen lust att ta speciellt långa promenader.

Någon här i närheten som har förslag på vad man kan hitta på? Orkar inte åka ensam till Lekstaden och har ingen lust att åka skitlångt som in till stan (Göteborg) heller.

Jag funderar ibland på vad Nico kommer vilja syssla med för aktiviteter när han blir äldre, och inser ju att jag inte har så stor talan. Jag kan ju såklart introducera honom för så många av de alternativ jag tycker är bra som möjligt, men i slutändan är det ju trots allt han som väljer vad han tycker om att göra och inte. Vill ju inte bli en sådan där förälder som tvingar sitt barn eller förbjuder sitt barn att syssla med de som de gillar.

 

Personligen är jag ju ingen sportmänniska, eller snarare ingen lagsportmänniska. Jag tycker om att träna (nu, inte som ung), jag har sysslat med ridning och jag testade på en hel del olika saker som ung men det föll alltid på att jag tyckte att det var jobbigt i grupp.

Jag ser ju att det finns många olika fördelar med att hålla på med lagsport. Man rör på sig och har kul (förhoppningsvis), man lär sig samarbeta och får ta del av en gemenskap and so on. Dock har jag en inte helt positiv bild av lagsport (ok det var en underdrift, jag har en ganska negativ syn på det hela). I mina ögon tycks det vara en miljö där man för att få vara med i gemenskapen tvingas bli som alla andra, typ död fisk, och där det frodas en intolerans för de som är olika och utanför. Alltså ett typiskt vi och dom-tänk. Jag tänker också att det är där i omklädningsrummen som macho-idealet sprids och värderingar som jag ogillar sprids, könsrollsstereotyperna frodas. Så inom mig har jag ju en röst som vrålar att Nico iiiiinte skall hålla på med sådant.

 

Försöker ju intala mig själv att det är fördomar jag har och att inte alla idrottsklubbar är sådana, och att det är individuellt hur man påverkas. Och det är det ju såklart. Min pappa höll på med fotboll som ung och han är en hyvens persons, så man blir ju inte en neandertalare bara sådär automatiskt genom att sparka på en boll i grupp. Men det finns trots allt saker som frodas i denna typer av organisationer som man inte kan bortse från eftersom man påminns om det hela tiden. Som i denna artikel. (Bilden lånad från Lady Dahmers blogg)

 

Fast lite kortare lugg kanske, så den inte är i ögonen. Får leta vidare efter bra frisyrer till småttingar som inte innebär snagg.

 

 

 

Ja igår var vi alltså på föräldrakurs del två. Lika bra och lika roligt som första gången men med något mer bitter eftersmak, eller vad man skall säga. Första gången handlade det ju mycket om att aktivt leka och interagera med sina barn och jag gick därifrån med en känsla av att vara en grymt bra förälder för vi leker massor med Nico.

Igår handlade det dock bland annat om att uppmuntra och skapa mod (som leder till självkänsla) och jag kände istället det som att jag gör allt fel. Men dte är ju bra att reflektera över det man gör fel också, så att man kan göra bättre.

 

De olika delarna vi talade om var: Att skapa mod och detta gjorde man då dels genom att tillåta barnet att försöka göra olika saker själv, som att lägga upp sin egen mat, ta av sina egna kläder and so on. Jag är usel på det och det handlar ju om min egen lathet egentligen. Det vill säga det går snabbare om jag gör det, och därför gör jag det. Så nu skall vi försöka börja potträna, Nico ska få ta på sina egna skor samt duka fram och ta sin egen mat. Till att börja med. Och jag skall sluta ta av honom skorna igen när han tar på dem på fel fot!!! *skämmas*
 För det talade vi också om, hur man om man är för pedant och bara fokuserar på misstagen kan hämma barnets utveckling av mod samt påverka deras egen syn på sig själv. Vill ju inte att Nico skall känna att han är misslyckad och gör allt fel.

Att skapa mod gör man också genom att uppmuntra och stärka på rätt sätt. Om barnet visar rädsla för att göra något speciellt skall man förstärka positivt genom att stötta, erbjuda hjälp och så vidare, inte negativt genom att håna, kalla för fegis och liknande. Ganska självklart typ. Just på den punkten är jag nog ganska bra.

I samband med detta talades det om att vi som vuxna bör använda pausknappen och inte omedelbart agera på känslan när våra barn "krånglar" utan stanna upp och tänka efter vilken känsla hos barnet som skapat dess beteende. En viktig tanke tycker jag.

 

En ganska självklar del av att skapa mod är ju också att inte alltid tala om faror och överföra sina egna rädslor på barnet. Jag är ju en superfegis med helt sjuka fantasier om allt hemskt som kan hända, så Nico hör ju en hel del akta dig och ta det försiktigt, från mig. Vilket kan skapa rädsla och ge en känsla av att jag inte litar på att han kan. Men det är skitsvårt, för jag vill ju samtidigt inte att han skall skada sig och någon måste ju tala om för honom vad som kan vara farligt. Tycker dock att jag bättrat mig i vissa avseenden vad gäller det, men inte andra.

 

Vi talade också om skillnaden mellan beröm och uppmuntran. Det är en sak som jag tycker är så jävla viktig men också så jävla svår. Att man måste sluta med att säga "vad duktig du är" vad han än gör, så att allt blir en prestationsfråga som indirekt värderar. Istället uppmuntra genom att bara bekäfta att man sett, tala om känslan aktiviteten skapat eller ställa frågor. Detta måste jag verkligen träna på, även om jag redan innan försökt tänka på det hela tiden - och trots detta här detta satans "vad duuuktig du eee" komma ur min mun ständigt och jämt.

 

Fick mycket intressanta tankar under kursen, och funderade mycket på just det där hur det jag säger till och om Nico ger honom pusselbitar som han använder för att skapa en bild av sig själv. Viktigt att man tänker på vilka ord man använder!

 

Medan vi var på kurs spenderade Nico tid med sin mommo och moffa, vilket han var mycket nöjd över. Dock en del tårar imorse då han ville till dem och inte till dagis.

Alltid mys att vakna av att någon kissat i sängen... Blir snabbt uppvaknande i alla fall med klädbyten och fixande.

Sedan beställde han äpple och köttbullar till frukost.

 

Vi hann inte mycket mer än vakna, kändes det som, innan byggubben kom. Trodde att Nico skulle vilja hälsa, men icke. Han stängde dörren till sitt rum och ville vara ifred. Just nu får ingen gå in, man blir utkastad om man försöker. Har väl aldrig hänt förr att han vill leka själv på det sättet.

Som jag har väntat, och väntat, och väntat. Och så plötsligt hände det.

Han kryper in i sitt tält och jag säger:

Och han ler sitt gulleleende och lägger huvudet lite på sned, lägger sin hand på min hand och svarar:

Och mitt hjärta bara exploderade. Skit i uttalet, jag vet vad han sa. Mitt hjärta vet vad han sa. Och jag hade inte kunnat eggscha någon mer än jag eggschar honom <3.

Janne Josefsson gjorde ju bort sig lite, igen. Eller, gjorde bort sig är kanske inte rätt uttryck. Enligt vissa betedde han sig som ett svin. Jag var ju inte där så vad fan vet jag egentligen.

Om det hela kan ni läsa mer om på Maria Svelands hemsida här (hon var den som blev utsatt) och även läsa reflektioner om det på Lady Dahmers sida här och Hanapees sida här. Vad Jannes åsikt om det hela står att läsa här. 

 

Jag är en sådan feminist som aldrig kommer backa från min syn på mig själv som feminist men som nog skulle ogillas av en hel del andra feminister (även av Maria Sveland skulle jag gissa). Detta eftersom jag sällan nöjer mig med att se en sida av saken, och inte tycker om "vi mot dom"-tänk som det så gärna blir (intressanta tankar om dett kan man läsa på bland annat bloggen Mina Sanna ord, här). Jag analyserar fram och tillbaka, vill ha med alla aspekter och kan slutligen sällan sammanställa en helt klar åsikt då världen inte är svart eller vit i speciellt många fall.

 

Även om jag älskar Lady Dahmer och Hanapee så kan jag tycka att de, och många andra, gör det lite enkelt för sig själva genom att enbart gå på Svelands liinje och avfärda Janne som ett gubbslem. Nej, nu försvarar jag inte Janne, men jag tycker att han i botten hade en poäng som han framförde på ett något "gubbslemmigt" sätt. Skulle jag fatta mig kort så skulle det bli att jag tycker att de båda har fel. Men så kort skall jag dock inte fatta mig.

 

Om jag börjar med Janne Josefsson så är han en journalist som jag brukade ha stor respekt för, men den har tappats lite allt eftersom som åren gått. Janne (inte för att jag känner honom utan för att i Sverige får man säga du, typ) är en väldigt duktig journalist som gjort mycket bra genom åren och som fortfarande gör bra saker. Dock kan hans arbete ofta spegla lite väl mycket vad han själv tycker så till den grad att jag ibland anser att han inte alls är objektiv utan väljer bort en del av sanningen för att hans reportage bättre skall spegla det han redan från början ansåg. Han använder ofta tekniker som får det att framstå som att personer "vägrar svara" när de egentligen bara följer lagen - och då syftar jag på när han intervjuar t.ex. socialarbetare.

 

Och även om jag inte tror att Janne är en "kvinnohatare", vad det nu är, så tycks han ändå ha en tendens att irritera sig på och vilja trycka ner kvinnor som syns och hörs mycket. För något år sedan var det ju Ebba von Sydow som han oprovocerat mobbade ut i en panel och denna gången var det alltså Maria Sveland.

Det som upprör mig är alltså inte det han ville ifrågsätta och skapa debatt kring utan sättet han gjorde det på. Jag anser inte att det hör till god debattöranda eller känns professionellt att genom härskartekniker försöka trycka ner och förlöjliga någon annan. Att så aggressivt uttrycka sig genom termer som "odemokratisk" och "fascistisk feminism" skapar inte öppningen till en saklig debatt utan enbart splittring. Hans agerande gör att man inte ser en man med grundad kritik utan ett personligt påhopp. Han borde veta bättre.

 

Sedan tycker jag inte att det är oproblematiskt att säga att detta påhopp nödvändigtvis hade med Svelands kön att göra. Säger inte heller att det inte hade det. Visst är det så att en kvinna som tar plats och hörs mycket provocerar mer, och speciellt män, än en man i samma position. Och visst är det så att män ofta använder just härskartekniker som förminskande och förlöjligande för att tysta kvinnor. Dock har jag ju vid otaliga tillfällen sett Janne använda exakt samma teknik mot andra män. Så kanske är han kvinnomobbare utan en mobbare i allmänhet?

 

Sedan har vi då Maria Sveland, från och med nu kallad enbart Maria. En duktig skribent som tar upp viktiga saker och gör mycket bra. Dock håller jag inte med henne heller. Då menar jag inte hennes agerande i just detta sammanhang, där jag anser henne vara utsatt, utan jag menar att jag förstår de saker som Janne ville ifrågasätta och kritisera.

Visst anser jag en som privatperson har rätt att säga nej till att debattera i vissa sammanhang, men i ett demokratiskt samhälle så anser jag att man inte kan sätta vissa ämnen som fria från debatt. Jag är medveten om de som anser att debatt kring vissa frågor kan öka stödet för de åsikter man såg som "oönskade", men i många fall tycker jag att det handlar om att de som debatterar är för dåliga på att tala för sin sak. Att de är alltför säkra på att de har rätt och "det bara är så" och därför inte har bemödat sig med att underbygga med fakta eller kunna berätta grunden till sina åsikter. Om man t.ex. tar vissa debatter med Jimmy Åkesson så förstår jag att han får fler anhängare. Inte för att han har rätt, men för att de andra inte har vettiga svar på hans argument. I många fall försöker man istället tysta eller förlöjliga (vilket skapar samma effekt som Janne fick nu, man blir förbannad).

Maria tar bland annat upp att feminister skall slippa svara på dumma argument som att män också blir misshandlade av kvinnor. Jag tycker inte att detta är ett dumt argument. Visst är det så att det kanske inte hör till saken beroende på vad som debatteras eftersom det ena handlar om våld och makt (som alltid är fel det också) medan det andra handlar om en del av en större maktstruktur. Men för att kunna gå vidare i en debatt och föra fram ett budskap måste man kunna bemöta även det som man anser inte hör till saken, förklara varför på ett tydligt sätt och inte avfärda alla de man inte anser förstår. Då stöter man ju bara bort människor och skapar klyftor. Man behöver inte välja sida, bara bry som om ett kön eller ett typ av bekymmer och man behöver faktiskt inte förneka eller förminska det män utsätts för bara för att man vill lyfta det som kvinnor utsätts för.

Visst är det så att alla inte kan kämpa för alla, dvs. man har rätt att inrikta sig på en viss problematik, men då kan man förklara det och inte låtsas som att inga andra problem finns i världen. Man kan också försöka förklara att de flesta av de orättvisor män anser sig utsättas för är orsakat av samma skeva samhälle som förtrycker kvinnor, och att vi tillsammans kan kämpa för att förändra. Vi behöver inte strida mot varandra.

 

Nu har jag inte läst Marias bok men har läst denna reflektion kring boken. Nu är ju det en enda persons åsikter så jag kan ju inte avgöra om detta är en korrekt uppfattning om boken, men jag kan tänka mig att det i alla fall har korn av sanning om jag jämför med saker jag hört Maria säga/skriva i andra sammanhang. Och det är vissa saker jag ogillar. På samma sätt som jag hatar människor som kallar andra människor rasister om de säger att invandrarpolitiken bör ses över så hatar jag när människor försöker lägga munkavel på andra genom att sätta negativa epitet på de som vill kritiskt granska. Inget bör vara fritt från gransning och ifrågasättande. Man är inte antifeminist för att man kritiserar något inom ROKS eller har åsikter om viss genusforskning eller en viss kvinna.

Visst kan jag absolut hålla med om att viss granskning egentligen inte alls är kritisk granskning utan bara försök att lägga fokus på fel saker, smutskasta eller just förminska, men att gå så långt att man tror att alla som inte är med mig gällande allt är emot mig är inget bra ställningstagande.  Inte enligt mig i alla fall.

 

Ja nu blev detta lite långt, och inte helt "färdigtänkt". Som sagt var har jag problem med att strukturera mina tankar så sammanhängande att de kan skapa en text som går att hänga med i. Och även om det blev lite långt så är det ändå förkortat på många sätt och jag hade kunnat utveckla vissa tankar mer för att undvika missförstånd, men jag orkar helt enkelt inte det nu. Är ju trots allt inte så många som läser min blogg, så de flesta bryr sig nog inte om detta ändå. Men har ni några tankar så dela gärna med er. Jag kan ju ha fel, det händer, även om det är ytterst sällan :)

 

 

Det var en glad unge som jag hämtade på dagis idag.

När vi kom hem gick han in på sitt rum och ville leka för sig själv ett tag innan han kom ut och berättade att han ville ha köttbullar och mos. Han äter bra mycket bättre sedan han börjat tala om vad han vill ha.

Nu kanske någon reagerar och tycker att alla skall äta samma sak och samtidigt i en familj. På det kan jag svara såsom såhär. Vi äter middag tillsammans i familjen några gånger i veckan, men vissa dagar är vi vuxna lite mindre hungriga och jag tror på att det bästa är att äta när man är hungrig och inte en viss tid eftersom man ska äta då.

Jag tror att människor i allmänhet äter mer än vad de borde just eftersom man äter för att man borde vissa tider istället för att känna efter om man verkligen är hungrig. Så därför anpassar vi ganska mycket efter när Nico säger att han vill äta. Annars lagar jag mat som han inte vill äta, och det är ju slöseri. Att säga att han måste äta när han inte är hungrig sabbar ju bara hungerkänslor och skapar ett konstigt förhållande till mat. Det är i alla fall vad jag tycker.

 

Och att vi sällan äter samma mat beror på att Nico äter ganska få saker och vi inte är så sugna på att äta just de sakerna jämt. Han äter t.ex. inte kött (som rent kött, köttbit) och inte sås heller. Man kan sammanfatta det han äter i middagsväg med köttbullar, mos, fiskpinnar, hamburgare, korv, macaroner, pommes, pytt i panna och i vissa fall lite köttfärssås. Han kan ibland äta lite pannkaka eller våffla också, men det är ingen favorit. På dagis äter han dock nästan allt så han får i sig näring där. Majs och gurka äter han som tillbehör till.

Sedan äter han ju frukt, yoghurt och mackor också som frukost och mellanmål och så.

 

Efter att han ätit så tog han Hampus i handen och ville sitta i rummet och se lite film med honom, så då gjorde de det. Sedan kom han ut till mig och vi sjöng lite och tittade i en bok.

Nu sitter han och skrattar gott åt något ryskt barnprogram på YouTube varvat med lek med iPaden.

 

En vanlig eftermiddag/kväll med andra ord.

Imorgon har dagis stängt så då blir det mysdag. Vi skall dock ha hit byggubben på morgonen och så skall jag försöka träna lite också. Och på kvällen är det föräldrakurs :)

 

Idag kan man i DN läsa denna artikel. Om hur dagispersonalen glömde en treåring på stranden efter en utflykt. Det är sådant jag drömmer mardrömmar om. Alltså det finns fan inga gränser för hur vansinnig jag hade blivit om jag hade fått veta att mitt barn hade glömts någonstans, eller skadats för att ingen såg.

Det värsta är ju att som förälder så har man ju faktiskt ingen koll när man lämnar sina barn på dagis. Man kan ju se om barnet verkar glatt eller inte när man lämnar och hämtar, men annars har man ju faktiskt ingen aning om hur de haft det under dagen. Speciellt inte när de är så små att de inte kan prata och berätta.

 

Jag har väldigt stort förtroende för personalen på Nicos dagis. Jag tycker de är kunniga, öppna, omtänksamma, varma och trevliga. Men vad vet jag om de vikarier som hoppar in ibland? Och i många lägen handlar det ju inte om personalens kompetens eller ansvarstagande utan helt enkelt att de ha för små resurser. En dagisfröken (förskolepedagog om vi skall vara lite pk) kan ju inte ha full koll på hur många ungar som helst på en gång. Och eftersom kommunerna ofta snålar in på personalstyrkan så är det klart att saker kan hända.

Jävligt läskigt. Sådant man inte alls vill tänka på.

 

Får trösta mig med, eller lugna mig med kanske man skall säga, att Nico verkar trivas väldigt bra och verkar sedd och bra omhändertagen på dagarna.

 

Det talas mycket om att lära unga människor idag att akta sig för vad man lägger ut på nätet... typ det som postas på nätet, finns för alltid på nätet (vad var det som de alltid sa i skolan om energi? Ingenting försvinner, allt finns kvar?) och de bilder du lägger ut kan spridas och användas till vad som helst.

Tydligen har dock inte vuxna fattat detta heller.

I Aftonbladet idag kan man läsa om ett amerikansk par som gjorde ett ultraljud och där barnet på ul-bilden såg ut som den onde kejsaren Palpatine från Star Wars. Såklart postade de denna ul-bild på nätet och nu känner sig kvinnan, visserligen också road, irriterad över att den sprids. !!? Jamen hallå? Om du inte vill att något skall kunna ses av alla och spridas så lägg inte ut det på nätet!

 

Nu vill ju kvinnan tydligen inte att den sprids så tänker inte lägga ut bilden, men ni kan se den på Aftonbladet här, för de har inga skrupler. Ni kan dock få se vem bebisen liknade där inne i magen.

 

Man vill ju lite ge konduktören en kram när man sitter där och känner sig gammal och schleten och skall betala sin biljett och hon säger sådär konstaterande, istället för frågande:

Dock är jag ju ärlig av mig och svarade att nej det är jag ju inte. Men för en liten stund kände jag mig ungdomligt fräsch.

På mitt jobb har nu bestämts att det skall hållas möte klockan 08-10 varje tisdag. Men, hur tänkte de där? Precis när jag kommit till jobbet? Och hur tar man upp frågan?

 

 

 

(jaaaa... fina flickor skiter de också.... med fördel på morgonkvisten)

Håller absolut med Lottas kommentar om att tandborstning är viktigt och tack för alla tipsen! Har känt att jag verkligen behöver tips på hur jag kan göra det roligt så skall sätta igång och beta av dem en och en.

 

Tidigare har det ju varit så lätt med Nico för han älskade att borsta tänderna och gjorde det gärna, så känns så jobbigt att det liksom tagit stopp. Och när han blir sådär hysterisk som han vad gäller tandborsten nu (räcker att han ser den så skriker han i panik) så hade det alltså inte bara krävts lite tvång utan det hade krävts att en höll fast, en bände upp munnen och en borstade typ. Jag älskar min lilla unge och hans egenheter men de kan vara besvärliga just vad gäller det där att han kan få panik och hysteri över vissa saker (som att han gråter tokmycket och inte vågar vara i min närhet om jag har vantar på mig).

Så det krävs att man lirkar och kommer på sätt som gör att han själv vill, annars kan man liksom bara ge upp.

 

Nu handlar det alltså inte alls om att jag ger upp eller mutar så fort Nico inte vill något. Absolut inte. Utan det handlar om vissa specifika saker som han reagerar på ett speciellt sätt på. Han får inte som han vill om man bara är argledsen eller obstinat, men när det är det där hysteriska så låser han sig helt om man försöker tvinga.

 

Min plan nu är att jag skall ta hem den där tandborstsången och så skall ha få köpa en ny tandborste som han väljer själv, och en till Woody, och så får vi se hur det går.

Nico började dagen med att vägra borsta tänderna och gråta efter godis. Trots att mamma hittade "den rätta" tandkrämen så har han nu fått för sig att vi försöker lura i honom andra och tvärvägrar att ens komma i närheten av en tandborste. Hur gör man då? Tips någon? Vill ju inte tramatisera honom genom att hålla fast och tvångsborsta direkt.

 

Han tog sedan snällt på sig alla kläder men när vi svängde upp vid dagiset började han gråta. Trots att jag flera gånger sagt att det var dit vi var på väg så hade han tydligen fått för sig att vi skulle åka och handla. Så han grät massor, började prata om mormor, höll fast sig i säkerhetsbältet och fick bändas ur bilen helt hysterisk.

Inne på dagis vägrade han ta av sig ytterkläder utan bara grät och bankade på dörren.

Så jag fick sätta mig vid ingången till avdelningen och han lade sig på golvet med huvudet i mitt knä och grät medan jag talade om att vi kan handla tillsammans när jag kommer hem. Favvofröken Matilda satt brevid och pratade om allt kul de kunde göra på dagis idag.

Efter en stunds snyftande så reste han sig och tog av kläderna. Men då var han arg på mig istället och sa ett tvärt NEJ till att ge mig en kram, gick in på avdelningen utan att se sig om och sa ett kort och surt "hej då!".

 

Ingen jättebra känsla i magen att starta dagen med :/

Usch jag kan verkligen ha dåligt samvete i evigheter när jag tappat humöret mot Nico. Som idag då jag blev sur och snäsig då han hade sitt hysteriska utbrott på vår promenad. Var ju så frustrerad för vi var ju tvugna att ta oss tillbaka till bilen och jag kunde verkligen inte bära honom hela vägen, och jag kunde inte göra något åt att han frös just den sekunden. Men var ju såklart inte hans fel att han var trött och frös om fingrar, tår och näsa (han vägrade dock ta på sig mina vantar) och nu i efterhand mår jag dåligt över att jag lät min frustration bli till hårda ord mot honom :( Han är ju världens goaste och jag vet ju att han inte beter sig sådär om det inte är något.

Inte lätt att vara liten och frusen.

Tror nog han förlät mig dock så som vi gosat och busat efteråt.

 

Satt och läste på Hanapees blogg och hon hade lite ångest efter att hon haft ett inlägg med en "gästbloggare" som då var hon själv som spelade en karaktär, och efteråt fick kritik för att hon drivit med någon ur en "lägre klass". Hanna bemötte kritiken väl, och detta inlägg handlar egentligen inte om just den händelsen alls utan jag bara började fundera kring det där med humor och vad man får och inte får skämta om.

 

Personligen tycker jag inte att det egentligen finns en klar gräns om vad man får och inte får skämta om/driva med.  Jag tycker ofta om sådant som är lite över gränsen och inte helt pk. Dock handlar det ofta, enligt mig, om vem som skämtar och hur det görs.

En del säger t.ex. att bara muslimer får skämta om muslimer och bara homosexuella och homosexuella osv (och då även att man bara kan driva med den av samma eller högre klass pga maktperspektivet)... men det tycker jag egentligen inte. Det som det handlar om är väl egentligen att man vill veta personens bakomliggande motiv och åsikter. Om någon jag känner och som jag vet absolut inte har fördomar mot bögar driver med någon bögstereotyp så tycker jag t.ex. inte att det känns fel för jag vet att personen skämtar med värme och inte menar illa. Om en bloggare jag inte känner eller random person på gatan gör det känns det dock inte bra för då vet jag ju inte om de egentligen menar lite allvar. Att skämta om den grupp man själv tillhör ger en ju ett självklart alibi vilket gör att man har lättare att acceptera det.

 

Publiken är också en faktor. Om en vän till mig drar ovan nämnda bögskämt inför mig och mina icke-homofobiska vänner känns det ju ok, men gör samma vän det inför ett gäng konservativa homohatare så är det ju en annan sak. Man måste kanske därför även ta in tänkbara konsekvenser av skämtet, dvs kommer det uppfattas som ett skämt eller finns en risk att det kommer tas som allvar och stärka redan existerande fördomar.

 

Slutligen anser jag ju då också att motivet avgör. Skämtar man med värme om något eller gör man det enbart för att håna. Är ibland en hårfin gräns. Vissa skämt där man driver med stereotypa fördomar kring muslimer kan jag tycka är riktigt roliga och skratta åt, medan andra enbart känns som onödigt hånfulla och enbart menade att provocera eller göra illa. Samma sak gäller ju skämt om homosexuella, kvinnor eller whatever.

Ibland kan jag tycka att en skillnad ligger i det klassiska om man märker att personer verkligen skämtar eller om det är smutskastning/hat/verkliga åsikter förklädda med "men jag skämtar ju bara".

Eftersom Nico bara vill sova i tält och det tält han har börjar bli förstört av sovandet i det (är ju inte riktigt det som det är gjort för) så har jag letat sängtält.

IKEA har ju en form av sängtält men tydligen passar de enbart en av deras egna barnsängmodeller. Det enda andra jag hittade heter Deryan och säljs på onlinekids.se, och kostar 399 så är ju en del. Får fundera på saken men känns som om det hade kunnat motivera honom till att sova i sängen.

 

Finns dock bara i militärmönster, rosa eller grått. Hade fått bli det rosa då tror jag för det gråa såg himla trist ut.

 

Idag tänkte vi hitta på något trevligt nu när Nicos faster var här så vi åkte till Sundsby, som är ett naturområde med tillhörande säteri (eller omvänt). Vi tänkte ta en trevlig promenad och sedan en fika på cafét där.

Vi hade med Nicos trehjuling ifall han skulle bli trött i benen.

Vi gick och gick men det hela blev för mycket för Nico. Han var trött och blev ledsen då han tyckte att han frös om både händer, fötter och näsa. Dessutom gick han enbart med på att jag sköt cykeln eller bar honom, vilket jag inte orkar hur länge som helst. Så blev mycket tårar tills dess att vi äntligen kom tillbaka till bilen. Fikan fick vi skita i och istället åka och handla, hem, få i honom lunch och sedan somnade han.

Tär tydligen på krafterna att ha roligt besök när man är liten.

 

 

 

Vet dock inte hur väl han mår för han har varit väldigt "pluttig" idag. Velat bäras, pussas och gosa mycket. Fast det är klart, ibland kanske det bara är mysigt att få vara liten. Önskar jag kunde vara hemma mer med honom men nu är det dagis i två dagar som gäller.

Jag har fortfarande inte hämtat mig efter besvikelsen igår, men jag försöker släppa det. Och det var ju inte allt som hände igår. Hampus syster är ju här på besök från Oslo vilket är mycket trevligt.

 

Nico hade blandad reaktion på besöket. Först blev han blyg och gick in på sitt rum och vägrade komma ut. Sedan fick han en present och då tinade han upp. Efter det ville han leka, visa sina saker och spelade pajas. Ett tag blev det överslag i pajaskonster och han liksom bara sprang runt i vardagsrummet och kastade sig på golvet.
Han åt dock massa middag och sedan tog han själv sina snuttegrejer och gick in i vårt sovrum och somnade för natten.

 

 

Idag när jag kom hem från jobbet frågade jag Nico om han ville hälsa på mormor och morfar, vilket han svarade överlyckligt ja till och rusade för att hämta sina skor. Har ju inte blivit så mycket av att se dem nu när vi vart sjuka och han har verkligen längtat.

Han sjöng en mormor och morfar sång hela vägen dit och busade runt när vi var där. Han pratar mycket mer nu så det är kul att höra.

Såklart ville han inte hem sen så jag åkte i förväg och mamma och pappa skulle promenera upp med honom. Fast när de väl kom ville han inte gå in. Nää meee, sa han för att få alla att förstå att han ville promenera mer. Så de fick gå en vända till, snälla som de är :)

Trots det grät han när de väl gick och han tittade efter dem i fönstret.

 

Sedan vräkte han i sig åtta köttbullar innan det var dags för sängen. Idag vägrade han dock att sova i sitt rum. Bara grät och slet med sina saker in till vår säng. Så han fick bädda ner sig där ikväll och jag ligger bredvid med datorn. Stör dock inte honom för han somnade på tre sekunder.

 

Jag kan tycka om att se på film som får mig att gråta (om jag inte är förkyld). Kan ju låta lite hemskt och det är det säkert också. En sådär lite egoistisk och självgod grej att det dels är skönt att gråta av sig rejält över bekymmer som inte är ens egnn, och dels att man kan känna sig sådär lite fin och empatisk efteråt. Jag är en sån som bryr sig. Kom igen, det är ju lite så om man skall vara ärlig. Och det är ju inte som att jag inte faktiskt bryr mig på riktigt, för det gör jag ju. Annars hade jag ju inte lipat alls.

 

Nu är jag dock i valet och kvalet vad gäller filmen The Impossible. Om tsunamikatastrofen. Den har ju fått väldigt bra kritik, verkar väldigt välgjord och jag lär gråta en hel del. Dock finns det ju en gräns. En vill ju inte bli fööör ledsen. Ligga och hulka i timmar eller så. Och det är ju barn med. Barn är känsliga grejer.

Dessutom lär jag få se den själv för maken är känsligare än vad jag är. Han klarar inte ens av en antydan att barn råkar illa ut utan att må jättedåligt (Houseavsnitt med små sjuka barn får vi hoppa över).

 

Så får se. Någon som sett den och kan avgöra exakt hur sorglig den är på en skala?

 

 

Sedan vet man ju aldrig, jag kan ju gråta väldigt mycket över ganska oväntade saker. Gråter t.ex. mer över "fina" saker som gör mig rörd än riktigt sorgliga. När jag såg Torka aldrig tårar... grät jag mer över sången på Pauls begravning än över när någon dog, och jag fick hulkandes ledas ut ur biografen när de döda blivit hästan som sprang över ett fält i slutet av King Arthur.

Man e som man e.

I DN kan man läsa hur man Bechdeltestat de senaste årens svenska filmer och hur 20 av 30 får underkänt. Ganska illa ändå men tanke på att Bechdeltestet enbart går ut på att filmen för att "klara sig" måste ha minst två namngivna kvinnor (alltså inte "kvinnan i kassan" eller "namnlös receptionist") som har ett samtal med varandra om något annat än män.

Rätt illa ändå att så få filmer visar vardagen/verkligheten/världen så som den är, alltså med kvinnor som interagerar med andra lika mycket som män gör. Vi är liksom inga birollshavare i verkligheten, inga sidekicks, och vi har lite annat fokus än enbart män.

Än värre är väl dock att vi aldrig ens tänker på att det är så världen skildras på filmduken. Jag själv reflekterar ganska sällan över att jag ser film efter film efter film om män, med män och med nån liten kvinna som får figurera i marginalen då och då om denne har tur.

 

Men om man skall ha gnällkalas så får man ju säga att det är värre för de som är homo. Homosexuella får ju oerhört sällan figurera på ett normalt sätt i film. De får liksom aldrig "bara vara" i en film, utan då skall det fokuseras väldigt mycket på just det homosexuella - som en grej, som något annorlunda och avvikande. Gärna ångest. Eller så är de en sådär rolig fjollig sidekick, bögkompisen. För ja det är ju mest homosexuella män som får vara med om nån homo skall vara med alls. Lesbiska ser man knappt röken av.

Jag funderar på att börja ge detta som visdomsord till eleverna här på skolan:

 

Tillbaka på jobbet dårå. Känns nästan skumt nu när man vart hemma sjuk så länge. Längtar efter min lilla plutt. Dessutom förvisad till "mitt nya rum". Då vissa saker inte bör tas i bloggform kan jag bara konstatera att jag icke är nöjd.

 

Så nu är det en drös elevsamtal som gäller. Sedan hem och göra huset presentebelt inför helgens besök, hälsa på mamma och pappa en sväng och annat vardagligt.

 

Om ni skulle ha en sådär tretton minuter över så kan ni se på SVT dokumentären om Tyra, en jäkligt skön "unge" som filosoferar om att det viktiga i livet är att göra något, något som känns viktigt. Här.

Ja jag stör ju mig på mycket, men få saker gör mig riktigt riktigt arg. Sådär förtvivlat arg att hela min själv skriker av ångest över att jag ensam inte kan förändra hur det är. En av de sakerna är homofobi. Och inte bara sådär riktigt hatisk homofobi utan också det där "jag hatar inte homosexuella men det är ju inte normalt" eller "jag tycker det är ok om någon är homosexuell" (när man säger det på ett sådär jag kan väl acceptera det-sättet)  Gaaaaahhhh.

 

Jag kan verkligen, inte på något plan, förstå alls hur någon kan uppröra sig över(ha en åsikt om/hata någon för/värdera vem någon annan människa älskar eller har sex med. Vad har andra med det att göra??! Varför skall kärlek till motsatt kön vara finare än den till samma? Om alla inblandade är med på noterna vad spelar då själva sexets utformning för roll?

 

Och med tanke på att var och varannan tonåring verkar ha analsex nu för tiden (eller va fan vet jag egentligen om vad de har) så kan de ju inte köra med att de blir äcklade av tanken på bögsex längre. Och oavsett, ge fan i att tänka på deras sexliv då? Som om vanligt svenssonsex skulle vara så sexigt att observera. Inte fan blir jag tänd av tanken på bleka dallriga rumpor och svajande hängpattar (like me) men så känner jag inget behov av att föreställa mig varenda människa jag möters sexliv. 

 

Om min son skulle vara homosexuell så skulle jag inte vara ok med det jag skulle inte acceptera det. För jag skulle tycka att det var samma sak som om han var heterosexuell. Same same but different liksom. Kanske skulle jag ha lite hjärtesveda över att världen fortfarande är så jävla inskränkt, men det hade ju inte haft nåt med honom att göra. Inte ens det där fjantiga nu får jag inga barnbarn, omg det är 2013 och homosexuella kan få barn lätt som en plätt (vilket iofs är att förminska den kamp vissa går igenom för att få ett barn, men det är liksom ingen omöjlighet, det är det jag vill få fram).

 

Så skärp er för fan världen. Kärlek till alla.

 

Lady Dahmer har skrivit lite om djurs rättigheter kontra människors rättigheter i några inlägg och kommer inte gå in närmare på detta, men det hela ledde fram till ett inlägg som handlar om att hon tycker att alla människor har ett värde och rätt att leva, vilket är en av anledningarna till att hon är emot dödsstraff.

I mina bästa (?) stunder delar jag hennes uppfattning, men oftast inte. Jag är också emot dödsstraff, men inte för att jag tycker att alla människor har samma värde eller samma rätt att leva. Jag anser att man genom sina handlingar kan förlora sitt värde och förbruka sin rätt, så att säga. Dock anser jag att det är en mer vansklig och filosofiska fråga vem som skall ha rätt att avgöra detta - och av den anledningen är jag mot dödsstraff.

 

Bara mina tankar om det. Inte av stor vikt för världen :)

 

Idag har vi sista mysdagen innan jag återgår i arbete. Känner mig fortfarande lite kraftlös men inte lika illamående och bör inte smitta folk längre. Jag och Nico har legat och myst hela morgonen. Han använder min hand som snutte och ligger och sniffar på den och stryker den mot sin kind. Då känner jag mig hedrad på något sätt. Att en del av mig kan vara så värdefull för någon.

Hampus fick tillfälle att träna sina benmuskler när Nico ville sova så här:

 

Vi hade en slö morgon hela familjen och tog det mest lugnt tills det var dags för vårdcentralen. Fick gå in ambulansingången och sitta som i karatän på grund av risken för vinterkräksjukan. Dock var Nicos sänka bra och läkaren sa att även om han kräks ibland så är nog egentligen själva magsjukan över vid detta laget (=smittfri) utan det är mest magen som är lite i olag nu efteråt. Han sa att en så pigg och glad unge knappast är allvarligt sjuk :)

 

Nico ville absolut inte åka hem efteråt men trots detta så somnade han i bilen och sedan sov han flera timmar när vi kom hem. När jag skulle till affären på kvällen så skulle han dock absolut med, och samma sak då. Han grät och ville inte gå ur bilen när vi kom hem. "Mee biilen" sa han bara för att få mig att fatta att han ville åka någon merstans. Stackarn är så uttråkad.

 

 

 

 

 

 

 

 

Några tips på hur man roar ett barn i karantän när man själv försöker återhämta sig efter magsjuka och är allt annat än pigg?

Efter att han nu varit sjuk i två veckor är han något trött på film och har även tröttnat på sin iPod. Just nu har han gått över till att rasera sitt rum.

 

Har MYCKET dåligt samvete kan jag ju säga. Känns skitjobbigt att försöka förklara för ett barn som inte förstår att mamma och pappa inte mår så bra så han måste kunna leka själv en stund. Ensamlek är inte hans grej om man säger så.

 

Och efter så här lång tid känns det som om man gått igenom alla tänkbara lugna aktiviteter, som att måla etc. Hoppas på att känna mig lite piggare sedan så han i alla fall kan få gå ut i trädgården lite.

Nico spydde igår kväll igen. Ringde 1177 och de sa att det inte är helt normalt med magsjuka som håller i sig i två veckor, så idag har vi tid på vårdcentralen.

Jag och Hampus mår dock mycket bättre.

 

Han sov bra i natt dock, Nico, och vaknade vid 06 genom att hysteriskt skrika efter apelsin. Tog dock en kvart innan jag fattade att det var det han ville ha. Tårarna rann och han bara skrek "ischi, mee ischi"... i mitt huvud var det helt blankt. Va fan är ischi? Men tillslut kom jag på det.

 

Sedan var det låååångt tjat och genomgång av datorns alla filmer innan han kunde förmedla att han ville se på IceAge.

Michaela på Blekk har skrivit en väldigt intressant och bra handlingsplan för jämställdhet som ni kan läsa här.

 

Vissa av hennes förslag är vad som kanske av vissa skulle anses som "radikala" men jag tror att man ibland måste ta i rejält för att förändring skall ske, i alla fall under en period. Vissa förslag håller jag helt med om, andra tvekar jag inför, men i sin helhet tycker jag det är mycket bra skrivet.

 

Vad gäller kvotering är jag kluven. Jag kan se fördelarna men också nackdelarna. När jag försöker komma fram till en ståndpunkt i frågan hamnar jag alltid i en slags filosofisk diskussion med mig själv. Men kanske bör man tänka som Spock att the needs of the many outweigh the needs of the few. Att även om detta kanske skulle vara orättvist för vissa väldigt kvalificerade män som kämpat sig fram så tjänar samhället på det som helhet?

 

Trodde in i det sista att jag kunde stå emot illamåendet och hålla mig frisk, tills dess att jag spydde upp varje uns av innehåll i min magsäck i natt. Idag har jag mått lite bättre men mår illa och får inte i mig något alls.

 

Stackars Nico fattar inte varför både mamma och pappa är så tråkiga och bara ligger, men han försökt roa honom så gott det går de stunder jag kunnat vara ur sängen. Målat lite och så.

 

Nico ville även sätta upp håret i tofs så som hans pappa har. Så gulligt <3

 

Nico kräktes i natt igen. Bara en gång dock och inte så mycket. En som kräktes desto mer var maken. Han spydde typ nonstop hela natten och har fortsatt nu på morgonen. Very nice, very nice indeed. Eller inte.

 

Så nu måste jag vabba - igen. Ta hand om uttråkad och superpigg liten unge som jag inte kan åka iväg med, och serva ynklig man som ligger som en blek trasa i sängen.

 

Jag tänker dock fan inte bli smittad. Jag har bestämt mig för att det handlar om ren viljestyrka. Jag kommer ICKE bli smittad!! Det har jag fan inte tid med. Imorgon SKA jag till jobbet.

Jag stör mig ju som sagt en hel del på andra människor, men jag kan trösta er med att jag stör mig även på mig själv. En av mina mest störande egenskaper, enligt mig själv, är min oförmåga att debattera. Om jag sitter och har en vanlig diskussion så kan jag rada upp det ena sakliga argumentet efter det andra, dra till med veteskapliga fakta och statistik och små klokheter... men om det skulle bli mer av en debatt, det vill säga att de jag talar med har fundamentalt andra åsikter (dvs. sådana åsikter jag finner störande) så förlorar jag helt min verbala förmåga. Jag blir sådär vansinnigt arg att allt annat än "men du är ju dum i huvudet!" försvinner hur ordförrådet. Försöker undvika sådant av den anledningen.

 

Någon i min närhet hade för ett tag sedan hamnat i en diskussion med en man som hävdade att han tyckte att homosexualitet var onaturligt och att de var en belastning för samhället då de inte förökar sig och därför borde isoleras på speciella områden (i läger? känns bekant....). När han berättade detta kunde jag med en gång rabbla upp det idiotiska med detta tankesätt. Som att homosexualitet förekommer bland nästan alla djurarter och av den anledningen borde vara ganska så naturligt. Att vissa forskare tror att förekomsten beror på att homosexualitet bland djur just kan tjäna ett syfte i och med att de inte förökar sig och därmed kan ha andra funktioner (samla mat, vakta etc.).

Bland människor fungerar det ju dock inte så... vi har ju kommit en bit sedan tiden då vi samlade nötter. Nu kan ju faktiskt även homosexuella skaffa barn, med varandra eller ivf/surrogat, och om de väljer att inte göra detta så är det ju inte direkt någon panik. Inte som att vi är för få människor på planeten i nuläget. Att det skulle belasta samhället att inte skaffa barn låter ju inte helt rätt heller. Utan barn kommer man aldrig vara föräldraledig, aldrig vabba, aldrig behöva dagisplats eller skola åt några barn osv.

 

Och om man har sådana åsikter. Anser man då att även heterosexuella som inte kan få barn skall sättas i läger?

 

Allt detta kunde jag filosofera över när jag fick höra dessa åsikter berättas för mig. Hade det varit jag som fått höra dem i första hand vet jag dock att inget av detta hade uttalats. Personen hade istället bara fått se en rasande människa fräsa: Du är ju dum i huvudet!!

Detta är en brist hos mig.

 

Jag finner det lite underligt det där med att varje gång man talar om mäns våld mot kvinnor, våldtäkter eller orättvisor som drabbar kvinnor så är det alltid några, mest män, som måste gå i taket. Dels över att de ser det hela som någon slags anklagelse mot alla män och dels för att det sker orättvisor som drabbar män också, vilket de av någon anledning känner måste tas upp i sammanhanget.

 

Kan ju börja med att skriva att alla män naturligtvis inte beter sig illa mot kvinnor. Jag tror inte att en enda feminist tycker det. Personligen träffar jag dem inte ofta, de där männen som beter sig illa, men ofta nog. Man kan säga så här, att när jag som tonåring av erfarenhet fick inse att man som tjej aldrig bör somna i ett hus där det finns män, eftersom man inte vet vad de tar sig friheten till, så insåg jag också att det fanns ett problem. Att något inte stod rätt till.

Jag är inte heller blind för de orättvisor som män utsätts för, som misshandel i nära relationer och underläge i vårdnadstvister för att nämna två, och jag anser inte att dessa skall ignoreras utan motverkas och talas om de också.

 

MEN om man inte kan se det faktum att i det stora hela, om man väger in alla faktorer, så är kvinnor helt klart de mest utsatta i samhället om man jämför män och kvinnor så känns det lite som om man med flit inte vill se detta... och du undrar man ju lite varför. Är det för att man är oerhört lättkränkt och tar allt personligt? Känner sig som en sämre människa för att andra av samma kön beter sig illa? Hade det inte varit bättre att säga att ja fan detta är t skogen så nu hjälps vi alla åt, kvinnor som män, och förändrar detta?

 

Eller ser de det som om man erkänner problemet så ignorerar man de problem män har? Kan de inte fokusera på flera saker samtidigt? För de kan väl inte allvarligt mena att varje gång man talar om ett problem så måste man ta upp ALLA andra problem av rättviseskäl? Hur ofta sker det i andra sammanhang. Om man skriver om ett krig i ett land är man ju inte skyldig att redovisa alla andra krig som pågår bara för att ingen skall tro att man tycker att deras lidande är oviktigt.

Underligt sätt att tänka.

Nico har alltid varit lätt att borsta tänderna på. Han har velat borsta dem och inget knussel.

Så tog hans tankräm slut och den sorten fanns inte i affären. Har testat alla möjliga sorter men nu vägrar han borsta tänderna. Blää, mamma, bäää gråter han och spottar.

Så om någon ser tandkrämen nedan, Theramed 2in1 för barn, den rosa, så snälla berätta var jag kan hitta den. Innan min sons tänder faller ut.

 

Efter att Nico hela dagen tjatat om att han vill åka bil så kände vi tillslut att vi tyckte synd om honom så vi gjorde honom tillviljes och hoppade in i bilen hela familjen och åkte ner till en närliggande småbåtshamn för att se om det fanns några fåglar att mata med bröd. Det fann det dock inte men vi promenerade vid vattnet, kastade sten och vandrade bort till en strand där det låg massa isflak som Nico tyckte var roliga.

Han var väldigt nöjd med att komma ut även om han dels ville bada och dels ville att jag skulle bära honom hela vägen tillbaka (vilket var långt och tungt!). Så fort jag släppte ner honom föll han ihop i en liten hög och om Hampus försökte bära honom så skrek han AJ AJ och vred sig som en mask.

 

En app för barn som jag verkligen rekommenderar är Villa Villerkulla. Det finns massor av olika saker att utforska i spelet och små överraskningar. Det är inte för lätt och inte för svårt.
I spelet kan man bland annat spela musik, ta på Pippi och de andra olika kläder och mössor, baka, dansa och massor av annat. Nico tyckte dock såklart mest om den delen där man slår sönder porslin, som ni kan se på filmen nedan :)

 

 

Trots att Nico kräktes massor i natt så har varit ganska pigg och glad idag. Ätit lite sämre än annars och varit något mer gosig bara. Mest av allt är han docks busig och rastlös. Han har försökt hitta på så mycket bus han bara kan. Flyger på mig i jättekramar så jag ramlar omkull och så skrattar han så han kiknar.

 

Så fick ta med honom ut en liten stund i alla fall. Var så vackert soligt ute. Blev lite bollspel som han tyckte var roligt, men sedan blev han ledsen för att han varken fick åka bil eller gå till mormor och morfar så då fick vi gå in igen.

 

När debatten om näthatet startade så tyckte jag ju såklart att det var helt hemskt det man fick läsa och höra. Dock tänkte jag nog att "det där drabbar nog mest väldigt kända personer". Jag tänkte att det drabbade skådespelare, sådana som jobbar på tv, politiker och storbloggare - alltså sådana som syns väldigt mycket.

Själv läser jag nästan aldrig kommentarerna på andras bloggar så hade ingen egentlig uppfattning om vad som skrivs där.

 

Nu det senaste har jag dock uppmärksammat på de bloggar jag läser att det sker väldigt mycket otrevligt i kommentatorsfälten. Detta sker främst när bloggaren är en kvinna, hon skriver om något som rör feminism/jämställdhet/genus och det är framför allt män som kommenterar på detta sätt.

 

Jag är helt för att man skall få kommentera och få lov att ha andra åsikter, och de kommentarer jag läser innehåller inga dödshot eller hot av annat slag. Det som slår mig är att varje gång en kvinna skriver om sådana frågor så är det män som skall kommentera på ett otrevligt sätt med tydlig avsikt att förminska och trycka ner kvinnan och hennes åsikter. Gärna genom att få henne att verka korkad/obildad genom att (ofta vagt och utan källa) framhålla någon enstaka forskningsrapport som motsäger kvinnans ståndpunkt (och ofta har de själva feltolkat betydelsen av den rapporten) eller genom att totalt ignorera hela blogginläggets budskap och fokusera enbart på ett ordval någonstans i texten som de ogillar.

 

Jag funderar så på vilka dessa män är. Varför de känner sig så otroligt hotade. Det känns ju nästan som om de medvetet lusläser alla dessa feministiska bloggar enbart för att kunna "trycka till" vid varje tillfälle de får. De vill så uppenbart tysta.

Själv känner jag ju så många helt underbara och kloka män som håller med mig om mina åsikter kring könsroller och liknande, och jag vill ju gärna tro att att de jag träffat inte är undantagen. Jag tror ju faktiskt att de allra flesta män är good guys. Så vilka är de där idioterna? Var gömmer de sig?

För er som har barn som pratar så inser jag att det kanske verkar fånigt när jag blir lycklig över minsta kommunikation med Nico, när andra barn i hans ålder pratar i meningar och kan berätta massor av saker. Men alla är ju olika och de framsteg han gör blir jag så glad över.

 

Nu kan vi till exempel sitta och måla tillsammans och antingen säger han saker jag skall måla eller så målar jag saker och så får han gissa vad det är. Trots mina bristande talanger när det kommer till att teckna så kunde han idag gissa både Buzz, Woody och Pippi bland annat.

 

Han förstår också mer nu vilket gör att man kan resonera med honom på ett annat sätt. Vi skulle till affären förut och när vi kom till bilen insåg jag att bilnyckeln var kvar inne. Bara för ett tag sedan skulle han blivit tokig av att gå in igen då han hade trott att jag ångrat mig och vi inte skulle åka. Nu kunde jag förklara att jag glömt nyckeln och då var det inga problem.

När vi var i affären ville han också ha ett stort block och massa pennor men när jag sa att han kunde få ett litet block och en liten förpackning pennor så gick han med på ett byte.

 

Det är egentligen bara i två situationer som han blir riktigt upprörd nu för tiden. Det ena är när han inte förstår ett visst spel eller så på dator eller telefon och är för otålig för att låta oss visa. Det andra är när han vill att vi skall komma (= en gång var femte minut hela dagen) och man säger att han får vänta lite. Jag tror det främst är eftersom han inte kan berätta vad han vill utan måste visa, och när vi då inte kommer med så blir han frustrerad över att han inte kan få fram vad det rör sig om.

 

Han har i alla fall inte visat det minsta tecken på magsjuka på hela dagen utan varit pigg, glad och ätit massor. Så imorgon får vi nog ut och promenera om han  inte skall få lappsjuka.

Så, nu har vi köpte en iPad åt sonen. Kanske kommer ha den lite själv med. Kan ju vara praktiskt när jag inte orkar släpa med hela datorn till jobbet och så.

 

Han blev mycket nöjd även om han ännu har typ noll intresse av de flesta apparna jag tog ner åt honom. Pippi, Bamse om annat kul bläddrar han snabbt förbi. Till och med ToyStory-appen ratades. Han vill mest bara sitta med Färgmonstret eller ett spel där man smäller ballonger.

 

När man är sjuk ligger man i sängen och tycker synd om sig själv. Tar det lugnt och bara myser. Nico har inte fattat det alls.

Idag kräks han inte utan äter massor, och är helt vild. Han busar, klättrar, hoppar, babblar, klänger och vill inte vara lugn en sekund. Han är dessutom heeelt uttråkad av att vara hemma. Och jag är helt slut.

 

Mår fortsatt skumt och trodde för en stund att jag var gravid, vilket test visade att jag inte var.

När hela familjen återhämtat sig (någotsånär) efter den tidigare magsjukan så såg vi fram emot en trevlig helg. Imorgon skulle jag och min pappa ta Nico till sin danskurs och på söndag skulle vi hitta på nån kul aktivitet med hela familjen.

Hmmm...

Strax efter ett ringde dagis och meddelade att Nico spydde jättemycket, och de använde verkligen ordet jättemycket. När vi kom dit satt han blek och med blanka ögon i knät på sin fröken. Vi hann knappt 50 meter med bilen innan han kräktes över hela sig själv.

 

Och sedan vi kommit hem har han kräkts två gånger. Duktig dock för ena gången i en bunke och ena gången i toastolen, så inget på kläder eller inredning. Han förvarnar alltid innan också.

Lilla stackaren är alltså magsjuk igen.

 

Snälla pappa, alltså Nicos morfar, kom förbi med leksak och cola som Nico blev mycket nöjd med och nu ligger vi i sängen och myser.

 

Så ingen dans imorgon, blev inställt läkarbesök för mig idag och helgen kommer nog bli ytterst stillsam.

Det är en speciell känsla att titta ut genom fönstret på morgonen och se min långa make vandra mot bilen hand i hand med min lilla son. En värme som sprider sig i kroppen. Och jag kan själv minnas tryggheten från min egen barndom. Känslan av trygghet som man kände när liten hand hölls av stor.

 

Han vänder sig om och vinkar till mig där jag står. Så liten, men ändå så stor nu. En människa, en individ, som började som en liten fjäril i min mage. Ett frö som växte i mitt inre. En dröm om liv.

Jag minns hans små sparkar som väckte mig om natten. Känslan av att aldrig vara ensam. Två i en.

 

Och när han kom till oss. Hur hans blick med en gång mötte vår. Så klok och tankfull. Alla timmar vi spenderade med att bara betrakta och förundra.

 

Han var en del av mitt väsen, och kommer alltid vara.

Jag tror han sökte, när han bodde i mig, efter den vackraste biten av min själ och den tog han med sig. Och varje gång jag tittar på honom nu är det det jag ser.

Det bästa av mig.

Det bästa jag har.

<3