Knyttet - kort men tjock

Upptäckte av en slump en helt grym serie för några dagar sedan på Netflix. Som vanligt tänker då min hjärna att jag är den enda i världen som gjort denna fantastiska upptäckt och meddelar exalterat min make som svarar "Jo jag har sett den"..... Eeh va? Och inte talat om för mig att detta mästerverk existerar? 

 

Skall ju inte avslöja för mycket men finns än så länge en säsong, och det kommer komma i alla fall en säsong till.... så jag hoppas verkligen att det inte blir en sådan där serie som plötsligt slutar i en cliffhanger och aldrig återkommer (som den stora Flashback-besvikelsen... som för evigt gjorde mig misstänksam mot nya serier). 

 

Även om jag sett alla säsonger (förutom den senaste) minst tre gånger, då jag har regelbundna faser då jag ser igenom alla igen, så får jag ju erkänna att de första säsongerna är de jag minst gillar. 

Då kändes det lite, trots kvinnlig åklagare och kvinnlig rättsläkare, som om min hjälte Olivia Benson var ensam kvinna i ett gubbträsk.

Men om man ska beakta när den började sändas var den ändå utmanande med sina starka karriärskvinnor och serien har alltid tagit ställning för kvinnors, och homosexuellas, rättigheter. 

Jag vet att vissa tycker att den ibland kan vara förutsägbar och moraliserande men jag tycker om hur de ständigt får med aktuella ämnen och har utvecklats med tiden. 

Dessutom är ju ovan nämnda Olivia Benson en, om än fiktiv, förebild som jobbat sig upp och vågar ta strid i alla lägen. Hon är dessutom en singelmamma som vägrat välja mellan karriär och barn. 

SVU är som en drog för mig. Är då besatt att har jag inga avsnitt att tillgå hittar jag på egna i mitt huvud. 

Jag kanske bör söka hjälp för detta :)

Men var säkra, denna serie kommer jag säkerligen ta upp fler gånger :)

Bilderna visar för övrigt hur serien såg ut då respektive nu.

Eftersom jag körde och köpte Burger King mat åt maken på juldagen så fick han "betala" mig genom att jag bland annat fick bestämma en film som vi skulle se. Jag valde The Skelton Twins, som jag längtat jättemycket efter att se. Det är en drama med Kristen Wiig och Bill Hader. Jag kan dock ha kallat det en komedi när jag introducerade den för maken, för att få honom att börja titta på den.

 

Saken är dock att jag tyckte att den var ganska rolig... och sorglig och gripande. Jag tyckte att den på ett varmt sätt porträtterade dessa syskon som glidit ifrån varandra och deras olika sätt att hantera nuet och det förflutna på, samt deras försök att åter närma sig varandra. För mig hade den något att säga kring människors förväntningar på livet och hur lätt vi faller.

Jag tyckte med andra ord om den, väldigt mycket.

 

Om ni dock skulle fråga min man så ansåg han att den var poänglös och inte hade något att säga och att han led sig igenom den för min skull.

 

Stämningen påverkades också något av alla avbrott i filmen då vi fick pausa för att Nico fick någon slags litet utbrott och skrek saker som: "Jag älskar dig inte mer" Om jag inte får bestämma tänker jag göra sönder dina saker!"

4-åringar. Ibland underbara, ibland mindre så.

Filmer som var lite roliga

22 Jump street

Bad neighbours

That awkward moment

Jag började skriva individuella omdömen innan jag insåg att jag kan skriva ungefär exakt samma sak om alla dessa filmer. De fick mig att skratta mer än en gång, vilket i princip gör mig nöjd när det kommer till komedier nu för tiden, men om man skulle titta närmare så är det en hel del barnsligheter, stereotyper och liknande.

Filmer jag älskade

Guradians of the galaxy

De lyckades ta en comic som bland annat innehåller en grön tjej, en talande tvättbjörn och ett "talande" träd och göra en film som ändå inte var löjlig utan väldigt rolig och till och med lite rörande - det är en prestation.

Captain America: The return of the first avanger/The winter soldier

What can I say - jag älskar Marvel.

Frozen

En Disney-film som inte går ut på att en prinsessa sitter och väntar på en prins, utan två unga kvinnor som kan klara sig själva och som räddar varandra. Suveränt. Och vacker sång.

Filmer jag tyckte var bra

X-men: Days of Future Past

Edge of Tomorrow

Transcendence

 Maleficent

The monuments men

Filmer som jag överraskande nog tyckte om

Teenage Mutant Ninja Turtles

Kan ha berott på ren nostalgi, men den fick mig att skratta.

Filmer som var helt ok

Veronica Mars

Jag önskar så att jag kunde sätta den högre upp på "listan", men jag tror att det var mest nostalgi som gjorde att man tyckte så mycket om den, för utan serien bakom sig så var filmen i sig inte jättestark.

The amazing spiderman 2

Divergent

The maze runner

Filmer som inte levde upp till förväntningarna

 Lucy

The Giver

De två filmerna ovan har hamnat här av samma anledning - det kändes som de ville för mycket men hade alldeles för många logiska luckor för att jag skulle bli nöjd. Framför allt Lucy som jag hade väntat länge på.

Transformers: Age of extinction

Godzilla

Och dessa två filmer var helt enkelt inte så bra som jag hoppats på. Den första hade ett manus som kändes som det skrivits av en hormonstinn tonårspojke som tyckte allt var cooolt, och den sista var bara rätt tråkig.

Apornas planet: uppgörelsen

Robocop

Jag tror att jag fick ut något av Apornas planet när jag såg den men nu i efterhand sticker den inte alls ut och det känns inte som den gav så mycket. När jag såg Robocop tror jag att jag somnade för har inga minnen av slutet..

 

Finns en hel del filmer som kommit ut detta år som jag ännu inte har sett men väldigt gärna vill se, och som jag tror kommer hamna högt upp på listan.

 

 

 

 

 

 

 

Jag var 15 år när jag såg filmen Bara en natt (Before sunrise) och det är en av de filmer som verkligen lämnat avtryck i mig. Jag ääälskade den. Att hela filmen bara är långa dialoger. Att den är så romantisk i all sin enkelhet. Att man inte riktigt får ett slut på historien. Filmen skapade en längtan att åka till Wien som fortfarande finns kvar. Den fångade verkligen den där helt magiska känslan som jag själv upplevt vissa sommarkvällar i min ungdom, då allt känns helt perfekt men man vet att det bara är en flyktig känsla och att det där ögonblicket snart kommer att vara över.

 

Jag var 24 när Before Sunset kom ut och jag älskade den också. Inte lika mycket som den första filmen, för mig så fanns inte magin kvar. Skådespeleriet och dialogerna var fortfarande briljant men kanske var det ungdomens romantiska naivitet som gått förlorad.

 

Och inte förrän nu tog jag mig för att se den sista delen i triologin. Before Midnight. Helt klart den mest realistiska av de tre, och kanske är det just det som stör mig så. Oavsett den höga kvaliteten på filmen och att den på många sätt är ett mästerverk så var det ju magin som fångade mig i den första filmen, inte realismen. Den gjorde mig ärligt talat lite deprimerad. Och kanske är det bara jag som är överanalyserande men för mig var budskapet lite av "även om din man är en självupptagen skit som låter dig ta allt vardagsansvar och sedan kallar dig bitch så var tacksam att han i alla fall är romantisk ibland och nöj dig för det är så här livet är"... Det gjorde mig sorgsen då den starka självständiga Celine från de första filmerna på något sätt hade degraderats till en "hysterisk hormonell kvinna". I mina ögon var den där balansen som fanns dem emellan i de första två filmerna borta och jag såg bara mannens härskartekniker. Är det bara jag? Alla andra tycks ju älska den och tycka att den är den bästa av de tre... och om man söker en film som verkligen belyser verkligheten så fine, då är det den bästa... men jag vet inte...

 

Kanske borde jag bara sova

Som jag skrev innan så var det alltså en sådan där dag då jag fick absolut ingenting gjort... Eller jag har sett alla avsnitt som finns av Freaks and Geeks. Serien jag upptäckte 15 år efter den gick på tv... typ. Jag tror jag såg något avsnitt på den tiden, men inte mer.

 

Så vad tyckte jag? Helt klart sevärd om man bortser från en och annan moralpredikan. Jag tycker om att man försöker visa nördar och coolingar bortom stereotyperna och att man låter dem lära känna varandra. Jag tycker väldigt mycket om att man försöker framhålla att utseende inte är allt och att det inte är det viktigaste att vara i en relation. Slutar ju också  med att tjejerna far iväg tillsammans och inte med någon romantisk flykt.

 

Synd att den lades ner så snabbt.

 

Ja jag har alltså tittat på den serien i pincip heeela dagen, när jag inte lekt med sonen eller handlat. Men jag mår inte helt ok. Jag vet inte om det är stress eller sömnbrist eller vad det är.. men känner mig liksom halvsjuk, förvirrad och håglös hela tiden.

 

Nu skall jag försöka sova och hoppas att jag får sova i natt.

SPOLERVARNING - LÄS EJ OM DU EJ SETT SENASTE AVSNITTET AV GoT

 

Det bär mig emot att ha kritik gällande Game of Thrones eftersom jag verkligen verkligen älskar den serien. Den känns på något sätt som mer än en tv-serie... den är ett helt fenomen, en egen värld.

Men det stör mig att manusförfattarna/serieskaparna nu vid två tillfällen tagit scener med samtyckessex från boken och i serien gjort dem till våldtäktsscener - och jag undrar varför..

 

Nu vill jag påpeka att jag inte läst böckerna, men att jag läst OM dem, så om någon skulle anse att jag har fel kring hur det går till i boken så får man kommentera detta. Men som jag har förstått så är det dels scenen från första säsongen då den unga Daenerys för första gången har sex med sin make. I tv-serien står hon tårögd och det hela har en väldigt stark övergreppskänsla, medan maken i boken ber om hennes samtycke. Dels är det scenen i förra avsnittet då Jamie våldtar sin syster genom att ha sex med henne trots att hon kämpar emot och upprepade gånger säger nej. I boken framgår det mer tydligt att hon vill ha sex med honom trots att hon först kanske inte tycker att platsen (brevid hennes döda son) är så lämplig.

 

Jag känner att det hela är problematiskt på flera olika sätt. För det första känns det rent osmakligt att man "kryddar" serien med våldtäktsscener som om det skulle göra det hela lite mer spännande eller underhållande.

Vad gäller båda våldtäktsscenerna så råder det också omständigheter, innan eller efter, som gör att tittarna har en tendens att släta över det som sker och därmed spelar man våldtäktskulturen i händerna genom att man får våldtäkt att vara något som inte behöver vara "en stor grej". Det skapar också utrymme för bortförklaringar och att man inte ser våldtäkten som en våldtäkt.

I det första fallet så inleds Daenerys äktenskap med flera scener (iaf två) där hon ser tårögd eller lidande ut under sex för att sedan leda till att man lägger över ansvaret att få sexet trevligare på henne och senare "lär hon sig att älska honom". Istället för att tittarna tänker på maken som en våldtäktsman som utnyttjat en ung kvinna mot hennes vilja så skapas en romantisk känsla. I det andra fallet så har senaste säsongen fått tittarna att sympatiserat med Jamke vilket gör att många nu försvarar våldtäktsscenen med att trots att hans syster sa nej så "ville hon egentligen". Man skulle kunna se det som att det speglar den verklighet vi lever i - att man försvarar förövarna på alla tänkbara sätt och bortförklarar deras hemska handlingar.

 

Riktigt illa tycker jag att det är att seriens skapare inte ser problemet utan själv just säger att trots att Jamies syster sa nej så ville hon egentligen ha sex med honom. Detta framkommer ju dock på intet sätt i serien utan istället normaliseras våldtäkt och man stärker myten att ett nej kan betyda ett ja. I och med att serien är så enormt populär och ses av alla åldrar så tycker jag att detta är riktigt, riktigt illa och jag är besviken på att serieskaparna inte kan se sitt eget ansvar och förstå vad det är för budskap de förmedlar.

 

För även om det inte är så boken är skriven så är det ju faktiskt så att många oss som ser serien inte har läst boken och därför får man enbart till sig det man ser på TV:n. Och baserat på det vi sett där så finns det inga bra ursäkter, bortförklaringar eller några överslätande omständigheter. Det går inte att romantisera eller blunda för det. En av kvinnorna grät och betedde sig uppenbart motvilligt den andra försökte värja sig och sa nej upprepade gånger =

 

Nu har jag då äntligen fått se filmen Whip it, och den var lika underbar som alla sagt. Har en stark känsla av att jag kommer se den väldigt många fler gånger.

Det enda jag hade svårt för var den underliga och högst osannolika undervattenssexscenen, som gav mig andningsproblem (vilket jag alltid får när jag ser film där människor är under vatten - börjar av någon anledning alltid hålla andan). I övrigt - perfektion typ. Kan dock tyvärr inte gå in på vilka delar av filmen jag tycker mest om utan att spoila... så lägger in en bild och spoilar efter den... så har ni tänkt se filmen så läs inte mer nu!

 

 

Jag har lite av en besatthet av att sitta och googla efter nördiga brädspel jag vill ha... Sedan köper jag typ aldrig något eftersom jag känner för få som vill spela den typen av spel med mig. Men en dag....

 

De spel jag tittat på just idag är en blandning av gamla och nya, några jag spanat på innan och några jag inte ens visste fanns.

 

Kommer snart en ny serie som kanske kan vara något (även om vi totalmissat de senaste hundra avsnitten av alla serier vi följer då vi hamnat i vår Battlestar Galactica-fas). Handlingen skall vara ett militärskepp som måste hitta botemedlet till ett virus som utplånat nästan hela USA:s (världens?) befolkning... Om man tittar på trailern så känner jag att hur bra jag kommer tycka om den beror på om fokus ligger på själva virusdelen (jag gillar virus) eller på krigsdelen (jag ogillar krig).

 

Eftersom jag är skamligt dålig på historia och det finns för många starka irl-kvinnor för att jag skall klara av att väga dem för och emot varandra så överlåter jag åt andra att lista kvinnor i verkliga livet som bör hyllas. Man hade också kunnat kritisera alla viktigare saker man kan skriva om, som förtryck av kvinnor som pågår dagligen i olika delar av världen, men även där känner jag att jag är för dåligt insatt och helt enkelt inte på humör för en djupdykning i världens tragik och orättvisor och ägnar mig istället åt det som jag alltid sysslar med - science fiction.

 

Kommer därför att lista min Topp 10 Kvinnor i SciFi... (har försökt undvika att ta med från närliggande kategorier som Fantasy och Comics även om det finns att hämta där med). Vill dock påpeka att jag ju inte sett ALL scifi utan det baseras på det jag sett, mina egna personliga åsikter, vad jag just nu kan komma ihåg och att det säkerligen påverkas av vad jag nyligen sett (ja, det kommer vara en hel del BSG).

 

Här är i alla fall min lista, Kvinnodagen till ära.

 

Jag har inte sett Warm Bodies innan för det kändes som en skitlöjlig film... men så sa en del att den inte är såå dålig och att den är lite kul så jag tänkte jag kunde ta och ge den ett försök i alla fall.

Och vad skall jag säga... den var inte så usel som jag hade föreställt mig.. Jag såg klart hela filmen även om jag h

 

* paus i inlägget då jag på allvar somnade i soffan klockan halv sex och vaknade igen efter en timma *

 

Så, var var jag... Jo jag såg klart filmen men hoppade över lite av de mer långdragna partierna som jag antar skulle vara lite romantiska. Filmen var lite smårolig då och då, men inte så att man skrattade högt och man får ju säga att han klart är den sötaste zombien jag sett (om man som 30+ får säga så om en så ung kille.. och det anser jag ju uppenbarligen att jag får eftersom jag just sa det)... men även om jag tycker mig minnas att jag läst positiva saker om filmen så kände jag att nej, den var inte min grej.

 

För mig kändes det som ännu en variant av "om du bara älskar honom tillräckligt så förvandlas grodan till en prins"-grejen. Skönheten och odjuret i en modern variant. Han är ju en snäll kille egentligen.. so what om han äter folk. Jo jag vet att filmen inte är så himla allvarligt menad, men det stör mig att sensmoralen i ganska många olika typer av filmer är densamma. Dum/farlig/mordisk/elak/våldsam/etc. kille blir förlåten för att han är snygg och förvandlas till snäll kille om tjejen bara älskar honom tillräckligt - och det är betraktat som äkta romantik.

Och jag tycker att det är ett farligt och ohälsosamt sätt att tänka kring romantik och ett dåligt budskap att pränta in i unga människor.

 

Men bortsett från den analysen så var väl filmen småtrivsam, helt ok skådespelarprestationer, lite kul med en film ur zombieperspektiv och killens tomma blick påminde mig om min ena katt.

 

En sak jag har lite svårt för beträffande det där med "starka kvinnliga karaktärer" på film är att dessa kvinnor ytterst sällan befinner sig i en relation med en man. Nu säger jag inte att det är nåt krav på att kvinnor måste befinna sig i relationer till män, men jag kan se det som något jag saknar att se på film... eftersom det ger en bild av att starka självständiga kvinnor enbart kan vara detta om de är singlar. Jag hade velat se mer "goda exempel" på jämlika relationer mellan män och kvinnor - jag menar, det är ju film så lite utopi kan väl få finnas?

 

För att försöka exemplifiera vad jag menar så kan jag ta lite få exempel på filmer, utan att bli för långrandig, för att ni skall förstå vad jag menar.

 

I en del filmer så har den kvinnliga karaktären ingen relation till en man alls (och det är ju såklart så att det inte pssar in i allas storys heller... en kärleksrelation är ju inget krav för att bygga upp en story så sett), som i Aliens och Girl, interrupted, eller så har de kvinnliga karaktärerna någon form av relation till en man under filmens gång men det är enbart utanför denna relation som hon är "den starka och självständiga kvinnan", som Thelma och Louise och Stekta gröna tomater.

 

I andra så börjar de kvinnliga karaktärerna som starka och självständiga, men så fort de ingår i en seriös relation till en man så förlorar de mycket av de egenskaperna och blir det som skulle kunna uppfattas som den svagare delen av en duo, eller i alla fall anpsssar sig till det som är rådande normer för en heterorelation. Exempel på det tycker jag att man kan se t.ex. i en av mina gamla favvofilmer Tjejligan. Även i Kill Bill så får man ju bakgrundsstoryn att huvudpersonen som är någon form av yrkesmördare hade velat lämna sitt mordiska liv och istället gifta sig och skaffa barn så fort hon mötte "den rätte" (inget fel med det så sett, men väldigt stereotypt).

 

En annan kategori av film är ju den där den starka och självständiga karaktären inte blir en del av ett par förrän i slutet av filmen vilket gör att man egentligen aldrig får se om det påverkar hennes personlighet eller sätt att vara, som i Juno eller Easy A.

Nu tycker jag om alla de filmer jag nämnt men jag tycker bara att det är synd att det alltid skall framstå som att du bara kan vara en stark och självständig kvinnlig individ om du är singel/lesbisk/mördar män... Inte bara för att det blir en avsaknad av goda exempel och "lösningar" utan också då det nästan kan framstå som om filmskaparna undermedvetet i många fall "straffar" dessa kvinnliga karaktärer genom att visa att de visserligen är starka och självständiga men därmed också diskvalificerar sig som tänkbara kärlekspartners. Än mer sorgligt är det ju i de fall filmen låter kvinnan bli en del av en relation och i och med detta låter henne helt överge den styrka och självständighet hon hade.

Det finns dock ett fåtal undantag som jag vet om. För att fortsätta tjata om Battlestar Galactica så tycker jag att man låter Starbuck behålla sin identitet även i en relation och hon blir inte uppenbart underordnad mannen. Och även om jag inte är stortittare på Buffy så har jag för mig att även hon är mer jämlike än underordnad sin boyfriend. Finns det mer exempel? Kom gärna med förslag?

Vill dock avsluta med att åter påpeka att det jag säger INTE är att det måste finnas med en man eller en hetero-kärleksrelation i varje film. Det är ju absolut bra med filmer som ger exempel på andra sätt att leva, filmer som visar att en kvinna inte behöver en man för att vara stark, filmer som hyllar andra ideal än tvåsamhet och så vidare.... Jag tycker bara att det är synd att (då ändå en stor del kvinnor lever med en man) man inte kan få se fler jämlika relationer där en kvinna även kan få vara stark och självständig i förhållande till en man, och inte bara i avsaknad av en.

Går det att fatta vad jag menar? Tänker jag helt galet? Utgår jag bara från mina egna behov av att kunna identifiera mig?

 

 

Jo jag vet att vissa kanske kan tycka att jag skriver för mycket om sci fi, men å ena sidan så är det ett av mina största intressen och å andra sidan anser jag att det är inom den genren man kan hitta några av de bästa serierna genus-mässigt. Absoluta favoriten inom nästan alla kategorier är helt klart Battlestar Galactica.

 

Det är en av de få serier då det nästan känns som om det faktiskt är lika mycket män som kvinnor (även om det såklart är en illusion då det är en majoritet män) som passerar förbi i rutan. Ungefär hälften av huvudkaraktärerna är kvinnor, och en sak jag tycker mycket om är att man sett till att kvinnokaraktärerna är lika mycket olika individer som männen är. Det vill säga de är just olika karaktärer och inte enbart en bild av hur författaren anser att en kvinna är. Någon är den sexiga typen, någon är mer "pojkflicka", någon mer känslosam etc. Ett gemensamt drag för alla kvinnorna är dock att de är självständiga, kapabla/kunniga och handlingskraftiga. Även de manliga karaktärerna skiljer sig åt genom att vara helt olika typer av personligheter: både känslosamma, stridstuppar, mjuka och hårda. Fast saken är väl den att de flesta av karaktärerna, både manliga och kvinnliga, har lite av allt i sig vilket gör dem mer mänskliga.

 

Jag tycker också att man männe och kvinnorna i serien tillsammans driver handlingen framåt, fattar beslut och påverkar händelseförloppet och det gör att det hela känns mer naturligt och verklighetstroget.

Om man skall vara petig så är det nog dock så att även om det finns massor av namngivna kvinnliga karaktärer i serien och de talar om mycket annat än män så dröjer det ett tag innan kvinnorna interagerar med varandra speciellt mycket (med tanke på Bechdel-testet) utan de interagerar mest med män.

En annan aspekt som jag kan tycka är synd är att det är en hel del fokus på kärleksrelationer och då enbart heterosexuella sådana (vad jag kan minnas, var några år sedan sist jag såg serien) samt att det är överlägsen majoritet av människor med vit hudfärg... Dock kan det nog vara så att om man jämför serien med många andra serier så har de nog fler med annan hudfärg/etniskt ursprung än vad som vanligtvis brukar finnas med (vilket i sig inte säger så mycket).

 

En mycket bra serie i alla fall :)

 

Vi feminister talar ju en hel del om Bechdel-testet och en del kanske undrar varför. Bechdel-testet går ju ut på att man testar en film genom följande punkter som jag sammanfattat lite slarvigt (så sök gärna på ordet på nätet själva för att läsa mer).

- Finns minst två kvinnor i filmen

- Är dessa namngivna

- Interagerar de med varandra

 

De flesta storfilmer klarar inte att passera detta test. I vissa fall är det mer förklarbart, som när filmen baseras på en gammal bok som skrevs på den tid då kvinnor hade en helt annan roll i samhället, något Schemnus tar upp här. Dock kan jag fortfarande se det som tragiskt.

Hela grejen med att vi måste ha ett sådant test, och det faktum att allt som krävs är att några ynka kvinnor får ta plats nog att få bära namn och tala med varandra. Det visar så himla tydligt hur män dominerar världen i filmens värld. Gå ut på en gata på stan och se hur många män och kvinnor du möter, kolla av hur många som finns i din bekantskapskrets och så vidare. Antagligen är det ganska nära 50/50... och i alla fall inte 99/1 som det oftast är i film. En hel film med bara manliga karaktärer och så skall man vara nöjd om de kastar in en kvinna typ. Och det är ju inte så att det behövs på grund av handlingen för det mesta.

Se bara på författaren till Game of Thrones som fått beröm för alla sina kvinnliga karaktärer och som meddelat att han skriver dem likadant oavsett kön - för att både män och kvinnor är människor och inte behövs betraktas på olika sätt. Eller filmen Salt som från början skulle ha en man i huvudrollen men som man sedan bytte ut mot en kvinna - och det fungerade ju utmärkt. Men av någon anledning tycks många manusförfattare se det som oerhört problematiskt att få med kvinnor, som om de är separata varelser som kräver extra tankeverksamhet när man skapar. Kanske på grund av att de ser det nästintill omöjligt att ta med en kvinna utan att också skapa någon typ av kärleksintresse, flirt eller sexuell spänning också.

 

Och så har vi det där med starka kvinnliga karaktärer. Något som ibland får oss att förlåta lite väl mycket. Om man kastar in EN "stark" kvinna i en films handling så kan vi nästan bortse från att resten av filmen består av enbart män. Och vad är en stark kvinnlig karaktär? Innebär det att hon har en stor roll i filmen men i övrigt kan ha vilka egenskaper som helst? Ibland är den kvinnliga karaktären mest någon vördad och dyrkad, som har stor betydelse för filmen men som egentligen inte bidrar med mycket mer än sin själva uppenbarelse. Och att ha med den enda kvinnan i form av någon slags gudom i sin uppenbarelse gör ju inte mycket för att förbättra synen på kvinnan som "något annat". Sedan har man ju de filmer där den starka kvinnan inte är något annat än en slags stereotyp man i kvinnokropp som är hård, känslokall och slåss mycket. Jag tycker det är ytterst få filmer som lyckas få till en nyanserad kvinnokaraktär som är mer "bara en människa". Den första Alien är ju bra med det, serien Battlestar Galactica tycker jag också lyckas i många fall och nu senast filmen Gravity.

 

Detta kan ju såklart analyseras och problematiseras hur mycket som helst, men just nu måste jag hjälpa till att reda ut kaoset i vårt hem så det får bli en annan gång :)

Igår fick jag äntligen se den. Filmatiseringen av första boken i The hungergames- trilogin. Hampus tog hand om Nico på kvällen och jag och lillebror åkte till Stenungsund och såg den. Det var vi och massor av tonåringar.

Jag tycker det är svårt att betygsätta filmen, för jag tror jag hade tyckt om den mer om jag inte läst boken och älskat den så. Nu känns det som om jag kanske hade för höga förväntingar.

Visst är filmen jättebra och samhällskritiken kom fram. Jag var rädd att de skulle göra den för lam i sina försök att tilltala tonåringar men det känns som om de verkligen försökt få med bokens kärna. Den är dessutom snyggt gjord och jag tycker aldrig att man blir uttråkad, och jag tycker inte att man skulle kunnat ta bort något.

Efteråt kände jag dock att något saknades men kunde inte sätta fingret på det förrän efter en stund. Det är känslorna. Boken bygger så mycket på huvudpersonens tankar och känslor, och man lär verkligen känna alla karaktärer. I filmen har man dock inte riktigt haft tid eller utrymme att fördjupa sig så man kan inte alls följa den tankekedja som leder till karaktärernas utveckling och förändring och vissa motiv får man gissa sig till. Den får ändå 3,5 eller kanske till och med en 4:a av mig. Och kommer garanterat se den igen, och ser fram emot kommande filmer av de återstående böckerna.

Och kanske hade min uppskattning av filmen varit ännu större om filmupplevelsen inte förstörts en hel del av de tonårskillar bakom oss som vägrade hålla tyst utan var tvugna att, trots att brorsan sa till dem ett antal gånger, kommentera allt i filmen och påpeka högt när något avvek från boken. Tillslut fick jag låtsas att de var utvecklingsstörda och inte kunde hjälpa sitt beteende för att stå ut.