Ska jag, ska jag inte
Jag kan tycka om att se på film som får mig att gråta (om jag inte är förkyld). Kan ju låta lite hemskt och det är det säkert också. En sådär lite egoistisk och självgod grej att det dels är skönt att gråta av sig rejält över bekymmer som inte är ens egnn, och dels att man kan känna sig sådär lite fin och empatisk efteråt. Jag är en sån som bryr sig. Kom igen, det är ju lite så om man skall vara ärlig. Och det är ju inte som att jag inte faktiskt bryr mig på riktigt, för det gör jag ju. Annars hade jag ju inte lipat alls.
Nu är jag dock i valet och kvalet vad gäller filmen The Impossible. Om tsunamikatastrofen. Den har ju fått väldigt bra kritik, verkar väldigt välgjord och jag lär gråta en hel del. Dock finns det ju en gräns. En vill ju inte bli fööör ledsen. Ligga och hulka i timmar eller så. Och det är ju barn med. Barn är känsliga grejer.
Dessutom lär jag få se den själv för maken är känsligare än vad jag är. Han klarar inte ens av en antydan att barn råkar illa ut utan att må jättedåligt (Houseavsnitt med små sjuka barn får vi hoppa över).
Så får se. Någon som sett den och kan avgöra exakt hur sorglig den är på en skala?
Sedan vet man ju aldrig, jag kan ju gråta väldigt mycket över ganska oväntade saker. Gråter t.ex. mer över "fina" saker som gör mig rörd än riktigt sorgliga. När jag såg Torka aldrig tårar... grät jag mer över sången på Pauls begravning än över när någon dog, och jag fick hulkandes ledas ut ur biografen när de döda blivit hästan som sprang över ett fält i slutet av King Arthur.
Man e som man e.
