Knyttet - kort men tjock

Det finns vissa frågor där jag inte kommer överens med mig själv. Frågor där min logiska del säger en sak, men min känslomässiga del säger en annan. Frågor jag aldrig hade kunnat delta i en debatt kring eftersom jag hade både hållt med och inte hållt med båda sidor av saken. En sådan fråga är just abort.

Att jag över huvudtaget kom in på ämnet är på grund av att jag läste Schmenus inlägg kring frågan där hon även tar upp Jimmie Åkessons önskan att sänka abortsgränsen från vecka 18 till vecka 12.

 

Saken är den, och det skäms jag lite för att skriva, att jag var totalmotståndare till abort en gång i tiden. Som ung för det solklart för mig att abort inte var något annat än mord.

Sedan hamnade jag själv i ett läge då jag av olika skäl som jag inte tänker gå in på här kände mig tvungen att själv genomföra en abort. Jag tvingades då omvärdera min egen ståndpunkt, både för att klara mig igenom det hela känslomässigt men också då jag plötsligt insåg att det fanns omständigheter som gör att det bästa inte alltid är att sätta ett barn till världen. Att det inte enbart handlar om att skapa ett liv utan att kunna erbjuda ett bra liv.

 

Dock har jag fortfarande åsikter som jag vet bland många inte skulle uppskattas. Jag bär fortfarande med mig en känsla av att jag inte hade rätten att göra som jag gjorde. För det finns fall där jag anser att en abort kan vara berättigad: om man är mycket ung, om man blivit våldtagen, om man gjort allt man kunde för att skydda sig men det hände ändå, om det kan innebära fara för mammans liv etc. Även om jag som sagt var inte vill gå in mer detaljerat på mitt eget fall så kan jag i alla fall säga att jag inte anser att jag hör hemma i någon av dessa kategorier utan snarare i en kategori där slarv låg bakom och detta skulle bli obekvämt för många inblandade.

Jag vet att många anser att man skall ha rätten att sätta sitt eget välbefinnande först och värdera sin egen livskvalitet, men egentligen tycker jag nog inte så. Egentligen anser jag nog att även om man skall ha rätten att göra abort så bär man ändå ett ansvar om man genom slarv eller ignorans blivit gravid. Detta är ett ansvar jag anser att även jag själv hade och som alltid kommer få mig att må dåligt.

Visst är det olyckligt att detta ansvar framför allt hamnar på kvinnan, då det såklart är ett lika stort ansvar för mannen att skydda sig. Dock ser jag att genom att lagen ger kvinnan ensam rätt att fatta beslutet om en abort så faller ju också det slutgiltiga ansvaret på henne. På något sätt blir det myntets baksida, även om det inte är rättvist... och även om ett bra altenativ inte finns.

 

För mig var aborten en traumatisk händelse med komplikationer som påverkade mig och mitt liv i flera månader efteråt. Framför allt var det dock ett känslomässigt trauma som förstärktes av spydiga och skuldbeläggande kommentarer från sjukhuspersonal. Något som gör att jag anser att oavsett vad man själv har för åsikter så skall man alltid stötta en kvinna när hon fattat sitt beslut, för man vet inte vad som ligger bakom och kvinnan kan redan befinna sig i en väldigt ångestladdad situation som inte behöver förstärkas.

Oavsett mina egna åsikter så skulle jag dessutom aldrig uttrycka dem i min kontakt med de som står inför att de måste fatta ett beslut i frågan. Jag arbetar ju med ungdomar i gymnasieåldern och har flera gånger kommit i kontakt med unga flickor som blivit gravida. Jag säger alltid till dem att det är deras eget beslut och att de måste känna efter vad som känns rätt för dem, och att det inte är min sak att säga vad som är rätt och fel.... och av de jag har träffat så har det aldrig varit fråga om ett beslut de fattat lättvindigt och utan känslor av ångest. Kan i sammanhanget också påpekat att jag haft stödsamtal med flera unga män som lidit av depressiva episoder efter att deras flickvänner genomgått en abort, men också de som mår dåligt för att flickvännen beslutat sig för att behålla barnet - bara för att visa på att det är ett svårt beslut som påverkar starkt för båda parter oavsett val.

 

Jag kan ju också säga att det för mig blev en ännu mer laddad fråga efter det att jag hade fått barn. I nuläget hade jag nog inte klarat av att göra en abort oavsett skäl då jag framför mig kan se det underbara resultatet av det som från början bara var ett frö i min mage, Jag inser att detta kan verka som psykologisk krigsföring som skapar skuldkänslor men jag försöker bara förklara vad jag känner och varför. Jag anser inte att ett foster på några veckor är ett barn, men jag vet vad det kommer att bli. Och om jag skall vara ärlig så vet jag inte om jag anser att det ska vara ett lätt beslut helt utan jobbiga känslor. Jag tycker inte att man skall förbjuda, försvåra eller fördöma - absolut inte! - men jag vet inte om jag anser att man skall vifta bort det som en småsak heller. Precis som i många andra fall (som t.ex. det där med att ha barn mycket på förskolan) så anser jag att vi inte kan förneka de negativa aspekterna och ansvaret vi bär bara för att vi inte har något annat val och vill kunna rättfärdiga det vi gör och må bra. Det anser jag vara att stoppa huvudet i sanden. Jag anser att man måste kunna säga att, detta är kanske inte bra men det är det val jag gör för jag ser ingen annan möjlighet. Och det valet anser jag att man skall ha rätt att göra!

 

Dock måste jag, hemskt nog, säga att jag anser att Jimmie Åkesson har en poäng med att sänka gränsen för när man får genomföra en abort. Inte för att jag tror att människor idag i speciellt stor utsträckning använder det som preventivmedel utan för att jag tycker att det är väldigt nära den tidpunkt då fostret faktiskt kan klara sig utanför livmodern - dvs. väldigt nära att vara ett barn... Och jag har svårt att se hur man helt och hållet kan säga att det inte innebär att döda ett liv i de fallen... då det handlar om en levande varelse med hjärna som slår och en hjärna som tänker, som ser och hör... Eller vad definierar liv? När blir det ett barn, en människa?

Jag är medveten om att det är obekväma tankar, jag är medveten om att jag kan skapa ångest i någon med dem och jag är medveten om att alternativen till att kunna genomföra en sen laglig abort kan vara mycket dåliga - men jag kan inte bara släppa den tanken för den sakens skull. Idag kan läkarvetenskapen rädda barn som föds för tidigt i allt större utsträckning och den vecka som barnet kan överleva i kommer allt närmare den vecka då man fortfarande kan göra abort i... Det känns för mig inte rätt.
Sedan är jag medveten om att de riktigt sena aborten för det mesta har starka medicinska eller sociala skäl då de genomgår en prövning, men jag anser att denna prövning kan ske något tidigare än den gör idag.

 

Ja, som ni ser.. jag är inte helt överens med mig själv alls här. Jag tycker man skall ha rätten men att det inte är rätt. Jag tycker inte att man skall skuldbelägga men jag anser att det finns en skuld. Och så vidare...

Det är för att det inte är en lätt fråga och jag anser inte att det skall vara en lätt fråga. Att det sedan finns en problematik i att det blir just en kvinnofråga är nog tyvärr inget vi kan komma ifrån på grund av biologi.

Oc jag är en feminist som kämpar för kvinnors rättigheter, men bara för den saken anser jag att inte att andras rättigheter (mäns, (ofödda) barns) är oviktiga.... (vilket jag ju inte säger att andra anser heller... men men)