The hungergames
Igår fick jag äntligen se den. Filmatiseringen av första boken i The hungergames- trilogin. Hampus tog hand om Nico på kvällen och jag och lillebror åkte till Stenungsund och såg den. Det var vi och massor av tonåringar.
Jag tycker det är svårt att betygsätta filmen, för jag tror jag hade tyckt om den mer om jag inte läst boken och älskat den så. Nu känns det som om jag kanske hade för höga förväntingar.
Visst är filmen jättebra och samhällskritiken kom fram. Jag var rädd att de skulle göra den för lam i sina försök att tilltala tonåringar men det känns som om de verkligen försökt få med bokens kärna. Den är dessutom snyggt gjord och jag tycker aldrig att man blir uttråkad, och jag tycker inte att man skulle kunnat ta bort något.
Efteråt kände jag dock att något saknades men kunde inte sätta fingret på det förrän efter en stund. Det är känslorna. Boken bygger så mycket på huvudpersonens tankar och känslor, och man lär verkligen känna alla karaktärer. I filmen har man dock inte riktigt haft tid eller utrymme att fördjupa sig så man kan inte alls följa den tankekedja som leder till karaktärernas utveckling och förändring och vissa motiv får man gissa sig till. Den får ändå 3,5 eller kanske till och med en 4:a av mig. Och kommer garanterat se den igen, och ser fram emot kommande filmer av de återstående böckerna.
Och kanske hade min uppskattning av filmen varit ännu större om filmupplevelsen inte förstörts en hel del av de tonårskillar bakom oss som vägrade hålla tyst utan var tvugna att, trots att brorsan sa till dem ett antal gånger, kommentera allt i filmen och påpeka högt när något avvek från boken. Tillslut fick jag låtsas att de var utvecklingsstörda och inte kunde hjälpa sitt beteende för att stå ut.
