Feminist-skammen
Jag vet att det är lite dumt, men jag tror inte att jag är ensam om det så vill ändå skriva om det.
Som feminist är jag emot de ideal som säger att vi alla måste vara snygga och smala, eller rättare sagt emot att våra utseenden skall bedömas och granskas och styras över huvudtaget. Jag har en önskan att alla skall accepteras och få vara som de vill vara/som de är utan att värderas utifrån sitt yttre.
Men samtidigt är jag ju en del av detta samhälle och matas med ideal från omvärlden, känner påtryckningen att anpassa mig och har lärt mig att en stor del av mitt värde ligger i hur andra (främst hur män) värderar mitt yttre - eller som man kan välja att kalla det, en kvinnas värde ligger i hennes knullbarhet.
Därför har jag alltid dubbla känslor när jag går ner i vikt, när jag börjar tänka på mitt yttre och sminkar mig, piffar till mig och köper nya kläder. Jag skäms över mig själv då jag trots allt vill vara "fin". Jag skäms då jag fylls av stolthet och glädje då någon påpekar att jag gått ner i vikt, att jag ser fin ut.
Samtidigt vet jag ju att jag levde överviktig i många år utan att skämmas för det, och att jag verkligen följde min överenskommelse med mig själv - att jag inte aktivt fick försöka gå ner i vikt innan jag kunde vara nöjd med mig själv i en vikt jag hade först. Jag vet också att jag inte svälter mig själv, har blivit besatt av hälsa eller är överdriven på något sätt - jag bara äter nyttigare och byter ut en del onyttiga saker mot lite nyttigare sådana.
Trots detta så finns känslan där att vart hamnar Knyttet - kort men tjock, då hon inte rä så tjock längre? Förlorar min sin trovärdighet när man kämpar mot skönhetsidealen då man trots allt anpassar sig efter dem?
Är det fult att vilja vara fin? tänkte jag först skriva, men så äcklades jag lite över mig själv för det handlar ju egentligen inte om önskan att vara fin, utan det handlar ju om för dem man önskar vara fin.... och det är ju där det ofta blir så fel. För om jag bara skulle vilja vara fin enligt mina helt egna ideal så hade jag haft lockigt lila hår och vilda blommiga klänningar. Om jag bara skulle vara "som jag vill vara för min egen skull" så skulle jag fan alltid gå runt i en stor sparkdräkt av velour. Men det handlar ju aldrig om att bara vilja vara fin, eller bara vara som man själv vill, det handlar (nästan) alltid om att vara fin i någon annans ögon. Ofta i en mans ögon. Att bli åtrådd. Vara önskad.
Så jag är dubbel. Jag har gått ner mer än 10 kg på ca 3 månader och jag är skitnöjd med mig själv, samtidigt som jag skäms för att jag är så glad.
Är det inte konstigt hur skammen nästlar sig in i våra liv oavsett vilka val vi gör.
