Knyttet - kort men tjock

Jag har fortfarande inte helt läst ut den sista boken, men då jag känner mig lite "mätt" på denna serie just nu så kommer det nog att dröja lite så skriver vad jag tycker om resterande böcker så länge.

Böckerna tillhör den genre som kallas urban fantasy, alltså fantasy som utspelar sig i nutid. De första böckerna, som är de jag tyckte mest om, är en perefekt blandning mellan kriminalroman och fantasy medan det sedan går mer och mer mot ren fantasy.

 

Böckerna är välskrivna men samtidigt lättlästa. Man märker att författarinnan skapat en genomtänkt bakgrund som hon använder sig av och där man bit för bit får veta mer om den värld hon skapat, och jag tycker ju om genomtänka historier. 

 

I början tyckte jag om det faktum att huvudpersonen är en kvinna, och det gör jag fortfarande, men jag kan störa mig på att hon från början var en väldigt självständig och handlingskraftig person som kände att hon var sig själv nog för att sedan utvecklas till en väldigt behövande person som inte verkar kunna motstå att försöka få uppskattning från varje manlig person som kommer i hennes väg, oavsett om de behandlar henne väl eller ej. Tvärtom kan de behandla henne rent illa och hon vill fortfarande ha dem. Detta tycker jag inte skickar speciellt bra budskap till unga kvinnor som läser boken och det känns som om den fastnar i stereotypa bilder av manligt/kvinnligt och den romatiserade bilden av att omvända en butter man. 

 

Det jag också har svårt för är de många sexscenerna. Jag vet att många säkert uppskattar dessa och kanske kan jag anses lite pryd, men jag tycker helt enkelt inte om detaljerade sexscener i en bok. Det intresserar mig inte att läsa om det och jag tycker inte att det tillför något i historien utan känns mer som "tantsnusk".

 

Överlag så är böckerna dock värda att läsa, även om jag gillar hennes White trash zombie-böcker mer. 

 

Nu till dagens verkliga boktips. En bok jag läste igår som heter We have always lived in the castle, av Shirley Jackson. 

Boken skrevs och publicerades redan i början av sextiotalet. Den är inte speciellt lång men skriven på ett ganska kompakt sätt, med vilket jag menar att den inte går att skumläsa då varje rad i boken känns viktig.

Det är svårt att beskriva boken utan att förstöra något, men den handlar om två unga systrar som bor tillsammans med en sjuklig äldre farbror i ett stort hus utanför en liten by. De lämnar sällan huset då byborna hatar dem då de tror att en av systrarna mördat resten av familjen. 

 

Boken skapar en slags surrealistisk spännande stämning där man nästan har svårt att veta vad som är verkligt och vad som är berättar-jagets fantasier. Jag tror att man kan tolka boken på många sätt men för mig blir det till sist en bok om psykisk sjukdom och kärleken mellan systrar. 

 

Den är annorlunda, men verkligen ett litet mästerverk och alla borde läsa den. En bok att läsa på en ruggig mörk kväll då man kan sitta i lugn och ro och gotta sig.

 

 

Spelet kan spelas av 2-4 spelare och precis som tv-programmet så spelas det i flera olika delmoment.

 

I delmoment 1 skall man tävla mot en eller flera andra spelare samt mot Taurus, den slajmsprutande roboten, i en labyrint där man skall samla livspuckar. 

För Nico var spelplanen lite otydlig med hur man skulle gå och han förstod inte heller riktigt vad poängen var med att man även skulle styra taurus mot den andre spelaren. Fick tumma en del på reglerna för att det skulle fungera. 

 

I delmoment 2 skall man tävla mot motspelaren i att snabbast möjligt bygga en figur enligt instruktioner. Detta delmoment var lätt att begripa så det tyckte nog Nico var roligast. Den snabbaste vann livspuckar.

 

I delmoment 3 skall man ta sig över slajmsjön genom att gå på plattor på en spelplan och man kan även med hjälp av tärningen flytta dessa plattor. Här tyckte jag att reglerna var väldigt otydliga och det blev lite hipp som happ då man inte riktigt förstod vad man skulle göra eller hur man skulle gå. 

 

I sista delmomentet spelar man ett slags memory där man skall samla par för att vinna och gissar man fel förlorar man livspuckar. 

I slutet av spelat vinner den som har flest livspuckar.

 

Nico älskade spelet för att det var just Labyrint, men det var väldigt väldigt svårt för honom att kunna spela som det egentligen skall spelas. På grund av delmomenten var det fyra olika uppsättningar regler han skulle lära sig och dessutom var reglerna ofta ganska otydligt skrivna. 

Spelet innehåller också en hel del olika delar som behövs för att kunna spela och hyser en viss rädsla att dessa kan försvinna. Av memorykorten finns tex inga extra så det räcker att ett försvinner för att det skall sabbas en hel del. 

 

Varje delmoment går dock ganska fort att spela så man håller inte på så länge. 

Jag hade dock tyckt att det var bättre att konstruera ett spel enbart baserat på delmoment 1, labyrinten, och göra detta bättre... eller i alla fall konstruera delen med slajmsjön mycket bättre och mer begripligt. 

 

Njee, detta är inget spel jag rekommenderar. I alla fall inte för barn i Nicos ålder. Han själv hade nog dock gett det massa plus :)

 

Idag fick Nico i julkapp av sin morbror, hans färstmö och sin kusin spelet Lilla tjuv och polis. 

Jag har själv aldrig spelat vanliga Tjuv och polis, men detta är junior-versionen. Det kan spelas av 2-4 personer från 4 år.

 

Nico ville givetvis spela det med en gång så vi testade.

Själva kartongen är även spelplanen vilket jag tycker var praktiskt. Bara man ser till att den inte trampas på. 

Det finns sedan fyra fängelser i olika färger med en tillhörande polis i samma färg, samt en mängd tjuvar.

Under varje tjuv finns en klisterlapp, varav ca en fjärdel är blanka och resterande har tjuvgods på sig.

 

Tjuvarna placeras ut i fyra fält och poliserna (spelarna) slår en tärning (1-3) och går på en bana runt dessa fält. Där man hamnat får man sedan vända och titta under en av tjuvarna i det fältet och om denna har tjuvgods på sig får man sätta den i finkan. När man slår tärningen kan man också antingen få en stjärna, då får man titta under två tjuvar, eller en bov, och det innebär att en av ens tjuvar rymmet. 

Den polis som först får fem tjuvar i sitt fängelse vinner.

 

För ett barn är spelet väldigt spännande och roligt. Det innebär också ett tränandet av minnet då man får försöka komma ihåg vilka tjuvar man redan tittat under samt vart förrymda tjuvar står så man kan haffa dem igen. 

 

Det går relativt snabbt att spela en omgång vilket är bra då barnet inte hinner tröttna och man istället kan spela fler gånger om man vill. Nico hade lite svårt att hantera att förlora och det faktum att han kanske var tvungen att släppa en tjuv fri första gången vi spelade, men sedan gick det lite bättre. 

Han tyckte verkligen om det och vi har redan hunnit spela det ett antal gånger.

 

Ett väldigt roligt spel som hade regler som var enkla för ett barn att förstå. Rekommenderas verkligen. Min enda oro är att man skall slarva bort tjuvar då det var så många, men Nico har börjat lära sig att alltid plocka ihop spel efter sig för att undvika att saker försvinner så det skall nog gå bra.

 

Är väldigt nöjd med vår lilla spelsamling hittills så alla spel varit väldigt bra för ett barn i Nicos ålder och vi kan ha väldigt roliga spelstunder tillsammans. 

 

Själv piffade jag till mig lite extra dagen till äre och fick som kommentar från sonen att han inte tyckte att jag var fin, men "annorlunda". Tydligen är osminkat och slappt mer i hans smak.

 

 

Seveneves av Neal Stephenson är, om jag inte tar helt fel, en bok som min make tipsade mig om först och som jag sedan såg tipsas om på Felicia Days vlog. En scifi-bok som handlar om hur människorna reagerar på vetskapen om att jorden strax kommer att gå under. 

 

 

 

Jag är lite osäker men jag tror att det stod att det var från 4 år. Då det spelas med färgtärning så kan i alla fall barn som ännu inte kan räkna spela det, vilket är en fördel för mindre barn.

 

Nico kan räkna och har spelat vanligt Fia hos sin mormor och morfar, så detta var på ett sätt en baggis för honom men ändå lite svårt då det innehåller en del moment som vanligt Fia inte innehåller, som han var tvungen att anpassa sig till. 

 

Själva spelplanen ser ungefär ut som vanligt Fia men fälten där man går har olika färger och man slår en färgtärning och får gå till närmaste fält med den färgen, istället för att använda vanlig tärning (vilket man såklart kan göra om man vill).

Det finns också två andra typer av fält man kan hamna på. Dels ett med en luftballong på, då får man slå en gång till, och dels ett med vargen på, då får man slå igen men gå baklänges. 

 

En annan sak som skiljer är att det bara är tre spelpjäser per person, istället för fyra. Det är bamse, Skalman och Lilleskutt som finns i fyra olika färger. 

 

Jag tyckte personligen att det var lite roligare än vanliga Fia eftersom det fanns de där lite ovanliga momenten, och att det gick lite snabbare än vanligt då man bara hade tre spelpjäser. Nicholas tyckte också att det var väldigt roligt,

 

Rekommenderas till yngre barn. Nöjd med inköpet. 

 

Det kan se ut som en mysig spelstund men det gick ungefär två minuter innan saker flög åt höger och vänster och skrik om fusk ekade genom huset. 

 

För varje dag har det också varit svårare och svårare för Nico att acceptera att han måste vänta tills julafton för att få julklapparna. 

Idag kom han också på att han ju själv ville köpa julklappar till familjen så vi fick ta med honom till torget, men han hann bara köpa en sak till Ali innan han meddelade att han inte orkade mer så alla andra fick klara sig utan klappar från honom :)

 

Sedan avslutade han dagen med att nöjt kleta in hela ansiktet med glass när jag lämnade honom ensam en minut. Han kom glatt in och bad mig ta ett kort "så att alla kan få se".

 

Men imorgon är det i alla fall julafton och jag hoppas verkligen att brorsan och hans familj hinner bli friska. 

 

God jul på er. 

 

Man kan välja mellan att spela som Bamse, NalleMaja, LilleSkutt eller Skalman. Spelet går ut på att man slår tärningen (1-3) och går längs spelplanen. På vägen samlar man godisar, men man kan också förlora godisar genom att hamna på en räv (ge godis till banken) eller en varg (ge godis till en annan spelare). Mot slutet räknar man sina godisar och får gå så många steg. 

Man kan längs banan också välja olika vägar, en kort och mer riskfri eller lång och lite mer riskfylld, samt hamna på fält som innebär att man får slå en tärning och gå baklänges.

 

I början var det flera moment i spelet som jag oroade mig för att Nico skulle ha svårt för men det mesta gick smidigt. Att behöva gå baklänges klarade han av och även att behöva ge ifrån sig godisar. Det han hakade upp sig mest på är att de "godisknappar" man får dra bland har slumpmässigt en eller två godisar på sig och han ville enbart ha de med två godisar på. Detta har han dock lärt sig hantera med tiden. 

 

Reglerna är lätta att lära, spelet går ganska fort och det är samtidigt inte tråkigt. Ett toppenbra barnspel enligt mig.

 

***

 

Ett spel vi haft ganska länge men som Nico ganska nyss har börjat kunna spela är Vem där? Spelet är för två spelare och från 6 år (vilket förklarar att det är lite svårt för en femåring som Nico). En omgång tar ca 15 minuter som mest.

Spelet är en klassiker som även jag hade som barn. Det går ut på att man har en massa bilder av personer framför sig. Motspelaren har valt ut en av dessa och genom att ställa frågor och använda uteslutningsmetoden så skall man få fram vilken av dessa personer denne valt. 

 

Egentligen skall man i spelet ställa varannan fråga och tävla om vem som får rätt först, men vi har inte gjort det som en tävling hittills utan mest som en lek där en gissar tills denne får rätt. 

Den version jag hade som barn hade större kort med de olika personerna på som man använde när man valde figur medan denna version har en liten karta längst upp med alla figurer. Detta har en stor nackdel då bilderna är så små att man ibland har svårt att se detaljer och kan ge fel svar när man får frågor. 

 

Än så länge så har Nico svårt att använda sig av uteslutningsmetoden i större utsträckning utan kör mer taktiken att ta en person i taget och ställa väldigt specifika frågor för att se om det är just den figuren, men det börjar gå bättre. Han kan även ha en tendens att själv välja samma figur nästan varje gång vilket gör det väldigt lätt för motspelaren :)

 

Han tycker i alla fall att det är roligt :), och han lär sig för varje gång.

 

***

Ett annat spel vi spelat en hel del är Barn Alias. Det är ett bildförklaringsspel från 5 år som man egentligen skall vara 4 eller fler spelare som spelar. En spelomgång tar ca 30 minuter eller mer (om man spelar det som man ska)

 

Det är ett frågespel med väldigt söt spelplan där spelpjäserna är knubbiga små grodor som hoppar mellan näckrosblad. Man slår tärningen, går det antal steg man får, svarar på en fråga och om man får rätt får man hoppa två steg till innan det är nästa persons tur. Reglerna är med andra ord väldigt lätta att förstå.

 

Frågorna är perfekta för barn i Nicos ålder tycker jag och rör sig inom lite olika områden. Jag skall se vilka jag kommer ihåg och ge lite exempel:

* Det finns kort där man skall identifiera en bokstav eller siffra (de tog jag bort då de var för enkla för Nico)

* Det finns kort där man skall läsa ett enklare ord

* Det finns kort där man skall räkna antalet bokstäver i ett ord

* Kort där man ser fyra bilder och skall avgöra vilken som inte hör dit

* Kort där man skall identifiera former

* Kort där man skall använda sig av ord som kortast, längst, först och sist

* Kort där man skall kunna säga motsatsord

och en hel del annat. 

Jag tog som sagt var bort några jag tyckte var för enkla, och även ett fåtal jag tyckte var lite för svåra som handlade om flaggor och om tid.

 

Nico tyckte att spelet var jätteroligt och jag också. Han orkar dock bara med en omgång då frågorna trots allt innebär att man måste tänka en del. 

Kändes väldigt välgjort och rekommenderar det verkligen. 

 

 

 

 

 

 

Boken ovan är från sextiotalet eller nåt sådant tror jag och osannolikt nog såg jag ett tips om den då jag för typ första gången såg ett vlog-inlägg av PewdiePies (stavas det så?) flickvän där hon gav julklappstips. Tyckte boken verkade mystisk och intressant så beställde den.

 

Blusen ovan är mitt hittills enda Odd Molly-köp, men den var till ett bra pris och så himla söt att jag inte kunde hejda mig.

 

 

Igår skulle vi ha fredagsmys och se film men Nico tvärvägrade alla filmförslag så det slutade med att alla satt i varsitt hörn av soffan och såg på sitt.  Det finns en gräns för hur mycket Oggy och kackerlackorna jag har lust att se.

 

Idag var jag ensam hemma med sonen så jag bjöd hem en av hans bästa vänner så de fick leka tillsammans. Han var riktigt lycklig över detta och de hade några roliga timmar. Efter det insisterade han på att få åka och hälsa på sin gammelmormor så det gjorde vi och han visade henne hur man kunde spela spel på hans ipad.