Knyttet - kort men tjock

Undrar om det är många andra barn förutom min son som bara kan sova om han får hålla sin leksaksmobiltelefon (långt ord det dära) i handen?...hmm..

En nygammal fixering han har. Han till och med sitter och tittar på youtube-klipp på mobiltelefoner. Typ bildspel på mobilens utveckling och sådant.

 

Nu ligger han i alla fall och skall sova. Efter att han hela eftermiddagen talat om för mig hur dumma vi är, och då jag inser att detta beror mycket på att vi har så mycket att göra att vi leker mindre med honom, så hade vi värsta lekracet innan sängdags. Det brottades och kittlades och tjöts. Nico hittade också på en underlig lek som gick ut på att jag skulle sitta i soffan och låtsas sova och då skulle han försöka riva ner soffkuddarna varvid jag skulle vakna och hoppa på honom och kittla honom. Väldigt skojigt tydligen :)

Hampus fick även krypa runt på alla fyra ett tag och vara en häst som Nico red på.

 

Roligt hade han i alla fall (Nico alltså, vad gäller Hampus är det mer tveksamt) och när jag väl frågade om det var dags att sova så tjöt han: Jaaaaa!, och sprang in till sängen. Inte alla dagar det går så smidigt.

 

Och till mamma och pappa kan jag hälsa att han snabbt kom över sorgen över att han inte fick följa med dem hem efter att de tittat förbi. Han var lite ledsen och ilsk i någon minut och slog efter mig och fräste att jag var dum, men sedan ångrade han sig och gav mig en spontan puss och satte sig och åt sin middag.

Vi började dagen (som nästan alltid) med att gå till mamma och pappa en sväng medan Hampus sov. Gick en kort promenad tillsammans med dem och Nico också.

 

När vi kom hem så somnade Nico så jag passade på att gå ut och måla ett tag. Efter det har min tillvaro gått ut på att underhålla/jaga sonen. Han badade ett tag och deklarerade att han var en "busunge" när han skvätte vatten på mig. Sedan var han och "hjälpte" Hampus samt rände runt ute och jag fick liksom ränna efter.

 

Tänk dig att du blir ihop med en tjej/kille, ni har sex och er relation blir allt mer seriös... så får du reda på att hen är gift, eller att hen inte jobbar med det hen sa att hen gjorde eller du får reda på att hen ljugit om något annat... Tänk om du då hade kunnat anmäla hen för bedrägeri och fått denne dömd... Sjuk tanke, eller hur.

Visst kan man ibland känna sig bedragen och lurad, men för den sakens skull så anser ju inte lagen att man är bedragare i juridisk mening. För det mesta är det ju fritt fram enligt polis att ljuga på för sin partner.

 

Men så läste jag idag detta på Trollharens blogg. Och tydligen är det då så att man i Storbrittanien nu anser enligt domstolen att visst kan man ljuga för sin partner men INTE om att man fötts med annat kön än det man har nu. Då är man ansedd som bedragare i juridisk mening. Varför? Jag kan ju bara se det som att det är ett uttryck för homofobi, för visst är den transsexuella inte nödvändigtvis homosexuell (de kan ju ha vilken sexuell läggning som helst) men det känns som om det som man hakar upp sig på är att partnern liksom luras att bli "nästan-homosexuell" och att det är detta man förfasar sig över. För annars borde man ju inte reagera alls, eller?

Så jäkla förnedrande också att som transsexuell inte ha samma rättigheter juridiskt som de som fötts med det könet... att bli betraktad som "något annat" även efter transformeringen.

 

Och vad är det förresten för människor som anmäler sin partner efter att ha fått reda på detta? Jävligt mycket den kärleken var värd om ett könsbyte innebär ett sådant trauma och grunden till sådan avsky. Hade min man sagt till mig att han brukade vara kvinna så hade jag ryckt på axlarna liksom (hade väl i ärlighetens namn dock blivit lite ledsen om han hade sagt att han ville bli kvinna nu då jag tycker om honom som han är, men hade ju inte vart grund för skilsmässa).

 

Så till Storbrittaniens domstol vill jag säga som Nico skulle ha sagt: Dumma dej!

Idag på förmiddagen tog jag Nico och åkte med mamma till Göksäter. Skulle egentligen bara köpa pressening (hur fan stavas det egentligen?) men blev lite allt möjligt annat också, som färg, penslar, strumpor, handdukar och sånt. Fick även en myströja av mamma. För Nico var det rena julafton då han fick två pyjamaser av sin mormor (en valde han själv - en hiskelig röd "brandmanspyjamas" som han ville ha då det fanns en telefon på den... han har på den nu och ser ut som en high-tec tomtenisse hehe), en plaststol att ha i trädgården, en leksaksbrödrost (som han älskade) och en hatt. Hatten var också en sådan som han blev helförälskad i och har haft på sig nästan hela tiden sedan han först fick på sig den idag. En röd paljetthatt :) Man blir glad när man ser honom med den... som om man är på en mini-cabaret :)

 

Nico älskar att bada egentligen men har det senaste inte velat gå i närheten av badkaret eftersom han hatar att tvätta håret. Idag ville jag dock bara att han skulle få ha lite kul så jag lyckades övertala honom med löfte om att håret absolut skulle få vara ifred.

 

Det plaskades en hel del och dessutom åt han upp allt badskum. Hur bra för magen kan det vara? Och hur "skumt" är det inte? (haha... fan va vitsig jag är). Han äter liksom inte grädde eller kakor, men badskum är tydligen supergött.

 

Något man som feminist ofta får höra är att vi automatiskt skulle bli lite tråkigare eftersom vi analyserar och "måste hålla på". Anita på Feminist Frequency har ju dock försökt förklara för alla som kritiserar (och mordhotar och så vidare) henne att hon faktiskt kan spela och uppskatta spel för vad de är samtidigt som hon kan göra en kritisk analys av dem.

 

Denna motsättning, om man nu kan kalla det en motsättning, upplevde jag igår. Jag och maken såg filmen Olympus has fallen. En film om hur terrorister attackerar Vita huset. Utan att spoila för mycket kan jag ju säga att den hade kunnat ha samma text på fodralet som en B-film jag såg i den lokala mataffären för ett tag sedan: Innehåller mycket explosioner. För det gjorde den. Det exploderade och sköts större delen av filmen. Dessutom innehöll filmen en överhängande majoritet av män. Jag tror jag kan påminna mig en tre kvinnor som får vara med några minuter var innan de dör samt tre kvinnor med någorlunda stora roller. En svart kvinna i hög politisk position, en kvinnlig vice president som ändå är rätt strong samt en kvinnlig sjuksköterska som är lite ledsen ofta. Fokus i filmen är dock främst män, och det finns både vita, svarta och asiatiska. Så där fick de i alla fall med lite av varje.

 

Annars är det typiskt USA med att män är hårda, kvinnor mjuka... och ett tema som upprepas två gånger bara i filmens inledning är att män inte lyssnar på vad kvinnor säger utan tänker på annat medan de pratar.

 

Så vad tycker jag om filmen? Om man gillar de gamla Die Hard- filmerna (den senaste är ju usel att man nästan dör) så är denna filmen helt klart sevärd. Jag tyckte den var riktigt underhållande och det hände något hela tiden. En typisk film som egentligen har ett ganska klent, dåligt och klyschigt manus men som ändå blir intressant att titta på genom att den är snyggt gjord, man har med mycket kända skådisar och massor av actioneffekter. Om man är amerikan så tycker man säkert om den extremt påtagliga usa-patriotismen som finns med också. Liksom Pearl Harbor har de en effektfull "flaggan faller"-scen.. haha.

Man tar inte filmen på allvar men man har kul medan man ser den. Så kan man säga.

Idag har jag målat 18 x 2 brädor och har nu hittat ett system och fått lite tips så imorgon räknar jag med att måla minst 18 x 3 brädor. Dock tar det upp all min tid så min plan att börja använda mitt gymkort lite mer i sommar falerar nog något. Och att måla är ju inte direkt motion även om jag tränar mina armar och handleder något. Kan ju vara bra om jag vill bli nästa karate kid tant.

 

 

Jag tycker att det under en ganska lång tid debattaterats fram och tillbaka i feministkretsar, eller kanske mest på feministbloggar?, kring det där med kvinnor och deras utseende. Och Sanna skrev klokt om detta på sin blogg idag.

 

För mig är det på ett sätt en viktig fråga (och inte bara för kvinnor) att alla skall ha rätten att se ut som de själva vill. Hårig, rakad, pinnsmal, lite fläskig, tillpiffad eller naturell så att säga. På det viset kopplas det hela till normer kring skönhet och kvinnlighet (eller manlighet) som på många sätt begränsar oss.

Själv är jag sådan som rakar mig när jag känner för det, som kan sminka mig ibland och i allmänhet har en ganska avslappnad inställning till min kropp och mitt utseende (så har det inte alltid varit! och jag har dippar ibland fortfarande såklart), och tycker det är viktigt att man skall kunna ha det. Därför är det en viktig fråga som bör belysas och det är viktigt att se andra valmöjligheter än att "bara vara söt och smal"..

 

MEN.. jag tycker det är en hårfin gräns mellan sunt belysande av fenomenet/problemet och att "göra en jävla grej av det". När det blir fult och fel att visa upp en kropp som passar in i normen, eller att skriva om att man faktiskt tränar, eller lägga upp en bild då man anser att man är fin. Då blir det jäkligt konstigt och snett tycker jag. Skulle man inte få vara som man ville? Skulle inte alla vara bra? Eller var det bara i teorin? Eller är de så att de som faktiskt naturligt passar in i normerna, eller som trivs med att anpassa sig efter dem, måste dölja detta eller försöka "fula till sig lite" för den feministiska kampens skull?

 

För jag ser det strukturella samhällsproblemet och har känt av alla krav, men jag kan samtidigt se att jag själv som individ har lite ansvar också. Jag kräver inte att människor som Kissie skall gå och gömma sig för att det kan vara ångestframkallande att se en smal människa. Om jag har så dålig självkänsla/självförtroende så får jag i så fall jobba med mig själv. För även om man luckrar upp idealen så kommer vi se olika ut och vissa människor kommer alltid att sträva efter att se ut som någon annan oavsett om den önskan är realistisk eller ej. Se bara på fenomenet lockigt hår vill ha rakt och rakt hår vill ha lockigt. Vi är sådana vi människor, vi vill ha det vi inte har. Och nej, som sagt var så förminskar jag inte inverkan av rådande skönhetsnormer och det hets efter perfektion som finns, men det jag menar är att även utan den så hade vi haft kvar de som får ångest av att se människor som enligt dem ser bättre ut... så kanske man skall jobba lite inifrån också.

 

 

Idag har jag målat massor av brädor och sedan städade jag hela huset (så gott det nu går utan förvaringsmöjligheter). Nu skall jag strax ut och måla igen när Nico har somnat.

 

Annars har jag inte så mycket spännande att förtälja. Bygget går framåt. Idag har Hampus förberett elen i badrummet och rörläggaren var här och började med rören till samma rum. Hoppas som fan att vi kan fixa klart badrummet snart. Nästa vecka kommer alla fönster också. Och när rörläggaren är klar med den delen av huset och fönster är bytte så är det inte mycket kvar innan jag kan få klart vårt sovrum, vårt gamla sovrum och Nicos rum. Tänk att ha i alla fall tre rum klara!

 

Och när badrummet är klart kan vi riva det gamla och börja göra iordning nya köket. Fan vad jag ser fram emot det. Kommer vara slitigt dock, att bli klar.

 

Har beställt en ny kalender också (oooh de spännande händelserna i mitt liv bara radar upp sig här). Beställer alltid från personligalmanacka.se för där kan man få med egna foton som omslag.

 

Ja det är väl det då....

Igår unnade jag mig en rejäl hår-make-over. Jag gick och klippte mig, färgade håret lite brunare och med en dip n dye i röd/lila. Skulle egentligen ha riktigt lila toppar men då var man tvungen att superbleka dem och jag är för rädd om mitt hår. Blev bra i alla fall, fast jag inte har en bra bild på resultatet. Skall försöka fixa det sedan.

Dessutom var stolarna man satt i när de färgade håret massagestolar så var helt asmysigt.

 

När det var klart tog det en jäkla timma att komma hem (tar vanligtvis tio minuter typ) på grund av evighetsköer.

 

När Nico somnat och vi låg i sängen och skulle sova så hör vi plötsligt dunsar på vinden. Får absolut panik. Första tanken var att det var typ ett spöke eller en demon..haha.. blev lite påverkad av skräckisen Besökarna som ung. Sedan kom tankarna på en mänsklig inkräktare, och undran vad fan personen hade på en tom vind att göra. Hampus tyckte dock att det lät mer som ett djur och han hade också rätt. Vår katt Tesslan hade lyckats klättra på staplar med isolering under utbyggnaden och in under taket. Usch vad hon skrämdes.

 

Idag fortsätter målande och grejande....

Idag har vi haft vår egen sommarjobbare hos oss för första gången. Lite hjälp skadar aldrig (eller rättare sagt, det behövs verkligen). Och det skall jag säga att den som hävdar att tonåringar är lata och arbetsskygga har då inte träffat denne kille. Shit vad han stog i. Vi fick nästan hejda honom. Otroligt effektiv.

Kan ju säga att jag INTE var sådan när jag var tonåring. Bland mina goda egenskaper i den åldern kunde man inte finna hög energi och arbetsmoral, det är då ett som är säkert :)

 

I övrigt har jag mest målat idag. Nu kan jag måla ännu mer effektivt så Hampus, Laban och Felix byggde torkställning åt brädorna.

Efter jag hämtat Nico var vi dock hos mamma och pappa en stund och när vi kom hem lekte vi i trädgården lite. Nico är vääldigt imponerad av killarna som bygger och vill gärna vara och titta på vad de gör och busa med dem. Sedan lekte han med Laban också och höll på att skratta ihjäl sig och ville sedan gärna följa honom som en svans också. Alla är roligare än tråk-mamma :)

 

Nu har han dock somnat i vår säng. Trött efter en dag full av lek och skoj. Får se vad vi kan hitta på imorgon då Nico är ledig hela dagen. Skall ju regna trist nog så blir ju kanske inte så mycket ute-utflykter.

Jag målar och målar, hela tiden känns det som, och trots det hinner jag bara med att måla ungefär 15 fasadbrädor och liknande mängd hattläkt per dag... och det behövs över hundra av varje bara till en vägg... :/ Jag kommer kunna hålla på med detta tills nästa år eller så... Vet inte hur man skall lösa det för är inte bara ett tidsproblem utan också problem med förvaring när det torkar.

 

I alla fall så ser det ut så här hemma nu:

 

Idag började jag dagen med en välbehövlig massage som gjorde mig så yr att jag nästan föll av britsen (om man nu kallar ett massagebord för brits) och efter det har jag mest målat.

 

Finns alltså inget spännande alls att dela med sig av så bjuder istället på ett fakta om mig som kanske inte alla vet om. Nämligen att jag en gång hade en älglus i örat i tolv timmar. Det ni. Det var något av det mest obehagliga jag varit med om. Den jäveln liksom bara smet in i örat och vägrade komma ut på ett halvt dygn. Jag hade panik, ringde sjukhus och allt möjligt men de bara garvade åt mig. Efter det känner jag ren skräck bara jag ser en sådan liten sate.

 

Om ni inte vet vad en älglus är så är det en sådan här äcklig spindelliknande sak.

 

Jag har själv svårt för att lyssna på andras kärleksförklaringar till sina partners. Det kan kännas för personligt på något sätt, som något de kan ha för sig själva. Blir som att följa med dem in i sovrummet. Kanske helt stört av mig att känna så, kanske helt oromantiskt?

Men nu skiter jag i det för nu tänker jag skriva om vilken fantastisk man jag har - och vilken tur jag har som träffade honom. Jag tänker ibland på det, hur omöjligt det skulle vara att träffa någon lika bra om det skulle ta slut mellan oss. För inte bara det att han är bra i sig själv, utan vi är liksom bra tillsammans. Vi matchar varandra.

 

Förutom att jag tycker att han är finast i världen och han kan hantera mitt pms-humör så har vi så många saker vi har gemensamt och vi har väldigt lik grundideologi. Vi älskar våra sci-fi-filmer och intressanta dokumentärer, katasttroffilmer och överlag så tycker vi båda mycket om film. Vi är båda ateister, åt vänster politiskt och är båda feminister (vet dock inte om han kallar sig det, men det är han). Han har också genustänk vilket är underbart för skulle aldrig stå ut men en man som inte tyckte det var ok att Nico hade kjol eller så om han ville ha det. Han är absolut inte ens en gnutta homofobisk och det är också en otroligt viktig egenskap för mig. 

 

Han är världens bästa pappa som verkligen engagerar sig. Inte bara bus-pappa även om han är det också utan en sådan pappa som följer med på alla utvecklingssamtal och föräldramöten. Han är också min bästa vän som jag alltid kan prata om allt med och även om vi såklart kan ha konflikter ibland så har vi båda inställningen att är man oense så pratar man ut om det och lyssnar på varandra för att lösa det. Ok, han är inte alltid världens mest lyhörda min snurriga professor men jag vet att om jag ber honom så finns han alltid där (vi praktiskt taget inledde förhållandet med att han följde med på en livmoderbiopsi som stöd).

 

Han låter mig vara som jag är och jag kan få känna att jag är ok just så. Och jag älskar honom precis som han är. Vi kan drömma tillsammans, pusha varandra men också hejda varandra när det behövs.

Dessutom är han ju superhändig och kan fixa typ allt praktiskt. Det han inte redan kan lär han sig på tre sekunder. Och han får alltid praktiska saker gjorda. Jag är den som planerar, han är den som får det gjort.

 

Jag är inte den som säger att jag behöver någon. För man måste vara sig själv nog i livet. Man måste inse att kunde man leva innan så kan man leva efter. Men jag vet inte vad det skulle vara för liv. För innan var ångest, oro, och nyanser av grått. Han gav mig allt det jag drömt om.

Och jag tar och lånar några av de finaste ord jag hört från en man som heter Ove: Han är all min färg.

 

 

.

 

 

Finns egentligen inte så mycket kul att dela med sig av idag och orkar inte tänka politik eller genus eller något annat seriöst. Vaknade tidigt efter att ha sovit kasst och spenderade morgonen med att gosa med lillkillen.

När Hampus vaknade for vi och handlade elmaterial till huset och det tog större delen av dagen på grund av enorma köer. Tack alla midsommarfirare som pkte hem alla på en gång!

 

Nico var på ganska bra humör först men sedan bestämde han sig för att testa mina nerver och vrålade och skrek för det mesta. Som tex för att han inte fick ta sin barnvagn och köra på folk i affären.

 

När vi kom hem jobbade Hampus på huset medan jag låg i sängen med Nico. Han såg film och jag var halvt avliden av utmattning. Detta tills det var dags för matlagning och jag fick ett enormt pmds-utbrott för att Nico vägrade låta mig laga mat ifred (och vi har världens minsta kök och man kan inte vara flera där samtidigt)... Hampus styrde dock upp det hela (<3 <3).

 

Annars har vi busat en hel del idag jag och Nico och haft det bra.

 

Ja vad skall man säga.. detta kan vara ett av de hittills mest meningslösa inläggen. Snark. Läste i alla fall klart en bra deckare idag: Paradisoffer. Del av en serie och de tidigare har också varit bra men denna var nog snäppet bättre. Väldigt spännande. Jag minns för tillfället inte vad författarinnan heter och oförskämt nog orkar jag inte ens googla. Igår läste jag även Puma Swedes bok och även om jag inte känner för att bli porrstjärna efter att jag läst den (men det beror inte på boken utan mer på min personlighet) så fick man känslan av att hon är en rätt härlig brud.

Som jag nämnde lite i slutet av gårdagens inlägg så har jag just nu det man vardagligt kallar för PMS. Dock lider jag av PMDS (Premenstruellt dysforiskt syndrom) vilket är en värre grad av PMS. Och jag lider fan av det, men det gör min omgivning också.

 

I mitt fall innebär det att jag två till tre dagar i månaden, strax innan menstruation, är ett psykiskt vrak. Jag kan pendla mellan att vara extremt deprimerad och att jag känner mig fullkomligt rasande inombords. Det rör sig alltså inte om lite nedstämdhet eller lite irritation utan om STARKA känslor. Är jag deppad känns allt meningslöst och jag är fullkomligt övertygad om att min man inte älskar mig, att han skall lämna mig, att alla hatar mig, att allt skall gå åt helvete och så vidare. Är jag arg så är jag fan på gränsen att ta ut skilsmässa, att bara dra från alla, att börja slåss och be alla dra åt helvete.

 

Förutom dessa extrema känslor så kan jag inte sova på nätterna, är helt utmattad både fysiskt och mentalt på dagarna, har absolut ingen ork och heller ingen lust att göra något alls. Vill helst bara ligga och sova bort dagarna.

 

Det hela är helt vidrigt för efteråt kommer ju ångesten över hur jag behandlar andra under denna period. Jag använder all min kraft för att hålla kontroll nog att det inte skall drabba Nico men han märker ju av min trötthet och irritation och att jag är bitskare än vanligt samt att jag ibland kan behöva lämna rummet när jag känner att jag inte orkar mer. Hampus blir mer drabbad och jag kan vara riktigt elak, skälla ut honom för ingenting, anklaga honom för allt möjligt och bara bryta ihop. Som tur är så är han  väldigt förstående och har till och med koll på runt vilka datum varje månad som han skall vara beredd. När han berättade detta blev jag helt rörd. Att han faktiskt gör sig beredd varje månad på att ta massa skit och bara vara förstående tillbaka. <3

 

Jag vill ju inte ha det så här eller att min familj skall behöva ha det så. Dock vet jag inte vad man kan göra. Finns ingen riktigt effektiv behandling vad jag vet men skall uppsöka läkare och prata om det. Vissa blir hjälpta av p-piller men de jag hade sist fick jag helt sluta med då de gjorde besvären ÄNNU värre. På den tiden jag bodde i stan satt jag en gång i månaden och storlipade på spårvagnen eftersom livet kändes så hemskt.

 

Någon annan som haft dessa besvär och blivit hjälpa på något sätt? Tacksam för tips, och om ni blivit hjälpa av p-piller så dela gärna med av vilken sort.

Vad är svensk midsommar utan regn?

 

Firade midsommar med lite midsommarlunch tillsammans med mamma, pappa, Hampus och Nico. Sedan gick Hampus hem och vilade då han hade ont i kroppen efter allt byggande medan vi andra gick ner till det traditionella midsommarfirandet vid stranden.

 

Mamma och pappa toglite fina bilder de få sekunder han stod still. Jag var helt utmattad efteråt för jag fick jaga honom så. Han skulle ut i vattnet och upp i träd och vad både högt och lågt.

 

Just nu är Hampus såå himla duktig och är ute och bygger så att svetten rinner, på riktigt rinner, medan jag sitter inne och är nostalgisk. Började med att jag skulle skriva ett inlägg om hur glad jag är att jag träffade just Hampus och så ville jag hitta en bra bild.. men fastnade bland alla bebisbilder på Nico. Så nyss men ändå så länge sedan. Hakade dessutom upp mig på att jag såg så mycket smalare, piggare och fräschare ut då... wtf... man skall väl inte se bättre ut när man har en bebis än när man har en treåring? Får ta tag i den saken.

 

Här kommer lite gamla bilder i alla fall.

 

Idag kan man läsa denna artikel i Aftonbladet där det skrivs att tennisstjärnan Serena Williams uttalat sig om den uppmärksammade våldtäkten i Steubenville där en 16årig flicka släpades runt mellan olika fester och våldtogs medan hon var så full att hon var mdvetslös.

 

Serena Williams skall enligt artikeln alltså ha sagt detta:

 

– Jag skyller inte på tjejen, men om du är 16 år gammal och så pass full så ska dina föräldrar ha talat om för dig att du inte ska ta emot alkohol från andra människor, säger hon i artikeln, uppger nyhetsbyrån AP.

– Hon borde inte ha försatt sig i den positionen, såvida de inte drogade henne. Då är det en annan grej

Jag tycker att det är helt förfärligt att någon så känd och som har så många unga människor (kanske främst flikcor?) som ser upp till henne säger en sådan här sak och därmed skickar budskapet till dessa att man kan skylla sig själv om man råkar illa ut om man dricker för mycket, samt i och med sänder budskapet att det är fritt fram att ta för sig om en tjej är medvetslös. Just en sådan inställning som det är så jävla viktigt att få bort!!

 

Fy skäms Serena!

Eftersom jag själv skriver så trist nu för tiden kan ju ni kanske läsa detta så länge. Om att vara en riktig man.

Så, då var sonen klippt. Känns faktiskt inte alls bra. Inte för att själva klippningen inte gick bra. Tjejen som klippte var jätteduktig, Nico skötte sig perfekt (förutom att han vägrade ha sådant där skynke på sig - sådant får han panik av) och frisyren blev precis som det jag bett om. Så jag borde vara nöjd och glad. Men... han ser så stooor ut. Min långhåriga lilla gullunge är plötsligt ett kortklippt liten pojke. Känns jätteskumt.

 

Fasen, jag är en sådan där mamma som vill att mitt barn skall vara litet för alltid.

 

 

Det blir nog inget målande av panel idag för det tog mer tid än jag trodde bara att flytta allt som låg ovanpå. Har spenderat morgonen med att släpa skräp, slåss mot myror, flytta brädhögar, täcka med pressening, serva kaffe och prata med rörläggaren som var här för planering.

 

Kan hära bjuda på lite pics på hur läget ser ut just nu.

 

Planen idag är att inleda morgonen med att slänga saker i containern i ungefär en timme. Efter den timmen av skräpsamlande är över skall jag ordna frukost till min make a la 1800-talet.. haha.. nej, men jag tycker det är mysigt att ge honom frukost på sängen ibland.

När jag dragit upp honom ur sängen skall han hjälpa mig att frilägga de brädor jag skall måla (som såklart ligger underst i en enorm hög av virke). Då har jag kanske ungefär två timmar på mig att måla.

 

När målandet är klart skall jag ta med Nico till Stenungsund och hälsa på min mormor och morfar (om de är hemma) och sedan skall Nico få klippa sig. Bli snajsig i håret lagom till midsommar (även om det antagligen kommer ösregna och bara vi kommer se honom).

 

Ja, och sedan är väl det mer skäpsamlande på kvällen då... Life is life.....(na na na na na)

Om ni längtar efter politiska och insiktsfulla inlägg så kan ni bara glömma det i sommar tror jag. Detta är så kul som det kommer bli, det vill säga jag som berättar för er vad jag gör på dagarna. Och knappt det.

Var ju inte som att jag hade en enorm läsarskara innan så är ju tack och lov få som blir besvikna. Är ju dock kul om ni stannar kvar ändå. Av sympati. Tänk vad sorgligt det skulle bli annars, typ.. myror äter hennes hus och ingen läser hennes blogg. Och ingen vill veta var hon köpt sin tröja (en låt jag minns att jag tyckte om).

 

Idag var jag i alla fall inne i Uddevalla och jobbade en sväng. Eller vänta nu.. dagen inleddes med två traumatiska händelser.

Händelse ett - Nico höll min mobil i handen när han snubblade och föll på plattgången, tappade den och nu är hela skärmen bara ett spindelnät av sprickor och glasflis.

Händelse två - på väg mot jobbet får jag möte med en postbil och i en svart bil bakom denna sitter en tand. Denna tant beslutar sig för att köra om trots att hon har mötande trafik (=jag). När hon inser sitt misstag får hon panik och gasar istället för att falla tillbaka vilket innebär att jag får tvärnita och köra av vägen i en parkeringsficka för att inte bli påkörd. Hade ont i axeln av bältet hela morgonen.

Efter det åkte jag dock och jobbade..

 

På vägen hem svängde jag förbi IKEA och köpte ett Kura sängtält till Nico som ett led i försöken att få honom att sova i sin säng istället för i sitt lektält.

Jag var även och köpte presseningar.. men det är kanske inte skitspännande att veta.

 

Resten av dagen, då jag hämtat Nico, så sysslade vi mestadels med att sätta upp ett stort båttält i trädgården som jag skall måla brädor under. Både mamma, pappa och min bror var här och detta i kombination med att vi som han formulerade det "byggde hus" gjorde Nico överlycklig och han ville verkligen inte lägag sig när kvällen kom.

 

Nu ligger han dock i sängtältet och jag hoppas verkligen att han kan somna där. Även om han somnar där idag så vet man dock aldrig hur det blir imorgon.

Själv väntar jag på att han skall somna väldigt innerligt då jag ännu inte hunnit äta idag, alls, så är på väg att svälta ihjäl.

 

Kan ju avslita med att berätta att barnen på dagis hade älskat Nico snya stövlar så mycket att en del av dem grät för att de inte var deras. När jag hämtade Nico satt bland annat en pojke och grät för att de fina stövlarna skulle försvinna hem tillsammans med Nico. Så till er på västkusten så är Göksäter ett tips för där har de, enligt barnpanelen, landets snyggaste gummistövlar (om jag minns rätt nu så är de randiga i ljust blått, ljust grönt och rosa).

Jag måste säga att ICA Maxi är en av mina favoritaffärer vad gäller att köpa barnböcker. De har ofta roliga, spännande böcker som Nico tycker om. Han är ju ingen bokfantast eftersom hans tålamod sällan räcker till att sitta ner och titta i en vanlig bok utan han behöver böcker där det händer grejer.

 

Idag köpte denna bok. I staden heter den och jag ber om ursäkt för att bilderna som följer är på sned men bloggen bara vägrar att vända på dem fast de är "rätt" i datorn.

 

Jag kan ju meddela att våra byggkillar är ena kvicka rackare. Hann knappt blinka så fanns det en vägg (inte helt klar) och en altandörr där hålet tidigare varit.

 

Jag vill att ni läser detta, men innan ni gör det så vill jag att ni har med er två tankar:

 

Om, när ni läser detta, tanken som dyker upp är att "jo men jag är ju kvinna och JAG är ju minsann inte förtryckt" så vill jag att du funderar på om det är en avgörande faktor eller inte om just DU är förtryckt just nu.. eller om poängen är att många andra kvinnor faktiskt ÄR det - och att det fan inte är ok.

 

Om, när ni läser detta, det istället är tanken att "jo men det finns ju faktiskt män som också råkar jävligt illa ut" så vill jag att du funderar på att det faktum att män också far illa ibland gör det ok att kvinnor far illa... eller om det är så att du borde tänka att det är fan inte ok vem som än råkar ut för sådant här.

 

Jag hoppas ju dock att ingen av de två tankarna dyker upp utan att du enbart tänker: Det här är fan inte ok. Vi måste göra något åt detta!

Idag inledde jag dagen med att packa ner grejer för att tömma ett rum på saker som jag nämnde innan. Utmanande för min autistiska sida, men det gick. Sedan packades allt detta i bilen innan jag for till mamma och pappa och tillsammans med dem for jag sedan och hälsade på en äldre släkting som ligger på sjukhus.

Sjukhus i sig är ju alltid jobbigt, men har kommit över min sjukhusskräck såpass att jag faktiskt är i stånd att konversera lite grann när jag är där nu.

 

Efteråt for vi till Ica Maxi där jag inhandlade två barnböcker med ljudeffekter till Nico samt ett par sandaler. Hoppas de passar för blev så glad att hitta sandaler med tå.

När vi kom hem igen for jag upp till brorsan och lassade av alla mina kartonger. Han har ett tomt rum som just nu fungerar som vårt lager förutom den del av mamma och pappas stall som vi proppat fullt av saker.

 

Sedan var det dags för hela familjen att lassa släpet fullt av skräp och fara till tippen.

När jag kom hem så såg vårt vardagsrum ut så här:

 

Idag läste jag detta i Aftonbladet, om en 30+ kvinna på Nya Zeeland som fått barn med en tolvårig pojke som hon inledde en "sexuell relation" med redan när han var 11. Av artikeln får man intrycket av att denna relation dock inte var helt önskad från pojkens sida, och det är ju egentligen beside the point då han var ett barn.

I alla fall kan denna kvinna trots detta inte dömas får våldtäkt, som hade varit fallet om det hade varit en man som haft sex med en tolvårig flicka, då kvinnor inte anses kunna begå våldtäkter enligt lag på Nya Zeeland.

 

Detta fick mig att tänka på Märta Tikkanens bok Män kan inte våldtas och hur skevt och orättvist det kan bli åt alla håll när man låter stereotypa könsroller och förväntningar på könen styra även lagstiftning. Det finns inga gärningskvinnor och inga manliga offer?

 

Och efter denna snabba reflektion så skall jag sätta igång och trotsa mina egna inre låsningar och försöka packa olika saker, med olika form och olika syfte, i samma kartong för att rensa ett rum. Det kryper i kroppen bara jag tänker på det. Men det måste göras.

Sitter utanför Nicos lilla tält (ja för er som är nya på bloggen så sover min son i ett lektält.... hans eget val.. han har en säng... no need fo soc). Inne i tältet är det tyst och stilla.

 

Jag (viskar): Sover du?

Nico: Nääää

Jag: Ok, gonatt

Nico: Gonatt

 

Tjugo minuter senare... Börjar få kramp i ryggen

 

Jag: Sover du?

Nico: Nä

Jag: Ok, gonatt

Nico: Gonatt

 

Trettio minuter senare. Ryggen skrikvärker. Fötterna har somnat

 

Jag: Sover du?

Nico: äää

Jag: Ok, gonatt

Nico: ghghnatt

 

Jag har suttit här läänge nu. En och en halv timme. När han somnat måste jag släpa saker till containern. Jag är glad om det fortfarande är ljust ute då....

Min mamma var hemma med mig och min bror länge under vår uppväxt. Tror att jag gick i mellanstadiet när hon började jobba. Och jag minns min uppväxt hemma som idyllisk med trygghet och bus och värme, så hade riktig ångest över att mitt barn skulle behöva spendera tid på dagis under sin uppväxt.

 

Dock tror jag att jag kanske förskönat mina egna minnen, och framför allt så kanske min mamma inte hade det lika kul som jag hade. Efter att ha varit hemma i en vecka med sjuk son så beundrar jag faktiskt alla hemmafruar. Hur orkar de? Att varje sekund hela dagen ha någon som vill ha uppmärksamhet och som vill roas? Jag vet att det låter helt hemskt och jag får skitdåligt samvete för det känns som om det är meningen att man skall njuta av varje stund och tycka att det är helt underbart hela tiden.... men ärligt, det är jobbigt!

 

Men kanske behöver jag inte skämmas såå mycket för känns som om sonen tycker ungefär detsamma. När han inte vill gå och sova så sa jag att han måste för att orka upp till dagis imorgon.

- Dagis! tjöt han då lyckligt och ville åka med en gång. Lite snyftande när så inte var fallet men gick sedan och la sig efter att ha tittat på foton på sina klasskamrater. Så med andra ord tycker han också det är roligast när han får vara där en stund på dagen. Skall bli spännande att se hur de fyra helt dagisfria veckorna i sommar blir...

I mammagruppen på nätet som jag är med i så startades en tråd med tankar kring födelsedagspresenter till barnen som fyller tre runt augusti (gruppen består av kvinnor som hade bf i augusti 2010). Har tyckt att det är skitsvårt då det känns som Nico har allt han kan tänkas vilja ha (det bortskämda lilla barnet).

 

Jag tycker det är svårt med sådant som presenter också för även om det finns saker som han behöver (t.ex. i klädväg) och sådant jag vill att han skall ha (som t.ex. väggdekaler att piffa upp hans rum med som jag kollat lite på) så vill jag ju att det han får skall vara saker som han själv tycker är roligt.

 

Han älskar ju fortfarande allt som har med ToyStory att göra och en ny kärlek är ju Bilar (Disney Pixar filmen Bilar alltså) men känns lite trist att alltid ge honom sådant.

 

Något jag vet att han älskar är ju studsmattor. Vägrar dock ha en stor som tar upp halva tomten och oroar mig en hel del för skaderisken på sådana höga studsmattor också (jag är en väldigt orolig mamma). Såg dock denna uppblåsbara hoppborg på ToysRUs för typ 400 spänn. Frågan är ju hur hållbar den är.

 

 

Idag är det en deppig dag fast det inte borde vara det. Nico sov bra i natt och sov till 9!! Till 9!! Helt amazing. Sedan kom mamma och pappa och hämtade honom vid 11 och hade honom till 15. Tydligen sov han stor del av tiden så vet inte hur bra han egentligen mår för han är väldigt slö fast han inte har feber.

 

I alla fall innebar ju detta att jag kunde få lite gjort. Slängde saker i containern, städade Nicos rum, tömde några garderober, diskade and so on. Dock kom den där deppigheten över mig.

Jag tror det är på grund av att jag som person tycker om när saker är som vanligt och när jag kan planera och så. Och just nu är allt upp och ner i och med renoveringen. Det är ändlöst med saker att göra, alla förvaringsutrymmen är borta och hela huset ser ut som ett stor kaos med saker överallt, man kan liksom inte få ordning. Samtidigt har man tidsstress och ekonomisk stress och ångest för att man inte gör roliga saker med Nico oftare.

 

Så jag kände hur all kraft liksom bara försvann ur mig och jag har svårt att komma upp igen. Men men.. det skall väl ordna sig.

 

Och stort tack till mamam och pappa som kunde ha Nico idag! <3

Jag har alltid varit en person som har haft svårt för grupper och inte riktigt har känt att jag passar in någonstans. När jag velat engagera mig politiskt har det varit svårt att finna ett parti som helt står för vad jag själv tycker, och ofta kan jag tycka att människor inom sådana organisationer har ett väldigt svart-vitt tänkande. De har rätt och andra har fel. När jag gick i skolan var jag för udda för att helt passa in, men inte tillräckligt udda för att passa in hos de t.ex. de flummiga esteteleverna. 

 

Mitt "problem" har väl alltid varit att jag saknar tydlig stil. Under gymnasietiden kunde jag ena dagen gå klädd som en hippie, andra dagen i skjorta och kavaj, tredje dagen som en "emo" och fjärde dagen som någon slags dude. Lyssnade på all slags musik, intresserade mig för ganska skiljda ämnen och hade svårt att hålla mig till en bestämd åsikt. För kanske är det det som är mitt huvudsakliga "problem" med att passa in i grupperingar. Jag vill gärna se saker från olika vinklar och perspektiv. Om någon uttalar sig om något kan jag trots att jag håller med ändå vilja vrida på det och säga "men man kan kanske se på det på detta sättet också"... Jag tycker om analyser från olika håll och tycker sällan att världen är så enkel att man kan säga att "så är det".

 

Detta är något jag kan känna är en svårighet även inom feminismen. Jag känner att det finns någon slags oskriven agenda kring saker man SKA tycka. Och vill man se det från en annan vikel eller diskutera så blir man gärna lite utpekad som en del av ett samhällsproblem. Detta skapar också en slags hierarki där det finns de bästa feministerna, bra feminister och de som inte är riktigt lika bra. Jag kan också känna av ett slags krav på hur mycket man skall engagera sig och i vilken form, gärna skall man ju vara politisk, höras väldigt mycket och analysera allt hela tiden.

 

För mig som anser feminism, genustänk och normtänk vara väldigt viktigt så kan det kännas nästan lite ledsamt ibland att inse att det jag gör och tycker av vissa andra feminister anses som "inte tillräckligt bra", och att man känner att man nästan kan anses vara besvärlig för att man vill problematisera lite kring vissa frågor.

 

Sanna (som har bloggen Minasannaord) har skrivit om just det där med att det gärna skall könas i tid och otid och jag håller med henne väldigt mycket i det. Jag kan känna att vissa feminister, kanske utan att mena det, väldigt mycket utesluter männen från den feministiska kampen och använder en "Vi och dom"-retorik som jag känner är väldigt trist, och som jag inte känner gynnar utvecklingen. Även om män har många privilegier jämfört med kvinnor så är patriarkatet en börda även för dem (även om alla inte inser det) då de stereotyper och normer som råder begränsar individens frihet oavsett könstillhörighet, och kvinnor är lika skyldiga till att upprätthålla rådande system som män är då det är en struktur som vi alla är del av.  Och ibland, inte alltid men ibland, kan jag tycka att feminismen gör sig skyldig till att upprätthålla strukturen genom att just utmåla män som förövare av olika slag. Inte så att jag försöker förneka att män procentuellt är förövare oftare än kvinnor vad gäller våldsbrott, men ibland kan jag undra om vi försöker motverka det på fel sätt. Om man ser till den psykologiska termen självuppfyllande profetsia, vad händer då med små pojkar som växer upp och får höra hur onda män är? Det måste ju vara lika negativt som all den skit små flickor får höra att de skall vara?

 

Ibland kan jag också bli förvirrad då det känns som om de där reglerna som finns för hur man är en bra feminist är ganska otydliga och ibland väldigt dubbla. Kvinnokroppen skall vara fin i alla former, och om du lägger ut en bild på dina valkar är du en del av kampen men om du råkar vara vältränad och smal så är du en del av problemet om du lägger ut samma typ av bild. Jag kan se ett problem i detta. Hade jag varit smal hade jag känt mig cencurerad och som om vissa människor tycker att jag är fel. För öven om jag hatar smalidealet och träningshetsen och allt tjat om detta, så kan jag samtidigt känna att smala människor och de som väljer att träna också måste få finnas, vara stolta och få visa upp sig. Det måste finnas nyanser i det hela. Sedan är det ibland helt klart skillnad på en bild och en bild, och att sexualiseringen och objektifieringen av kvinnokroppen är ett stort problem.... men jag vet inte... Jag tycker bara inte om när vissa regler gäller vissa människor men inte andra. Och själva det faktum att det är ok för mig att lägga ut en lättklädd bild på min fettiskropp är väl egentligen rätt förolämpade eftersom det säger att min kropp inte kan sexualiseras då den är så osexig?

 

Alltså jag vet väl egentligen inte vad jag vill säga med detta inlägg och just nu känns det mest som om jag svammlat fritt och utan röd tråd... men den grundkänsla jag hade var väl egentligen den att även om jag är feminist och i min vardag försöker på de sätt jag kan att sprida det budskapet och åstadkomma en förändring, så kan jag ibland känna att många av de feminister som idag tillhör toppskiktet i den feministiska rörelsen skapar en ganska exkluderande "organisation" och det tycker jag är tråkigt.

 

Idag tycks Nico vara frisk - ingen feber i alla fall och han tycks relativt pigg och glad. Äter ganska lite fortfarande dock. Har observerat att han går och grejar mycket med tungan på tänderna längst in i munnen så antingen så har han hål i en tand eller så håller han på att få sina sista kindtänder.

 

En gammal (inte åldersmässigt) vän till mig som jag inte sett på två år hörde av sig och berättade att hon var på Orust i helgen och frågade om vi skulle ses på Göksäter. Så jag och Nico åkte dit strax efter lunch. Var väldigt trevligt att ses och Nico höll sig lugn.

Köpte presenning, massa myrgift, ett par nya stövlar till Nico (som han tyckte var så fina att han var tvungen att ha dem på med en gång), några plastlådor till Nicos leksaker, en plasttol till Nico att ha ute samt en liten leksakstraktor. Efteråt blev det fika.

 

I allmänhet är Nico rätt "grinig" just nu vilket nog beror på att han inte varit på dagis på en vecka och är urless på att hänga med oss. Kommer bli kul de fyra veckor han har ledigt helt från dagis.

 

* från Pomperipossa (eller vad den där sagan med häxan nu heter)

 

Som jag visade bild på igår så fann Hampus alltså ett bo med myror på vinden och hällde massa gift där. Detta bo befinner sig alltså precis ovanför vårt sovrum och Hampus skulle på kvällen visa var genom att peta med sitt finger lite vid taket.

 

Poff sa det så gick hans finger rakt genom taket och ett litet hål bildades där en sådan här kikade ut så man bara såg de små antennerna vippa.

 

Ännu lite pratade från Nicos sida... och tröghet från min sida.

 

- Issa, säger Nico och jag frågade mycket pedagogiskt vad det betyder.

- Issa!! försöker Nico igen och jag säger att jag inte förstår.

 

Detta pågår ett bra tag. Nico ropar ISSA! och pekar mot köket. Inte förrän jag själv kände den brända lukten insåg jag att det var: Din pizza bränns i ugnen! som han försökte säga.

Jag dricker vatten och Nico kommer rusande med ett vrål och bister uppsyn (för att han också vill ha vatten).

 

- Varför blev du så arg? frågar jag

 

Nico tittar på mig som om jag inte fattar nåt och svarar:

 

- Lessen

 

Känns bra att han i alla fall kan rätta en när man har fel nu.

Min hjärna känns helt tom. Det är vad som händer om man en hel dag har lyssnat på en enorm dammsugare (lastbilsstorlek) som sugit ut allt sågspån på ens vind. Det har dånat, hela tiden.

 

När han sög spån fann han även myrbo (han är gubben med dammsugaren) med maaassor av myror. Han sög upp dem. Haha. Sedan var Hampus uppe och spred ut massor av gift. Vi skall sprida gift på hela jävla vinden, i hela jävla krypgrunden och runt hela jävla huset. Det är krig nu myrorna. Krig!

 

För er som inte vet det så äter hästmyror hus. Eller nej de äter det inte men gnager sönder det för att bygga bo av trätugget. Får de hålla på länge nog så rasar huset. Vilket är skälet till att vi vill bli av med dem.

 

På vinden kunde man bland annat se detta:

 

Dagens läkarbesök med Nico var som vanligt totalt slöseri med tid. Lång väntan med en unge som blir allt mer gnällig men blir jätteglad och skiner upp när läkaren kommer (eftersom han vet att det innebär att man snart åker igen) och en läkare som säger: "Han är ju så glad, verkar inte sjuk alls".... och man får försöka förklara att han kanske verkar pigg just nu, denna minuten, men resten av dagen är så inte fallet.

 

Nico är rutinerad och gick själv fram till doktorn och lyfte tröjan så att han kunde lyssna på hjärta och lungor. Stod stilla medan läkaren klämde på körtlar och nacke. Satt still i Hampus knä när det tittades i öronen och när han såg doktorn ta fram spateln så tog han själv ut nappen, gapade och sträckte ut tungan.

Blodprovet var han dock inte helt glad för, men mest eftersom han vet att de försöker sätta på plåster efteråt och han är rädd för plåster.

 

Vad vi fick veta av det hela: Han är lite, lite röd i ena örat men det är nog ingen inflammation. Han är lite, lite röd i halsen med det är ingen halsfluss. Han har lite, lite förhöjd sänka. Allt annat verkar bra. Vi skall vänta nån/några dagar och se om febern lättar. Han ville också ha ett urinprov och sa detta som om det var något vi kan fixa på ett kick. Sedan såg han lite förvirrad ut när vi frågade om vi kunde åka hem och göra det så fick förklara att "skaffa urinprov" på ett blöjbarn innebär att ta av blöjan och sedan förfölja barnet i timmar med en jäkla mugg i högsta hugg. Vi kommer dock försöka fixa detta imorgon på morgonen och åka in med det.

 

Efteråt åkte vi och handlade och åkte och köpte en Happy Meal till Nico. Han ville dock knappt äta det heller. Idag har han sammanlagt kanske ätit fyra små bet på en cheeseburgare, en handfull pommes, en liten skål youghurt och en femtedels Kinderägg. Han dricker dock rätt bra med vatten men börjar lukta lite uttorkad.

Hans feber har under dagen legat runt 39 - 39,5 men just nu tycks den ha gått ner lite och han är mer kallsvettig.

 

När vi kom hem panikåt jag eftersom klockan var runt 15 och jag insåg att jag hade glömt äta innan. Sedan har jag slappat med en trött Nico och mamma och pappa kom förbi en snabbis och sa hej.

När klockan var runt 18 sa jag till Hampus att komma in så vi kunde lösas av. Han nattade Nico och jag gick ut och slängde en enorm hög med brädor i containern. Jag är rätt klen så det var för mig en enorm prestation och jag är både svettig och nöjd med mig själv.

Tog mig nästan två timmar och sedan gick jag in och Hampus gick ut för att greja lite till innan det är dags att sova. Den här renoveringen tar på krafterna kan man säga.

Idag kan man läsa denna artikel på Aftonbladet. Kortfattat handlar det om två kvinnor som nu anmält sin arbetsgivare efter att de på arbetet under lång tid kallat kvinnorna för horor, tagit dem på bröst och rumpa och kastat dem i sopcontainern inför annan skrattande personal. Det hela gick så långt att kvinnorna inte klarade av att gå till arbetet och fick självmordstankar.

 

Om vi först stannar där så tänker man att det är helt sjukt. Man förundras på ett negativt sätt över att det i dagens samhälle fortfarande kan ske sådana saker, och tänker att detta så tydligt visar på att det fortfarande lever kvar en syn på kvinnan som något av en livegen - en andra klassens medborgare som man kan behandla lite hur som helst.

 

När man sedan läser vidare blir man än mer chockad då de anmälda männen som var kvinnornas arbetsledare inte ens förnekar det som inträffat utan hävdar att de "försökt liva upp stämningen" och att det är "en grabbig jargong". Som att det som skett är en trivialitet. Som om detta skulle vara naturligt beteende för män.

 

Jag känner att en händelse, och ett försvar, som detta inte bara är extremt förnedrande mot kvinnor utan också förnedrande mot män. För vet ni vad, jag känner massor av män och ett sådant beteende är inte naturligt för dem. De kallar inte kvinnor för horor för att skoja till det lite och de anser inte att det är accepterad grabbighet att ta ofrivilliga kvinnor på brösten - och jag kan lova att de inte uppskattar att klumpas ihop med idioterna som gör sådant när de försvarar sig med att "män gör sådant".

Vårt byggschema har kommit av sig lite kan man säga. Dels är Nico inte alls pigg och kry. Igår kväll hade han 40,5 i feber och var mest ledsen så vi fick i honom Ipren och Alvedon vilket minskade febern något. Vid två på natten var den uppe i 40,5 igen dock och vi fick ge mer medicin medan han feberyrade i några timmar. Så sömn blev det inte mycket av kan jag säga.

Nu på morgonen sov han ganska länge och var pigg och glad när han vaknade. Dock har han 38,7 i feber och äter fortfarande inget annat än hamburgare och pommes från McDonalds. Dricker gör han ganska bra dock. Ber fortfarande om vatten hela nätterna.

 

Och dels så ösregnar det vilket förhindrar en hel del av de sysslor vi har att göra. Får bli att greja så mycket vi kan inne och så tills vi skall till doktorn med Nico vid halv två.

Alla som har läst den har sagt: - Du måste bara läsa den. Den är såå rolig.

På omslaget står det "Årets roligaste bok".

Så jag köpte en man som heter Ove och förberedde mig på årets skrattfest.

 

Ok, jag kan hålla med om att Fredrik Backmans sätt att beskriva Ove och hans tankar är humoristiska och att jag vid enstaka tillfälle skrockade till (ja, i min ålder har man börjat skrocka istället för att fnittra) men i det stora hela så är ju boken extremt tragisk! Jag började läsa den i gårkväll och avslutade den precis och vad jag har lipat. Jag har snyftat, hulkat och tillslut helt brutit ihop. Nico stirrade förskrämd på mig när jag kippade efter luft medan tårarna sprutade.

 

Några är ju jag och Nico då som mest ligger och ser film. Vi var dock nere en stund hos hans mormor och morfar då han hade en piggare period. Dock tog det bara en stund så skedde detta.

 

Idag på morgonen låg Nicos feber på 39,5. Bara feber och inga andra sjukdomssymtom så ingen aning om vad denna feber beror på. I natt han har dock varit kokade varm och bett mig och vatten en gång i halvtimmen samt feberyrat och småpratat, så ingen sömn för min del med andra ord.

 

Dagen har hittills bestått i att se på film och sånt då han inte orkar röra sig. Försökt erbjuda macka, pizza, gurka och allt annat jag kunnat komma på - men inte ett dugg vill han äta trots att febern gått ner lite efter en Alvedon.

Ni kan ju dock gissa vad han gärna ville äta (och när man är sjuk så får man det)

 

Efter att Nico som sagt var hade haft en pigg förmiddag och vi köpt mat på McDonalds så åt han sina pommes (men inte hamburgaren) och blev trött. Han somnade och sov några timmar och när han vaknade igen var hans kinder blossande röda, han orkade inte komma upp och han låg och yrade. Bland annat sa han sitt eget namn om och om igen med konstiga röster. Ingen mat ville han ha heller.

 

När jag tempade honom så hade han strax över 40 grader och var nästan så man brände sig när man tog på honom :( Stackars liten.

 

Nu har han precis kommit upp ur sängen och lagt sig på soffan istället och då är klockan 18.30 (undrar om han somnar ikväll?). Han fick även i sig en tredjedels uppvärmd hamburgare och en halv macka.

Min lilla gosunge <3

 

Kan dock berätta om två tillfällen, ett igår och ett idag, då han visat att han försöker använda språket mer även om han är begränsad i sina ord. Igår när han skulle sova så ville han sitta en stund innan och mysa med pappa i soffan och se film och då sa han: Inte schoova. Dator. Pappa. Schtool.

Och idag då jag frågade honom om han ville ha mer gurka så svarade han. Nej mer gurka

 

<3

Samtidigt som vi får riva lite här och där så har nu själva bygget kommit igång vilket är moralhöjande får jag säga. Att se att något byggs och att det går framåt är energigivande. Snabba är de också de små byggarbetarna. Två dagar och det liknar något med golv och väggar därute.

 

Idag är Hampus iväg och hämtar kök och jag är hemma och vabbar med en son som hade feber i morse men som nu verkar hur glad som helst. Men det är inte om detta som detta inlägg kommer att handla.

 

Inlägget handlar om detta:

 

Jag sa till maken innan han åkte att om någon hjälper mig med Nico senare idag så kanske jag kan börja skotta under grunden. Får då till svar:

- Vad bra. Då kanske du kan bota din spindelfobi.

 

- Eeh va? Finns det spindlar där? Du.. jag kanske kan göra något annat istället.

 

Man motiverar inte någon som avskyr spindlar genom att säga att en syssla kanske kan "bota ens spindelfobi". Rookie mistake av maken får jag säga.

Kvinnohatet och den stereotypa uråldriga kvinnosynen speglas tydligt i de svar Anita på Feminist Frequency fick när hon uttryckte sin besvikelse på Twitter att inga datorspel med kvinnliga huvudkaraktärer lanserades av Xbox i år. Skrämmande...

 

Läs själva här, men kan bjuda på två exempel.

 

Bara jag som fnissat åt Aftonbladets bildval när de intervjuat mordutredaren Jan Olsson (se artikeln här)

 

Nu när jag är lite tråkig och så, så delar jag är ett trevligt TED talk om orgasm som kompensation. Så himla kul :) och lärorikt. Det med de danska grisarna får mig alltid att dö av skratt.

 

Om ni tyckt att bloggen vart lite trist och innehållsfattig det senaste så säger jag bara .. HA! det är inget mot vad som komma skall.

 

Idag upptäckte vi att ännu mer av huset förstörts av fukt  och myror = mer arbete = längre tid = inget socialt liv.

 

All vår tid kommer gå åt till att fixa det hus nu i sommar. Dagar på stranden? Icke. Grilla med vänner? Nope. Ingen social samvaro kommer hinnas med. Vi kommer vara som byggkåta eremiter. Isolerade i vårt sågspånsdamm.

Vill man träffas och umgås så välkommen hit och ta med en hammare... typ.

 

Men välkommen är man. Här tages tacksamt emot all hjälp man kan få. Så känner du en längtan efter kroppsarbete? Tycker inte att solen får dig att svettas tillräckligt? Hyser du en hemlig dröm om att bli snickare? Kanske är det en erotisk upplevelse för dig att bära tunga saker? Vi står till tjänst med riv-, slit- och byggupplevelser utöver det vanliga - och inte betalar vi en spänn för besväret.

Tänkte det var bäst att skriva till att jag inte inkluderar spoilers eftersom folk på nätet tycks ha väldigt svårt att fatta att andra inte alltid ser avsnitten med en gång och envisas med att sabba för alla andra.

 

Nog sagt om det, jag bara måste kommentera denna underbara serie lite. Jag älskar den, så är det bara, men kan ju inte låta bli att analysera den ibland. När jag skrev uppsats kring genus i fantasyböcker så hade jag bland annat med första boken i Game of Thrones i analysen och minns att jag tyckte att det var ganska svårt. Är det inte så ibland, att vissa böcker eller filmer kan ha med både bra och dåliga element om man tittar på den med genusglasögon? I detta fallet kommer jag även fundera kring både etnicitet, hbtq och minoriteter i övigt. Var dock beredda på att detta inte är den djupaste analys ni läst utan bara allmäna reflektioner från min sida.

 

Hela den värld som serien utspelar sig i är ju baserad på något slags äldre feodalt samhälle så är ju ingen jämställdhet ur det perspektivet. Här är det krigiska män som bestämmer och kvinnor svassar runt i klänningar och är fina och gör som de blir tillsagda - på ett ungefär. Känns ju inte så feministiskt uppfriskande, men sådär har ju faktiskt världen sett ut en gång. Sedan kan man ju säga vad man vill av glorifieringen av prostitution, om man kan ana till och från.

 

Det är många namngivna kvinnor med i serien men om man skulle sig på att göra Bechdeltestet så är det på håret, i alla fall om jag utgår från mina minnesbilder av serien. Män pratar med män, kvinnor pratar med män, men i ganska få fall pratar kvinnor med kvinnor. När de pratar med varandra är det ofta kopplat till män eller relationer. Vi kan dock finna några exempel på när det mer handlar om sorg, föräldraskap eller politik kan jag minnas.

 

Vad gäller etnicitet så ser vi ju främst vita människor. Nästan enbart. De mörkhyade som dyker upp är främst i form av slavar om de inte tillhör någon lite mer "brutal" stam av något slag. Vad jag kan påminna mig har jag inte sett några mörkhyade kvinnor i flotta klänningar i alla fall. När det kommer till sexualitet är de dock lite mer uppfriskande. Även om homosexualitet i seriens samhälle inte tycks helt accepterat så ser man en hel del homosexuella förhållanden, i alla fall manlig homosexualitet. Kvinnor har sex med varandra i serien också men tycks mer vara för att behaga män som tittar på än för att det är en del av deras egen sexualitet. Lite mer avvikande är ju att det även förekommer syskonsex.

 

Även om det inte framkommer lika tydligt i serien som i böckerna kan man ju se det som en "spegling av den typen av samhälle" eller som allmänt gubbsjukt att många av de unga kvinnorna som skall ha eller har sexualdebut är runt 13 år (även om skådespelarna är äldre än så).

 

När det kommer till variation vad gäller kroppsstorlek, funktionshinder eller annat så kan vi se att de flesta är smala och vackra. Vi har dock den kortväxte Tyrion Lannister, den tjocke Samwell Tarly (som vanligt framställs den tjocke som naiv och snäll vilket får honom att verka lite korkad trots att han är väldigt påläst), den förlamade Bran Stark (som blir lam med får övernaturliga krafter) och den storvuxna Brienne of Tarth. 

 

Vi har i serien en hel del starka kvinnor som får som de vill genom att manipulera och spela på sin sexualitet - som Cersei Lannister, Margaery Tyrell och Melisandre (även om den sistnämnda har andra krafter också). Men också de som avviker och kan ses som feministiska förebilder i en ofeministisk värld.

Daenerys Targaryen går från att vara i det närmaste livegen till att bli en stark kvinna med mycket makt som inte är rädd för att se till att få som hon vill. Samtidigt har hon kvar "mjuka" kvaliteter som att hon bryr sig om människor och är rättvis och har alltså inte blivit en man i klänning.

Arya Stark är en pojkflicka som bryter mot normen och gör som hon vill, vilket påminner om Brienne of Tharth. Båda dessa riskerar dock hamna i facket att man tagit en man och bara bytt kön. Det vill säga att man mest tillskriver dem klassiskt manliga egenskaper. Dock anser jag att de balanserat åt rätt håll och skapat djupare karaktärer.

 

Vi har också Yara Greyjoy som leder sin fars armé och där man vågat göra henne lite av en skitstövel samt Ygritte som bara skrattar åt kvinnor i fina klänningar, men som då också porträtteras som något av en vilde.

 

Jag anser med andra ord att de lyckats ganska bra med att porträttera olika typer av kvinnor med olika typer av egenskaper, personligheter och mål. Vad gäller männen så är det väl lite si och så. Vissa av männen kan visa upp mjukare och mer känsliga egenskaper (men många av dem är då homosexuella) men det är mest fokus på att de skall vara manliga och slåss. Trots detta älskar jag The Hound - för ibland orkar jag inte analysera utan tycker bara att någon är cool.

 

Och det var mina tankar om det... Ser fram emot att se sista avsnittet för denna säsongen snart... Ser mindre fram emot att behöva vänta på nästa säsong.

Om man jobbar som kurator på en skola så är de sista dagarna innan sommarlovet mycket ensamma. De få elever som är på skolan sysslar med att göra sina sista prov och inlämningsuppgifter medan övriga är ute och glassar i solen. Dagarna innan sommarlovet är det ytterst få som vill prata med mig.

 

Istället sysslar jag med lite pappersarbete och planering och även min egen ekonomi.

 

Pengar är ju något man sällan bloggar om, och kanske något man även sällan pratar om. Visst är det så att det fortfarande anses ganska fult att prata om pengar? Man skall inte klaga om man har lite och man skall inte skryta om man har mycket. Helst skall ens inkomst vara en hemlighet som bara nära och kära får ta del av. I år har det även varit stora shame-kampanjen angående skatteåterbäringen. Om man får tillbaka på skatten nu för tiden skall man tydligen skämmas och helst ge bort det till välgörenhet. Ok, om man är rik och redan sitter på en hög med guld men för de flesta av oss är ju faktiskt skatteåterbäringen en underbar paus från det vanliga ekonomiska läget då man vänder och vrider på slantarna för att få dem att räcka till.

 

I alla fall ville jag dela med mig av vår strategi för skatteåterbäringen som ett tips till andra. Jag delade min skatteåterbäring i tre delar (och maken som fick tillbaka ungefär samma summa gjorde likadant). En tredjedel fick jag göra vad jag ville med - spendingmoney som för min del kommer gå till bland annat tandläkarbesök och frisören, en tredjedel gick till att betala av saker som vi har på avbetalning för att den månatliga ekonomin skall se bättre ut och en tredjedel skall användas som buffert vid utlägg vi har just nu i samband med renoveringen.

Tycker att det var en ganska bra plan. Grundtanken är väl egentligen att om man nu fåt tillbaka pengar på skatten så kanske man inte skall se det som en chans att bränna extra mycket den månaden utan som en chans att se till att ekonomin resten av året kommer se bättre ut.

Även om Aftonbladet som vanligt skriver rubriker som har mycket lite att göra med artikelns innehåll så fick denna artikel  mig att tänka på ett avsnitt av Vsauce som jag såg nyligen.

Aftonbladets rubrik är alltså "Så här ser vi ut om 100 000 år - Ny forskning avslöjar framtidens människor", medan forskaren i fråga i artikeln säger att det rör sig om ett tankeexperiment och inte är resultatet av forskning.

(och det är för övrigt medias idioti som i detta fallet som gör att människor förlorar förtroendet för vetenskapen - eftersom media inte fattar vad som är forskning och vad som inte är det).

 

I alla fall hade Vsauce ett avsnitt där de spekulerade i hur människor som växer upp i rymden kan påverkas och se ut. Lite spännande tycker jag.

 

Grejen med YouTube är ju att där finns massor av bra saker och massor av skit. Svårigheten är ju att hitta det bra. Alla andra verkar ju prenumerera på massor av kanaler och jag känner mig bara vilsen.

 

Idag hittade jag Screen Junkies och kände lite lycka i min mage. Film och skojigheter. Passar mig bra.

 

Kan ni inte ge mig tips på andra roliga, smarta eller viktiga YouTube-kanaler som jag borde börja följa?

Nico har börjat prata allt mer nu och det går inte att beskriva den glädje jag känner över detta. Känslan jag får när vi faktiskt kan kommunicera och när jag ser hans glädje över att han kan förmedla sina tankar.

 

Imorse när jag väckte honom och sa att vi skulle gå till dagis så svarade han dock:

- Nää. Schoova.

Jag kunde verkligen identifiera mig i den känslan men iväg skulle vi ju. Han var på gott humör ändå och kände någon slags lust att visa mig sina nya kunskaper.

 

- Mamma, sa han och pekade på mig.

- Nicholas, sa han sedan och pekade på sig själv och avslutade med att peka mot sovrummet och säga:

- Pappa, för därinne låg maken kvar och göttade sig.

 

När jag sedan hukade mig ner framför honom och tog på hans skor så pekade han på min mun:

- Munne, sa han och fortsatte sedan med att peka ut näsa och öga.

 

Helt sjukt glad blev jag för han har aldrig gjort det innan. Överlag har han börjat använda mindre samlingsord utan definiera mer. Istället för att bara använda samlingsnamnet "mat" så kan han nu säga köttbullar (bulla), korv eller hamburgare (boodi) och så vidare. Han kan även ge ord för känslor som "lessen" om han ser någon gråta.

 

Min sötnöt <3

Ibland är det ju så att jag varken orkar vara filosofisk, politisk eller vidare klok här på bloggen. Då överlämnar jag klokheterna åt någon annan och det blir mer dagboksvarianten här. Oftast sker detta i perioder då jag måste vara mer praktisk i min vardag och ta tag i saker och det inte finns tid för funderingar av olika slag.

 

Idag sov Nico hyfsat länge och vid tio kom Karin och Malvina och kidsen kunde leka medan vi pratade lite. Var trevligt avbrott i vardagen. De stannade ungefär två timmar och gick ungefär då Hampus vaknade.

Sedan åt vi snabb lunch innan Nico fick vara hos mormor och morfar medan Hampus gjorde lite elgrejer och såggrejer på huset medan jag städade Nicos rum... vilket tog tid... och tydligen resulterade i ett så rent rum att det var skrämmande och Nico först inte vågade sova där när kvällen kom.

 

När det var klart for vi och handlade. Sedan var det middag och lite slappt innan Nico skulle sova. Så med andra ord har Hampus slitit mer än mig som vanligt, men jag fick ändå lite gjort. Jag tror att jag dock är på väg in i den berömda väggen, i alla fall temporärt, för jag tänker enbart på att sova och skulle lätt kunna sova hela dagarna. Känns som om jag loggat ut, eller vad man skall kalla det.

Om någon skulle undra varför det varit lite tyst på bloggen idag så kan jag meddela att det berott på att jag har sovit.

 

I natt fick jag typ inte sova nåt alls eftersom Hampus snarkade nåt så in i helvete. När Nico vaknade tiidigt så jag var jag ett vrak, så när Hampus sedan vaknade vid  tio fick han gå upp med Nico och jag låg kvar. Strax efter 12 så blev även Nico trött och kom och lade sig hos mig... och poff... när jag vaknade nästa gång var klockan fyra.. Haha. Det var den dagen det.

 

Hampus hade roat sig med att fixa saker i trädgården och jag fick gå upp och diska och fixa mat så vi hann äta innan lillebror kom på besök  runt sex. Sedan pratade vi lite och han busade med Nico och nu försöker jag natta honom, Nico alltså inte min bror.

När det är klart skall jag skjutsa brorsan till närliggande samhälle för festligheter och sedan hem och sova - igen.

Även om jag själv kan oroa mig ibland för hur min lilla unges liv kommer bli, och även om jag själv kan ha stunder då jag tycker att saker och ting kan vara påfrestande så finns det få saker som stör mig så som när man berättar att han skall utredas eftersom han "visar vissa tecken på autism" (kan alltså vara vad som helst inom det spektrat eller bara drag åt det hållet) och människor liksom lägger huvudet på sned och får "tycka synd om"-rösten. Jag kan tänka mig att många som har barn med olika typer av funktionshinder känner igen sig i detta; Föräldrar till barn med downs, med cerebral pares, med aspegers och så vidare.

 

När de gör det så visar de så tydligt att de tycker att en sådan diagnos skulle vara något beklagligt, att de anser att det gör att det är något "fel" på mitt barn. Precis på samma sätt som när jag berättar om min egen diagnos och människor viftar bort det med ett "nejmen, inte har väl du..."... som om jag sagt att jag var fet eller ful ni vet. Människor som säger emot inte för att sanningen har någon betydelse utan för att det handlar om något som anses lite skamligt. Man skall inte vara fet, inte ful och man skall absolut inte ha en diagnos av något slag.

 

Men vet ni vad... Det är inget fel på mitt barn. Han kanske eller kanske inte har en diagnos av något slag, men det gör honom inte speciellt mycket annorlunda. Han kommer ha bra dagar och dåliga dagar. Han kommer ha saker han är bra på och saker han inte är så bra på. Han kommer ha massor av olika egenskaper och färdigheter. Han kommer vara glad, ledsen, arg och allt däremellan. Han kommer ha drömmar och förhoppningar. Ibland kommer han få kämpa lite extra kanske, men det är det många som får göra.

Tänk på alla udda egenskaper du själv har, alla egenheter och skumheter du ibland har för dig, alla de saker du tycker är skrämmande eller svåra - enda skillnaden är att det kanske finns ett namn på den egenhet min unge har.

 

Så innan du beklagar eller tycker synd om när du får höra om något som någons annans barn diagnostiserats med så tänk på att det barnet är så mycket mer än sin diagnos. Det är en underbar, helt fantastisk individ som älskas inte bara trots sin diagnos utan äver på grund av den - för den är en en del av den helhet som utgör det som i deras ögon är världens bästa barn.

 

Var ett tag sedan vi dedikerade en dag till att göra sonen glad, även om han såklart får göra roliga saker vanliga dagar också :)

 

Hampus hade sovit skitdåligt så var nära att det inte blev av men med lite kaffe och korv i magen så orkade han koppla på kärran och vi for till Torp.

Nico fick äta på McDonalds och sedan fick vi och köpte en gungställning och en rutchkana. Var för sig. Som vi sedan genom lite påhittighet satte ihop.

 

Just då fattade ju dock inte Nico vad han fått utan var lyckligast över att de på Coop hade inte bara Kinderägg utan också Barbieägg och Scooby Doo ägg :)

 

Idag har varit en bra dag även om min enorma trötthet kvarstår.

Nico vaknade tidigt men var på lugnt humör hela morgonen så jag kunde vila nästan till 10. I slutet bestämde han sig dock för att jag i alla fall inte fick sova utan gav mig en bok och krävde att jag skulle ligga och läsa bredvid honom när han såg på film. Snällt nog var det en ny deckare som jag inte läst ännu som han levererade.

 

När jag väl orkade ta mig upp så promenerade vi ner till mamma och pappa där han fick leka lite innan vi åkte och handlade.

 

 

 

Schmenus hade en intressant lista på frågor man kan ställa sig själv för att få lite klarhet i om man lever enligt den feministiska andan i praktiken som jag tänkte använda för att analysera mig själv och om jag verkligen lever som jag lär, så att säga.

 

• På jobb/i skola – interagerar du med dina manliga kollegor / kurskamrater på samma sätt som med dina kvinnliga ditos?

• Ger du dina manliga kollegor samma förtroende som du ger dina kvinnliga? Alltså litar du lika mycket på deras kompetens. (tänk bort individen här och tänk generellt)

• I ett samboförhållande; gör du och din partner lika mycket hemma i; ansvarstagande, praktiskt underhållande, beslutsfattning?

• Har du vänner av motsatt kön som du inte har en sexuell attraktion till? någon du alltså bara ser som vän. Varför? Varför inte?

• I ett förhållande; är kvinnans intressen och utrymme lika viktigt som mannens?

• Har du kvinnliga förebilder? (gäller alltså både män och kvinnor)

• Läser du böcker som skildrar kvinnor?

• Räknar du med att kvinnor har vissa egenskaper bara för att de är just kvinnor?

• Räknar du med att män har vissa egenskaper bara för att de är just män?

• Har du reflekterat över penetrationsnormen gällande sex?

• Vad är din inställning till preventivmedel?

• Bemöter du barn olika beroende på om de är pojkar eller flickor?

• Hur mycket fokuserar du verbalt på en kvinnas utseende?

• Hur mycket låter du en kvinna komma till tals?

• Hur mycket låter du en man komma till tals?

.Lika mycket som jag låter en kvinna komma till tals.

• Reagerar du på hur olika män och kvinnor är porträtterade i media?

• Har du större förtroende för experter i media om de är män?

• Tycker du att vissa saker, exempelvis nagellack, är kvinnligt?

• Tycker du att vissa handlingar, exempelvis vedhuggning, är manligt?

Alltså... just nu är jag sjukligt trött. Massor att göra hemma samtidigt som jag är ständigt tillgänglig för en del av mina elever som inte mår så bra. Jag vet - folk säger att man måste ha gränser, att man inte skall ta med sig jobb hem and so on... Men seriöst, om man jobbar med det gör så finns det fall och tillfällen där man inte riktigt kan säga "vi hörs efter helgen". Och jag bryr mig ju faktiskt om dem på riktigt.

 

Vi kom fram till att det får bli nån kortare utflykt denna helgen och Liseberg nästa helg eller så.. För ser jag ut som jag är i form för Liseberg?

 

Idag jobbade jag hemifrån och fattade beslutet att utföra själva jobbet (pappersarbete som remisskrivande och dokumentering) på eftermiddagen och kila iväg med mamma och ha lite trevligt på förmiddagen.

 

Vi åkte först och kollade lite i klädaffärer då jag behövde linnen. Smälter nästan bort i värmen då jag inte har riktiga sommarkläder. Hittade tre fina linnen på KappAhl och köpte några kortare leggins (cykelbyxetyp) på Lindex samt ett linne där också.

En annan sak jag köpte påLindex var en assnygg svart väska med nitar. Så sällan jag unnar mig något "onödigt" så kändes helt lyxigt.

 

Sedan gick jag och köpte några sportBH:s eftersom de är så mycket mer bekväma att ha på sig enligt mig, och inne i sportaffären blev det även ett par dyra joggingskor då jag har så kassa fötter och behöver ett par bra skor. Väldigt nöjd även om de redan är dammiga av att promeneras med i vår trädgård.

 

Efter det köpte vi färg att måla vårt hus med. Dyrt som sjutton är det med färg, men måste ju köpas. Och när det var klart åkte vi till utförsäljningen av Toyland (igen). Mamma köpte en liten speldosa och en bilbana med Blixten från Bilar, och jag köpte en stor duk med ToyStory (till sommarens födelsedagskalas), sängkläder med Smurfarna på, en Lilla Gubben-nalle, "stapelmuggar", två pekböcker, UV-shorts med Bamse och jag minns inte om det var något mer.

 

När vi hämtat Nico på dagis fot vi hem igen. Trött i fötterna. Det var dock inte Nico utan han ville gå ut, så efter att ha vilat en stund gick vi ut tillsammans med Hampus och började försöka flytta på en del av de stenplattor som ligger slängda lite överallt just nu. Dröjde dock inte så länge innan Nico ville gå in igen, men fick i alla fall gjort lite.

 

Nu är det bara att göra schema för allt annat vi skall hinna med under långhelgen, och även få med ett besök på Liseberg. Hoppas dock att Nico kan sova lite längre imorgon så jag kan få mig en sovmorgon (fet chans).

Igår såg jag denna artikel i Aftonbladet om ett gäng studenter som ville utmana könsroller och gjorde om klassiska tidningsomslag med kvinnliga modeller men bytte ut modellerna mot män som fick posera på samma sätt. Detta blev ett mer seriöst sätt att spegla skillnaderna i män och kvinnors poseringar i media än i det videoklipp som cirkulerade för ett tag sedan, enligt mig. (mer om det klippet kan ni läsa här) I studenternas projekt är det män som ser bra ut och som försöker spegla de kvinnliga poserna utan att överdriva, och resultatet ser bland annat ut som nedan.

När man var gravid pratades det mycket om att man skulle ha en målbild under förlossningen. Ja tjena. Hade inte riktigt rum för målbilder mitt i mina lustgashallisar med hästar och pratande pallar. Däremot fungerar målbilder väldigt bra för att hålla ihop under en husrenovering när allt man ser omkring sig är rivande (när man förväntat sig byggande), lera, sågspån och kaos.

 

Då tar jag till mina målbilder och se röda stugor med vita knutar i mitt inre, stentrappor och syrenhäckar. Lummiga träd med mysiga bänkar under.

Jag försöker hålla fast vid den bilden och tänka att snart, snart är vi där.

 

Jag tänkte skriva ett långt inlägg om att samhället brister i sin omsorg av unga. Att allt ibland bara brister och människor faller mellan stolarna. Jag tänkte skriva om remisser som sänds tillbaka, om akutintag som skickar hem, om socialtjänst som inget gör.... jag tänkte skriva om allt det där. Men det blir så lätt att man anklagar en instans, en tjänsteman/kvinna, en vårdpersonal när det egentligen är hela systemet det är fel på. När resurserna inte finns och alla problem måste bli någon annans ansvar. När tiden är så knapp att samarbete inte hinns med.

 

Men vem skall fixa det då? Vem skall lyssna? Vem skall sätta stopp och erbjuda hjälp innan det är för sent?

 

Idag är en sådan dag då mitt jobb tagit lite knäcken på mig. Då jag är nära till gråten hela tiden. Då jag är maktlös och inte räcker till.

 

Men istället för att bryta ihop skall jag gå ut och släpa på virke.

Läste detta, skrivet av en dansk man, i DN. Det är så mycket i denna text som får mig att må fysiskt dåligt av frustration, irritation och känslor av hopplöshet. Hopplöshet över att denna man, och många med honom, inte fattat ett dyft. Suckar, dunkar huvudet i bordet och suckar lite till.

 

Snälla nån annan som är bra på atta analysera och formulera sig, ge svar på tal.

Få denne man att förstå att det inte alls handlar om "ett bittert, ondskefullt och orättfärdigt krig mot det andra könet"

Jag har skrivit om Anita Sarkeesian förut. Hon ligger bakom YouTube-kanalen Feminist Frequency där hon analyserar datorspel, film och annan populärkultur ur ett feministiskt perspektiv. Trots massiva hat- och hotkampanjer mot henne så lyckades hon samla in pengar för en mer omfattande studie i hur kvinnor porträtteras i datorspel och nyligen släpptes den andra delen av denna serie videos som studien mynnar ut i.

Omedelbart när denna släpptes har hennes motståndare gjort allt för att stoppa den. De har bland annat anmält videon på YouTube så att den blockerades, en blockering som de nu valt att ta bort. Mer om detta kan ni läsa i denna artikel på Aftonbladet.

 

Det jag inte kan förstå är hur det kommer sig att Anita Sarkeesian gör så många datorspelande människor så enormt upprörda. Till skillnad från de mer radikala datorspelsmotståndarna som anser att vissa spel skall förbjudas på grund av våld och/eller som tror att dessa spel gör unga till massmördare så är ju Anita inte mot datorspel. Hon poängterar istället tydligt att man kan både spela och uppskatta datorspel samtidigt som man har en förmåga att analysera dem på ett djupare plan. Hon har inte heller attackerat eller svartmålat de som spelar dessa olika typer av spel. Hennes enda "brott" består i att hon försöker belysa hur kvinnor framställs i datorspel, vilket hon visar genom tydliga exempel hämtade från spelens värld.

 

Jag kan köpa att alla inte måste hålla med. Det finns säkert de som tycker att hon har fel eller överdriver. Och det finns ju alltid de som tycker att man inte skall "gnälla över sådana struntsaker". Säkerligen finns det de som anser att de vill ha det som det är, att de vill kunna se lättklädda passiva kvinnor i offerroller när de spelar. Det finns säkert alla möjliga anledningar till att man anser att det Anita har att säga är felaktigt eller oviktigt (även om jag är en av dem som tycker att det är både korrekt och viktigt). Det jag inte kan förstå är den extremt odemokratiska viljan att tysta de man inte håller med. Speciellt inte när det gäller något som datorspel. Om hon hade förespråkat mord, förtryck eller något annat som kan skada individer så kanske jag hade kunnat ha förståelse för att man ansåg att det krävdes motåtgärder... men datorspel?

 

Uppenbarligen anser de inte att det räcker med att säga emot henne, argumentera för sin sida av saken, utan en stor grupp människor (män?) vill uppenbarligen tysta Anita. Förutom näthatet får hon utstå mordhot, hot om våld och våldtäkter, att hennes personuppgifter letas upp och sprids, att man försöker attackera människor i hennes närhet, att hennes internetkonton hackas och att man försöker blockera det hon lägger upp på YouTube och andra sociala medier. Känns inte detta extremt obehagligt på något sätt? Känns det då inte som om det ligger något underliggande och pyr? Men vad? Vad är det med Anita Sarkeesian som skrämmer dessa män så? Som får dem att hata henne så starkt?

 

För visst kan jag själv bli extremt upprörd ibland och tycka att människor har idiotiska åsikter. Ta bara The Amazing Atheist som jag stör mig på som bara den, och jag tycker att många av hans åsikter är ignoranta, ointelligenta, ogenomtänkta, fördomsfulla och stereotypa. Men jag skulle aldrig få för mig att försöka tysta honom. Aldrig försöka blockera hans videos. Varför? För att även om man inte tycker som jag så har man ju en rätt att tycka vad man vill. ven om jag personligen tror att samhället skulle se bättre ut om budskap som hans fanns lite mindre av och att människor som Anita fick komma till tals lite mer, så anser jag demokrati vara viktigt och har ingen önskan att försöka lägga munkavel på alla de som inte tycker som jag.

 

Eller är det så att de inte har några motargument? Ingenting finns att säga som försvar så man försöker istället bara tysta kritiken?

jag vet inte, men jag finner fenomenet obehagligt.

Igår var Hampus, med hjälp av vännen Laban, skitduktig och fick rivit allt han skulle riva. Dock tycks det ha givit sonen visst trauma, om det inte är så att han har ännu en öroninflammation, för han vaknade efter bara någon timmes sömn och var hysterisk och otröstlig. Han bara grät och grät och skulle kramas och klamra sig fast vis mig.

Fick ta in honom i vår säng och ligga och försöka lugna honom. Efter flera timmars gråt lugnade han sig och somnade. Detta sammanföll både med att Hampus  var klar och med att han precis fått en Alvedon och en Ipren så svårt att veta vad som var orsaken. Lilla stackaren, han var såå ledsen.

 

Jag och Nico försöker sova medan Hampus... ja vad gör han egentligen?

 

Nico kan det där med att göra att jag nästan blir skogstokig utan att göra speciellt mycket alls. Med mycket små medel bryter han ner mitt psyke.

 

Jag: Nico, vill du ha en macka?

Nico: La la la la

Jag: Ville du ha en macka?

Nico: Buzz

Jag: Ja, där är Buzz... Ville du ha en macka?

Nico: Pappa utt

Jag: Ja pappa är ute

 

*jag sätter mig*

 

*en millisekund senare*

 

Nico: MACKA!

Jag: Ville du ha en macka i alla fall?

Nico: Kudde

Jag: Ja, där är din kudde. Ville - du - ha - en - macka?

Nico: Ägg

Jag: Vi har inga Kinderägg... Vill du ha en macka?

Nico: ....

Jag: VILL DU HA EN MACKA?

Nico: Mmmhmm

Blev så där helt rörd och varm inombords när jag såg detta klippet. Inte på grund av det barnet säger egentligen, även om det är sådär härligt fördomsfritt och öppensinnat som barns tankar är. I deras värld är allt möjligt och att vara pojke som vill bli flicka och mamma är inget som har någon värdering.

Det som gör mig rörd är den härliga pappan (?) som pratar med pojken och tar del av hans tankar utan att fördöma, visa någon negativitet eller på något sätt få pojken att känna att det är något fel på hans dröm. Det gör mig glad att det finns sådana föräldrar.

 

 

Klippet hittade jag via Kickan Wicksells blogg.

 

 

Nico upplevde två katastrofer idag enligt honom själv.

För det första var Kinderäggeni affären slut och för det andra så fick han inte åka till McDonalds.

 

När jag hämtade honom på dagis var han först på bra humör men så nämnde de att de hade ätit hamburgare till lunch och när han hörde det ordet började han tjata om McDonalds. När han sedan fick klart för sig att vi inte skulle dit och att inga Kinderägg fanns heller så började han storgråta och grät hela vägen hem.

Han blev inte lugn förrän jag satte på en nyköpt film med Pippi.

 

Läste ett blogg inlägg skrivet av en ung tjej (går på gymnasiet) som brottats med ätstörningar, komplex och dålig självkänsla. Nu har hon börjat förstå vad skönhetshetsen gör med oss, och skrev ett lång inlägg om hur det är viktigare att vara hälosam än smal (även om det ena inte måste utesluta det andra), att man måste sluta jämföra sig med andra och att alla är bra som de är. Läs inlägget i sin helhet här.

Jag tyckte att det var mycket klokt och insiktsfullt skrivet av henne och kände mig så glad att denna tjej börjar må bättre och se på ett sundare sätt på livet.

 

Dock är det så att hennes inlägg fått kritik både på hennes egen blogg och på Facebook. Hon anklagas för att kränka smala och sprida osunda ideal. Som vanligt blir människor påhoppade när de försöker ge ett alternativ till smalidealet.

Så jag uppmuntrar nu er alla att gå in och läsa blogginlägget och ge denna härliga tjej lite pepp och uppmuntran.

När man pratar feminism och genus så får man ofta höra kommentarer om manligt och kvinnligt, att feminister bara gnäller, att det är som det alltid har varit and so on. Gärna vill man få det att framstå som om feminister ser problem som egentligen inte finns. Som om vi överreagerar.

Så skrev Lady Dahmer och Schmenus dessa inlägg idag, vilket fick mig att reflektera över vad jag själv varit med om i mitt liv.

 

Förutom våldtäkten när jag sov, som jag berättat om en annan gång, så har jag i mitt liv även varit med om följande:

 

* Under skolresa i grundskolan vaknar jag på natten av att manlig klasskamrat har sin hand under min tröja och tar på mina bröst

 

* Under strandfest i tonåren "däckar" jag och vaknar av att okänd kille försöker kyssa mig

 

* När jag är i tjugoårsåldern föreslår en manlig at-läkare att han kan "göra en gynundersökning för skoj skull". Han meddelar att han inte kan något om det men är intresserad och att jag "nog kommer tycka om det"

 

* Under en bussresa till skolan när jag gick på universitetet somnar jag och vaknar av att främmande man sitter och smeker mitt lår

 

Detta är bara ett urval av det jag råkat ut för... och jag är bara en enda person... som har hört massor av liknande historier från vänner och bekanta.

Och då undrar jag, är det verkligen så vi vill ha det? Kan inte människor, på allvar, se ett samband mellan rådande kvinnosyn och detta beteende? Även om det "är så det alltid varit" är det verkligen så vi vill att det alltid skall vara?

 

Och detta är något vi alla måste försöka förändra! Inte bara kvinnor. Inte bara män. För samtidigt som något i vårt samhälle tydligen lärt dessa män att det beteendet är ok, så har ju också något i samhället lärt mig att det är något jag skall acceptera - för inte i ett enda av exemplen ovan sa jag ifrån. Inte en enda gång!

 

Och då menar jag inte att det är den utsatta tjejens ansvar, men för att förändring skall ske måste det vara allas ansvar. Mannen skulle ha tänkt till en extra gång och ite gjort vad han gjorde, men jag borde också ha sagt ifrån. Kompis borde sagt ifrån. Medresenären borde ha sagt ifrån. Vi måste alla säga ifrån! Att så här kan vi ju för fan inte ha det.

 

Helt sådär appropå ingenting så har jag ju tidigare pratat om att jag skulle visa bild på lite av kläderna ur min sons garderob. Jag pratar ju mycket om könsneutrala kläder och så, och då kan det ju vara bra att visa upp hur det ser ut hemma hos en själv.

Eller kanske skall jag inte använda könsneutrala kläder. Är ju inte så att han alltid går klädd i helt neutrala unisex kläder utan snarare så att han har en del från killavdelningen och en del från tjejavdelningen och i många olika färger. Främst skulle jag dock tro att hans garderob innehåller lila och grönt eftersom det är de färger jag tycker mest om, men alla färger är nog representerade.

 

Orkade inte stå och leta fram de bästa exemplen på hur han brukar gå klädd utan tog bara några plagg som fanns rena och la på den obäddade sängen och tog kort.

 

Eftersom Nico var superuttråkad idag så tog jag honom och for iväg ett tag medan Hampus fortsatte med rivandet.

Toyland, ett stort postorderföretag som har sitt lager i närheten, har kursat så de har stor utförsäljning av allt och jag tänkte att det kunde vara ett kul tidsfördriv en stund.

Fanns verkligen hur mycket som helst och hade jag haft mer pengar hade jag köpt mer saker, men kände att jag fick försöka begränsa mig något. Nico tyckte att det var rena julafton såklart.

Här är något av det jag köpte, eller rättare sagt allt förutom ett paket Toystory-servetter, några Happy Bunny-pins till mig själv samt en stor vattenbana med båtar som jag fortfarande har i bilen.

 

 

Börjar seriöst misstänka att någon smög in i natt och serverade droger till min son. Han vaknade vid 05 i morse, hur pigg som helst och började hoppa runt glatt trallande. Denna energi har sedan eskalerat allt eftersom.

Just nu har han spenderat någon timme med att springa fram och tillbaka i huset och dels varit ett flygplan, dels ett monster som attackerar oss under vilda vrål. Han har tvingat Hampus att dansa "Dansa lilla nallebjörn" med honom ett antal gånger. han har hoppat upp och ner och vrålat "Vill gå ut! Vill gå ut!".

 

Så... jag antar att jag får försöka aktivera honom på något sätt snart..

 

Och du... du som smög in i natt och gav honom uppåttjacket... nästa gång så ge gärna lite till mig med... typ

Aftonbladet har ju granskat svenskarnas sexvanor och sedan skrivit ett antal artiklar på ämnet där ord som kris och epedemi använts flitigt. Några exempel kan ni se här, här, här och här samt här,

 

Jag kan tycka att det är bra att man gör undersökningar som granskar sexualvanor då det är en stor del av människors liv på olika sätt och kan visa på effekter av andra samhällsfenomen.

Jag håller också med om att en människas sexlust kan påverkas av faktorer som stress skapat av arbetsbrist, ekonomi och andra sociala förhållanden och att det är viktigt att se till ett helhetsperspektiv.

 

Artiklarna tar upp en del viktiga saker och har en del bra poänger. Som att människor alltid tror att alla andra har det så mycket bättre och att det kan skapa problematik, även inom sexlivet. Att lusten kan minska om man tror att alla andra har vilt, spännande sex varje dag medan man själv har vaniljsex en gång i månaden (?).

Artikeln med Göran Hägglund vet jag inte vad jag skall säga om. Han verkar ju över huvudtaget inte riktigt veta vad han talar om och frågan är om han ens var förberedd på frågorna han skulle få. Och jag undrar om det är han själv eller journalisten som lagt till ett "Spekulerar han vilt!" efter ett av hans uttalanden.

Kanske kan det ocksp vara skönt för många att få svart på vitt att det finns fler som inte har så mycket sex.

 

Men..

 

Vad har det egentligen för effekt när man ser stora rubriker om att sverige är i en sexkris? Att det är ett akut politiskt problem att vi ligger för lite? Och att det hela tiden skrivs om hur viktigt, viktigt, viktigt sex är.

För man tar bland annat upp att alla har rätt till sexualitet och att sexualitet är viktigt... ja, det är sant... men sexualitet är inte samma sak som sex. Även om jag hade haft noll sex med någon annan så hade jag fortfarande haft en sexualitet. Och vad jag förstod så visade studien att det onanerades flitigt i landet. Och det är väl också sex? Inte prenetrerande, livsalstrande sex... men kanske njutningsfullt och avkopplande?

 

Och åter framställs sexet som den viktigaste delen av ett förhållande. Som om en relation med lite sex skulle totalhaverera eller att människorna i den relationen är olyckliga. Utan att reflektera över att alla människor kanske inte alls känner så (men att artiklarna kanske kommer skapa den känslan hos dem) utan värdesätter annan fysisk och emotionell närhet, prioriterar annat för tillfället eller inte alls ser sex som något viktigt. Det stör mig när andra skall berätta om vad som är viktigt i någon annans relation.

Frågade studien om annan fysisk närhet, som ömsinta kramar och pussar, lite gos när man ser en film? Bara för att människor inte har sex innebär ju inte det att de är isolerade från fysisk närhet och för vissa kanske det är viktigare.

 

För mig känns det som om presenterandet av studien till väldigt stor del utgår från hur man anser att det ska vara och att man inte tar hänsyn till hur olika människor är, och hur olika de vill ha det. Som vanligt.

 

Men å andra sidan kanske jag kan använda detta som ännu ett argument när jag hävdar att moderaterna får oss att må dåligt... så då är det ju bra :)

Det finns vissa frågor där jag inte kommer överens med mig själv. Frågor där min logiska del säger en sak, men min känslomässiga del säger en annan. Frågor jag aldrig hade kunnat delta i en debatt kring eftersom jag hade både hållt med och inte hållt med båda sidor av saken. En sådan fråga är just abort.

Att jag över huvudtaget kom in på ämnet är på grund av att jag läste Schmenus inlägg kring frågan där hon även tar upp Jimmie Åkessons önskan att sänka abortsgränsen från vecka 18 till vecka 12.

 

Saken är den, och det skäms jag lite för att skriva, att jag var totalmotståndare till abort en gång i tiden. Som ung för det solklart för mig att abort inte var något annat än mord.

Sedan hamnade jag själv i ett läge då jag av olika skäl som jag inte tänker gå in på här kände mig tvungen att själv genomföra en abort. Jag tvingades då omvärdera min egen ståndpunkt, både för att klara mig igenom det hela känslomässigt men också då jag plötsligt insåg att det fanns omständigheter som gör att det bästa inte alltid är att sätta ett barn till världen. Att det inte enbart handlar om att skapa ett liv utan att kunna erbjuda ett bra liv.

 

Dock har jag fortfarande åsikter som jag vet bland många inte skulle uppskattas. Jag bär fortfarande med mig en känsla av att jag inte hade rätten att göra som jag gjorde. För det finns fall där jag anser att en abort kan vara berättigad: om man är mycket ung, om man blivit våldtagen, om man gjort allt man kunde för att skydda sig men det hände ändå, om det kan innebära fara för mammans liv etc. Även om jag som sagt var inte vill gå in mer detaljerat på mitt eget fall så kan jag i alla fall säga att jag inte anser att jag hör hemma i någon av dessa kategorier utan snarare i en kategori där slarv låg bakom och detta skulle bli obekvämt för många inblandade.

Jag vet att många anser att man skall ha rätten att sätta sitt eget välbefinnande först och värdera sin egen livskvalitet, men egentligen tycker jag nog inte så. Egentligen anser jag nog att även om man skall ha rätten att göra abort så bär man ändå ett ansvar om man genom slarv eller ignorans blivit gravid. Detta är ett ansvar jag anser att även jag själv hade och som alltid kommer få mig att må dåligt.

Visst är det olyckligt att detta ansvar framför allt hamnar på kvinnan, då det såklart är ett lika stort ansvar för mannen att skydda sig. Dock ser jag att genom att lagen ger kvinnan ensam rätt att fatta beslutet om en abort så faller ju också det slutgiltiga ansvaret på henne. På något sätt blir det myntets baksida, även om det inte är rättvist... och även om ett bra altenativ inte finns.

 

För mig var aborten en traumatisk händelse med komplikationer som påverkade mig och mitt liv i flera månader efteråt. Framför allt var det dock ett känslomässigt trauma som förstärktes av spydiga och skuldbeläggande kommentarer från sjukhuspersonal. Något som gör att jag anser att oavsett vad man själv har för åsikter så skall man alltid stötta en kvinna när hon fattat sitt beslut, för man vet inte vad som ligger bakom och kvinnan kan redan befinna sig i en väldigt ångestladdad situation som inte behöver förstärkas.

Oavsett mina egna åsikter så skulle jag dessutom aldrig uttrycka dem i min kontakt med de som står inför att de måste fatta ett beslut i frågan. Jag arbetar ju med ungdomar i gymnasieåldern och har flera gånger kommit i kontakt med unga flickor som blivit gravida. Jag säger alltid till dem att det är deras eget beslut och att de måste känna efter vad som känns rätt för dem, och att det inte är min sak att säga vad som är rätt och fel.... och av de jag har träffat så har det aldrig varit fråga om ett beslut de fattat lättvindigt och utan känslor av ångest. Kan i sammanhanget också påpekat att jag haft stödsamtal med flera unga män som lidit av depressiva episoder efter att deras flickvänner genomgått en abort, men också de som mår dåligt för att flickvännen beslutat sig för att behålla barnet - bara för att visa på att det är ett svårt beslut som påverkar starkt för båda parter oavsett val.

 

Jag kan ju också säga att det för mig blev en ännu mer laddad fråga efter det att jag hade fått barn. I nuläget hade jag nog inte klarat av att göra en abort oavsett skäl då jag framför mig kan se det underbara resultatet av det som från början bara var ett frö i min mage, Jag inser att detta kan verka som psykologisk krigsföring som skapar skuldkänslor men jag försöker bara förklara vad jag känner och varför. Jag anser inte att ett foster på några veckor är ett barn, men jag vet vad det kommer att bli. Och om jag skall vara ärlig så vet jag inte om jag anser att det ska vara ett lätt beslut helt utan jobbiga känslor. Jag tycker inte att man skall förbjuda, försvåra eller fördöma - absolut inte! - men jag vet inte om jag anser att man skall vifta bort det som en småsak heller. Precis som i många andra fall (som t.ex. det där med att ha barn mycket på förskolan) så anser jag att vi inte kan förneka de negativa aspekterna och ansvaret vi bär bara för att vi inte har något annat val och vill kunna rättfärdiga det vi gör och må bra. Det anser jag vara att stoppa huvudet i sanden. Jag anser att man måste kunna säga att, detta är kanske inte bra men det är det val jag gör för jag ser ingen annan möjlighet. Och det valet anser jag att man skall ha rätt att göra!

 

Dock måste jag, hemskt nog, säga att jag anser att Jimmie Åkesson har en poäng med att sänka gränsen för när man får genomföra en abort. Inte för att jag tror att människor idag i speciellt stor utsträckning använder det som preventivmedel utan för att jag tycker att det är väldigt nära den tidpunkt då fostret faktiskt kan klara sig utanför livmodern - dvs. väldigt nära att vara ett barn... Och jag har svårt att se hur man helt och hållet kan säga att det inte innebär att döda ett liv i de fallen... då det handlar om en levande varelse med hjärna som slår och en hjärna som tänker, som ser och hör... Eller vad definierar liv? När blir det ett barn, en människa?

Jag är medveten om att det är obekväma tankar, jag är medveten om att jag kan skapa ångest i någon med dem och jag är medveten om att alternativen till att kunna genomföra en sen laglig abort kan vara mycket dåliga - men jag kan inte bara släppa den tanken för den sakens skull. Idag kan läkarvetenskapen rädda barn som föds för tidigt i allt större utsträckning och den vecka som barnet kan överleva i kommer allt närmare den vecka då man fortfarande kan göra abort i... Det känns för mig inte rätt.
Sedan är jag medveten om att de riktigt sena aborten för det mesta har starka medicinska eller sociala skäl då de genomgår en prövning, men jag anser att denna prövning kan ske något tidigare än den gör idag.

 

Ja, som ni ser.. jag är inte helt överens med mig själv alls här. Jag tycker man skall ha rätten men att det inte är rätt. Jag tycker inte att man skall skuldbelägga men jag anser att det finns en skuld. Och så vidare...

Det är för att det inte är en lätt fråga och jag anser inte att det skall vara en lätt fråga. Att det sedan finns en problematik i att det blir just en kvinnofråga är nog tyvärr inget vi kan komma ifrån på grund av biologi.

Oc jag är en feminist som kämpar för kvinnors rättigheter, men bara för den saken anser jag att inte att andras rättigheter (mäns, (ofödda) barns) är oviktiga.... (vilket jag ju inte säger att andra anser heller... men men)

Jag kan inte förstå hur ett plagg som klänning kan provocera människor så mycket.

 

En internetvän jag lärt känna via en mammagrupp berättade idag om hur hennes son som är i treårsåldern hade önskat sig en klänning. Hon hade då köpt en som han sedan stolt hade på sig (för vem känner sig inte lite extra fin i klänning liksom?). När hon berättade om detta för människor i sin omgivning så har hon mötts av kritik från alla möjliga håll. Människor som tycker att hon är en dålig mamma och att hennes son kommer bli könsförvirrad och antagligen homosexuell.

 

Jag blir helt stum, förvirrad, uppgiven och framför allt besviken när jag hör detta. Det är 2013 och det finns de som tror att man blir homo av klänning?! Det är 2013 och det finns det som tycker att det vore något fel och hemskt om detta barn blev homo (beroende på klänning eller ej)?!

Då undrar jag lite.. på den tiden då det normala var att man hade klänning på både små pojkar och små flickor (inte så jäkla längesedan..), blev det någon slags homoepedemi då? I Scottland där man bär kilt.... är de extra könsförvirrade där? Det årtionde då kvinnor började bära byxor, förvandlades då många av dem till lesbiska?

Seriöst - finns det några som på allvar tror att en bit tyg påverkar någons sexualitet? Att en tröja modell lång gör att man plötsligt blir sugen på samma kön trots att man tidigare i sin korta tröja inte var det? Var går gränsen då? Exakt hur lång för tröjan vara innan den blir farligt lik en klänning och homosirenen börjar tjuta?

 

Men det allra värsta är väl alla de barn som faktiskt är homosexuella och växer upp med föräldrar som tänker så? Föräldrar som är RÄDDA att deras barn skall vara/bli/förvandlas till homosexuella. Som inte baa kan känna att - skit samma vilket kön mitt barn kommer att älska som vuxen för jag älskar min unge oavsett vad - för det är helt jävla oviktigt om man är homo/hetero/bi/transa/whatever bara man är en bra människa och mår bra.

 

Om Nico hade velat ha en klänning så hade han fått en klänning. Och jag hade inte oroat mig ett endaste dugg för att han skulle bli homosexuell. Dels eftersom det knappast hänger på kläderna vilken sexualitet man föds med (ja, för hur många av er valde att bli hetero, eller blev ni hetero för att era föräldrar satte på er rätt kläder?) och dels eftersom jag skiter fullständigt i om han är homo eller hetero. Jag vill att min son skall bli lycklig och må bra. Punkt.

 

Och jag är så glad för lilla A att han har så underbara föräldrar som också inser det. Att han stolt kan få ha sin luftiga härliga sommarklänning att känna sig fin i. Att han vet att hans föräldrar älskar och stöttar honom vad som än händer. Att han är accepterad som han är, utan förbehåll och utan rädsla eller oro att han skall bli fel.

Fler föräldrar borde tänka som de... då hade världen varit så mycket trevligare.

<3

 

Jag verkligen älskar denna bilden, för den illustrerar så väl hur det är att vara förälder.

 

Jag känner att jag inte helt har hjärnan med mig för att komma med insiktsfulla inlägg idag, men tänkte skriva lite kringt vå inlägg jag läst idag.

 

Först läste jag på Sannas blogg kring bristen på (socialt) liv när man fått barn. Jag känner igen mig såå mycket. Blir så förundrad när man läser om människor som GÖR saker fast de jobbar och har barn. Utflykter, middagar med vänner, hobbies och jag vet inte vad. Då undrar jag alltid om de fötts med en energi-gen som jag saknar eller om de möjligtvis har tilldelats extra timmar på sitt dygn.

Jag har noll socialt liv sedan Nico föddes. Jag jobbar och när jag kommer hem gör jag små försök att ha lite ordning (misslyckas oftast) och sedan försöker jag underhålla sonen tills han somnar och när han har somnat har jag noll energi kvar. Om jag skall umgås måste de komma till mig för jag orkar sällan ta mig någonstans, och rätt få människor orkar hålla kontakten på de premisserna. I vårt fall är det ännu svårare att behålla sociala kontakter då Nico skriker och gråter om man pratar i telefonen vilket innebär att de flesta samtal blir korta och högljudda.

 

Om man dessutom arbetar inom skolan så är det så att alla, både elever, lärare och annan personal, är nära döden i slutet av varje termin så just i nuläget är jag som en jäkla trasa.

För det mesta går dock livet på rutin och jag hinner/orkar inte ens sakna socialt umgänge.. men ibland kommer det på en... ensamheten, och då känns det som jag glömt hur man ens tar kontakt med människor.  Och inte ens när jag vill träffa folk, eller har orken, så vet jag inte hur man skall få tiden att räcka till. Jag menar, på en vardag är tiden från det att jag kommer hem tills det att Nico skall sova högst två timmar och på den tiden skall vi ju hinna äta middag också. På helgerna har man ju då en miljon saker att göra eftersom man aldrig hinner något på vardagarna.

Skall livet vara så här? frågar man sig själv ibland. Jag tror nog dock att svaret är: Vara och vara... det ÄR så.. deal with it!

 

Och det försöker jag göra också... jag dealar... typ

Sedan läste jag detta inlägg om våldtäktsskämt på Schmenus blogg. Att det är helt sjukt att skämta mn våldtäkt är liksom självklart och Schmenus skriver så bra om det att jag liksom inte behöver tillägga något. Vill istället bara dela med mig av en historia.

När jag gick i åttan så hade jag en dag lektion men behövde gå på toaletten. Jag lämnar därför lektionen och beger mig ut i korridoren. Där möter jag två äldre killar som oprovocerat hoppar på och brottar ner mig på marken, en sätter en kniv under min haka och säger "jag skall våldta dig!"... sekunden efter släpper de mig och skrattar och säger att det var på skämt.

Jag tyckte att det hela var mindre kul och berättade om detta för min lärare som förde det vidare till rektorn. Och visst de fick be om ursäkt, kniven beslagstogs och sådär... men det kändes ändå som om ingen riktigt fattade grejen. Hur det känns att som tjej få höra de orden... Hur rädd man blir. Hur det känns inom en - länge. För våldtäkt är inget skämt... det är en realitet.. något som kan hända en nästan när som helst.

Våldtäkt - är - aldrig - kul.

Hörde att SMHI skall börja gå ut med sådan där varning när temperaturen är väldigt hög flera dagar i rad, eftersom det kan vara skadligt för hälsan för (främst) gamla människor.... och så för mig då.

Jag är verkligen inte tålig vad gäller riktig sommarvärme. Jag är en sådan där som irriterar andra genom att klaga för att solen lyser för mycket. När andra lyckliga hoppar iväg till stranden eller annan sommaraktivitet så ligger jag helt inne i ett svalt rum och halvdör. Jag fattar inte hur andra klarar av det.

Sommarkvällar = love it! men sommardagar.... pust och stön.

 

Idag var en sådan dag... och dessutom hade vi mycket att göra. Jag klarade dock knappt av att röra mig. Fem minuter i solen och jag fick gå in och sätta mig och vila i en kvart.... eller mer. Svetten har runnit hela dagen till den grad att man hade kunnat krama ur min BH (mysig illustration, jag vet).

 

Stackars maken har dock slitit och släpat i gasset och rivit och hållt på. Han är duktig han, men jag kompenserar genom att ta Nico varje morgon och låta honom sova till lunch typ. Jag skall också ut och slänga skräp i containern när Nico somnat.

 

Nico är som en mix av oss två. Han tål att vara i solen och leka bättre än mig men sedan vill han helst chilla i skuggan... och inte vill han äta på dagen heller om det är varmt utan han laddar med rejäl frukost och äter igen när det blivit kväll.

Idag hälsade vi på hans mormor och morfar på morgonen, sedan fick han leka i en balja vatten på altanen ett tag och efter det har han mest suttit i sin vagn och tagit det lugnt och tittat på när vi (Hampus) jobbat.

På kvällen innan det var dags att sova lekte vi dock med hans små figurer och dansade lite.

 

Jag var så lycklig när regnet kom och det började blåsa svalt. Behöver gå och lägga mig i kylskåpet typ.

Vi vill ju att Nico skall se mer program på svenska, och då vi inte har vanlig TV är lite beroende av saker man kan finna på YouTube eller helst av allt köpa.

 

Då jag inte kan finna dess undrar jag om det är någon som vet om man någonstans kan köpa Misha och björnen, samt Pocoyo på svenska? Eller om någon haft tekniken att spela in det på DVD från TV och är villig att sälja detta?

 

Nu för tiden då det är utseendehets som sprids överallt så vill jag dela med mig av min favorit vad gäller barnprogramssignaturer med ett bra budskap.

 

 

Åh vad jag älskade denna sången :)

 

(hade dock varit intressant att veta vad exakt de säger innan raden du är lika bra ändå"... Lyrics-sidor ger förslag som "lappen" och "lappri".... eh what?)