Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Den där skräcken

Publicerad 2010-11-16 18:25:06 i Nojjor och galenskap,

Läste detta inlägg på Sofias blogg. Känner igen känslan.

När jag var i mitten av tonåren hade jag en kattunge. Varje natt vaknade den stackars kattungen av att jag skakade henne i panik, för varje natt när hon sov fick jag för mig att hon var död.

Jag trodde, men tanke på alla mina nojjor, att jag skulle vara lika hysteriskt rädd när det kommer till Nico, men konstigt nog har jag lyckats hålla skräcken under kontroll. Visst vill jag gärna kolla till honom ofta, ofta... men jag har det inte i närheten av så jobbigt som Sofia har det just nu (tänker på dig och hoppa det snart blir bättre!).

Ibland tänker jag att de inte borde upplysa så mycket om PSD till föräldrar. Det är ju faktiskt ganska (väldigt) ovanligt. Kunde de inte bara säga att man bör undvika vissa sovstälningar etc. för att det blir för varmt/är obekvämt för bebisen/kan orsaka snett skellett eller va fan som helst. Man hade ju lyssnat eftersom man vill sin bebis bästa. Kunde de inte ljuga bara lite för vår sinnesros skull?

Det känns lite som när de har sexualkunskap i skolan och tar upp AIDS. Hela tjusningen med sex bleknar ju lite om man fokuserar mest på att man kan dö av det, även om risken är ytterst liten. Man hade kunnat njuta ännu mer av spädbarnstiden om man inte hade hört allt prat om PSD... till och med namnet har de fått till sådär extra obehagligt....sådär så man inte ens vill säga det utan använder förkortningen.

Istället för att fokusera på hemskheter och sådant som kan vara jobbigt borde BB skicka hem en tillsammans med en handduk med texten från Liftarens guide till galxen: DON´T PANIC. Det bästa rådet man kan få.

Aliquando et insanire iucundum est

Publicerad 2010-11-16 14:45:16 i Nojjor och galenskap,

Ibland önskar jag att jag var galen. Jag är väl kanske inte riktigt som jag ska nu heller. Men ibland önskar jag att man var riktigt galen. I alla fall för ett litet tag. Att man bara kunde släppa loss. Göra helt oväntade saker.

Jag får sådana tankar ibland. Nästan tvångstankar. Någon frågar vad jag arbetar med och jag vill hitta på något riktigt oväntat bara för att se deras reaktioner.
- Vad sysslar du med då?
- Jag gör porrfilmer med kökredskap.
Vad skulle någon svara på en sån sak?

Eller ta på sig kanindräkt och sätta sig i ett hörn på Lindex och skratta hysteriskt. Klättra ner i frysdisken på Coop och slänga frysta ärtor omkring sig. Man hade säkert att himla roligt som galen. Ett tag. Tills de spärrade in en.

Men då skall man vara så där ohämmat glatt galen. Inte mörk och svår och diagnostiserad. Sådant skall man inte skämta om för det är hemskt och tragiskt. Jag vill bara få ha små stunder då världen och människorna i den inte kan nå en på det negativa sättet.

Sån är jag när jag tycker saker är jobbigt. Då vill jag bli galen.

Sjuk dröm

Publicerad 2010-11-04 17:57:26 i Nojjor och galenskap,

När jag läste någon annans drömbeskrivning kom jag på att jag hade en sådan där sjuk dröm härom natten.

Den inleds med att jag är på någon slags show där man visar upp specialeffekter (mitt på gatan i en storstad). Det börjar med att ett enorm akvarium exploderar och en clownfisk (en sådan där Nemo-fisk ni vet) i valstorlek far ut och börjar studsa ner längs en gata.

Sedan skall de av någon anledning visa upp någon slags fornlämning så en jordig öppen kista på högkant firas sakta upp ur marken. När i sitter något som ser ut som ett skelett, men plötsligt visar det sig att personen lever. Att det är en kvinna med en underlig sjukdom som gör att halva hon bara är ben (?). Hon hoppar ur kistan och rusar iväg, och av någon anledning rusar jag och specialeffektsmannen efter.

Det ligger en stor skog mitt i staden (eller om staden tog slut just där) och kvinnan springer in där och vi efter, men hon försvinner. Specialeffektsmannen berättar då att han egentligen är hemlig agent, men är utan jobb för tillfället så han har börjat med specialeffekter istället. Han heter originellt nog Carl Hamilton..haha.
Han berättar också att om "börsen annonserar att yuppisarna har fått alla pengarna så är det en hemlig signal att Ryssland attackerar".

Sedan försvinner Carl Hamilton och jag återvänder till staden. Då helt plötsligt ser jag att just det där med yuppisarna står på en stor digital annonstavla på ett hus. Samtidigt ser jag typ mysiska män i pälsmössor (sådär klassiskt ryska) börja placera ut stora resväskor runt om i staden. Jag tänker att jag måste hitta Carl Hamilton.

Åker hem till Sanna Lundell (i vaket tillstånd inser jag att det måste vara pga att hon är ihop med Persbrandt som skall spela Hamilton på film - min hjärna är skum) och hon bor i en trång mörk lägenhet proppfylld med bebisar som skriker och massa massa hyllor med blåsinstrument (främst blockflöjter och sådana där lergökar man blåser i) eftersom hon tydligen samtal på det. Hon vet dock inte vart Carl är men hon har hans nummer.

Drömmen slutar sedan med att jag står i ett litet mörkt rum och tittar ut genom ett fönster. Jag har en grön baccelittelefon (stavas det så?) i handen och utanför är det natt och ösregnar. I bakgrunden hör man barn skrika i något annat rum.

The issue - Del 2

Publicerad 2010-11-04 13:29:15 i Nojjor och galenskap,

Då det kommit en fråga angående mina nojjor så blir det ett inlägg till om detta.

Jag fick frågan om jag även kan få ångest om någon ringer mig... oh ja. Oftast inte dagtid längre, men sena samtal eller missade samtal innebär ju med största sannolikhet att något oerhört hemskt har hänt.
Två missade samtal från samma person innebär ju antagligen att de ringde för att berätta att någon närstående råkat ut för en olycka och låg för döden, samtal två att de ringde för att säga att det var för sent nu.
Missat samtal från Dolt nummer måste ju vara från ett sjukhus.... så är det ju bara.
Om någon som brukar ringa inte ringer på flera dagar innebär det i värsta fall hemsk olycka och i "bästa fall" att jag gjort något astaskigt utan att veta om det och att de nu är jättearga på mig (har nämligen även en nojja som innebär att jag ofta tror att människor är arga på mig)

Dock måste jag säga att mina telefonnojjor som tur är blivit bättre de senaste åren. Det som blivit värre är bilskräcken. Mycket värre. För tillfället sitter jag och har ont i magen och kan knappt andas bara jag åker bil, behöver inte ens köra själv. Även om jag litar på den som kör.
Dock är bilskräcken hanterbar dagtid i bra väder. Då är det bara lite småoro. Mörker, regn och halka skapar dock en känsla av panik... vilket inte är så bra när vintern närmar sig.

The issue

Publicerad 2010-10-30 00:42:47 i Nojjor och galenskap,

Som ni förstod av föregående inlägg har jag ett problem. Man kan kalla det katastroftänkande och beskrivas närmare som att jag i många situationer förväntar mig det värsta. Ibland tar det sig uttryck i en slags hypokondri (en huvudvärk blir en hjärntumör, magvärken förvandlas till cancer... och gissa hur många gånger jag "troligtvis hade havandeskapsförgiftning" under graviditeten) som inte bara omfattar mig utan även mina närstående. Ibland manifesteras det genom olika små hysteriska inbillningar (bilen guppar till när jag kör och genast är det nog så att ett däck är på väg att lossna). Varje en-på-miljonen hemsk sak jag läser om kan hända MIG.

Men framför allt brukade detta visa sig genom att jag fick enorm ångest om någon inte svarade i telefonen. Uteblivit svar = garanterad hemsk olycka hade inträffat. Detta innebar att vänner kunde ha 30 missade samtal från mig om de lämnade mobilen hemma när de gick ett ärende eftersom jag drabbats av panik när de inte svarade första gången. Jag brukade även ringa och kontrollera att nära och kära levde flera gånger per dag (var tvungen att veta vad alla gjorde hela tiden för att ha koll på HUR orolig jag behövde vara).

Det har dock blivit mycket bättre de senaste åren. Nu behöver inte alla leverera statusuppdateringar hela tiden. Jag kan hantera om någon inte svarar mycket bättre. Till stor del slutae jag också ringa upp människor för att bespara mig oron om de inte skulle svara. Ibland blossar det dock upp igen, men jag känner att de närmaste har en bra förståelse, och att min oro ibland är berättigad.
Som när Hampus var ute med sitt jobb i mitten av min graviditet och inte hade kommit hem på morgonen när jag skulle till jobbet. Ringde hysteriskt hans mobil utan att få svar när han plötsligt ringde upp och inledde med att säga att jag inte skulle få ett psykbryt (nej så sa han inte, han sa att jag inte skulle oroa mig) men att han befann sig på sjukhus efter en misshandel men var ok. Visst var han relativt oskadd (fick sy ögonbrynet) men det bevisade ju att SAKER KAN HÄNDA. Efter sådana incidenter får jag ofta återfall och han måste ringa mig oftare under en period.

En psykolog sa en gång (ja, jag har gått i samtal på grund av detta) att jag lider av en enorm rädsla för att bli ensam. Jag tror dock att det inte är helt korrekt. Jag tror att det bottnar mer in ett enormt kontrollbehov, eller nej, en enorm känsla av kontrollförlust. Som om jag inte kunde hantera den där förlorade känslan av omnipotens som barn. Insikten att jag inte kan kontrollera mitt universum var lite för mycket för mig. För är det inte hemskt egentligen - vetskapen att vi inte kan skydda de vi älskar från olycka?

Tänk att jag skulle "hitta" någon på nätet som är som jag. Känns lite bra, fast det såklart inte är kul att någon annan skall ha samma ångest. Men nu om någon säger att jag är knäpp kan jag säga "Men det är inte bara jag - haha!".

Jag skall bli bättre dock. Inte telefonterrorisera min framtida tonårsson. Inte överföra min rädsla på honom. Om man inte svarar i sin telefon skall jag inte tänka att hans mobil ligger övergivet ringande i en vägren efter en... nej, tanken skall inte ens tänkas.... utan jag skall tänka "åh nu har han vunnit på triss och är och firar i en stojig lokal"... Ja så skall jag tänka.

Inte ensam

Publicerad 2010-10-28 09:07:18 i Nojjor och galenskap,

Det är lustigt egentligen att man alltid tror att man är ensam om sina rädlor och nojjor, medan det alltid visar sig att massa andra människor är likadana.

När mammorna från forumet på Sofias initiativ startade en facebook-grupp så visade diskussionerna när att jag inte alls är ensam om att fortfarande tycka att det är lite läskigt att gå ut själv med lillen. Att man fortfarande känner sig såpass osäker att man vill ha back-up med sig ute.

I senaste numret av tidningen Mama var det dessutom en hel artikel som handlade om mammor som är rädda för att köra bil. En del var mycket värre än mig och lyckas inte få sig själva att köra alls. Jag kör ju i alla fall, om än motvilligt och med lite ångest.

Skönt att veta... att man inte är det enda neurotiska ufot.

Knyttets alla rädslor

Publicerad 2010-10-21 10:38:34 i Nojjor och galenskap,

Man hade ju inte med hedern i behåll kunnat kalla sig själv knytte om man inte var en rädd varelse, och om man känner mig vet man att jag är rädd för det mesta. Har alltid varit.

När jag var liten, liten var jag bland annat rädd för gräs. Om man satte i barbent i gräset lyfte jag benen från marken och balanserade på blöjan. Framför allt var jag rädd för saker som gick på batteri. Själv hävdar jag att detta var ett tecken på intelligens :) Jag förstod ju att dessa saker inte levde och därmed inte borde röra på sig. Allt med batterier orsakade därför hysteri hos mig, även vissa klockor, och inte ens efter att batterierna tagits bort kunde dessa saker få vistas i min närhet.

Sedan fortsatte jag att vara rädd för saker, även om det var nya saker. Batteridrivna ting skrämmer mig inte längre, men känner extrem ångest inför tomten och alla andra utklädda människor (clowner, Lisebergskaniner, BingoBerra..haha) fortfarande.

Tycker även allt som jag inte gjort tidigare är ganska läskigt. Förändringar övere huvudtaget är rätt otrevligt. Nu låter jag lite som Rainman, men jag är inte helt begränsad av mina rädslor för jag gör oftast saker ändå. Åker dock inget på Liseberg för ser ingen anledning att plåga mig själv för skoj skull.

Som kanske framkommit är jag även rädd för att köra bil. Trodde att denna rädsla skulle försvinna efter ett tag av bilskörande men är fortfarande rädd varje gång. Är inte bara rädd för att köra bil, utan även rädd för att åka bil (olika mycket beroende på vem som kör, vissa är jag nästan inte alls nervös med), rädd för att åka buss och flyga skall vi inte tala om. Tåg är dock oftast ok. Med andra ord innebär förflyttning alltid ett visst mått av nervositet.

Vissa av mina rädslor hade jag säkert kunna övervinna med träning, men just det där med transportmedel är klurigt. För mig är det ju en ganska logisk rädsla. Man förlyttar sig jättensnabbt inuti en stor metallgrej, bland andra som förflyttar sig jättensnabbt inuti en stor metallgrej - om de gör minsta fel kan de köra på mig så jag blir skadad eller dör, samma sak om jag gör fel, man kan köra på människor, det kan hoppa fram djur, tänk om jag plötsligt skulle svimma.... Det kan hända hur mycket som helst. Ingen fobiterapeut kan ju säga till mig att det inte är farligt.

Håller därför med Seinfeld när han skämtade om att människor måste vara korkade eftersom de över huvudtaget behövde uppfinna hjälmen - att istället för att undvika aktiviteter som kan krossa vår skalle så uppfinner vi hjälm.
Jag känner nog samma sak gällande t.ex. airbag.... och önskar att de kunde stoppat bilens utveckling då de inte kunde köra fortare än 50km/timmen :)

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela