Knyttet - kort men tjock

Idag ville vi hitta på något för Nico och hade planer på Universeum. Dock hade han själv bestämt att han ville åka Blixten rutschkana på Lek och Bus-landet i stan (även kallat helvetet på jorden), så vi åkte dit och plågade oss igenom två timmar av öronbedövande barnskrik som sorlade genom lokalerna och försökte föra en del skrikande samtal men gav upp då man ej kunde höra varandra utan att skrika sig hes.

Nico hade kul i alla fall.

 

Efteråt åkte vi för att köpa skor.

Nico fick välja själv och valde dessa:

Med tanke på hur lite och innehållsfattigt jag skrivit det sista kan jag förstå om det kanske är aningens förvånande att när jag väl skriver så hamnar jag plötsligt på ämnet sex... Men varför inte?

 

Jag har länge stört mig på hur sex alltid framställs som det viktigaste i en relation, eller i livet över huvudtaget. Om man har ett bra liv eller ej utgår ofta på t.ex. film från hur mycket sex man har (hur mycket som är lagom beror såklart på om man är kille eller tjej enligt samhällets föråldrade normer). Hur bra ett förhållande fungerar beror tydligen också på hur ofta man har sex. Brist på sexlust framställs som ett enormt problem (och ofta framställs det som ett problem för den som inte har lust när problemet rimligtvis borde finnas hos den som vill ha sex?). Ibland handlar diskussionen även om rätten att ha sex, och då oftast rätten att ha sex med någon annan än sig själv.

 

Saken är ju bara den att i en relation så är det inte så att lusten hos båda parter infaller samtidigt. Tajming är svårt. När en är pigg och sugen är den andre trött och inte alls på humör osv. Något som verkar skapa ångest hos folk eftersom det framställs som om lyckliga par måste ha sex jämt. Man ifrågasätter sig själv och den andre. Ens egen trötthet är bara trötthet, men den andres trötthet kanske är ett tecken på att man betraktas som helt osexig. Bla bla bla. Hade det inte varit lättare att bara släppa den där sexstressen och ta hand om lusten själv när den faller på om den andre inte vill och vänta tills båda känner för det?

 

Jag vet inte hur många gånger som jag sett/hört/läst intervjuer med människor som får frågan "Hur håller nu gnistan vid liv efter alla år?" (formulerad på olika vis) och de svarar att de har en överenskommelse om att ingen av dem någonsin säger nej om den andre vill. Och den som intervjuar tycker att oj vad fiffigt, vilket bra sexliv de har... Och jag tänker att.. "jo det låter ju satans romantiskt med regelbundet oönskat sex"... Vad är grejen? Om man är sugen på sex och den andre är sugen så ha sex - så mycket man bara vill, hur ofta man vill... typ jämt om man önskar... Men om man inte är sugen så behöver det väl inte vara en tragedi direkt. Ha kul på egen hand..?

 

Kanske hör det samman med att samhället så länge kopplat ihop kärlek och sex (och då menat som penetrerande sex)? För mig är sex "bara" sex. Det har mer med lust än romantik att göra. Kärlek för mig är mycket mer kramar, kyssar, hålla handen och sådant, som för mig känns mycket mer intimt.

 

Hur tänker ni?

 

 

Nej jag har inte skrivit så mycket de senaste dagarna... Jag har lagt mina sista krafter på mitt jobb då jag känt att jag varit på g att bli sjuk men inte haft tid till detta. Min kropp lagrade därför sjukdomen mycket vänligt tills helgen kom och nu släpper den lös det.

Jag har ont i mitt huvud, värk i min hals, öm i min kropp och känner mig allmänt vissen.

 

Dock skrivit lite till på mitt bokprojekt och sett på barnfilm hos mamma och pappa tillsammans med sonen. Maken har vart och sysslat lite med ljudteknik och kommer hem om någon timma. Vill egentligen vänta uppe på honom för har haft ett stort behov av att krama honom hela dagen då jag hade hemska drömmar om att han var allvarligt sjuk i natt, men jag är så trött att risken än stor att jag somnar inom några minuter just nu.

 

Min plan för morgondagen är att göra absolut inget alls. Fast den planen fungerar ju sällan när man har barn. Kan ju hoppas att imorgon är en av de två dagarna om året då han sover till efter nio... ?

 

God natt alles

Ok, jag borde egentligen inte skriva om det alls för man bara jinxar det.. men kan inte låta bli för är så upprymd. En annan anledning till att inte skriva om det är att det antagligen inte intresserar någon annan än mig själv.

 

I alla fall... jag har ju alltid massor av historier i mitt huvud som jag vill få ut i bokform. Det händer dock aldrig och det främsta skälet är att många av dessa historier är väldigt ofullständiga och inte riktigt går ihop, eftersom de flesta baseras på mina drömmar. Jag har väldigt levande och påhittiga drömmar.

 

Nu har jag dock äntligen i mitt huvud lyckats pussla ihop några av dessa berättelser så att de faktiskt kan bilda en sammanhängande och någorlunda logisk historia (scifi-aktigt) och fått ner själva synopsis på papper. Kanske kanske ett första steg till att verkligen skriva något.

 

Som vanligt är ju mitt dilemma att jag vill ha det på engelska (då marknaden för den typen av böcker är så mycket större i UK och USA), men att jag inte är tillräckligt bra på engelska. Jag vet ju att det i alla fall ibland är några som sysslar med översättningverksamhet som läser bloggen och tänkte passa på att fråga om någon vet vad det skulle kunna kosta att privat anlita någon som översätter åt en? Apdyrt antar jag?

Alla har ju talat så mycket om Orange is the new black så mycket, och jag måste ju roa mig med något när maken hamnat i en datorspelsfas, så tänkte ge den en chans. Sett ett avsnitt hittills... bra skådisar, mycket kvinnor... men storyn har ännu inte riktigt fåst mig intresserad.. Blir den bättre efter första avsnittet?

Med extrem huvudvärk, ont i halsen och feberkänslor så tvingade jag mig iväg till jobbet då det var stort personalmöte som jag skulle leda. Något jag lyckades med trots att jag var lite vimsig av alla värktabletter.

Sedan försökte jag, tappert om jag själv får säga det, åstadkomma ännu lite mer arbete innan jag åkte hem.

 

Städade lite hastigt bilen då jag måste skjutsa lite folk i den imorgon och min samling snus och den tappade glassen som ser ut som en hög bajs på bilgolvet antagligen inte imponerar.

Maken hade besök, en gemensam vän till oss, så var lite social innan jag hämtade sonen och handlade och sedan åkte hem igen.

 

Fixade med disk och lagade sedan en ny rätt som var någon asien-inspirerad kyckling med röd curry och kokosmjölk, Mycket gott men sonen vägrade att ens titta på det eller sitta med vid bordet.

 

Efter det har jag mest väntat på att få lägga mig och har som plan att somna mycket tidigt för måste inte bara jobba imorgon trots att jag känner mig sjuk utan måste nu i två dagars tid börja en timma tidigare än vanligt. Imorgon kommer dagen bestå av långa möten dessutom och det finns en överhängande risk att jag kommer kollapsa av utmattning.

 

Hade sedan i vanliga fall kunnat hoppas på en ytterst lugn helg men så skall jag istället vara politiskt aktiv en stund på lördagen.... Oh well, bara fyra månader till de röda dagarna kring jul...wiii..

Hjärnsläpp kan beskrivas som ett tillfälligt, eller ibland permanent, tillstånd av att hjärnan helt enkelt inte fungerar riktigt som den ska. En slags hastigt uppkommen idioti. Ibland kan denna vara kollektiv... och resultatet av en extrem jävla hjränsläpp kan vi se här. Klädbutiken Zara som helst tycks ha missat att det funnits koncentrationsläger och att den utstyrsel som fångarna där tvingats bära inte är något lämpligt att skapa "barnmode" av.

 

 

Idag kom min vän Karin med något som kan ha varit årets bästa idé. Att vi skulle beställa biljetter till Gardells show i november. Att jag inte tänkt på det själv!

Nu kommer jag gå runt och längta i evigheter känns det som. Älskar Gardell... få kan få mig att skratta och gråta samtidigt som han kan. Han är verkligen expert på vardagstragik.

 

Varje gång jag tänker på Gardell så tänker jag på en scen ur en av hans böcker, minns inte vilken av dem just nu, med en äldre dam som försökt göra sig fin med hårspänne och sätter sig på ett vafé fyllt av ungdomar i hopp om att någon skall prata med henne. Får lite ont i magen varje gång jag tänker på den scenen men den är så briljant och gripande.

Nico har sedan han var ungefär två år varit extremt begränsad gällande vad han äter. På förskolan äter han det mesta men hemma enbart ICAs delikatesskötbullar, ibland fiskpinnar, ibland potatis, gurka, kall Denniskorv och youghurt samt morot. Lite enformigt och trist att familjen inte kan äta samma sak.

 

Dessutom känns det som om jag och maken tappat all fantasi och nästan alltid är samma rätter också. Så vi beslutade oss för att testa Linas matkasse när de hade prova-på-pris och tog en Linas Barnkasse.

 

Vicken grej! Inte bara att det kändes alldeles lyx och spännande att få mat hemlevererad utan det var kul att laga mat igen då det var något nytt att testa.

 

Idag testade vi första rätten vilket var något som hette typ Tokig tacofisk, eller nåt i den stilen. Ugnsbakad kolja med tomatsås och tacokrydda samt ost på  med ris till.

Och Nico åt!! Han åt ingen jätteportion med i alla fall minst 6 fullastade gafflar med ris och fisk, samt massa gurka såklart. Och maken åt!! (han är mkt kräsen, speciellt när det kommer till fisk) Han hade bara önskat mer sås och mer ost (och jag tyckte också det blev lite torrt).

Jag var verkligen supernöjd och har stora förhoppningar på rätt nummer två som är köttbullar. Dock tveksamt om Nico kommer äta av fläskfilén som ingår i rätt nummer tre.

 

Var för övrigt på BVC idag och Nico är 107 och väger 19,9. Han gjorde också syntest vilket var svårtolkat då han inte var så intresserad men han sa en del av bokstäverna. Sedan skulle han måla och ombads måla en gubbe men det ville han inte så han målade en telefonlur och skrev siffror istället. Kan också berätta att han tvingade BVC-sköterskan att kalla honom för Anki och målade sin teckning med pennan i munnen eftersom "Anki inte har armar"..haha.  Han fick även gå balansgång vilket han var bra på.

Man kan ha olika ideologisk ståndpunkt. Olika prioriteringar. Olika syn på vilken strategi som är den bästa för att världen skall bli en bra plats. Whatever. Men jag blir helt galen på uttrycket "rösta med plånboken" och inställningen att man skall rösta på det parti som ser till att man själv får det bra, och skit i alla andra.

 

Nu kanske det är så att det som gör att man själv får det bra överensstämmer med det som man tror blir bäst för alla andra också.. och fine i så fall.. men tycker inte att det är ok om man röstar på något som gynnar en själv men som man veet missgynnar massor av andra. Speciellt inte om det är för att mycket vill ha mer och man sitter och vill ha alla sina slantar kvar och inte dela med sig då det finns så många som har det värre än en själv.

Jag anser inte att jag har så gott med pengar men jämfört med många andra är jag ju rik som ett troll, och det vet jag om.

 

Men mest av allt blir jag fan skogstokig på de som börjar tala om just det där som Anders Timell talade om, och som jag skrev om härom dagen, när människor säger att de som sliter inte vill betala skatt som skall gå till de "som är lata och inte vill jobba". Som om alla på bidrag eller som behöver hjälp bara sitter hemma i soffan och myser av att kunna leva på andras pengar. Till de som tänker så vill jag säga två saker:

 

1. Har du själv levt på bidrag? Jag levde på soc under nästan ett år och det är fan inte mycket man får... Inte direkt så man kan leva lyxliv. Och bortsett från pengabristen så får man en social stämpel på sig som arbetslös vilket inte har en positiv effekt på självkänslan. Jag lovar dig att ytterst få självvalt lever på bidrag.

 

2. Bara för att man är fattig så behöver man verkligen inte vara lat. Det räcker att vara ensamstående förälder inom ett lågavlönat yrke. Eller pensionär. Eller att man är fysiskt eller psykiskt sjuk, vilket gör att man antingen inte kan jobba, bara kan jobba lite eller att man har höga utgifter pga mediciner, läkarbehandlingar eller liknande. Eller att man har svårt att få jobb för att man bryter på ett annats pråk och har ett namn som är svårt att uttala.

Det finns så många olika skäl... väldigt sällan är det skälet att man är lat.

Jag är som jag nämnt tidigare med i en ateistisk diskussionsgrupp på Facebook (men funderar på att helt gå ur för jag orkar aldrig delta i diskussioner och tycker att folk är smygrasister och sexister i alltför stor utsträckning... plus att jag allmänt har svårt för folk och bara stör mig... men det har inte med saker att göra just nu.)

 

I alla fall... nu har denna grupp av oklar anledning bestämt sig för att bjuda in religiösa för "diskussion", och jag finner det hela osmakligt.

 

Om man bortser från det faktum att det i detta fall då alltså blir en stackars inbjuden religiös person som skall besvara frågor från och ifrågasättas av en hel grupp ateister samt på något underligt sätt stå till svars för andra religiösa människors tillkortakommanden eller illgärningar samt representera alla andra religiösa. Mycket underligt upplägg som jag tror skulle kunna få vem som helst att må dåligt om de inte var helt på det klara med vad de gav sig in på och är mycket starka i sig själva.

 

Men om man alltså bortser från detta... kan en ateist och en religiös person föra en diskussion kring religion utan att det blir antingen 1. hånfullt/förlöjligande/respektlöst eller 2. nedlåtande? Jag tror inte det.

Admin i diskussionsgruppen har ombett att alla skall vara respektfulla och ha god ton etc.... men seriöst... och detta gäller åt båda håll... Om man har så fundamentalt olika syn på livet att den ena tror på gud och den andre ser det som orimligt att en gud finns... var finns då öppningen för diskussion? Då kan det väl enbart handla om att antingen försöka överbevisa den andre eller förlöjliga dennes övertygelse? (om man inte skulle diskutera rena sakfrågor som vad det står på den och den sidan i bibeln eller liknande).

 

Jag undviker att diskutera religion med bekanta som är troende. För det finns inget bra sätt att föra en sådan diskussion på.

Antingen blir det respektlöst i och med att den bekanta tycker att jag är dum i huvudet/inte har fattat något/är omoralisk etc som inte tror på gud och jag tänker detsamma om denne. Eller så blir det nedlåtande på sättet att man tycker lite synd om den andre som "inte förstått". Fattar ni hur jag menar? För det där med att "jag respekterar allas olika tro" är ju egentligen något som faller platt även om det inte behöver ta sig uttryck i handling... eftersom för mig som ateist är meningen "gud finns" att jämföra med meningen "jultomten/enhöringar/whatever finns" och för dem som troende är min mening "gud finns inte" lika galen som meningen "katter finns inte".... så det hela blir totalt meningslöst så länge båda parter är fast övertygade...

 

Eller hur tänker ni? För det finns ju ingen mellanväg... gud kan ju inte finnas "litegranna"...

Precis som Fanny skriver så är det helt meningslöst att säga att man är emot våld  (både för att i princip alla säger så samt för att det måste sättas in i en kontext för att inte bara vara ett platt påstående), men vill ändå skriva att nej, jag anser det inte vara bra eller försvarbart i de flesta sammanhang att attackera vare sig privatpersoner med åsikter man ogillar, poliser eller någon annan med våld.

 

Det som sker alltmer just nu är dock enligt mig att polisen och deras agerande förhindrar demokratin. Både genom lagstiftning, genom det sätt som "demontranter" utmålas i media och hur det nu finns en rädsla för att blli attackerad av polisen om man demonstrerar oavsett om man har gjort sig skyldig till något eller ej.

 

Just nu ges partier och organisationer med främlingsfientlig agenda tillstånd att demonstrera och hålla tal... och visst man kan diskutera att detta är en demokratisk rättighet även om JAG inte håller med om deras budskap... men å andra sidan har vi också lagar kring hets mot folkgrupp och olika former av diskriminering som bestämmer att det finns gränser för yttrandefriheten.. och dessutom skall polis bara ge tillstånd om de kan garantera att de kan upprätthålla allmän ordning och att det inte innebär ett hot mot allmänheten - vilket jag känner kan ifrågasättas lite om de faktiskt klarar av.

 

Som vid så många andra tillfällen så tycks det som om polisen anser att om ett fåtal personer som befinner sig i en folksamling på flera hundra missköter sig så är detta ett skäl till att gå till attack mot hela den stora gruppen, oavsett om de har någon som helst koppling till varandra. I mina ögon sker detta dessutom med ett orimligt våld där själva polisens agerande blir ett hot mot allmänheten.

 

Hotet mot demokratin ligger i att det just nu t.ex. finns massor av partier och organisationer som tar plats offentligt där även jag själv skulle vilja ingå i motdemonstrationer för att visa att vi är många som inte håller med om det de säger och för att dessa människor inte skall få stå oemotsagda - men jag vågar inte. För jag är rädd - för polisen (!?). Jag vet att jag kan stå där fredligt i motdemonstrationen men hamna i korselden om polisen bestämmer sig för några andra gör fel, och att jag allvarligt kan skadas.

Och jag vet att man lagligt sett inte har en chans efteråt heller så Sverige, till och med internationellt, är kända för att i princip aldrig låta sina poliser stå till svars för de misstag de gör samt att demonstranter i Sverige, hur fredliga de än är, klassas som ligister - speciellt om man skulle vara maskerad på något sätt trots att det borde vara uppenbart att det kan finnas en rädsla att de organisationer man demonstrerar mot skall veta vem man är.

 

Något känsn väldigt, väldigt snett i Sverige just nu och polisen gör inte saken bättre. Jag säger inte att alla poliser är svin eller något sådant, utan de flesta är säkert bra människor som gör sitt bästa utifrån de förutsättningar de har, men systemet har ett fel någonstans och polisen känns dessutom alldeles för outbildad vad gäller sådana här saker då de om och om igen tycks drabbas av panik och galenskap varje gång de ställs inför högljudda människor i grupp.

 

Trots att jag sov dåligt i natt så har jag fått lite gjort idag så känner mig rätt nöjd.

 

Var iväg till torget med Nico och mamma och köpte lite nya kläder till honom. Insåg att han växt en hel del över sommaren.

 

Så här cool var han idag.

 

Detta inlägg skulle handla om en sak men kommer istället handla om något helt annat.

 

Det skulle handla om att sonen min fick tag på en blå penna och mycket nöjd dök upp en stund senare och såg ut så här:

 

Nu är det fredag. Efter ännu en fullpackad arbetsdag så kan jag äntligen ägna mig åt mitt eviga kvällsnöje - YouTube. Idag var det ett stort antal intervjuer med Russel Brand och Ricky Gervais som stod på menyn.

 

Har för övrigt funderat en hel del på det något motsägelsefulla i min personlighet gällande aktivitetsnivån. Jag är ju alltid trött och har svårt att hantera stress men har ändå alltid en massa projekt på gång och kan inte riktigt slappna av... Men nu tror jag att jag funnit vad det är som orsakar detta konstiga beteende.

Jag avskyr oförutsedda händelser och mina projekt och mitt planerande är mitt sätt att försöka lämna så få luckor som möjligt öppna för spontana händelser. Jag har insett att varje liten punkt i min kalender eller på mina listor skänker mig en slags lugn för det är ännu en uppbokad minut då jag vet exakt vad det är meningen att jag skall göra.

 

Det som gör mig stressad är de där luckorna där det är meningen att jag själv bara skall veta vad jag bör göra och alla de där vardagsgöromålen som skall ske per automatik men som inte finns i mitt system. Man kan liksom inte göra listor över sådant, dels för att det skulle ta en evighet att få klart listorna och dels för att man hade verkat galen.

Om ni undrar vad jag menar så är det sådant som att jag har extremt svårt att komma ihåg att borsta mina tänder, att jag sovit med ett täcke ovanpå ett påslakan i två veckor för att jag glömmer/inte orkar stoppa in täcket I påslakanet och andra saker i samma stil. I mitt huvud är jag väldigt ordningsam och organiserad men utanför huvudet blir det kaos.

 

Mitt jobb passar mig därför väldigt bra. För mitt jobb handlar om att se till att andra gör det som behöver göras. Fast ibland framkommer mina brister även där. Inte att jag är dålig på mitt jobb. Jag är grym på det jag gör, men alla har ju sina brister. Tog mig en hel arbetsdag att ens lägga märke till att det stod en tvättkorg med ren tvätt, av någon anledning, på en stol på mitt kontor... Men så hade jag en extremt fullspäckad och produktiv dag dock.. så kanske berodde på att jag var upptagen med annat.

 

Äh jag bara yrar nu. Dags att natta sonen.

Varje kväll lagom till jag skall sova den senaste tiden så får jag extrem huvudvärk. Den typen av huvudvärk som känns som om någon upprepade gånger hugger en ishacka in i ens hjärna. Not nice.

 

I övrigt är jag jävligt trött på politik och att det känns som om alla debatter är på sandlådenivå. Orkar inte ens lyssna mer.

 

Har även varit på habiliteringen idag angående sonen. Informativt och kändes bra. Sedan tänkte jag ha lite skön egentid men det hinns ju aldrig med så var jobb hemifrån med telefonsamtal och grejer, jag gick och bytte vårdcentral och så var det ju dags att hämta lillkillen. Köpte Askungen och han blev jätteglad att vi kunde se "en prinsessa med blå handskar" tillsammans.

 

Imorgon mera jobb. En fullspäckad dag men tror att det skall vara under kontroll. Sedan är det helg, och helg tycker vi ju om.

Jag måste säga att det är superhärligt att ha ett barn som är just fyra. Som man kan börja prata mer med. Som är klok och funderar. Som skämtar. Som vill mysa. Han gör mig lycklig min unge. Som när han står i fem minuter i affären och använder skjutluckan till glassfrysen för att illustrera hur det såg ut när min taklucka på bilen fastnade igår. Eller när vi får ha en lång diskussion hur det kommer sig att hans pappa idag ville ha en annan slags chips än han brukar köpa. Bara att kunna prata är kul, oavsett om vad.

 

Det är skönt att ha alla dessa framsteg att tänka på när man suttit i entimmes intervju med FK idag angående vårdnadsbidraget och skall ha möte på habliliteringen imorgon. Härligt att komma ihåg att även om det finns problematik och svårigheter så finns det så många underbara stunder också... och att han är bäst... min älskade unge.

Lyssnade som vanligt på Mix Megapol på morgonen och, som vanligt, störde jag mig på Anders Timell (vet inte om jag hade klarat att vara i samma rum som honom utan att få rabies). Idag pratade de om... skatter... eller något sådant och han började prata om orättvisan i att människor som han, som slitit för att få gott om pengar, skall behöva ge till de som inte har lika mycket...

Och den retoriken tycker jag man hör så ofta från moderater (och amerikaner)... och jag blir vansinnig för att det är som att säga att de som inte är rika inte har slitit. Som om städerskorna, sophämtarna, gruvarbetarna, omvårdnadspersonalen osv bara går runt och glider och får skylla sig själva att de inte har fett med pengar..?! De som sliter mest är ju fan de som tjänar minst i många lägen.

 

Visst kan man slita och bli rik också om man har tur... men det handlar oftast just om det - tur, förutsättningar av olika slag och inte om att man sliter mer än andra människor.

Det är ett sådant förakt mot människor att ha den inställningen... att om du bara försökte riktigt mycket och hade lite go i dig så hade du också vart rik...

 

 

Idag har jag jobbat som en galning som vanligt (känns som om smekmånaden verkligen är över för oftast känns det inte som jag har en enda sekund ledig på arbetstid).

Efter det hämtade jag Nico på dagis och åkte med honom till mamma och pappa där han fick stanna kvar, vilket han var nöjd med :)

 

Nästan direkt var det iväg för möte med lokala vänsterpartisterna. Intressant och trevligt och kul att engagera mig men som vanligt fick jag extrem huvudvärk av att vara social med människor jag inte känner. Förhoppningsvis lättar huvudvärken i takt med att jag faktiskt lär känna dem.

 

När mötet var klart så fick jag åka och köpa mat på McDonalds, för son Nico sagt "Om du skall åka till höger så kan du ta med McDonaldsmat sedan"...

Sedan hem och kasta i sig mat och nu natta barn.

 

 

Vi har haft lite torka på filmfronten här ett tag så vi har sett om gamla favoriter. Tänkte därför passa på att tipsa om två av dem som man måste ha sett.

 

Nummer 1

Matt Damon och Emily Blunt är med i denna film från 2011, som jag inte riktigt kan fatta inte blev mer populär än den blev. Visst har den lite flirt med det religiösa och något Bechdel-test skulle den inte ens komma i närheten av att klara, men den har lite nytänk vad gäller handling och jag gillar ju orginella idéer. Påminner lite om Inception i stilen, men ändå inte.

Säger er väldigt mycket eller? Äh, man kan inte säga så mycket utan att sabba men ta och se den. Lite spänning, lite kärlek, lite klyschor och lite nytt... typ.

 

Nummer 2

Film från 2008 där Barbie från Under the doom skymtar i en biroll... Överlag mest halvkända skådisar. Att jag gillar den beror på att den innehåller tre saker som jag älskar i en film. 1. Katastrof (explosioner, hus som rasar, massiv förstörelse osv). 2. Monster 3. Found footage.

Gällande punkt tre har jag ända sedan Blair Witch varit väldigt förtjust i hela det konceptet även om det finns en del del kassa varianter på temat. Detta är en bra variant dock.

 

(Bästa filmen senaste tiden kan också sägas innehålla varianter av dessa tre komponenter för övrigt... även om det är av lite annat slag... Europa Report, måste ses!)

Av någon anledning så diskuterar jag politik, feminism och annat av värde hela dagarna nu för tiden men känner mig osugen att skriva om det. Ingen aning om varför egentligen. Dessutom känns det som om det just nu pågår så mycket hemskheter i världen att jag vill skydda mig själv lite genom att inte djupdyka i det hela tiden.

Men det kommer nog tillbaka.. suget... alla måste väl på ha en liten bloggsemester då och då.

 

Så som vanligt när jag har tråkigt så blir det frågor med svar utan större mening eller syfte annat än att fördriva min tid.. Hittade en lista med typ över 100 frågor på engelska, men då jag inte vill råka döda någon av er genom ren tristess så har jag tagit bort en hel del av dem.

 

1. Have you ever written a poem?  Ja, jag skrev rätt mycket dikter som ung.. en del rätt bra
2. Have you ever written a book? Ja men inte publicerat någon... den å andra sidan var inte så bra
3. Are you superstitious? Nej, det kan man inte säga
4. Have you ever gone skinny-dipping? Faktiskt inte
5. Would you ever parachute out of a plane? Absolut inte
6. Have you ever sleepwalked? Ofta som barn... skrämde skiten ur mina föräldrar
7. What is your favorite cartoon of all time? Invader Zim, kanske
8. Are you more like Cinderella or Alice in Wonderland? Alice, tror jag
9. What's your favorite number? 13
10. If you could invite any movie star to your home for dinner, who would it be? George Takei
11. Do you sing in the car? Japp, opera bland annat
12. If you won a $5,000 shopping spree to any store, which store would you pick? Rusta haha
13. What is your favorite season? Vår
14. Which of the five senses is most important to you? Känseln

Idag har jag haft barnkalas och hålle rnu på att hämta mig efter det så skrivs inga långa inlägg idag... Nämen, det var faktiskt inte så jobbigt som jag befarade att det skulle bli.

Blir inga bilder dock då jag inte vet vad de andra föräldrarna tycker om det, men kan berätta lite kort.

 

Jag spenderade morgonen med att städa, blåsa ballonger, dekorera och förbereda mat medan sonen frågade var femte minut om kalaset snart skulle börja.

Klockan fem kom barnen (5 stycken) med sina föräldrar. Två föräldrar stannade på kalaset medan resten gick (efter jag sagt att det var lugnt alltså).

Nico var så till sig att han först varken kunde hälsa folk välkomna, ta emot paket eller säga tack. Han bara sprang hysteriskt fram och tillbaka och betedde sig allmänt skumt. Han samlade sig dock efter en kvart eller så.

 

Vi inledde med att äta lite lunch runt 12.15. Det bjöds på pommes, köttbullar och prinskorv eftersom jag försökte ta något Nico i alla fall ibland kan äta. Idag var han dock så uppe i varv att han bara fick i sig en köttbulle. Resten av barnen åt i alla fall och sedan lekte de på Nicos rum ett tag.

 

Vid klockan 13 så var det pysseldags. Maken hade fräst ut fina namnskyltar i trä med barnens namn som de själva fick dekorera med glitterlim, pennor och paljetter.

Efter det var det mer fri lek, både inne och ute.

De lyckades ta fram varenda leksak Nico har ungefär, men som tur var hade jag burit in legot i "biblioteket" och sagt att de inte fick vara där för jag orkade inte få lego i hela huset. De hade dock smugit sig in där för att titta en gång och när jag kommer gående hör jag hur Nico säger till dem där inne: "Bara titta, men rör inget för då blir mamma arg" haha.

Vi fick även klart för oss att Nico mycket väl vet att man inte skall gå in i brunnshuset på tomten för när Elin frågade om hon fick gå in i hans lekstuga så svarade han: "Det är ingen lekstuga. Det är vatten - och det är jättefarligt!"

 

Runt kl 14 var det dags för glass och sedan ännu mer lek, 14.45 ungefär så fick de sina godispåsar och runt 15 blev de hämtade.

 

Nico var väldigt nöjd med sina presenter och var väldigt väldigt glad så det var ett lyckat kalas. Han bröt dock ihop och grät ett tag när alla gått hem - så kanske vi får börja ha barn här lite oftare.

 

Sedan tog vi det väldigt lugnt. Nico lekte med sina presenter och jag fick äntligen i mig lite mat.

 

Han somnade gott på kvällen sedan och snart är det dags för mig att sova också.

Skall engagera mig mer politiskt förresten...

Funderat på det länge och haft planer (men ärligt haft svårt att veta vilket parti jag sympatiserar mest med)... men nu tar jag äntligen tag i det.

På måndag skall jag på möte. Det ser jag fram emot. Känner mig sådär upprymd nästan.

Något jag faktiskt inte riktigt förstår mig på, och som jag om jag skall vara helt ärlig tycker är lite löjligt, är människor som läser något de inte tycker om som är skrivet av någon annan som kallar sig feminist - och på grund av detta offentliggör att de inte längre tänker kalla sig feminister bara för den sakens skull. Eeh...?

 

1. Antingen så har man väl feministiska värderingar eller så har man det inte... Och skall man bara lägga ner allt bara för att en eller ett fåtal andra som kallar sig samma sak har åsikter man inte håller med om? Herregud, det finns väl massvis med feminister som jag anser är riktiga stolpskott, kvinnor som har åsikter jag inte alls håller med om, men jag blir ju inte mindre feminist för det. Det är som om jag skulle byta partisympatier så fort en enstaka partimedlem tyckte något som inte jag tycker.

 

2. Istället för att bara vända ryggen åt hela det feministiska begreppet, eller hela den feministiska ideologin, är det då inte bättre att man försöker sprida sin egen syn på feminismen? Driva de frågor man själv anser viktiga? Fokusera på de medfeminister som faktiskt tycker som en själv?

 

3. Dessutom, det löjligaste av allt, är att dessa människor ofta får det att låta som om det är en slags hämnd mot de där feministerna som de inte gillar. Ett straff som utdelas. "Nu gillar jag inte så jag tänker inte kalla mig feminist mer. Ha!". Är inte det väldigt missriktat? Skall man skita i att det finns ojämställdhet i samhället för att EN annan person sa något man inte gillar? Skall man låta de där få personerna få representera heeela feministiska rörelsen. Om jag möter en miljöpartist som jag tycker är dum i huvudet så gå rjag ju inte hem och tänker att alla i miljöpartiet är dumma i huvudet....

 

I do not get it

 

Bjuder på lite detaljer från mitt hem...

 

Något annat som gör mig galen är människor som tror att de "tekniker" de använt sig av i sin barnuppfostran fungerar på alla barn bara för att det fungerade på deras. Nedlåtande så informerar de om att de minsann kunde få sin unge att sluta med blöjor när de var två månader bara för att de gjorde si eller så, eller att de fick sitt barn att somna på en minut med en gång för de gjorde bara sådär... och så påpekar de indirekt på något sätt att alla som inte gör som de är lite dumma...

De verkar aldrig ha funderat på att barn är olika och att det som fungerar på deras barn kanske inte alls fungerar på alla andra, eller på att varje förälder känner sitt barn bäst och (för det mesta) vill sitt barns bästa och därför gör på de sätt som de anser fungera.

Många saker handlar ju inte ens om att barn har olika personlighet utan också om att barn utvecklas fysiskt och psykiskt i olika takt. Vissa barn har inte förmågan fysiskt att hålla sig när de behöver kissa förrän de är 3-4 år.

 

Dessutom kan det störa mig att dessa frågor ofta handlar om saker som egentligen mer handlar om att föräldern vill ha det bekvämt (vilket jag iof förstår för det är inte lätt att ha barn alla gånger). Det handlar om att få barnen att gå på pottan för att slippa byta blöjor eller att få barnet att sova bättre för att själv få bättre sömn. Och jag säger verkligen inte att det inte får vara mål att sträva efter för med utvilade föräldrar blir det oftast gladare barn också, men vissa saker kan man inte skynda på utan man måste vänta in barnet.

 

Och jag skall inte ens gå in på vissa argument.... eller jo... jag älskar argumentet som kommer upp i alla möjliga sammanhang som går ut på att "i många u-länder gör ju alla kvinnor så, så det är ju det naturliga" (sagt med olika slags formulering)... Nej, jag menar absolut inte att människor i u-länder alltid gör fel eller inte är bra föräldrar MEN man får ju också ta med i beräkningen att mycket av det de gör görs för att de saknar alternativ, och det kanske inte alls är "bra" utan bara det de måste göra för att de inte har möjligheten att göra på ett annat sätt.

 

Om du känner att det finns vissa saker du vill säga som du inte "får" (för att folk då säger att du är rasist eller sexistisk tex)... så kanske du borde fundera över att det faktum att du känner att du inte "får" säga det oftast beror på att majoriteten av andra människor inte håller med dig (för om de gjorde det hade det ju varit fritt fram att säga det)... och då gå vidare och fundera på varför de inte håller med dig.. och om det kan vara så att du har fel..

Något som kan göra mig tokig är när någon (ofta en man) försöker diskvalificera något i en diskussion genom att kalla det för ett påhittat begrepp. Detta sägs gärna i diskussionen kring bland annat våldtäktskultur. Och poängen är då att man försöker tysta hela diskussionen genom att kalla våldtäktskultur för ett påhittat begrepp.

Vad innebär det att begrepp är påhittat? Alla begrepp hittades väl på någon gång? Det handlar ju om ord som man "hittar på" för att beskriva ett fenomen. Eller är det så att problemen inte finns på riktigt förrän själva begreppet står med i SAOL?

 

Något som också gör mig tokig är när man använder sig själv som enda utgångspunkt, och det spelar ingen roll vad man är för eller mot för det stör mig lika mycket ändå. Som när man säger "Nej det problemet existerar inte för jag har inte upplevt det".

Skriver ju inte lika ofta längre, men nu när jag har en en lten stund över då jag väntar på att maken skall bli klar med sitt datorspel så vi kan se klart filmen Europa Report (sett den innan - älskar den), så tänkte jag dela med mig lite av vad som händer i mitt liv just nu....Helt enkelt genom att svara på frågor som jag ställer till mig själv på ett halvpsykotiskt sätt.

 

För närvarande följer vi "bara" Falling skies, Under the doom, Last Ship och The Strain. Ingen av dessa faller under absoluta favoriter. Falling skies har jag ju skrivit om innan och den är ok, aliens typ. Under the doom är klassiskt förvirrande a la Stephen King och lär inte få ett logiskt slut. Last Ship har många underhållande kvaliteter som jag gillar (skall som sagt var skriva mer om den serien nån dag) men är lite av en lång "heja-USA"-reklam. The Strain har jag ännu sett för lite av för att kunna uttala mig, men småintressant hittills.

 

Haléns. Där jag fyllt min kundkorg och varje dag går in och funderar på om jag skall trycka köp. Snart händer det.

 

Lite ytligt, men sonens kommande födelsedagskalas. Vill att det skall bli lyckat och har lite ångest att jag inte kommer hinna få tag på den prinsesshandskar han vill ha. Inga affärer jag varit i har haft och för sent att beställa online. Vad gäller djupare tankar så är det lite för mycket om barn som far illa på nyheterna just nu för att jag skall kunna hantera det.

 

Jag hyser något av en "hemlig" dröm att ha en YouTube-kanal där jag kan prata om roliga saker, och allvarliga saker, men förutom att jag inte kan ett dugg om videoredigering så är alla framgångsrika inom det området roliga och energiska... och jag är varken eller. Jag är trött och inte alls kul.

 

Jag vill också, som alltid, skriva böcker... men det vill sig liksom inte. Ingen ork, ingen tid, ingen inspiration.

 

Jobbar större delen av tiden och när jag inte jobbar så städar jag eller umgås med sonen... på ett ungefär.

 

Tacochips med ananas-salsa, majs och ost på.. och så in i ugnen. Överkonsumerar. 

 

Skälla på maken som skulle joinat mig för ett bra tag sedan.

Idag har vi städat. Nästan hela dagen. Men vi är inte klara. För när jag städar blir det alltid lite av ett enormt projekt, på detta sätt...

 

Säg att jag skall lägga in tvätt. Då kommer jag på att för att lägga in tvätt så måste jag röja bort saker ur gå-in-garderoben som inte skall vara där så att jag kan gå in ordentligt. Men de sakerna skall in i biblioteket där det står massa ouppackade kartonger. Så då måste jag packa upp dem. Och för att ha någonstans att göra av det jag packar upp måste jag först städa på kontoret samt sortera och rensa i skåp och garderober för att allt skall få plats och hamna rätt.

Så på det viset kan det ta flera dagar för mig att lägga in tvätten.

 

Men jag har faktiskt lagt in tvätt idag... och massor av annat. Med makens hjälp - skall inte ta åt mig hela äran, speciellt inte då han alltid gör mer än mig.

Inte klart dock som sagt var. Kommer att få städa imorgon och resten av veckan skulle jag tro. Eller who am I kidding - städningen är ett jävla livslångt projekt.

Kan börja med att jag har en liten liten misstanke om att första veckan påd agis efter sommaruppehållet kan ha resulterat i att sonen min är lite sjuk. Han har varit mycket trött idag och han kan vara lite febrig nu. Vi får se hur det verkar imorgon.

 

Idag skulle jag och maken ha stor städdag hemma. Storstädning av hela huset. Så när mamma ringde och frågade om jag ville med till IKEA så sa jag självklart ja :)

Blev köp av pastatallrikar, glas, förvaringslådor och lite av varje. Ganska mycket... som det brukar bli. Väldigt trevligt i alla fall.

Sedan en sväng in i en leksaksaffär så Nico fick ha lite kul han med. Lite lego och ett talande gosedjur som numera heter Pia.

 

När vi kom hem fick han vara hos mamma en stund så jag kunde rusa hem och snabbt packa ner en hel del av hans leksaker i förvaringslådor som maken bar upp på vinden.

Själva städningen får fortsätta imorgon för vi orkade liksom inte riktigt klart. Läste en deckare istället. Så kan det vara.

Egentligen skrivs det redan för mycket om detta, men kan inte låta bli.

 

En ung artist gör en video där hon visar sig naken med de små "valkar" hon gar på magen för att visa att man skall vara stolt över sin kropp hur den än ser ut. Trots att de flesta vet vem det handlar om väljer jag att inte skriva ut hennes namn för att poängtera att jag inte anser att denna fråga handlar om henne utan att jag vill skriva mer generellt.

 

Utan att ha orken att leverera länkar (överlämnar googlandet åt er) så kan ni läsa om detta hos bland annat Lady Dahmer och Mondokanel.

 

Mina reflektioner i denna debatt är... låt oss ta det i punktform.

 

* Jag tycker att det är härligt och starkt när unga människor vågar stå upp för sig själva och är nöjda med sig själva oavsett om de är smala, tjocka, knubbiga, finniga, persikokindade, fräkniga, punkare, korta... ja ni fattar poängen. Världen är rätt hård men många ideal att förhålla sig till och när man dessutom hela tiden granskar av media och omvärlden som offentlig person är den pressen säkerligen hårdare. Jag hyllar alla som kan känna sig genuint nöjda med sig själva, och tycker att sådan självsäkerhet och tilltro till det egna värdet är något som bör förmedlas bland unga.

 

* Dock håller jag med LD när hon tar upp att själva påpekandet att någon som bryter mot ideal (det allra minsta) är modig när denne står upp för sig själv/visar upp sig själv har motsatt effekt. I detta fall hade musikvideon utan åtföljande kommentarer kunnat sprida ett bättre budskap, men så fort det där med modigheten tas upp så förstärks bara bilden av personen som fel. Det budskap som då bankas in är att "hon var modig som vågade visa sina små valkar = då måste det vara fel att ha valkar för annars hade det inte behövt klassas som modigt".

 

* Dessutom ÄR det stor skillnad på hur man bemöts beroende på om man är "tjock" eller tjock. Passerar man en viss gräns kommer omvärlden inte säga att man är "modig" eller "fin som man är"... då kommer det vrålas om ohälsosamhet, vårdkostnader och rent äckel.

 

* Men det bästa hade ändå varit om denna unga kvinnas kropp bara hade kunnat få vara utan att det skall kommenteras kring huruvida hon är tjock eller smal, inte tillräckligt tjock eller inte tillräckligt smal, om hon har rätt att vara stolt, borde vara stolt and so on. För det allra bästa vore om alla bara kunde sluta bedöma och kommentera andras kroppar.

Vad min åsikt om hennes kropp är är totalt oviktig. Om jag tycker att hennes valk är för liten för att hon skall klassas som tjock, om jag anser att hon egentligen är smal, om jag anser att hon borde gå ner ett par kilo, om jag tycker att hon är vacker eller ful - det saknar relevans. Om hon tycker om sin kropp och den fungerar som den ska, det är allt som betyder något.

Bloggtorka just nu. Vill skriva men känner att jag inte riktigt är motiverad. Mycket jobb just nu och tankar kring sådant, men eftersom mitt jobb är lite känsligt så vill jag inte skriva om det. När man jobbar med ensamkommande flyktingbarn så är de redan tillräckligt utsatta och behöver inte utlämnas på en blogg till råga på allt.

 

Dessutom är jag trött när jag jobbat och spenderar hellre den lilla energi jag har på familjen. När jag får tid över efter det att Nico somnat så ägnar jag mig dock åt en ny liten besatthet - att se den där dokusåpan med Kesha. Haha. Visste knappt vem hon var innan men så bara fastnade jag i den för några dagar sedan och blev, som jag alltid blir, lite besatt.

 

Nu skall jag dock se Last Ship med maken en stund innan jag skall sova. En serie som jag förresten har en del bra att säga om, men inte orkar ta nu.. För har inte kommenterat den innan eller?

 

Well wel nighty night

Jag tycker att detta med barnkalas är ett himla projekt. Nu har dessutom maken FÖRBJUDIT mig att hyra en hoppborg som jag hade tänkt. Eller kanske inte förbjudit, men surat så extremt att jag fick ge mig. Nästa år tycker han - och då sa jag att då kan HAN roa åtta barn i tre timmar då. (Ja jag surar fortfarande för att jag inte får hyra en... men han hävdar att då han är den som måste hämta och montera upp/ner den så har han rätt att vägra).

 

Så nu måste jag komma på hur man underhåller barn i flera timmar (om jag inte vill att hela gänget med barn skall riva ner hela mitt hus).

 

Överlag är detta med kalas ett projekt tycker jag.

 

Först skall man bestämma sig för hur många och vilka man skall bjuda. Man vill ju bjuda hans vänner, men inte så många att det känns som om bara ett fåtal utelämnas. Mycket svårt och Nico hade helst bjudit fler.

 

Sedan postade jag inbjudningarna så att ingen skulle känna sig ledsen på dagis över att vissa fått inbjudningar och inte andra.

 

Så skall man komma på det där med mat. Eftersom Nico själv enbart äter köttbullar och korv så blir det någon typ av spett.

Hade först inte tänkt ha tårta utan antingen glass eller minimuffins som man själv fick dekorera med strössel, såser etc som man ville... men Nico kräver jordgubbstårta (som han inte äter) så får väl se hur jag gör. Kanske har tårta på släktkalaset istället bara.

 

Sedan skall det vara någon form av godispåse. Hur mycket och vad har man i en sådan?

 

Dekorationerna hade jag först tänkt ha i tema, men så kände jag att det blev för dyrt så har nu köpt massor av ballonger och en del girlanger samt muggar och tallrikar med fisktema. Låter ju inte så fint men de var söta, och de enda som inte kändes väldigt könade eller kommersiella. Hade med andra ord inte lust med Angry Birds, Turtles eller nån anna figur som Nico inte intresserar sig för och annars kunde man välja antingen pirat eller prinsessa och det var för svårt val för Nico gillar både och.

 

Äh det blir säkert bra.... fattar inte varför jag nojar så.

Jag kan inte med ord beskriva hur hemskt jag tycker det är att veta vad som pågår i Gaza. Hur barn dör. Och hur världen inget gör. Jag blir så förbannad att jag inte vet vad jag skall ta mig till.

Så när någon säger ifrån, som denne man, så vill jag ställa mig i vardagsrummet och applådera trots att ingen ser eller hör.

 

 

Jag tycker också att man skall läsa Genusfolkets inlägg som ger en intressant vinkling på det hela, om än en skrämmande och upprörande sådan.

Jag är lite trött. Vilket visar sig i min mentala balans för tillfället.

Som att jag bröt ihop helt när jag tappade min mat på golvet förut. Var visserligen inget kul då det innebar att jag fick laga ny middag till mig själv men jag kan i efterhand erkänna att att tårarna och det faktum att jag rusade in i sovrummet och bröt ihop i sängen kanske var lite att ta i.

Tur att maken städade upp efter mig och höll sig lugn.

Som rubriken antyder är detta ett inlägg med både varierat innehåll och kvalitet.

 

Jag har jobbat, som vanligt, och idag var det dags för Nico att återgå till dagis vilket han var överlycklig för. Alla barn behöver fyra veckors sammanhängande semester från dagis my ass, hälsar Nico till de som hävdar detta. Han är nog gladast så man portionera ut det så han får ha sina rutiner kvar och sitt umgänge med kompisarna.

 

Fick också ett energiryck och vek kläder och lastade in i diskmaskin (ja alltså inte kläder i diskmaskinen utan det handlar om två skiljda sysslor alltså) och kände mig skitduktig. Sådan är jag. Det som andra gör på ren rutin dagligen är för mig ett stort event som jag vill ha beröm för.

 

Och efter att viätit var det dags att natta sonen som har börjat med vanan (som han ärvt från mig) att kräva kli på ryggen när han skall sova. Bossig är han också. Ropar ut befallningar som Inte där - där! eller Hårdare! för att alltid avsluta med ett bestämt Nu räcker det!

När han somnat spelade maken fortfarande datorspel och jag roade mig att åter fundera över det faktum att jag alltid tycker att män är snyggare med långt hår.

 

När jag såg t.ex. Captain America och såg denne man...

Marvel har "alltid" haft mycket kvinnliga superhjältar om man jämför med andra comics, och de har också verkat tänka mer på etnicitet än andra comics och har också "öppet" homosexuella karaktärer. Nu har de också meddelat (för ett tag sedan) att Thor skall bli kvinna (och nu talar vi inte ett könsbyte utan att en kvinna tar över hammaren och därmed Thors krafter) och att Captain America skall bli afroamerikan. 

 

Om man vill vara cynisk så kan man såklart se det som att de ger sig själva mycket PR genom "spektakulära" handlingar och att de vill följa med i "samhällstrenden". Och visst, så kan det ju såklart vara också. Men om man skall se det ur kapitalistisk synvinkel så tar de ju också en stor risk och riskerar att göra folk sura... och, viktigast enligt mig, så spelar motiven egentligen inte så stor roll då dessa förändringar innebär att fler människor blir inkluderade och "normaliserade" inom populärkulturen... vilket jag tycker är toppen.

 

Jag tycker att det är superbra arbete av Marvel att försöka inkludera, förändra sig med tiden och inte vara rädda för att ta risker när det handlar om saker med gott syfte.

 

Tummen upp för dem.

 

 

Ja jag tillhör ju då den generation som även om jag inte föddes med en dator i handen kom i kontakt med dem i såpass tidig ålder att de är en naturlig del av mitt liv... och jag spenderar mycket tid med datorer, kanske för mycket.

 

Men när jag sitter vid min dator så är detta ingen passiv handling. Jag sitter inte och stirrar tomt framför mig med nollställd hjärna. Vad jag gör varierar såklart, men ibland är jag social, ibland skapar/skriver jag, ibland läser jag/lär mig saker, ibland handlar jag saker, ibland är det bara nöje...

Själv spelar jag inte mycket datorspel, men jag känner många som gör och man lär sig även av det. Man lär sig strategi, engelska, samarbete och mycket mer beroende på vad det är för spel man spelar.

 

Och jag stör mig väldigt mycket på allt snack om datorspelsberoende eller datorspelsmissbruk. Ytterst sällan hör man samma sak sägas om en tonåring som läser mycket... eller håller på med hästsport hela tiden. Ingen som talar om bokberoende eller hästmissbruk. Varför är datorspelande betraktat som så fult jämfört med så mycket annat?

 

 

Idag är det full rulle för min del.

Just nu sitter jag och äter en nyttig frukost i form av tacochips... jag vet att det är meningen att man skall bli vuxen och nyttig men det låter inget kul så tacochips it is.

Sedan skall jag ta på mig och allt som hör till för att ta med Nico till mina föräldrar för att hälsa på min morfar en snabbis då han är där över dagen. Hade tänkt åka på loppmarknad efter det men det får strykas från dagens planering på grund av tidsbrist.

 

Istället blir det till en lokal "festival" eller vad man skall kalla det. Jump City och pirater för barnen och marknad för vuxna. Där skall vi möta upp min kompis och hennes dotter och Nico ser verkligen fram emot detta.

 

Efter det blir det väl hem en sväng för att säga hej till maken och hans polare som skall sova över, innan vi återvänder till mina föräldrar där jag och Nico skall sova över för att de stora pojkarna skall kunna leka ifred och slippa mitt gnatande då jag helst vill ha tyst efter 20 på kvällen... eftersom jag är en pensionär i sinnet när det kommer till sömn och dygnsrytm.

 

Dagens utmaning är att jag måste raka benen... eller måste och måste men jag orkar inte med det kliande stubbet... men jag hatar att raka benen. Ett jäkla meck är det.

 

Så nu måste jag skynda mig (vilket jag redan sagt till mig själv i en halvtimme medan jag sett på klipp från Conan O´Brien).

Som jag tidigare skrivit så anser jag inte att jag kan avgöra vad som är rätt sorts feminism och inte i det stora hela - men jag kan ju ha en personlig uppfattning om vad feminism är för mig. Och personligen har jag väldigt svårt att se hur man kan vara feminist "på allvar" när man är höger politiskt sett.

 

För mig är ju feminismen egentligen en del av en större världsbild. En syn på världen där jag önskar rättvisa och jämlikhet för alla inte bara mellan kvinnor och män utan även vad gäller etnicitet/hudfärg, sexuell läggning/identitet/uttryck och mellan olika sociala "klasser". Och allt detta överlappar varandra och glider in i vartannat så det ibland är svårt att säga vad som är vad (t.ex. genustänket som för mig är både feminism men också en del i att förbättra villkoren för HBTQ-personer).

 

Och med mitt sätt att tänka är detta svårförenligt med högerpolitik som jag inte anser är solidarisk för fem ören.

Hur tänker ni?

Idag hade jag en ledig dag från jobbet och hela familjen åkte till Daftöland i Strömstad... och här följer bildbevis och omdöme angående detta besök.

 

En första sak, som både kan ses som positivt och negativt, är att Daftöland är mycket mindre i verkligheten än man får intrycket av när man ser hemsidan. Detta kan ju vara lite av en besvikelse om man förväntat sig värsta stora stället, men i vårt fall tyckte jag att det var positivt då det var ganska lagom för ett barn i Nicos ålder.