Knyttet - kort men tjock

En sak jag har lite svårt för beträffande det där med "starka kvinnliga karaktärer" på film är att dessa kvinnor ytterst sällan befinner sig i en relation med en man. Nu säger jag inte att det är nåt krav på att kvinnor måste befinna sig i relationer till män, men jag kan se det som något jag saknar att se på film... eftersom det ger en bild av att starka självständiga kvinnor enbart kan vara detta om de är singlar. Jag hade velat se mer "goda exempel" på jämlika relationer mellan män och kvinnor - jag menar, det är ju film så lite utopi kan väl få finnas?

 

För att försöka exemplifiera vad jag menar så kan jag ta lite få exempel på filmer, utan att bli för långrandig, för att ni skall förstå vad jag menar.

 

I en del filmer så har den kvinnliga karaktären ingen relation till en man alls (och det är ju såklart så att det inte pssar in i allas storys heller... en kärleksrelation är ju inget krav för att bygga upp en story så sett), som i Aliens och Girl, interrupted, eller så har de kvinnliga karaktärerna någon form av relation till en man under filmens gång men det är enbart utanför denna relation som hon är "den starka och självständiga kvinnan", som Thelma och Louise och Stekta gröna tomater.

 

I andra så börjar de kvinnliga karaktärerna som starka och självständiga, men så fort de ingår i en seriös relation till en man så förlorar de mycket av de egenskaperna och blir det som skulle kunna uppfattas som den svagare delen av en duo, eller i alla fall anpsssar sig till det som är rådande normer för en heterorelation. Exempel på det tycker jag att man kan se t.ex. i en av mina gamla favvofilmer Tjejligan. Även i Kill Bill så får man ju bakgrundsstoryn att huvudpersonen som är någon form av yrkesmördare hade velat lämna sitt mordiska liv och istället gifta sig och skaffa barn så fort hon mötte "den rätte" (inget fel med det så sett, men väldigt stereotypt).

 

En annan kategori av film är ju den där den starka och självständiga karaktären inte blir en del av ett par förrän i slutet av filmen vilket gör att man egentligen aldrig får se om det påverkar hennes personlighet eller sätt att vara, som i Juno eller Easy A.

Nu tycker jag om alla de filmer jag nämnt men jag tycker bara att det är synd att det alltid skall framstå som att du bara kan vara en stark och självständig kvinnlig individ om du är singel/lesbisk/mördar män... Inte bara för att det blir en avsaknad av goda exempel och "lösningar" utan också då det nästan kan framstå som om filmskaparna undermedvetet i många fall "straffar" dessa kvinnliga karaktärer genom att visa att de visserligen är starka och självständiga men därmed också diskvalificerar sig som tänkbara kärlekspartners. Än mer sorgligt är det ju i de fall filmen låter kvinnan bli en del av en relation och i och med detta låter henne helt överge den styrka och självständighet hon hade.

Det finns dock ett fåtal undantag som jag vet om. För att fortsätta tjata om Battlestar Galactica så tycker jag att man låter Starbuck behålla sin identitet även i en relation och hon blir inte uppenbart underordnad mannen. Och även om jag inte är stortittare på Buffy så har jag för mig att även hon är mer jämlike än underordnad sin boyfriend. Finns det mer exempel? Kom gärna med förslag?

Vill dock avsluta med att åter påpeka att det jag säger INTE är att det måste finnas med en man eller en hetero-kärleksrelation i varje film. Det är ju absolut bra med filmer som ger exempel på andra sätt att leva, filmer som visar att en kvinna inte behöver en man för att vara stark, filmer som hyllar andra ideal än tvåsamhet och så vidare.... Jag tycker bara att det är synd att (då ändå en stor del kvinnor lever med en man) man inte kan få se fler jämlika relationer där en kvinna även kan få vara stark och självständig i förhållande till en man, och inte bara i avsaknad av en.

Går det att fatta vad jag menar? Tänker jag helt galet? Utgår jag bara från mina egna behov av att kunna identifiera mig?

 

 

Jag har en fråga till er som använder och har kunskap om Bloglovin:

 

Om jag skulle få orken att gå in och börja lägga mina gamla inlägg i kategorier, kommer de då när jag sparar om dem åter läggas ut som nytt inlägg på Bloglovin?

Jag vill ju inte göra alla superirriterade genom att ungefär 500 gamla inlägg plötsligt publiceras på nytt....

 

Någon som vet?

Det värsta på fredagar är att jag och Nico är precis lika trötta... så medan jag vill sitta och göra det jag oftast gör när jag är seg, dvs slötitta på roliga klipp med Jennifer Lawrence (jag är typ lite kär i henne) så vill Nico att jag skall agera slav och hämta allt han ber mig om.

 

Sedan spenderade vi en hel tid med att leta efter Nicos rosa telefon (en specifik bland de ungefär femtio telefoner han äger) som han måste ha när han sover. Efter mycket letande insåg vi att han försökt tala om för oss att den låg i makens bil.

 

Det är ungefär hur kul och djupt det blir såhär på en fredag. Ett barn som vägrar sova, jag som är sur, trött och hungrig (och stressad då jag måste ringa ett viktigt samtal typ nu men han måste ju somna först) och en make som vill spela datorspel men beordrats att laga middag.

 

Planen för ikväll är nog annars att se Warm Bodies, som jag fortfarande ej sett, och sedan tvärsova.

Imorgon är planen att åka med skräp till tippen.... Ingen glamour här inte.

 

Jag har ju alltså en plan att börja träna igen... då det var ett bra tag sedan. Inte så att jag kommer skriva om det hela tiden nu, och jag gör det inte i någon slags längtan efter smalhet... Jag gör det då jag insett att det innebär ett problem när man är så muskelsvag att även de enklaste sysslor gör ont och blir jobbiga.

 

Så bror min lade upp litet träningspass och idag åkte jag för att köpa några små hantlar att använda mig av hemma.

 

Jag har upptäckt att folk tycker absolut bäst om mig när jag skiter i vad de tycker om mig..  För när jag bryr mig så blir jag nervös, försöker anpassa mig lite, blir tyst och väldigt analyserande av mitt eget beteende. Funderar på vad som är passande och inte... Och eftersom jag är världskass på att avgöra vad som är passande så vågar jag inte säga eller göra så mycket alls... = Folk tycker att jag är skum/tråkig/osocial.

 

Helt plöstligt nu när jag skall byta jobb så kan jag tex på ett mycket mer avslappnat sätt tala med mina kollegor. Eftersom jag inte längre bryr sig om vad de tycker om mig så kan jag vara mig själv och bara babbla på... och då helt plöstligt skapades en trevliga stämning ( i mitt huvud i alla fall).

 

Samma sak när jag söker jobb. Sitter jag och tänker på att jag verkligen vill ha det så går det åt skogen. Om jag tänker att det ändå är kört eller att det inte spelar så stor roll så slappnar jag av och det går bra.

 

Så himla dumt egentligen. Att det liksom går bäst när jag skiter i det.

Efter att jag plötsligt drabbats av ilska över osynliggörandet av samerna så ser jag detta idag och får veta att det i helgen alltså visades en olämplig sketch om samer som upprört. Ett väldigt skumt sammanträffande... Som om den samiska vreden liksom for över landet och in i mitt undermedvetna.

 

Eftersom jag inte har tv så har jag alltså inte sett denna sketch, men jag kan förstå att samerna är upprörda. Det är väldigt fult att driva med stereotyper och fördomar rörande minoriteter. Jag har svårt att tänka mig att man hade tyckt att det var ok om man gjort samma sak i en sketch om svarta människor (och jag tycker inte att man skall tycka att det är ok).

Till sitt "försvar" så säger de att svenskarna ju har väldigt dålig koll på samisk kultur och att det är det man tycker är kul... typ... men att då spela på dessa fördomar och sprida dem mer och få samerna att framstå som dårar gör väl inte direkt saken bättre?

 

Som jag skrivit innan gör det mig väldigt arg och upprörd att det är så i det här landet. Att det inte ses som obligatoriskt att man i många av skolans ämnen tar upp den samiska kulturen. Både hur den har sett ut och hur den ser ut idag, deras trossystem, deras sameting och hur det fungerar, hur de behandlats historiskt sett och framför allt skall alla som vill kunna få hemspråksundervisning i samiska (något som tydligen är väldigt svårt att få i Sverige idag så många tvingas åka till Norge för att få det!).

 

Vad gäller samisk musik så kunde ju landet i alla fall ta del av den här vackra jojken i Talang (har inte sett det programmet heller men såg just detta inslag länkat på FB - kan för övrigt inte heller uttala mig kring om detta kan anses vara representativt för samisk musik i stort, men det är gripande)

 

 

Nu skall jag ju på intet sätt få det att låta som om jag försöker föra samernas talan här... Nej herregud, jag tror nog att de kan tala för sig själva och då jag som sagt var inte fått lära mig skvatt om deras kultur i skolan så kan jag inte heller berätta ett dugg om det hela... men jag anser att det bristande samhällsintresset för den egna urspungsbefolkningen är ett problem så tipsa gärna om ni vet bra bloggar i ämnet så jag kan lära mig mer.

Vissa som läser detta kommer att tänka "Men åh vad snäll du är Emma", andra kommer att tänka "Men åh vad dum i huvudet du är... så göör man ju bara inte"...

 

Jag kör på väg till arbetet och ser en räv komma springa över en äng på väg mot vägen. Det är stort avstånd mellan mig och bilen bakom... men jag inser att även om jag hinner köra förbi innan räven springer över vägen så kommer den antagligen bilen bakom komma precis samtidigt som räven, och denne kanske inte sett att den är på väg.

Så jag saktade in och tvingade bilarna bakom att sakta in så att räven hann över innan jag körde vidare...hehe.

Kan inte riktigt fatta att det är min sista månad på jobbet. Känns så roligt och spännande, men samtidigt så sorgligt och skrämmande. Har under så lång tid identifierat mig som skolkurator. Det är liksom kurator jag ÄR. Och nu skall jag vara något annat. Också bra... men kräver omidentifiering.

Så jag kan ju på många sätt förstå maken som längtar tillbaka till det han ÄR, ljudtekniker. Hans identitet.

 

Idag var det i alla fall möte på förskolan med personal och specialpedagog för att tala om Nicos utveckling. Den har ju tagit stormsteg och det var ett intressant möte, även om vi fick hoppa över att ta upp en del eftersom Nico också var med. Planen var att mötet skulle hållas utan honom men så såg han oss komma trots våra försiktighetsåtgärder och så var det kört.

Efteråt var det kalas hos Nicos gammelmormor som fyllde år. Trevligt men blev trist nog lite kort då Nico vägrade stanna utan vill ut och röra på sig och sedan åka och äta. Så kan det bli.

 

Har också haft intressanta diskussioner i ateistgruppen kring rättssystemet och om jag anser mig vara nihilist. Kanske kan utveckla detta i ett senare inlägg.

 

Nu känner jag att jag inte skrivit om något "stort och viktigt" på några inlägg, men ibland blir det så. Orkar inte med för mycket då engagemang skapar frustration och irritation vilket tar på mina krafter.

Tycker i alla fall ni skall läsa om detta hos Genusfolket... Uganda... blir bara ledsen.

 

Sedan kan man också läsa Blekks inlägg om kvinnliga karaktärer på film. Mycket intressanta aspekter och tycker hon är rätt i mycket... men håller inte med om allt. Som scifi-nörd måste jag ju ta Ripley i försvar och anser att hon är en bra sammansatt karaktär med många lager i sin personlighet som är stark inte enbart för att hon slåss mot aliens och överlever (vilket hon ju på sikt inte heller ens gör), även om jag inte skulle hävda att hon är den absolut bästa kvinnliga karaktären ever. Och sedan vet jag ju att det är lite hädelse om man är feminist, men jag tycker inte att Thelma och Louise är en superbra feministisk film. Förlåt! Men jag tycker att deras karaktärer är lite.... jag vet inte... inte så trovärdiga... och så känns det som hela filmen straffar starka kvinnor genom att ta död på dem. Man kan ju tolka olika. Säger inte att filmen är dålig. Inte alls. Bara att den aldrig hamnat på topp i mina ögon vad gäller fem-film. Sedan kan jag inte säga att jag har superbra exempel på starka kvinnliga karaktärer som jag tycker är bättre, förutom Starbuck då..haha. Eller jo hon i Stekta Gröna Tomater var en stor kvinnlig förebild för mig som ung... (även om jag själv inte hade planer på att mörda nån och göra stuvning av dem...)

 

 

Jag vet inte om jag är lite annorlunda eller något men jag kan helt plötsligt bara komma på en orättvisa som gör mig helt vansinnig och gå och tänka på det hur länge som helst.. Som idag, denna torsdag förmiddag kom jag helt plötsligt på att jag vet noll om samer och kände en enorm ilska över detta.

 

Men är det inte underligt att jag vet mer om amerikas ursprungsinvånare än våra egna? Jag kan inte påminna mig att vi egentligen talade något alls om samer i skolan... så om det nämndes så kan det bara varit i korta ordalag. Varför? Det borde väl vara mer rimligt att man talade om det i massor av skolämnen... framför allt vår historia av att diskriminera samer och behandla dem som skit. Vi gnäller ju väldigt över när andra länder gör sådant så varför tystar vi helt ner vår egen historia inom ämnet?

 

Blev som besatt och började googla samer så det stod härliga till. Kan inte släppa ämnet. Kommer nog återkomma till detta...

Alla som jobbar inom förskola/skola borde kolla in det senaste inlägget av Lady Dahmer och den bild hon lagt upp där. En underbar idé att använda sig av i skolan tycker jag.

 

Som förälder är verkligen en av mina största rädslor att mitt barn skall hamna i utanförskap eller bli mobbat och som förälder känner man sig också ganska maktlös då skolans värld är en värld man själv inte är en del av. Vad som händer där ser vi inte. Det vårt barn, eller skolpersonalen, inte berättar vet vi inte om. Och när det redan skett kan det vara "för sent" - det har redan lämnat ett litet sår efter sig.

 

Det är så otroligt viktigt att förskola och skola arbetar aktivt och med eftertanke för att motverka utanförskap och mobbing. Och det hjälper inte att bara säga vad man får och inte får göra, om man inte talar om varför och hjälper barnen att utveckla empati. Barn är inte onda men empati och förmågan att sätta sig in i någon annans situation är inte medfödd utan något som behövs tränas på... ofta. Omtanke skall vara en vana. Men också förmågan att säga nej, sätta stopp och att veta vart man vänder sig om man känner sig utsatt, eller ser någon som är utsatt.

Vi har lite problem här hemma ibland med att Nico "zoomar ut" och inte alls lyssnar. Dock älskar han ju telefoner och på dagis berättade personalen att de brukar använda sig av ett knep för att få hans uppmärksamhet. De låtsas att handen är en telefon och "ringer" till honom och pratar med honom.

 

Så idag då Nico om och om igen satt och sparkade på Hampus dator utan att lyssna på förmaningar så tänkte Hampus testa det knepet.

Han höll handen som en telefon och gjorde ringsignal...

Nico tar upp sin hand och "svarar", men innan Hampus hinner börja prata så säger Nico i "luren": Sluta Hampus!

Sedan tar han fingret och trycker i handen = "lägger på"

 

Hahaha... så gick det med det.

De senaste dagarna har jag fått ett ryck och börjat sminka mig lite granna. Vårkänslor kanske?

Detta innebär dock ett problem.

 

Vet ni vad människor utan smink kan göra utan problem? Gnugga sig i ögonen

Vet ni vad man inte bör göra om man sminkat sig? Gnugga sig i ögonen

 

Gick just på toaletten och insåg att jag under okänd del av dagen sett ut som en tvättbjörn... Oh well.

Eftersom jag köpte en del på bokrean så fanns det inte så mycket kvar i min bokbudget. Dock hade jag bett en vän om tips på feministisk sci fi och på den lista jag fick fanns två böcker som jag fastnade för och bestämde att de två får bli de första att köpa.

 

Så nu ligger i kundkorgen dess två böcker:

 

Joanna Russ The Female Man

 

Sanna, Lady Dahmer och Mondo Kanel har alla tre skrivit på lite olika sätt på om det där med att vara mamma och vilka förväntingar som ställs på en.

 

När Nico föddes så var jag föräldraledig och maken har fortfarande inte använt sina föräldradagar... Inte hans fel alls dock för jag bara brutalkapade allt jag kunde av hans dagar. Bossade och bestämde, hade dagisskräck och ville bara hemma för alltid och kunde bara inte tro att någon annan än just jag kunde tillgodose vårt barns behov.

Ett rent ondskefullt beteende i all sin välmening för min man är en jättebra pappa och kan naturligtvis ta hand om vårt barn.

Men jag var sådan som knappt kunde lämna barnet för att gå till affären ensam... Har fortfarande extremsvårt att göra något på egen hand... och Nico har ju vant sig vid det så han blir ju såklart ledsen om jag är borta vilket försvårar.

 

Nej minsann, om det blir ett barn till så skall det bli på ett annat sätt. Då skall det delas lika. Gärna nästan från start (eller jo jag kanske vill ha ett tag att vila upp mig på). Men sedan hade jag gärna sett att man delade upp dagarna i veckan. Jag tror att det är fördelaktigt för alla. Jag kan få min självständighet, inte sabba min karriär och barnet och dess pappa kan få en bättre möjlighet till anknytning. Handlar bara om att släppa kontrollen.

(Om någon undrar om det där med hur man löser amning så kommer jag med största sannolikhet inte amma, vilket är en diskussion jag inte orkar gå in på nu... eller någonsin).

 

Om någon hade ansett att jag var en sämre förälder för att jag väljer att jobba en del, då ingen ansåg att Hampus var dålig när han jobbade (vilket han i och för sig inte skall klandras för då han ville vara hemma men jag var diktator) så hade jag blivit fly förbannad. Om man är två som skaffar barn (för det är man ju inte alltid) så är man två som delar samma ansvar. Och jag föddes verkligen inte med en slags manual för att ta hand om bebisar bara för att jag är kvinna. Herregud... fatta hur rädd jag var bara första gången jag skulle klippa Nicos naglar... jag var övertygad om att jag skulle råka knipsa av ett litet finger. Eller den där hysteriska panikkänslan första gången man inser att ett barn har en makalös förmåga att lyckas bajsa ner hela sin kropp innanför kläderna... ända upp i håret.

 

Nej usch, hela den där grejen med att kritisera mammor som låter papporna ta sin del av ansvaret och som ger sig själv lite egentid och utrymme är både förtryckande mot kvinnor och män anser jag... Eller kanske snarare förtryckande av kvinnor och förminskade av män.

Och hur kommer det sig att de där männen som samhället tydligen anser vara ytterst kapabla att styra världen, och då gärna utan kvinnornas hjälp, anses totalt oförmögna att ta hand om ett barn? Är inte det lite motsägelsefullt?

 

Bokrean är här men trodde först att jag inte skulle ha råd med speciellt många köp (även på rean är ju böcker rätt dyrt), men så upptäckte jag att engelska pockets var jättebilliga på Bokus rea, och hittade en del scifi-liknande böcker och annat kul som slank ner i varukorgen. Och så en bok till Nico. Ingen till maken - för det finns ingen rättvisa här i världen :)

 

 

Idag efter att jag gått igenom det tråkigaste och mest ångestladdade i månaden, betala räkningar, så läste jag Lady Dahmers inlägg om det där med tjatet om folkhälsan och att folk skall äta nyttigare, att man skall beskatta socker och allt annat de kan komma på för att försöka tvinga människor att ta hand om sig själva... och det väckte en del tankar.

 

Jag kan ju börja med att skriva att jag inte på något sätt försöker få det att framstå som att jag och maken har det dåligt ställt, för det vore att håna de som verkligen har det knapert. Vi har det bra... och jämfört med många andra lever vi i lyx.

Men det är ändå sådär inför varje löning att man oroar sig lite för om det kommer gå ihop. Ångest som smyger sig på om man varit sjuk för mycket. Stressen som uppstår när det blir ännu några fler VAB-dagar. Känslan av att man måste jobba mer än man önskar att man behövde, av att ha för lite tid med sin familj, ingen tid till fritidsintressen. Hur den där stressen och ångesten och det dåliga samvetet förvandlas till trötthet.

Och jag vet hur denna trötthet gör att det sista av allt man har lust att fundera över är vad man skall äta till middag, att spendera massa tid med att planera måltider, läsa innehållsförteckningar, lägga tid i affären, göra långkok eller lägga tid på att laga mat som barnet ändå inte vill äta. Då är det lättare att laga till något enkelt, snabbt och billigt som alla tycker om. Hoppa över träningspasset för att bygga lite tågbana med sonen för att slippa känna att han spenderar mer tid med en dagisfröken än med mig.

Så känner jag.. och då har vi det bra ekonomiskt.

 

Om jag då föreställer mig hur det skulle vara att vara låginkomsttagare, långtidssjukskriven, ensamstående förälder och så vidare... då kan jag tänka mig att det finns andra saker på ens behovstrappa och/eller prioriteringsskala än att tänka på hälsosam mat...

Missförstå mig rätt, jag säger inte att det är oviktigt med att vara hälsosam och äta "rätt". Jag säger inte att jag tycker att man skall strunta i det. Jag säger inte heller att det inte finns de som har det knapert och stressigt som lever supernyttigt och hälsosamt för att det är en livsstil som passar dem och de lyckats få in det i sin rutin på ett bra sätt.

Jag säger bara att det känns jävligt fel att skuldbelägga de som inte lyckas och försöka straffa dem med dyrare mat eller genom att få dem att känna sig som dåliga människor - för det är väldigt mycket lättare att leva hälsosamt och tänka på hälsan om man redan mår bra.

 

Kanske vi skall lägga fokus på något annat? Ge människor en möjlighet, ge dem utrymmet, att börja må bättre på andra plan...

 

Jag har nu i många år arbetat som skolkurator. Det känner jag mig trygg med. Det vet jag att jag kan och är bra på. Men så kände jag att det var dags för förändring och sökte ett jobb jag faktiskt inte trodde att jag kunde få. Och kanske just därför så satt jag på intervjun med en avslappnad inställning och en, kan man kalla det klassiskt manlig, "jag behöver inte er, ni behöver mig"-utstrålning - och så fick jag jobbet. Ett jobb som... typ chef.

 

Om en månad skall jag börja arbeta som ställföresträdande föreståndare på ett HVB-hem ("behandlingshem" för ungdomar) och jag är så glad, så nervös, så förväntansfull men också lite sorgsen (för att säga hej till något nytt innebär att säha hej då till något gammalt och jag kommer sakna alla de elever jag samtalar med).

 

Och jag slängs mellan den självförtryckande känslan som samhället matat en med... "inte kan väl lilla jag detta..." och den mycket mer produktiva och stärkande känslan att.. "Fan va jag är bra... klart jag kan det här.. jag är grym!".

 

Så nu har jag en väldigt spännande resa framför mig. En resa som innebär något helt nytt, men väldigt många fördelar för både mig och min familj. Väldigt glad är jag... (när jag inte typ halvkräks av nervositet).

 

Och så finns det de som kämpar och jobbar för att hjälpa andra. Titta in hos Blixa och se vilket arbete hon gör för kvinnor och haka på ni också...!

I samband med debattartikeln jag länkade till igår så hade någon länkat till denna intressanta video. Värd att kolla in om man finner ämnet (bristen på) kvinnor i datorspel intressant.

 

 

Lady Dahmer skrev ett intressant inlägg idag om hur vi i allmänhet är ganska dåliga på självrannsakan och hur vi ofta upprätthåller klassiska könsstereotypa beteenden genom att bortförklara dem på olika sätt.

 

Jag vill ju gärna ofta framhäva att jag minsann inte städar och sminkar mig utan ser på scifi och är lite "grabbig", vilket i sig är idiotiskt då det inte är något fel med att vara "feminin" heller samt att det är att förenkla saker en hel del. Dessutom är det ju lite fulspel att bara lyfta fram det man känner att man lyckas bra med och tiga om de sidor av sig själv som verkligen skulle behöva en förbättring.

 

För om jag rannsakar mig själv och mitt eget beteende så finns det ju en del... vad skall man kalla det?... stereotypa beteenden... som jag håller fast vid av olika skäl.

 

Jag har t.ex. ett stort "ta hand om" behov, vilket gör mig både till projektledare, kurator och sjuksköterska i min egen familj. Jag åsidosätter ofta mina egna behov för att se till att andra mår bra och tar över deras problem. Vilket både förminskar den andre parten men också gör denne passiv i förlängningen. Det lägger också en enorm belastning på mig själv vilket innebär att jag kraschar totalt då och då. Är dock svårt att bryta mönstret både på grund av mitt eget kontrollbehov men också då jag känner mig "elak" om jag är på ett annat sätt.

 

En annan sak är ju att maken tar hand om alla större praktiska saker hemma; bygge/renovering, bildäcksbyten, pumpa brunnen, grusa parkering osv. Själv skyller jag gärna på att jag är för svag eller att jag inte kan... Maken har försökt påpeka att han inte heller kunde från början men att man lär sig och att han visst tror att jag kan... Och då brukar jag ju få erkänna att det faktiskt handlar om att jag inte vill. Att det verkar jobbigt. Urdumt på många sätt då jag ju bland annat försätter mig själv i en ganska stor beroendesituation då jag utan honom inte har en aning om hur huset skall skötas. Lat och bekväm av mig.... får jobba på det där.

 

 

Ooh vet ni vad... Blev sådär helt glad i hela magen idag då jag upptäckte att jag var en av bloggarna som fick Veckans Feministpepp av When Darkness Falls, Calleism och NoBoyToy :)) <-- Kolla in!

 

Känner mig väldigt stolt och vill ge stora kramar till dem alla tre! <3

Hemma från jobbet och sitter i soffan med en son som vägrade äta, sa att han mådde illa och sedan somnade... Så sjukt barn med andra ord. Maken får ta vabbandet denna gång dock.

 

I övrigt har jag fått ett glatt besked som kommer meddelas när det först meddelats till berörda parter. Jag har också letat barnkläder på Tradera som nämnts innan, och så har jag kollat in Nesting Dolls på Etsy. Är mycket sugen på att starta en samling med nördiga nesting dolls.

 

Hade kunnat börja med dessa:

 

Jo, jag vet att jag kan vara lite tjatig när det kommer till Battlestar Galactica... men jag verkligen ääälskar den serien. Och då talar jag om remaken som gjordes 2004 och inte originalserien. Originalserien har jag för övrigt inte ens sett, men observerade på IMDB att nästan alla de kvinnliga karaktärerna, inkl min älskade Starbuck, i originalserien spelades av män.

 

Idag skall jag dock inte gå in på serien som helhet utan bara fokusera på en av huvudkaraktärerna i serien, nämligen Lt Kara "Starbuck" Thrace, och varför jag anser att hon är en av de bästa kvinnliga karaktärer som någonsin skapats i film.

 

Det jag tycker om är att de har lyckats skapa en trovärdig och balanserad karaktär som inte direkt spelar på någon stereotyp. Starbuck finns inte till för någon man utan för sig själv. Hon är inte sexig, men inte heller osexig. Det vill säga hon klär sig på samma sätt som de andra stridspiloterna, men hon kan ta på sig klänning om hon skall på partaj. Hon har både drag som kan klassas som "manliga" och drag som kan klassas som "kvinnliga", och blir därför varken en butch brud eller en "hero in drag" men inte heller en sexig avklädd kvinna som kan sparkas.

Hon är en grym stridspilot som är handlingskraftig och inte rädd att säga ifrån till och trotsa sina manliga överordnade, hon har one night stands men också ömsinta kärleksrelationer. Hon svär, röker cigarr, slåss, är bra på sport och spelar kort men hon kan också vara ledsen, sårbar och har en konstnärlig sida.

Jag tycker också om hur serieskaparna låtit övriga karaktärer interagera och reagera i förhållande till Starbucks karaktär. Att de visserligen kan irritera sig på hennes kaxiga sätt men att de respekterar henne för hennes kunnighet och hennes mod, och att män finner henne attraktiv utan att hon behöver vara sexig eller kompromissa med vem hon är.

 

Jag tycker med andra ord att Starbuck är en grymt bra karaktär och en bra förebild, i en serie full av riktigt bra skapade karaktärer....

 

Ju äldre sonen blir desto svårare blir det att hitta roliga färgglada plagg till honom... Har letat hysteriskt på Tradera idag då det känns helt hopplöst att titta i de lokala affärerna.

Tydligen har han kommit upp i en ålder nu då han icke skall få vara söt eller så längre utan nu är det cool och tuff som gäller. Mörka färger.. grått, mörkblått, mörkgrönt, svart... och gärna tryck med bilar eller döskallar.

Och även om jag kan köpa på flickavdelningen (och gör så en hel del då hans favoritfärger är rosa och lila) så vill jag inte heller ha glitter, volanger, Hello Kitty eller puffärmar... och han kan inte ha de smala tighta byxmodellerna heller för den delen.

 

Och de företag som faktiskt har något av ett genustänk har superdyra plagg så det funkar inte det heller.

Klaga, klaga, klaga.. men det är så tröttsamt.

Nu följer ett inlägg som är en väldigt ovetenskaplig teori som jag inte har några som helst belägg för utan bara är en tanke som dykt upp i mitt huvud. Så det är som vanligt fritt fram att meddela om man tycker att jag är ute och cyklar.

 

Det började med att jag funderade över det där med att heterosexuella kvinnor ofta finner homosexuella män tilldragande (och då behöver de inte alltid veta om att de är homosexuella... Jag har flera gånger varit med om att jag tyckt att en person i min närhet eller en skådespelare på film varit väldigt tilldragande för att först efteråt få veta att denne är gay). Det finns ju till och med där hemska begreppet "fag hag".. (ok, det rimmar men att kalla någon "hag" är väl inte så mysigt?) som används för både de kvinnor som umgås mycket med homosexuella män och för de kvinnor som känner sexuell dragning till homosexuella män.

 

En del vill ju hävda att de skulle bero på att homosexuella män skulle ha mer "kvinnliga" eller "mjuka" egenskaper som man som kvinna skulle känna var attraktivt. Att det är för att vi vill se mer av oss själva i män. Men jag vet inte jag... att jag tvekar är dels för att alla kvinnor inte alls attraheras av "den mjuka stilen", och framför allt då alla homosexuella män verkligen inte alls är mer feminina än heterosexuella män.

 

Min teori är därför att homosexuella män kan vara attraktiva/tilldragande för kvinnor på grund av logisk avsaknad av den "sexuella blicken".

Vad menar jag då med detta?

Jo, varje gång en kvinna träffar en man så känner hon sig sexuellt bedömd. Det finns en underliggande värdering. Vill jag ligga med denna kvinna? Kan jag få ligga med denna kvinna? Kan jag tänka mig att ligga med denna kvinna?

Frågeställningar som kan anas i den sexuella blicken. En blick jag som ung ääälskade. Jag kände mig som om jag hade makt när jag såg dessa tankar passera i mäns medvetende när jag mötte dem... Innan jag tillslut förstod att det var ju inte mig de värderade och ville ha - det var ju enbart min kropp (för det mesta... det fanns ju de som faktiskt tyckte om min person också..).

 

Nu kanske någon protesterar och säger att jo men män och kvinnor kan ju vara vänner också... Och ja, de kan de ju. Men jag tror inte att dessa frågor, "den sexuell blicken", är frånvarande där heller. Jag tror att även i en vänskap så finns dessa underliggande tankar Hade jag velat om jag hade kunnat?.

Någon annan kanske vill räcka upp handen och påpeka att män vill ju faktiskt inte ha sex med alla kvinnor så då borde ju inte den där blicken, de där tankarna, vara närvarande?

Jo, men då med svaret Jag vill inte ha sex med denna kvinna, och i ett samhälle där en kvinna värderas utifrån sin knullbarhet så kan känslan av att en man inte vill ha sex med en vara lika påfrestande som vetskapen att denne vill detta (oavsett om man själv vill ha det eller ej... för det handlar inte om aktiva handlingar utan passiva tankar... behovet av att vara åtrådd för att ha ett värde).

 

Sammanfattningsvis så är sex och att en kvinna ofta bedöms som ett sexuellt objekt, enligt mig, alltid närvarande i mötet (eller vänskapsrelationen/kärleksrelationen) mellan en man och en kvinna... Om då inte mannen är homosexuell. Och det är där jag tror att många kvinnors attraktion till homosexuella män ligger. Avsaknaden av den sexuella blicken, avsaknaden av att bli bedömd. Man blir inte ratad som när en heterosexuell man ej ser en som sexuellt åtråvärd eftersom man aldrig är ett sexuellt objekt alls. Man blir istället betraktad som en människa, en person.

Kan det finnas någon sanning i detta?

 

Och om någon undrar om det fungerar likadant åt andra hållet så kan jag bara säga att jag tror att kvinnor visst kan fundera på om de vill ha sex med en man de möter, men att kvinnor inte alls på samma sätt lärt sig att se män som sexuella objekt och därför inte har samma "sexuella blick"... Och jag tror  inte heller att män finner detta lika besvärande i samma utsträckning när det sker då de inte fått lära sig att det finns risk för övergrepp eller våldtäkt och därför kan ta denna blick enbart som en komplimang och inte som ett eventuellt hot eller något förknippat med krav som de måste leva upp till.

 

Bara en tanke...

Igår hände det igen... massor av läsare... Bara sådär plöstligt. Var kommer ni ifrån? Vilka är ni? Jag blir ju så nyfiken att jag nästan avlider. Och får nästan sådär scenskräck... Ni vet känslan av att stå på en upplyst scen medan publiken är dold i mörkret nedanför... alla kan se mig, jag kan inte se dem....

Hade varit så spännande att veta hur ni hittade hit. Fast kanske är ännu mer spännande om jag fantiserar ihop personligheter och liv till er alla?

Jag efterfrågar alltid barnboktips (och tips på barnfilmer) som inte är så könsstereotypa och heteronormativa så blir superduperglad varje gång Sanna har ett sådant inlägg på sin blogg. Kolla in det och när ni ändå är där så måste ni läsa hennes tidigare boktips. Jag tror jag fick till länken att de skall finnas om man bara fortsätter läsa på samma sida.

 

Känner att jag verkligen behöver ta och införskaffa lite fler böcker till ungen min. Dock har han ganska höga krav på vilka böcker han kan tänka sig att läsa. Inte för mycket text och så måste det vara någon form av dramatik.

Just nu är det nästan bara Stina Wirséns böcker, och då helst de där djuren slår sig och det kommer blod.

Och så Alfons (som ju tyvärr är rätt rejält könsstereotyp i många av böckerna), som Nico dock kallar för Karlsson, där han mest tycker om när Alfons pappa blir arg.

Även Emma hos doktorn av Gunilla Wolde tycker han är spännande.

 

Och en favorit för alltid är ju såklart Det var det fräckaste... Jag menar vem tycker inte om en bok med så mycket bajs?

Två bilder från idag, och en bild från en helt annan dag.

 

Ni som inte har följt den här bloggen har kanske ännu inte upptäckt min (o)vana att skriva meningslösa listor av olika slag för att ha något att roa mig med medan jag nattar sonen (jag är inte världens hemskaste förälder btw utan han somnar bäst när jag sitter bredvid sängen med datorn och skriver samtidigt som jag spelar klassisk musik... rogivande tydligen).

 

So here we go...

 

1. Skapa obekväm stämning

Jag vet inte vad det är som gör att jag finner det oerhört underhållande att skapa en obekväm stämning i olika sociala sammanhang. Eller snarare är det så att jag tycker om att göra en tillbakakaka, eller vad det var Alex Schyman brukade kalla det, så att människor som sätter mig i en obekväm situation får det mer obehagligt själva.

Ta t.ex. ovanan människor har att fråga om man är gravid för att man råkar väga lite för mycket... I det läget ääälskar jag att le artigt och svara glatt: Nej då.. Jag är bara fet. Och sedan bara njuta av den pinsamma tystnaden.

 

2. Sortera böcker

En sysselsättning jag alltför sällan har tid till numer. Jag älskar att arrengera om mina böcker i olika system efter genre, författare eller storlek... kanske till och med efter färg (men då måste jag arrengera om dem med en gång igen för färg är fan inget hållbart system).

 

3. Svara på frågor om mig själv

Få saker är lika underbart som att få ett frågeformulär på posten där man skall kryssa i svar på frågor om sig själv. Jag hade gärna fått dagliga enkäter från alla tänkbara företag och instanser och bara berättat om mig själv om och om igen. Jag tror det får mig att känna att jag som person har betydelse eller nåt.

 

4. Promenera och lyssna på musik

Också en sak jag alltför sällan har tid för... Eller rättare sagt så är det ju så att jag måste gå själv för att det skall ha den meditativa effekt jag eftersöker vilket gör att jag bara kan gå när Nico sover (eller gör något kul så jag slipper ha dåligt samvete för att han är ledsen, för då kan jag inte slappna av)... och då kan jag bara gå den ljusare delen av året eftersom jag är jävulskt mörkrädd.

 

5. Sova

Inte helt oväntat

 

 

1. När ingen av bloggarna jag följer har ett nytt inlägg på Bloglovin

Jag kan hysteriskt ladda om sidan tio gånger på en minut i hopp om att något bara är fel...

 

2. Att mina fötter alltid somnar när jag nattar sonen
Vilket innebär att jag liksom ramlar ut ur hans rum, snubblar över allt och för oväsen.

 

3. Mint

Varför tycker människor om när saker smakar som tandkräm?

 

4. Väckarklockor

För att de ringer. Och jag måste vakna.

 

5. Att jag varje gång jag läser om ett av mina egna publicerade blogginlägg inser att jag har tusen slarvfel vad gäller stavningen

Vad roar jag mig med denna söndag eftermiddag då?

Förutom att jag är helt yr i huvudet och mår illa av oklar anledning så har vi fått igång vår stereo (som varit nerpackad sedan vi flyttade för typ två år sedan) och den spelar Frank Sinatra för Nico (hans favorit-musik). Han är väldigt förtjust och dansar runt, men blir då och då sur för att ingen orkar dansa med honom.

 

Jag har spenderat sjukligt mycket tid med att läsa olika artiklar om skillnaden mellan geeks och nerds för att utröna vilken kategori jag kan sägas tillhöra bara för att komma fram till att jag är något mellanting som egentligen hör till båda eller ingen helt och hållet beroende på hur man ser den.

Jag är helt enkelt för intresserad av för många saker, men inte tillräckligt insnöad på något.

Nu vet jag ju inte riktigt varför detta på något sätt skulle vara viktigt att ta reda på, men jag har inte så mycket annat att ta mig för just nu då jag inte mår tillräckligt bra för att röra mig alls.

 

Kan i alla fall meddela att om man mår mycket mycket illa så mår man inte bättre av att ett barn kastar en ballong om och om igen i ens ansikte. Det har snarare motsatt effekt.

Appropå det där med fetmaföraktet och träningshysterin så kan jag meddela att jag idag har rört på mig. Applåder tack. Jag och sonen gick ut och sparkade lite boll, klättrade lite i träd och annat som han tycker är kul nu på förmiddagen. Tanken var från början att vi skulle ta en promenad i skogen men sonen meddelade: Inte idag. Skogen är arg. Jaha där ser man.

 

Men medan jag gick runt där med sonen så funderade jag en del. För man hinner tänka en hel del när man går ute med en treåring, eftersom de enbart är snabba om man tittar åt ett annat håll. Jag tänkte på det där med träningshysterin som råder, kravet att alla skall vara hälsosamma, och om man inte är det så är det fritt fram att se ner på, håna och kritisera den personen. Jaså du tränar inte.... Ja men då kommer du dö i förtid vettu... Så du äter chips ibland? Hmm... ja inte så konstigt att du är lite fet då.. jag äter minsann bara gurka som jag dippar i kokat vatten...

Och jag menar inte att håna de som vill vara nyttiga och hälsosamma. Grattis till dem. Det är väl jättekul för dem om de känner att de mår bra och skapar en bättre livskvalitet för sig själva. MEN det jag verkligen inte kan förstå är dels deras totala oförmåga att se att deras syn på livskvalitet kanske inte är samma som min syn på livskvalitet. Min uppfattning av en härlig känsla är kanske inte den man känner efter att ha sprungit en mil i regn, min uppfattning av en härlig känsla är kanske den man har i magen efter att ha sett en bra film... Och dels kan jag inte förstå hur min hälsa kan vara någon annans angelägenhet? (Förutom närstående som då verkligen bryr sig om hur jag mår såklart). Hur kommer det sig att alla på något sätt att tillstånd att tycka till och ha åsikter kring överviktigas hälsa? Att man får lov att kritisera fritt för att "överviktiga ju är ohälsosamma".... Ehh what?

 

För ingen av dessa fetthatare skall ju komma och försöka påstå att de gör det av omtanke. Om man hävdar att det är av omtanke så förtjänar man en smäll på tjäften, för det är ungefär så den omtanken de erbjuder i form av elaka kommentarer och kritik känns. Ursäkta att jag slet ut till sjävsförtroende ur kroppen och stampade på det men jag gjorde det för att jag bryr mig om dig såå mycket... Snälla, lägg bara av.

Men då kanske någon kommer och försöker hävda att fetma faktiskt är ett samhällsproblem som orsakar sjukdom och dödsfall och belastar sjukvården, och att det faktiskt är av omtanke för de stackars skattebetalarna som får bekosta detta....

Aaahhh... ja just det... men vänta lite.... det finns ju bara några små detaljer där som jag skulle vilja ta upp. För det första så är det ju inte så att ALLA överviktiga blir sjuka eller dör i förtid... det är faktiskt i det stora hela en ganska marginell ökning av risk (lite beroende på hur stor övervikten är och hur man lever sitt liv i övrigt), och för det andra - den stora invändningen jag har mot detta resonemang - vet ni vilka som verkligen skadar sig ofta och kostar skattebetalarna mycket pengar i sjukvårdskostnader? DE SOM TRÄNAR JÄVLIGT MYCKET. Fattar ni hur stor skaderisken är för fotbollsspelare, hockeyspelare, cyklister etc? Vilka förslitningsskador man får om man tränar väldigt mycket?

Men är det ok att titta snett på de som tränar mycket och bara... Jag tycker att du är helt vidrig som kostar sjukvården så mycket pengar med allt ditt tränande... Du äcklar mig... Egentligen vet jag inte ens om sjukvården borde ta hand om dig.. för du FÅR JU SKYLLA DIG SJÄLV....

Eehh.. Nej. För vad gäller andras hälsa så är det tydligen enbart när det kommer till överviktiga som det plötsligt är allas ensak och alla har rätt att tycka till och lägga sig i..

 

Och bara för att vara riktigt riktigt tydlig här så tycker jag INTE att man skall kritisera de som tränar, och jag tycker inte att människor skall behöva begränsa sitt tränande för att inte råka ligga samhället till last vid en skada, och jag tycker inte att människor som tränar är dåliga människor på något sätt... jag tycker att deras liv är deras ensak. Precis som jag tycker att överviktiga människors liv och människor som skiter i att träna skall få ha sina liv ifred och slippa andras utlåtanden. Ok? Punkt.

När jag skrev lite kort om nättroll igår så utvecklade jag inte detta speciellt mycket då jag precis skulle sova, men jag håller med de två kommentarerna jag fick i att jag tror (hoppas) att denna studie nog haft ganska kraftiga kriterier för att en person skall kallas för "troll". Jag skulle gissa på att de handlar om de som verkligen hotar, sprider extremhat och provocerar på ett sätt lite utöver det vanliga.

Jag tror inte att alla de som skriver en ogenomtänkt lite elak kommentar lider av sadistiska tendenser.

 

Däremot kan jag tro att människor ibland kan använda nätet för att få utlopp för irritation och ilska som egentligen beror på något helt annat. Att man kanske befinner sig i ett jobbigt skede i livet och har behov av att rasa av sig lite.

Det finns säkerligen många skäl...

 

Men om man går in och läser en del av de allra grövsta kommentarerna som folk får på nätet så kan man faktiskt ana att det inte är "en helt normal person" som skriver det... Vissa tycks helt sakna spärrar och empati, och det är lite läskigt.

När folk "trollar" på nätet och skriver vidriga kommentarer till andra så brukar jag alltid försöka tänka att det är människor som inte förstår bättre, att de helt enkelt inte tänker på att det är en människa där på andra sidan datorn som faktiskt kan bli sårad av det hela. Att dessa människor inte skulle våga eller vilja säga sådana kränkande saker till andra om man mötte dem i verkliga livet.

 

Nu visar dock en studie tydligen (hittar inte länken nu så ni får googla själva) att internettroll är sadister som inte alls är trevliga utanför internet heller. Det gör mig lite nedstämd. Att världen tydligen är full av så många skitstövlar.

Nico är inte jättesjälvständig när han är hemma. Han vill helst sitta med oss och vill helst inte leka på egen hand. Han brukade tidigare också sällan ta på kläder själv. En stor anledning är antagligen att det är bekvämare att någon annan gör det och att jag har en tendens att underskatta vad han kan.

 

Idag så sprang han i alla fall runt i tröja och blöjor för att plöstligt försvinna in i sitt rum och dyka upp igen med byxor på sig. Sedan gick han med bestämda steg till hallen och tog på stövlar, mössa, vantar och jacka (som han till och med fixade dragkedjan själv på) och meddelade att: Nicholas går ut!

 

Jahapp... Vi höll på med mat så vi kunde inte gå med, men vi turades om att ha non stop övervakning genom fönstret (oroa dig inte mamma, vi hade koll heela tiden hehe) och han knatade runt ute i nån halvtimma. Gungade, cyklade, klättrade, bar pinnar och allt möjligt. Sedan kom han in och var mycket nöjd, och jag var helt till mig då det var första gången han varit ute själv.

 

Helt plötsligt så kändes han så himla stor. Så det var ändå lite skönt att han tidigare på dagen svept in sig i ett täcke och krävt att jag bar runt på honom med orden: Nicholas är en bebis.

Man kan vara både stor och liten på en gång :)

Ursäkta min frånvaro idag men vi har besök av en vän och jag är social :)

Vi har pratat genus, feministisk scifi och fantasylitetratur, scifi i allmänhet, andra nörderier och haft det riktigt trevligt. Även Nico tyckte att det hela var väldigt kul och han och vår vän roade sig bland annat med att göra roliga ljud och kasta saker på varandra. Aktiviteter en treåring uppskattar.

 

Nästan roligast var ändå när se minerna på både maken och vännens ansikten när Hampus sa att vi skulle bjuda på fläskfilé och vännen påminde om att han är vegetarian..haha. Så jag fick slänga ihop min svamp- och broccolipasta, och allting slutade väl :)

 

Nu har Nico byggt en koja i sin säng och försöker somna, men han kan inte riktigt låta bli att lyssna på rösterna utifrån vardagsrummet så kan nog bli sittande här ett tag. Sedan ser jag fram emot att sova tidigt...

Här sitter jag och känner mig som ett vrak. Förutom att jag hade massiva mardrömmar i natt (som bland annat innehöll att maken betedde sig som ett jäkla as och gör att jag nästan känner mig förbannad på honom fast det bara var en dröm) så drömde Nico mardrömmar och vaknade och var helt livrädd och ledsen. Han satt bara och skakade av skräck innan han bröt ihop helt.

Så blev inte så bra med sömn...

 

Och såklart så vaknade Nico strax innan 6 och var superpigg, skulle hoppa på mig, sjunga, kräva massor av olika sorters mat.... pratade oavbrutet. Försökte in i det sista få somna om i alla fall en stund men tillslut var det bara att gå upp. Skulle dock verkligen få behöva sova en stund till. Vi skall få besök sedan och känns som om jag kommer vara världens mest tråkiga person att hälsa på. Kommer sitta här med rödsprängda kisande ögon, påsar under ögonen, skelandes eller stirrandes tomt ut i luften, sluddrande, oförmögen till tankeverksamhet....

 

Lördag... men allt jag kan tänka på är ångesten över att det snart är en ny arbetsvecka, och att jag aldrig får sova ordentligt.

Igår skrev Lady Dahmer ett väldigt intressant inlägg om det förakt mot feta som råder i samhället, och hon försökte väldigt pedagogiskt (enligt mig) föra fram skillnaden mellan det förakt samt det förtryck mot överviktiga som genomsyrar hela samhället och de enstaka individuella kränkningar mycket smala människor kan råka ut för. Hon jämförde även smalas "jamen JAG då" med det sätt män reagerar på när man talar om kvinnors problem. Trots hennes försök att vara så tydlig som möjligt så svämmade genast kommantarsfältet över med kränkta smala människor och hat mot feta (och då vill jag inte ens föreställa mig de kommentarer som hon faktiskt valde att inte släppa igenom).

 

För det första så har jag så svårt att förstå vad det är som gör att människor anser sig ha rätten att tycka till om andra människors kroppar på det sättet, och hur de helt kan missa/skita i att det är människor med känslor som skall läsa deras hat. Visst kan de ha rätt till dina åsikter kring vad som är häslosamt och inte, hur man bör äta och inte, om inte annat kan det vara svårt att övertyga dem om annat - men kan människor inte bara inse att vissa åsikter bör man kanske hålla för sig själv? Tror de verkligen att någon plötsligt kommer leva ett annat liv och tappa i vikt för att de gav "välmenande råd" om hur äcklig och vidrig man är om man väger för mycket?

 

För det andra är det helt otroligt att de inte kan se den STORA skillnaden mellan de eventuellt negativa kommentarerna som man kan få som extremt smal och det förakt och den diskriminering som verkligen väller över någon som väger "för mycket".

Nu kan en enskild individs erfarenheter egentligen inte alls användas som underlag för att hävda att något är sant, men bara för att klargöra skillnaderna så kan jag använda mig själv som exempel.

 

Jag har vägt mycket lite, jag har vägt mittimellan och jag har vägt, enligt de flesta, för mycket. Jag är 1.63 lång och när jag var anorektiker så vägde jag som minst runt 42 för att sedan under femton år långsamt gå uppåt för att slutligen väga som jag gör nu, vilket är runt 80-85 (väger mig inte så ofta).

Naturligtvis hände det att jag fick "negativa" kommentarer när jag var som smalast. Jag kunde få höra att jag borde gå upp i vikt, frågor kring om jag var sjuk och så vidare. Dock var de sällan elakt menade utan sagda med omtanke eller ömkan (ibland avund), men det var ju klart att  jag kunde känna mig sårad eller kränkt ändå. Men lika ofta, eller oftare, fick jag ju höra att jag var fin, snygg, sexig och så vidare. För att inte tala om att vart jag än vände mig så såg jag reklam, film, tv-serier etc som talade om för mig att jag var "rätt", då idealet är smal.

Det var också lätt att handla kläder så jag visste att de flesta kläderna i alla affärer var anpassade efter smala människor som mig.

 

Under mellanperioden då jag var smal, men inte extremt smal, så kan jag inte påminna mig något negativt alls.

Detta startade inte upp förrän jag passerade gränsen för det man kan kalla för övervikt, och då var det på en helt annan nivå. För det första tycktes precis alla i hela världen ha fritt fram för att påpeka om en svikt och ha rätt att ha åsikter om det. Själv behövde jag inte klaga på eller kommentera min vikt utan fick utan att be om det tips och råd på dieter och bantningstips från alla håll. I kommentarsfält på nätet kunde jag läsa om hur äckligt det var med människor som mig, att jag var lat, att jag fick skylla mig själv. Som om dessa okända människor kunde veta något alls om mina matvanor, hur mycket jag rörde på mig, skälen till min viktuppgång osv. Varje gång jag såg en film så påmindes jag om hur fel jag var. Inte en enda person i min viktklass framställs som sexig eller snygg. Skulle jag handla kläder fick jag höra att många plagg inte fanns i så stor storlek, jag fick gå till den speciella avdelningen för stora storlekar i affären och inte ens då var man säker på att hitta något som satt snyggt. Jag kunde få höra att vissa kollektioner inte gjordes i min storlek för det var dålig reklam för designern om sådana som jag bar dem. Aldrig, aldrig får man höra "jag önskar jag såg ut precis som du". Vid varje hälsoproblem utgår läkaren först och främst att det har med vikten att göra, och utgår från att jag sitter hemma i soffan och moffar i mig godis hela dagarna i princip.

Och grejen som många verkar missa är också att det krävs inte speciellt mycket övervikt för att man skall drabbas av detta. Det räcker att man passerar den gräns då andra inte längre anser att man är smal.

 

Det finns hur mycket som helst att skriva, men det är ett rätt deprimerande ämne så jag orkar inte riktigt med det. Jag tycker i alla fall att ni skall läsa Lady Dahmers inlägg.

 

För saken är att jag inte kan säga att jag är "stolt" över att vara överviktig, men jag skäms inte heller. Och jag går inte runt och är speciellt missnöjd heller... jag skiter mest i det - och det tycker jag att alla andra kan ta och göra också. Mitt liv - min vikt - min ensak.

Jag hittade in på Lina Neidestams sida idag och såg denna lilla serie som jag bara var tvungen att dela med mig av...

 

Jag hade egentligen tänkt att vänta med att skriva om detta, dels eftersom jag inte haft tid eller ork att riktigt tänka igenom mina egna tankar om detta men också då jag hade lovat mig själv att inte skriva om prostitution innan jag hade läst Varat och varan.... men så hade jag inget att göra då maken spelar datorspel och sonen stängt in sig på sitt rum med sin mormor och säger att jag inte får vara med (mobbad av en treåring).

 

I alla fall så skrev Schmenus detta inlägg om att sex inte är en rättighet och jag fann infallsvinkeln i det väldigt intressant. Och egentligen är det lite skumt att jag aldrig har tänkt på just det perspektivet av det hela. Jag har många gånger diskuterat fram och tillbaka kring ämnet försäljning av sexuella tjänster och har pendlat fram och tillbaka i mina åsikter... men nästan hela tiden har jag rört mig kring frågeställningen om man skall ha rätt att sälja sexuella tjänster och/eller om man kan må bra av att göra det (eller i alla fall inte må dåligt av det).

 

Dock har jag aldrig riktigt funderat närmare på det där med om sex egentligen är en rättighet, eller bara ytligt berört det i tankarna. I alla fall inte på det sätt jag gjorde denna gång.. för det jag störde mig mest på är nog egentligen vad människor menar när de talar om rätten till sex.

Låt nog förklara för nu blev det lite snurrigt kände jag: Jag anser att alla människor har rätt till sex - men jag anser inte att man har rätt till sex med någon annan.

Problemet när man talar om rätten till sex är ju att man på något sätt alltid utgår från synen på sex som en sexuell handling som utförs av, på eller tillsammans med en annan människa - ofta penetrerande sex. Men sex innefattar ju även onani. Egensexet är det jag anser att man har rätt till, man har rätt att känna sexuella känslor, tillfredställa sina egna sexuella behov - men man har inte rätten att använda sig av någon annan människas kropp för att få sina behov tillgodosedda.

 

Jag vet att många är negativt inställda till prostitution för att de anser att det skickar en signal om att kvinnor är en vara man kan köpa. Jag har dock tidigare skrivit om att jag inte ser prostitution som att man säljer sin kropp, utan att man säljer en sexuell tjänst och att det är en skillnad - MEN skall som sagt inte uttala mig mer om min ståndpunkt om detta innan jag läst Varat och varan, då jag av många fått höra att det kanske kommer ändra min syn på saken.

Dock kände jag när jag läste Schmenus inlägg att det ju faktiskt verkligen skickar fel signaler i samhället när man kan kalla något för sex då det enbart handlar om den ena partens behov, önskan och njutning. Är det verkligen så att man köper sex då, eller betalar man för att få utföra en våldtäkt? Jag vet att jag drar det långt nu och att jag kan vara helt ute och cykla i mina tankebanor...

Nu innefattar ju våldtäkt att man inte samtyckt så naturligtvis är det ju juridiskt inte en våldtäkt, men det handlar ju om att en person som vill ha sexuell njutning betalar för att få sina behov tillfredställda av någon som egentligen har någon som helst önskan om detta, vars njutning och behov inte tas i beaktande alls (med eventuellt några få undantag)...

Och det tycker jag skickar helt fel signaler kring sex och vad det skall innebära (ömsesidighet) - inte bara vad gäller kvinnor då det även finns manliga prostituerade, men kanske det drabbar kvinnor hårdare då de har en annan utgångspunkt statusmässigt i samhället och är de som främst drabbas av våldtäktskulturen.

 

Varsågoda, så här ser det ut när man skriver ett inlägg samtidigt som man tänker och avslutar innan man tänkt klart...

Ungefär en gång om året påminns jag plötsligt om att jag älskar dess två låtar, och sedan lyssnar jag på dem om och om igen i flera veckor tills jag tröttnar.... och väntar sedan ungefär ett år innan jag återupptäcker min kärlek till dem.

Just nu är jag således inne i min årliga Shakespears sister-fas.

 

 

 

 

Jag tror att när den långhåriga kvinnan i slutet av I don´t care-videon hoppar runt i en galen dans iklädd kängor och en vit klänning så respresenterar det ganska bra den typen av person jag vill vara, eller den person jag inom mig ser mig själv som. Är dock garanterat ingen annan som ser mig så...haha.

Efter att ha sovit som en stock i något mer än en timma så vaknade jag nu utsövd och skulle bara vilja sova mer. Måste dock röja undan lite innan jag hämtar sonen.

Eftersom vi var inte lite på datorspel förut och därmed var inne och tassade i nördkulturen så tänkte jag passa på att dela med mig av en liten uppsats jag skrev då jag läste en universitetskurs i fantasylitteratur för några år sen (en av de kanske minst användbara universitetskurser jag läst, men kul).

 

Jag valde att skriva om sexualitet och könsstereotyper inom fantasy, men är alltså en mindre analys av elva böcker som valdes slumpmässigt, och inget man kan dra några egentligen slutsatser kring även om det är lite intressant.

De böcker jag läste var:

A Game of Thrones – George R.R. Martin

Farornas väg (The wheel of time)  – Robert Jordan

Drakväktare ( swedish book) – Andreas Roman

Vargbroder (Royal Assassin) – Robin Hobb (eg. Margaret Astrid Lindholm Ogden)

Maras Hämnd (Daughter of the empire) – Raymond Feist och Janny Wurts

Ondvinter (swedish book) – Anders Björkelid

Äldre gudar (The elder gods) – David och Leigh Eddings

Silverdolken (Daggerspell) – Katherine Kerr

Cirkeln (swedish book) – Mats Strandberg och Sara Bergman Elfgren

Nattpatrullen (Night watch) – Sergej Lukjanenko

Kushiel´s Avatar – Jacqueline Carey

 

Och vad jag kom fram till var:

Det jag har kundese i min granskning av litteraturen är att sex i någon grad förekom i nästan två tredjedelar av böckerna och det var ungefär lika många män som kvinnor som berörde ämnet. Jag kunde inte se någon större skillnad i frekvensen av sex mellan äldre och nyare böcker. Eftersom jag enbart läste två böcker i subgenren nutidsfantasy så var det svårt att dra några slutsatser, men sex förekom i båda de böckerna, samma sak gäller att sex förekom i två av tre böcker som var skrivna av svenska författare. Den tredje svenska boken hade främst barn som målgrupp vilket kanske kan förklara avsaknaden av sexualitet. I nästan hälften av de böcker som hade med sex och sexualitet så skildrades kvinnan som mer passiv i sexuella situationer och fokus var främst på mannens njutning. Mäns sexualitet beskrevs mer i aggressiva och lite farliga termer.

 När jag skulle titta på hur könsstereotypt böckerna var skrivna så var det lite svårare med hur jag skulle tolka. Vissa kunde t.ex. ha en stark kvinna som huvudkaraktär medan resten av samhället i boken var överhängande könsstereotypt. Om man dock räknade med gränsfallen så var det mer än två tredjedelar som skrev könsstereotypt, men med en lite snällare tolkning så var det ungefär hälften. Som jag skrev innan så var det svårt att dra slutsatser kring svenska författare och kring nutidsfantasy på grund av det begränsade antalet böcker, men alla de svenska böckerna och båda i subgenren nutidsfantasy var relativt fria från stereotyper. Jag skulle även kunna säga mig se ett mönster av att nyare böcker är mindre könsstereoypa. I min granskning kunde jag inte se att kvinnor skulle skriva mindre könsstereotypt än män.

 

I nästan hälften av böckerna utspelade sig handlingen i ett samhälle med feodala drag där ”män har yrken och kvinnor har sysslor”. Jag kan förstå att det råder blandade åsikter om hur kvinnorna i fantasy för det kan se väldigt olika ut beroende på vilken bok man läser. I ungefär hälften av böckerna fanns det dock en eller flera exempel på starka och självständiga kvinnokaraktärer. I de fall där starka kvinnliga karaktärer fanns så kan man dock ofta se olika strategier för att göra dessa mer ”ofarliga”. Bland annat händer det att de självständiga kvinnorna ”straffas” i boken, t.ex. genom att de inte får gifta sig utan måste leva ensamma eller att de är utanför i samhället på något annat sätt. I vissa fall är de starka kvinnorna inte mänskliga utan gudinnor eller högre stående magiska väsen. I böckerna jag läst såg jag också vissa exempel på det man kallar för ”hero in drag”, dvs. kvinnan är egenskapsmässigt som en man i kvinnokropp. I två fall kunde jag dock se motsatsen, där kvinnan bejakade de ”feminina” sidorna och använde sin sexualitet som maktmedel. Detta upprätthåller stereotyper även om kvinnan är huvudkaraktär. Det var också vanligt att även de starka och självständiga kvinnokaraktärerna hade manliga ”beskyddare” .

Något som också var vanligt förekommande är att kvinnor beskrivs som unga och vackra. Det fanns inga exempel på direkt fula hjältinnor. 

I en hel del av böckerna var majoriteten av karaktärerna i boken män. Även då en kvinna var en av huvudkaraktärerna så var hon till stor del omgiven av enbart män. Det var också väldigt ovanligt med män som utmanade könsstereotyperna. Alla böcker var även överhängande heteronormativa på det sättet att det var kärlek mellan man och kvinna som främst, nästan enbart, förekom och det var kärnfamiljen och äktenskapet som var ideal. 

 Sammanfattningsvis kan man säga att det tycks som om fantasylitteraturen ändå går mot att vara mindre könsstereotyp även om det sker i små steg och författare har lätt för att halka tillbaka i gamla spår och har en tendens att ”bortförklara” de starka kvinnliga karaktärerna på olika sätt. Sexualiteten var också mer förekommande än vad jag trodde att den skulle vara, men den var ändå oftast stereotypt beskriven med mannens lust och njutning i fokus. Att det dock fanns exempel på kvinnor som bejakade sin sexualitet tyckte jag var uppfriskande då detta inte är så vanligt förekommande i litteratur överlag. Önskvärt hade dock varit bryta heteronormativiteten och få in även andra exempel på kärlek än den mellan en man och en kvinna.  

Om någon skulle känna igen denna text så har jag inte stulit den utan den har tidigare publicerats på en annan blogg som jag drev parallellt med denna under en kortare period för några år sedan :)

Finns det något som få rmig att morra lite extra så är det när någon nämner det där med "sexuell makt".... att kvinnor har "sexuell makt" för att män vill ligga med oss. Och anledningen till att jag morrar är för att det ligger så mycket idioti i det uttalandet att jag knappt vet vart jag skall börja.

 

Att generellt säga att kvinnor som grupp skulle ha sexuell makt över män som grupp är ju för det första bara dumt. Det finns vissa ideal i samhället och de flesta män, tro det eller ej, har dessutom olika preferenser - ofta påverkade av samhällets ideal dock - vilket innebär att det ju faktiskt inte är så att män vill ligga med ALLA kvinnor. Den där "sexuella makten" skulle då enbart gälla de knullbara kvinnorna, det vill säga de som anses vara sexuellt attraktiva av många män, eller möjligtvis inom relationer om man skall utgå från att man i de flesta fall tänder på sin partner (vilket inte heller behöver vara fallet såklart). Så för det första låter det ju som en "makt" som är väldigt begränsad till vissa individer.

 

För det andra baseras det på de vanliga uppfattningen - enligt mig, missuppfattningen - att män i mycket större utsträckning vill ha sex än kvinnor. Vilket jag tror är högst individuellt. Jag har träffat ungefär lika många män som kvinnor med väldigt hög sexdrift, och ser ungefär likadant ut om man tittar på de jag träffat med väldigt låg sexdrift. Däremot har vi normer och könsstereotyper i samhället som styr oss och det är inte helt ok för kvinnor att tala om sin sexdrift - en kvinna som annonserar hur kåt hon är hela tiden ses ofta som lite av en vulgär slampa - och det är heller inte ok för en man att tala om att han har låg sexdrift - för då ses han inte som en riktig man.

 

Dessutom ser jag det som en helt vidrig syn att se det som att mannen är den som vill och kvinnan skall "ställa upp" för att få som hon vill inom andra områden - och sedan kalla det makt?! Att ha synen på kvinnan som en person som i princip måste prostituera sig för att ha något att säga till om. I så fall hade man möjligtvis - möjligtvis - kunnat se sex som ett medel för att nå något högre upp på "maktskalan" - men att behöva betala (i detta fall med sex) för att få något att säga till om är fan inte att ha makt. Snarare visar det på att man i utgångsläget är väldigt maktlös.

 

Jag hatar dessutom att man genom att påstå detta framställer män som korkade behovsstyrda djur som gör precis vad som helst för att få ligga. För det är en sådan syn på män som är en av de bidragande orsakerna till en våldtäktskultur. För vet ni vad.... jag tror faktiskt inte att en man gör vad som helst för att få ligga med vilken kvinna som helst. Och är man kåt så kan man ONANERA!

 

Så nej... att tala om kvinnors "sexuella makt" gör mig bara förbannad.

Om man intresserar sig för bristen på kvinnor i datorspel så bör man absolut söka upp Feminist Frequencys filmer om detta på YouTube. Finns många intressanta aspekter både vad gäller bristen på kvinnliga huvudkaraktärer, bristen på kvinnliga spelbara karaktärer samt hur kvinnor i allmänhet framställs i datorspel. Det finns mycket att klaga på!

 

Supersnippan lade idag ut denna bild på Facebook vilket fick mig att tänka på detta fenomen igen:

 

Idag efter att jag hade varit och tömts på flera liter blod (ok, fem rör.. men nästan) så åkte jag och handlade en snabbis. Min plan var att jag sedan skulle hem och sova, men såklart blev det ju inte så. Jag såg på gamla avsnitt av CSI, jobbade och allt möjligt annat så nu är jag lika trött som innan.

 

I alla fall hittade jag en söt liten blomstergrej med en uggla i affären som jag var tvungen att ha. Måste visa bild på den eftersom jag hade sådant jobb med att få hem den. Inte det lättaste att frakta en mugg full av sand och sten i bilen utan att söla.

 

Ikväll blir det inget Battlestar Galactica då maken har spelkväll och jag själv skall se på Criminal Minds. Jag tycker också att vi alla skall se på Debatt där Blixa (Anna-Karin) är med idag!! Och så hejjar vi på henne allt vad vi kan. Så himla modigt av henne. Vette sjutton om jag hade klarat att sitta i en tv-studio. Antingen hade jag blivit stum av nervositet eller fått vansinnesutbrott på idioter.

 

Imorgon skall jag nog tillbaka till doktorn och ta nya prover då typ inga av de jag tog sist var bra.

Ämnesomsättningsproverna var för lågt.

Sockret var för högt.

B12 var för lågt.

Folat var för lågt.

Något står inte helt rätt till i denna kropp.

 

Kanske att jag orkar skriva något mer idag men troligtvis återkommer jag imorgon.

I samband med en diskussion i en mammagrupp som jag är med i så blev jag intresserad av vad det kvinnliga könet haft för olika namn, kallats för, historiskt sett och försökte googla detta. Hittade dock ingen sida om detta men fann istället en artikel från 2004 på SvD-Kultur. En artikel om gynekologins historia.

 

Jag tycker att man kan ta och läsa den för jag tycker att det säger en hel del om hur kvinnors underlivsproblem hanteras idag (triggervarning dock för det är en hel del rätt vidriga saker man får ta del av i skrift).

Det visar ganska tydligt hur traditionen redan från början var att de manliga läkarna inte alls lyssnade på kvinnorna utan experimenterade sig fram, eller struntade i att behandla dem alls.

 

Bland annat kan man läsa detta:

För dessa kvinnor var inte bara patienter utan kvinnliga patienter, som liksom idag kunde avfärdas som hysteriska, gnälliga eller som personer som får skylla sig själva.

 

Och när det inte experimenterades fritt med riskfyllda och onödiga operationer så använda läkarvetenskap/forskning som ursäkt för att stilla de manliga lustarna genom att "behandla" med underlivsmassage (om jag får tafsa lite på dig så blir du frisk... jag lovar) eller genom att hyra in prostituerade som man kunde ta pornografiska underlivsfoton på... in the name of science såklart.

Att man använde slavar (i vissa länder) eller kvinnor av låg klass som objekt för kirurgiska experiment är lite för hemskt för att jag skall orka gå in på det.

 

Men som sagt... tittar man tillbaka så säger det en del om varför synen på kvinnans underlivsproblem ser ut som den gör idag.

Toodels.

 

Även om den där 2500% ökningen av läsare bara höll sig i en dag (jag menar, såå rolig är jag inte) så har jag en hel del nya läsare och kände att det kan vara bra att informera om ett och annat bara sådär i förbifarten.

 

Vad gäller mina kategorier så kan ni helt och hållet bara ignorera dem. Man missar massor av inlägg om man försöker använda dem för att hitta inlägg inom ett visst ämne då jag sedan ungefär ett år tillbaka glömt att använda mig av dem så alla inlägg hamnar under Allmänt. Sorry. Jag skall kanske ta tag i det någon dag. Eller inte.

Letar ni gamla inlägg så gå månadsvis istället.

 

Vad gäller kommentarer så får jag så få så har nog nästan aldrig haft anledning att ta bort några eller så, men kan ju vara bra att veta att jag väljer fritt vilka jag låter stå kvar och inte.. så om jag uppfattar något som olämpligt eller otrevligt så raderar jag utan tveksamhet.

 

Och så gällande Vem jag är så kan jag ju kort sammanfatta min person med att jag är

snart 34

feminist (och brinner mycket för genusfrågor och HBTQ-rättigheter)

ateist (kan nog sägas vara även anti-teist)

politiskt är jag mycket till vänster

sci fi - nörd

har litterära ambitioner men inget tålamod nog att sätta mig ner och ta tag i det

är mamma också, och gift med en man

 

Har man frågor är det fritt fram att ställa dem... Vill man berätta vem man är får man gärna göra det också. Annars kan man bara läsa... på lediga stunder eller så.

 

Jag känner igen mig i detta. Inte för att jag var rädd inför min första förlossning. Jag litade blint på barnmorska och andra jag hade kontakt med och den information de gav. Det var inte förrän jag skulle föda som jag drabbades av en chock. Ingen hade talat om för mig att man kanske inte skulle komma att få den bedövning man bett om då ingen personal fanns tillgänglig. Eller att bedövningen efteråt kan misslyckas så man får sy ihop det man spruckit med full känsel (Just då var dock min reaktion: Sy bara! Jag skiter i det! Jag vill bara hem!). Ingen berättade att om det gör ont när man kissar, rör sig eller har sex i flera veckor efteråt så kan det vara en slags ärrbildning som lätt avhjälps med nån liten pensling av en barnmorska (snacka om att ha ont i onödan!). Det där med avslaget talades så lite om att jag missbedömde hur länge och mycket ett sådant skall vara och därför under lång tid inte insåg att jag hade en livmoderinflammation.

 

Så jag var inte rädd då. Jag är rädd nu. Och främst är jag rädd för att jag vet att jag inte kan lita på vad de svarar när jag har frågor. Jag vet att de undanhåller information. Och även jag håller ju tyst. För det finns en slags oskriven regel att man inte skall skrämma upp de som ännu inte fött barn genom att berätta om hur det verkligen är. Är inte det väldigt skumt?

 

I alla andra sammanhang när det kommer till operationer, kirurgiska ingrepp, mediciner, juridiska beslut, bankärenden... ja alla stora beslut i livet som du kan tänka dig.. så talar man mycket om informerat samtycke. Det vill säga att en människa har rätt att få all information, både om fördelar och nackdelar, negativt och positivt, innan denne fattar ett beslut. Detta för att det skall räknas som att man faktiskt var fri att fatta ett beslut. Har man inte all fakta så vet man ju faktiskt inte vad det är man beslutar om.

Men tydligen så gäller detta icke barnafödande. I dessa fall så handlar det tydligen inte om att kvinnan skall få välja om hon vill skaffa barn eller inte, hon bara ska det... och då är det bättre att hon inte vet vad det kan innebära. Som om det där med barnafödande var något man bara måste genomgå oavsett.

 

Missförstå mig rätt nu. Det är ju inte så att jag ångrar att jag födde barn, och kommer säkerligen trots min rädsla att göra det igen, och jag avråder inte andra från att skaffa barn. Dock anser jag att de skall ha rätt att veta exakt vad det är de kan komma att uppleva (och jag skriver kan, för det är ju olika för alla).

Jag har ingen lust att bli betraktad som en barnalstringsmaskin utan val. För det tycks ju vara det som det handlar om. Kvinnor SKA föda barn. Det behövs inget informerat samtycke, ingen information... för det handlar i samhällets ögon inte om ett val, något man kan välja bort, utan om något kvinnan SKA.

 

Och även om de flesta kanske ändå väljer att skaffa barn så vet de i alla fall vad de har att vänta, och det som man vet om är mindre skrämmande. Som Blixa skrev så är det tystnaden som är det värsta.

Jag tror också att en vetskap innan kan förhindra många förlossningsdepressioner. För om jag hade vetat, om de hade varit helt ärliga kring hur det kan vara, så hade jag inte drabbats av extrem chock under förlossningen som sedan gav mig mardrömmar och depressionssymtom i månader efteråt. Då hade jag varit förberedd.

 

Lite som när sonen min skall få spruta och frågar om det kommer göra ont, och sköterskan säger "nej då" och jag säger "Jo det kommer göra ont, men bara en stund och sedan går det över".... För kanske blir han lite nervös och rädd, men då vet han vad som kommer att hända och framför allt så vet han att han kan lita på mig.

 

Kanske borde jag hylla kvinnor mer i bloggen, men idag kan jag inte låta bli att bara bildbomba er med bilder på två av min hjältar, bästisarna Sir Patrick Stewart och Sir Ian McKellen. För de är så söta och coola och bra. De har vettiga åsikter inom det mesta och de har spelat alla de bästa nördrollerna inom scifi och fantasy.

 

Hur kan man inte bara avguda dessa två?

 

Jag har ju nämnt det innan... att jag inte alltid har varit feminist. Skäms lite över att erkänna att jag gått igenom en hel del faser och att några av dem nog kan anses vara motsatsen till feminist. En gång i tiden var jag en av dem som trodde att alla feminister var gapiga, håriga kvinnor som hatade  män - och såg detta som något negativt. Då var det för mig viktigare att killar tyckte om mig, och man kunde få en och annan poäng om man hånade de mer feministiska tjejerna. Har jag nämnt att jag skäms?

 

Jag vet inte om någon hade kunnat säga något som ändrade min åsikt då, utan det jag behövde var att sitta ner i lugn och ro och läsa böcker som fick mig att tänka till. Och i samma takt som jag mognade, blev starkare och modigare, så vaknade feministen i mig.

 

Därför skulle jag vilja dela med mig av några av de böcker som står i min bokhylla som var en del av den resan. Vill dock verkligen poängtera att en del av dessa böcker läste jag senast för kanske 15 år sedan, så minns inte allt som stod i dem och kanske finns det saker i dem som jag absolut inte skulle hålla med om idag.

 

Som för så många andra i min ålder så var det med dessa två böcker som det startade. Två böcker som jag läste trots att jag tänkte att det var idioter som skrivit dem och att de bara hade fel i allt. Anledningen till att jag läste dem var för att jag kände att jag inte kunde kritisera något jag inte ens läst. Så jag läste.... och fick tankar jag inte haft förut, kände igen mig... och kände att kanske var de där kvinnorna inga idioter trots allt. Kanske de hadehaft rätt hela tiden, och jag hade fel.

 

Det finns ett inlägg jag funderat fram och tillbaka på om jag borde skriva eller ej. Jag känner att det å ena sidan kanske är dumt att rikta fokus mot antifeministiska företeelser, visa acceptans mot dem och säga att det är ok att skratta åt det ibland... men å andra sidan känner jag att det är viktigt att visa på att ingen är perfekt och att även de som kämpar för feminismen faktiskt ibland måste kämpa mot sina egna "guilty pleasures", och att man inte alltid kan förväntas orka bryta normer eller avstå från saker i ren protest.

 

Det jag menar är nu INTE att jag tycker att det är ok att börja dra sexistiska skämt för att få ryggdunk från de manliga kollegorna eller något sådant. Det jag menar är mer det där som Anita Sarkeesian talar om på Feminist Frequency när hon säger att det kan vara möjligt att faktiskt uppskatta underhållningsvärdet av något samtidigt som man kan göra en kritisk feministisk analys av det.

Som den där sliskiga romantiska filmen med sin heteronormativitet som man kanske uppskattar i smyg - även om jag själv inte är en av dem så känner jag ju många kvinnor som har svårt att släppa taget om sin ungdoms kärlek till Dirty Dancing. Eller det där datorspelet med sina sexistiska framställningar av kvinnor som man ändå inte kan tycka är roligt att spela. Eller den där låten som är så jäkla trallvänlig fast den har helt förkastligt budskap. Det ÄR svårt att värja sig, att alltid behöva ta strid. Och kanske man inte alltid skall behöva det? (och jag menar det verkligen som en fråga).

 

Jag tror jag nämnt mitt guilty pleasure någon gång innan på bloggen, men det är verkligen ett guilty pleasure då jag faktiskt skäms lite varje gång jag lyssnar på den låten... men jag tycker ju så mycket om den... och försöker desperat försvara mig med att den nog är menad lite humoristiskt överdriven... kanske? Hoppas...?

För jag tycker ju då alltså mycket om låten A little piece og heaven med Avenged Sevenfold. En hård men ändå trallvänlig sång om en snubbe som blir sur på sin flickvän när hon säger nej till hans frieri, mördar henne, har sex med hennes lik, sedan vaknar hon från de döda och dödar honom och så gifter sig deras lik.... mmmhmmm... Kan det bli mer icke-PK än så? Fattar ni att jag skäms? En låt som skämtar om våld mot kvinnor och sexuella övergrepp, och dessutom får det något romantiskt i slutet... Helt vansinnigt och egentligen inte ett dugg roligt... Verkligen inte!

Och ändå sitter jag där i smyg ibland och kan inte låta bli... för jag tycker ju om melodin, och kanske finns det någon slags kittlande tjusning i att den är så fruktansvärt omoralisk och sjuk? När man känner att den är så överdriven att det ändå inte finns risk att någon tar den på allvar?

 

Ni ser hur jag försöker. Försöker finna bortförklaringar och försvar. Och samtidigt som jag känner att man faktiskt inte alltid måste ta strid och markera som jag skrev innan (för med det samhälle vi lever i skulle det innebära att avskärma sig från större delen av verkligheten i form av media, populärkultur och annat) så kan jag också känna att det är exakt samma försvar som många antifeminister använder sig av för att försvara sitt eget beteende. När man tar till vilka argument som helst bara för att slippa se att man kan ha fel, att man gör fel, för att det faktiskt kan vara riktigt jobbigt att göra rätt. För att det kan innebära att man måste försaka sådant man tycker om.

 

 

Läste på Aftonbladet om "tv-doktorn" som väldigt okunnigt trivialiserade fenomenet restless legs och dessutom rekommenderade promenader innan sänggående - som är något av det värsta man kan ta sig för om man lider av denna åkomma! Det sjuka är att detta råd även finns att läsa på Vårdguiden.

 

Men det är ju ingen nyhet att de flesta läkare inte tar det på allvar. Och jag tror att de flesta som inte lider av det har svårt att förstå exakt hur jäkla jobbigt det är.

Alla gånger jag har tagit upp det med läkare så möts jag av ett litet hånfullt leende som om jag är världens mes som klagar på att det "kryper lite" i benen när jag skall somna.

 

Kanske ligger en del av problemet just i att man kallar det för "restless legs" eller "myrkrypningar"... låter ju kanske inte så jobbigt. Lite rastlös i benen, kryper lite granna.... På grund av detta har RLS-förbundet nu gett sjukdomen namnet Willis-Ekbom Disease, för att försöka komma bort från alla missuppfattningar som råder.

Men som jag försökte förklara för min läkare så handlar det inte om att det "bara kryper lite"... jag kan omöjligt sova för det är som en inre spänning som byggs upp om och om igen tills det "exploderar" och jag bara måste röra på mig. För det ahndlar inte bara om benen utan jag har det ofta även i armarna och ibland i hela kroppen. Som om varje nerv i mig får frispel och börjar vibrera mer och mer, bygger upp spänning för att sedan frisläppa elektricitet i hela kroppen på mig... och så börjar allt om igen. Det gör ont!

Man blir rent av galen av det!

 

Det enda som kan fungera är att jag har det riktigt riktigt kallt i sovrummet. Om jag är iskall och fryser om benen så lättar det - men hur kul är det? Ibland är det enda som hjälper att ta starkare värktabletter eller liknande så man trubbas av lite.

 

Det finns mycket att diskutera kring begreppet offer och vad offerskapet innebär. Många olika dimensioner av detta fenomen som får konsekvenser inom flera olika områden.

 

Varför ses det som så skamligt att vara offer? Jag tror att det beror mycket på vad vi ser som manligt och kvinnligt och att de egenskaper vi tillskriver ett offer klassas som kvinnliga sådana. Ett offer ses som svagt, maktlöst och oförmögen till handling (vilket alltså i praktiken INTE ALLS behöver vara sant) - som den syn som patriarkatet haft gällande kvinnan. Det vill säga ett offer är som en kvinna = ett offer är lite sämre.

Det är förståeligt men tragiskt att många kvinnor idag anammat denna patriarkala syn både på kvinnlighet och på offer och därmed vägrar se sin egen utsatthet och sitt eget förtryck. För som Blixa kommenterade så, utan offer finns inga förövare.... Om vi inte erkänner vårt eget offerskap så låter vi förövarna komma undan.

 

Att man tillskriver ett offer dessa "kvinnliga" egenskaper innebär ju även något väldigt negativt för män, som i situationer då de utsätts för brott inte alltid tas på allvar då de helt enkelt inte riktigt kan ses som offer. Det innebär även ett stort problem för homosexuella, speciellt när det kommer till våld i nära relationer. För homosexuella män blir problemet att mannen som sagt ogärna ses som ett offer, och för homosexuella kvinnor blir problemet att offret inte tas på allvar då samhället har svårt att se en annan kvinna som förövare.

Ja, nu blev detta inlägg lite spretigt men jag finner alla dessa sidor av offerskap väldigt intressanta och problematiska.

 

En annan vanlig missuppfattning som jag tycker råder är att erkännandet av sitt eget offerskap betyder att man tycker synd om sig själv, och detta har jag förstått är väldigt provocerande och fult enligt många.

För det första kan man ju börja med att säga att det finns många människor som har all rätt i världen att tycka synd om sig själva, beroende på vad man nu väljer att lägga in i det begreppet.

För det andra är erkännandet av sitt offerskap INTE ALLS liktydigt med att nödvändigtvis tycka synd om sig själv. Det handlar om erkänna att man utsatts för något, inte att man sitter och ömkar sig själv för det. Det handlar inte om att detta erkännande måste göra en passiv, man förvandlas inte till samhällets stereotypa bild av ett offer på något magiskt sätt, utan istället kan det vara en källa till kraft, ett uppvaknande, det som får en säga "stopp, nu har jag fått nog".

Lady Dahmer uppmärksammade idag att den *valfri svordom* artikeln av Alf B Svensson börjat spridas på sociala media - igen. Jag skrev om den sist den cirkulerade och denna gången har jag trots min enorma irritation inte nämnt det tidigare för jag är så oerhört trött på att bemöta samma missuppfattningar kring det här med genus om och om och om igen.

 

Men läs LDs inlägg då hon bemöter det hela bra med bland annat dessa ord:

 

Och vet ni vad? Min son gick till dagis idag med en rosa tröja och en rosa Barbie-telefon i handen... och hör och häpna.. hans snopp föll inte av och han tycker fortfarande om att leka med bilar. Amazing!

 

 

Efter att min bloggstatistik ökade med flera hundra procent på en dag så kunde jag inte motstå nyfikenheten utan beställde PRO på bloggen i några månader så jag kan ta del av statistik och se bland annat vilka sökord som lett fram till min blogg.... Spännande... men också lite förvirrande...

Mest förvånad var jag nog över att sökningen "ont i ögonvrån" fått någon att hitta hit. Inget vanligt tema vad jag kan komma på.... har jag ens skrivit någonsin om det?

Kan ju bara hoppas att besökaren fick någon behållning av att hitta hit i alla fall. Kan i alla fall meddela tt jag inte har ont i ögonvrån, men att jag har en smärtsam finne på hakan. Alltid något?

HejBlekk skrev ett mycket intressant inlägg om hur man implementerar jämställdhet i relationer. Hon uppgav fyra punkter som hon tyckte var viktiga och tänka på, och jag kände att tre av de punkterna inte var så relevanta i just mitt fall. I min relation så delar vi lika på vad som skall göras i hemmet osv, vi talar inte om manligt och kvinnligt och jag kunde inte heller identifiera mig i "paketsexualitet" för det är inte riktigt vår stil.

 

Dock så är punkt tre så väldigt träffande för vår relation. Jag är verkligen projektledaren. Jag har koll på läkarbesök, föräldramöten, vad som skall handlas, när folk fyller år.... you name it. Detta är något som jag sett som ett problem redan innan men aldrig sett på det som ett jämställdhetsproblem. Det är inte heller så att min man inte är medveten om det utan han anser också att det är ett problem. Men det är såååå svårt att bryta. Jag kan liksom inte. Jag MÅSTE ha kontroll. Trots att det knäcker mig.

Det är ju också väldigt mycket att inkompetensförklara sin partner om man utgår från att denne inte kan ta ansvar över saker själv (och han överlevde ju uppenbarligen innan vi träffades).

Frågan är HUR man bryter mönstret... Förslag?

Här kan ni ta del av en debattartikel av Blixa (Anna-Karin) och efterföljande debatt. Jag kommer inte att skriva något långt inlägg om detta av den enda anledning att många av kommentarerna som skrevs i debatten gör mig så arg att jag helt enkelt inte kan skriva något vettigt utan att svära åt folk och bete mig väldigt okonstruktivt.

Det var män som hoppade in i debatten för att säga att det inte finns något problem utan att kvinnor är klena!... Tack för din jävla åsikt men återkom när du FÖTT BARN! Och såklart kvinnor som kom med det mycket statistiskt relevanta och hållbara argumentet "jag hade inga problem så därför finns inget problem"

*dunkar huvudet i väggen*

 

Jag vill bara ge en stor applåd till Blixa som så tolmodigt och pedagogiskt bemötte all denna idioti (men också de vettiga, intressanta och bra kommentarer som såklart också förekom). Så bra jobbat!

 

Det uppstod en diskussion i kommentarsfältet på Lady Dahmers blogg där någon protesterade mot att denne ansåg att feminister gör kvinnan till ett offer.

 

Jag kan i och för sig förstå personen som skriver detta. En gång i tiden delade jag, kanske inte just den känslan, men en stark känsla av att inte vilja vara eller kallas för offer. Bara ordet i sig fick mig att känna mig liten och maktlös - något jag inte ville vara.

 

Om man tittar på ordet offer så är dock definitionen "person som drabbats av något eller utsatts för något - ofta ett brott". Det är vad ordet offer innebär. Sedan har vi valt att tillskriva ordet massor av andra betydelser som inte alls behöver vara korrekta, som att ett offer är maktlöst, svagt, oförmöget att försvara sig eller saknar kraft och förmåga att ta sig ur sin offerroll.

Som LD så jäkla bra uttryckte det:

Kvinnor har inte VALT att vara offer, vi görs till offer av de patriarkala strukturer som råder. Det är inget skamligt och det gör oss inte till små mesar. Feminismen gör oss inte till offer, för det är vi redan, utan feminismen försöker synliggöra oss att detta sker och hur detta sker så vi kan göra motstånd och förändra strukturerna.

 

För ett offer kan vara kraftfullt och strida. Kan kämpa emot och skapa förändring. Ok jag applåderar alla de kvinnor som strider för sin sak, som tar sig ur destruktiva relationer, som visar att ingen får trampa på dem. Bra jobbat! MEN det är inget vi kan eller får kräva av alla kvinnor. För ibland är det så att hur mycket du än vill och hur stark du egentligen än är så är det inte lätt att vara ensam soldat mot en armé av fiender. Och ibland kan en livstid av förtryck ha stulit din känsla av styrka ifrån dig och du ser ingen annan utväg än att foga dig.

 

Men det ena behöver inte utesluta det andra.

Jag är ett offer i ett patriarkalt samhälle...

men jag är också en awesome kick-ass lejoninna som strider min väg uppåt. En en stor del av den kraften har feminismen gett mig.

Jag är ju sådan som inte direkt har idoler på det där "svimma-om-jag-ser-hen"-slaget, då jag ser människor som människor. Däremot har jag ju människor jag inspireras mycket av, människor jag anser vara kloka, som jag tycker gör bra saker och som enligt mig är bra förebilder. Många av dem är feministiska bloggare.

 

Och jag vet... det kanske är fånigt... men när jag ser att flera stycken av mina absoluta favoriter bland de feministiska bloggarna de senaste dagarna har länkat till mig, citerat mig... då blir jag typ nästan rörd. Det gör verkligen min dag. Får en sådär lite varm känsla av att kanske jag också har viktiga saker att säga, något att bidra med i den feministiska kampen. Så tack alla <3

 

Ni som på grund av dessa länkar hittat hit för första gången får jättegärna presentera sig, om ni vill, för är ju spännande att veta vilka ni är. Absolut inget krav dock. Här får man vara alldeles tyst om man vill :)

 

Min make kunde dock inte riktigt förstå min stora glädje så fick förklara att det är samma känsla som om något bra band han gillar hade kommenterat hans musik på ett uppskattande sätt. Han meddelade att han förstod.. och att det faktiskt hade hänt.. flera gånger. Ok då Herr Märkvärdig :)

Ni har väl inte missat att bästa Blixa var med på Rapport idag och pratade om förlossningsskador!? Kolla in det. Grym är hon!

Det "värsta" med att ha hittat fler feministiska bloggar som jag tycker om, är ju att jag via dem hittar ännu fler. Och nu känner jag att jag snart kommer får ägna all ledig tid med att läsa blogginlägg om jag skall hinna med att hålla mig uppdaterad gällande vad alla skriver. För det är ju så många där ute som skriver så mycket bra!

 

De två favoriter jag hittade just idag var dessa två inlägg på liknande ämnen:

 

 

och

 

Idag kom sonen hem från dagis med en stor bula och ett sår mitt mellan ögonen (fast ca en cm upp). Ingen på dagis hade sett vad som hände så ingen vet. Nico pratar om en stol men vilka andra som var närvarande är han ganska oklar gällande, så lär väl aldrig få veta.

Ser så hemskt ut och tycker den där satans bulan bara växer. Dock verkar han inte påverkad såsom yr, trött eller så... fast han säger att det gör ont och har nu hällt vatten på hörnet av hans snutte och han ligger och håller den på pannan när han skall sova.

 

Jag vet att det är naturligt att barn slår sig... men de borde inte få göra det :( Inte bli sjuka och inte slå sig.

Så sju av tio kvinnor inom restaurangbranschen uppger att de utsatts för sexuella trakasserier. Det är deras upplevelser. Deras ord.

 

Vad väljer då Aftonbladet att göra? Jo de väljer att fråga en MAN om detta. Stämmer det Mannerström? Du som kallar kvinnor för "lilla gumman" och inte tycker att vårt rike lider sådan brist på bra kvinnliga kockar att det bara inte går att skrapa fram en till juryn i era tv-program, vad tycker DU om detta?

 

Och vad väljer Mannerström att svara? Jo han väljer att totalt förkasta dessa kvinnors upplevelser genom att säga att nej, det är minsann inget problem. Det är ju bara "på skoj". Det är ju i så fall kvinnornas ansvar att göra samma sak tillbaka eller säga ifrån.

 

Så jävla klassiskt. Det är ju inte så att männen har något ansvar. Att de borde lyssna på kvinnornas upplevelse av det hela och kanske ändra på sig. Nej nej.. det är kvinnorna som måste fatta skämt och tuffa till sig om de skall få vara med...

 

Blir. Så. Trött.

Feminism kan ta sig många uttryck. Den feministiska rörelsen består av många olika människor med olika kön, olika identiteter, olika sexualitet, olika hudfärg, olika religion, olika tycke och smak, olika hjärtefrågor. Vissa är arga. Vissa är revolutionära. Vissa är politiska. Vissa är... well you get the point. Om man skall kritisera så kritisera inte "feminismen" utan någon sakfråga. För att säga att en feminist är på ett visst sätt... det funkar bara inte.

 

Jag vet ärligt inte hur jag skall formulera detta inlägg så att det blir bra. Jag vet inte riktigt hur jag skall få med det jag vill ha med utan att bli alldeles rörig. Och framför allt så vet jag inte hur jag skall formulera mig för att det inte, trots att jag inte namnger någon, skall framstå som om detta är en kritik mot en enskild individ. För som så ofta så är det ju så att jag läst någon annans inlägg och det väckte tankar som jag vill dela med mig av, men det är egentligen inte att betrakta som en direkt kommentar på det inlägget då mina funderingar bara väcktes av det inlägget och inte baseras helt och hållet på detta. Så hoppas denna lilla utläggning klargjorde lite i alla fall.

 

Jag är inte den som lättsamt slänger mig med ordet antifeminist, speciellt inte då det kommer till andra kvinnor. För mig är en antifeminist någon som faktiskt aktivt säger sig vara mot feminismen. Jag ogillar också uttrycket daddy´s girls som vissa använder för att beskriva kvinnor som "ställer upp på männens villkor" (mycket förenklad beskrivning). Detta då jag dels ser att det finns många olika slags feminister och att det uttryck en människas feminism tar mycket beror på dennes bakgrund, erfarenheter, kunskap och personlighet. Jag anser också att man inte kan kräva av människor att dennes uppvaknande skall gå i raketfart, att denne skall kunna släppa alla gamla värderingar och tankar med en gång, att denne skall hålla med om allt eller brinna för allt. Att värdera om allt man tidigare lärt sig, att ifrågasätta allt man tidigare tagit för självklart och att bygga upp en ny världbild är en process som tar tid - och i slutet behöver min världsbild nödvändightvis inte se ut som din världsbild ändå.

 

Dessutom tror jag att vi är många feminister som i vår vardag allt som oftast spelar antifeminismen i händerna utan att tänka oss för. Jag vet att jag kan göra det. Ett ogenomtänkt blogginlägg i affekt. Ett litet skratt åt ett skämt som man vid närmare eftertanke inser är jävligt sexistiskt. Ett tyst accepterande av att mannen i gruppen tar ledningen av gammal vana. Oförmågan att våga säga ifrån när kvinnohatande kommentarer droppas vid firmafesten. Att inte kunna låta blir att se den där filmen eller lyssna på den där låten som man vet innehåller osunda kvinnoideal. Det finns hur mycket som helst.

Men även om ingen kan förväntas att ta alla strider och alltid ha rätt så tycker jag att vi alla har ett ansvar att försöka tänka efter vilka konsekvenser vårt handlande kan ha. Vilka anhängare och följdkommentarer mitt inlägg kommer få även om det jag skriver är en högst ärlig personlig reflektion. För det vi gör skapar ringar på vattnet och ibland är vi inte riktigt medvetna om vems eld det egentligen är vi kastar pinnar på i det långa loppet.

 

Och det jag talar om är absolut inte att man inom den feministiska rörelsen skall förbjuda eller förtrycka internkritik. Internkritik är jätteviktig! Men det är viktigt att man funderar på hur denna förs fram och hur man formulerar den. Jag har själv kritiserat vissa feminister eller vissa aspekter inom feminismen, en del av det står jag för fortfarande och vad gäller en del saker har jag med tiden ändrat min åsikt något, men jag har alltid försökt vara oerhört tydlig med att jag då talar om en enstaka eller ett fåtal feminister eller en liten aspekt av den feministiska rörelsen, för det får aldrig aldrig misstas för att jag klumpar ihop alla feminister och kritiserar feminismen som helhet. Med tiden har jag också lärt mig att det absolut bästa är att försöka diskutera frågan med personen man inte håller med först, kanske via ett kommentarsfält men helst via mail eller chat om det går, och försöka reda ut eventuella missförstånd innan man rasar av sig på något som man kanske inte riktigt hade förstått. För det är så otroligt lätt att det man avser som ett angrepp mot en enskild person som man anser har uttalat sig dumt eller betett sig illa blir till ett angrepp på en hel rörelse - en redan väldigt utsatt, missförstådd och kritiserad rörelse.

Sedan håller jag fortfarande inte med alla feminister, men jag vet också att de där som kanske har de där åsikterna jag inte håller med om dels har sina skäl och dels är försvinnande få - och jag därför inte behöver skriva om dem alls. Jag har inget större behov av att distansera mig från dem, ingen rädsla att någon annan skall klumpa ihop mig med "de där". För ofta har de feminister jag inte håller med mer goda intentioner och kämpar för bättre saker är de antifeminister som vill "klumpa ihop" mig med dem.

 

Jag tycker också att det är viktigt att även om man såklart får skriva blogginlägg baserat på subjektiva upplevelser, det gör jag ju typ jämt, så måste man akta sig för att dra slutsatser av, skapa sin världsbild enbart baserat på detta eller göra större generaliseringar baserat på dessa subjektiva upplevelser. Många orättvisor, kränkningar och rena övergrepp som kvinnor i stor utsträckning drabbas av varje dag är inget jag personligen har utsatts för. Men jag kan inte ha mig själv som mall för hur kvinnor i allmänhet har det. Och det gäller åt båda hållen. De negativa erfareheter jag haft kan jag inte ha som grund för att hävda att alla män, alla relationer eller alla övegrepp ser ut på samma sätt... men jag kan inte heller förneka att många, många hemska saker sker som jag själv inte upplevt. Det är även svårt att göra sådana bedömningar genom att jämföra erferanheter vänner och bekantskapskretsar emellan, som jag tagit upp tidigare, då man har en tendens att dras till människor med liknande erfarenheter och personligheter.

Så jag kritiserar detta då man säger t.ex. att maktbalansen ser likadan ut i alla relationer (om man inte backar upp det med vetenskapliga studier) och jag kritiserar detta då man hävdar att det inte råder patriarkala strukturer för att man själv personligen inte känt sig förtryckt.

Den stora skillnanden är dock att när man hävdar det sistnämnda så använder man sina egna personliga erfarenheter för att förringa och osynliggöra massor av andra kvinnors erfaremheter, kvinnor som redan befinner sig i utsatt position. Och jag kan inte riktigt förstå anledningen. Det räcker att titta sig runt i samhället för att inse att det inte är så att de stackars männen hotas av de elaka feministerna på ett sådant sätt att de behöver tas i försvar och skyddas. Så skall man kritisera bör man ibland ta sig en funderare på vad ens avsikter är, vad man vill komma fram till och ha för resultat - och detta inkluderar även mig då jag ofta skriver utan att tänka efter före (bland annat tog jag lärdom när Blixa påpekade fö rmig hur osmakligt det egentligen var att människor, inkl mig, tog de övergrepp Blondinbella utsatts för och använde dessa mot henne i en ideologisk diskussion).

 

Gick det att få ut något av detta? Framgick det vad jag ville ha sagt eller verkar det bara som jag sitter på min lilla tron och pekar finger och läxar upp folk?

Vilken tur att vår vän tog massa bilder i helgen så vi har bildbevis inte bara på att vi är sociala ibland utan också på att vi då och då lämnar huset och går på en promenad. Vi vixna höll på att blåsa bort men barnen var mycket nöjda med att få springa av sig och leka med pinnar och sten.

 

Idag hade jag en vän och hennes dotter på besök, vilket var väldigt trevligt. Diskussioner om barnuppfostran, relationer, genus och feminism medan barnen fick dekorera varsin namnskylt som maken fräst ut. Mycket uppskattat och det gick åt en hel del glitterlim och paljetter och man kan vara glad om man ens ser vilket namn som gömmer sig därbakom allt pynt :)

 

Nu Battlestar och sedan sova. Helgen är slut. Sorgliga suckar.

 

When Darkness Falls skrev ett väldigt intressant och bra inlägg som framför allt fick mig att börja tänka på det som skulle kunna benämnas vokabulärt klassförakt. Alltså när människor ser ner på och anser vara "mindre fint" det språk som främst används av arbetarklass. Främst då kanske ett språk kryddat med svordomar.

 

Jag vill dock inte förminska hur viktigt språk och ordval kan vara, framför allt då man skriver på nätet och ej har tillgång till kroppsspråk och så vidare. Hur man formulerar sig kan då vara avgörande för att man skall göra sig förstådd, hur det man skriver tas emot och går att förstå av andra. Men jag kan bli så arg när man läser en riktigt bra text med en klok och viktig tanke bakom och sedan ser hur kommentarer dyker upp beträffande stavfel, ordval och svordomar. För att inte tala om när man drar det snäppet längre och ifrågasätter individens utbildning. Som om de utan akademisk utbildning, arbetarklassen, alla skulle vara tappade bakom en vagn och inte kan ha något vettigt att säga.

 

De som försöker hävda att föraktet mot svordomar inte har att göra med klassförakt bör ju kanske fundera lite på hur man allmänt talar om svordomar.

Någonsin hört uttryck som att svära är ovårdat, ingen kommer ta dig på allvar om du pratar sådär eller man låter dum/outbildad om man svär?

Om man slår ihop dessa saker som ofta sägs om svordomar så blir kontentan alltså att det är människor som saknar utbildning som använder svordomar och dessa människor tar man inte på allvar.

Idioti! Blir det jag säger bättre eller sämre beroende på vilka svordomar jag slänger in mellan orden eller är det jag säger exakt samma sak båda gångerna? Är det kanske inte budskapet och det som egentligen sägs som man bör ta fasta på?

 

Och när människor säger att det är fult att svära så undrar jag alltid varför. Eftersom typ i princip ingen idag i Sverige verkligen tror att man åkallar djävulen eller missbrukar guds namn och kommer hamna i helvetet, så finns det egentligen inget annat man skulle kunna tycka var fult mer än att man förknippar det med arbetarklass (för nu avser jag svordomar som fan, jävlar, satan etc. och inte könsord eller öknamn som är en annan diskussion).

 

Jag kommer från arbetarklass och var den första i min familj som studerade på universitetet. Inget jag reflekterade över då men tydligen är det ganska ovanligt att man gör den formen av "klassresa". I början på min utbildning ville jag så gärna passa in och "låta smart" så jag tog till mig det akademinska språket fullt ut. Men efter hand så började jag inse det idiotiska i att tala på ett sätt som inte alla kan förstå eller ta till sig. Hur jag distanserade mig från de människor som var de jag genom min utbildning (socionom) ville nå fram till. Så jag började tala mer och mer "som mig själv", och när jag gjorde det började kritiken komma. Jag fick höra att det lät ovårdat, att jag lät oproffsig, att man inte kan tala så när man arbetar med det jag gör. Och jag kände det där klassföraktet i deras ord och i ren protest höll jag fast i mitt språk och överdrev det till och med. I och med det har jag haft en del chefer som tittat lite snett på mig, men jag har fått så mycket positiva kommentarer från mina "klienter"... som säger att jag talar "som dem", att jag är rak och ärlig, att de känner att jag inte sätter mig över dem, att jag talar så att de förstår, att de känner att jag är mig själv och naturlig... och på grund av det har vi kunnat nå fram till varandra och jag har kunnat göra skillnad. Och det känns jävligt bra. 

 

För i mitt hjärta kommer jag alltid vara en stolt arbetarklassunge som bara tyckte om att plugga.

Och jag skall inte säga att jag aldrig ser ner på andra människor, kanske till och med föraktar dem, men aldrig ALDRIG på grund av deras yrke, brist på utbildning, deras språk eller vad de har för lön... utan då är det för att de är dumma i huvudet... och det kan även akademiker vara.

 

Jag länkade häromdagen till ett väldigt bra inlägg på Blixas blogg och både Mondokanel och Fanny har skrivit sina tankar om Blixas inlägg som jag absolut tycker att man skall läsa. Så gör det!

 

Och jag måste säga att dessa inlägg startat en hel del tankeverksamhet i mitt huvud. Jag vet att Fanny vid några tidigare tillfällen skrivit om patriarkatets syn på kvinnan och hennes kön som något som enbart finns till för mannens njutning (för att sätta på) och för barnafödande... och jag får ärligt erkänna att jag tidigare tänkt lite sådär att "ååh vad hon öööverdriver"... men nu inser jag ju att hon fan har rätt, hur överdrivet det än må låta.
 För vad kan annars förklara sjukvårdens och samhällets totala ointresse i de underlivsskador kvinnor drabbas av och hur man anser att detta är normalt och bara något vi kvinnor skall finna oss i och leva med?

 

Visst finns det enstaka exempel på människor som fått höra från sjukvården att det bara är att acceptera att man har ont, men inget så systematiskt. Inte att män i ständig smärta bara avfärdas. Att en så utbredd problematik bara tystas ner. Och för att inte tala om skillnaden mellan detta och det extrema allvar som man tar mäns erektionsproblem på. Då känner man minsann sympati... för det kan ju skada mannens hela känsla av att vara man... och han får ju inte njuta av sex... så kan man ju inte ha det.

 

Men då man totalt struntar i kvinnors oförmåga att njuta av sex igen, deras smärta... eller problematik som verkligen kan skapa låg självkänsla (som inkontinens av olika slag)... då undrar man ju om det faktiskt är så att kvinnans rätt till sitt eget kön är underordnad, betydelselös... och om synen på kvinnans kön fortfarande är just det som Fanny skrev... att finnas till för mannens njutning och för födandet av barn..

 

Så jävla bra av Blixa att ta upp detta och hoppas att det kan mana fler till att tala om dessa problem, och att de kan börja tas på allvar.

När man talar om patriarkat och kvinnors förhållanden på t.ex. arbetsmarknaden så får man ofta höra det där om att det är kvinnornas eget fel om de inte lyckas med karriär eller högre löner. Man vill hävda att kvinnor är dåliga på att ta för sig, kräva saker, förhandla och ta ledande positioner. Och man vill gärna få det till att det på något sätt skulle vara en kvinnlig medfödd egenskap att inte ha det där drivet i sig.

Jag skulle hävda att kvinnor matats med detta sedan barnsben och på det sättet införlivat denna bild i sin självbild. Överallt de tittat har de sett manliga chefer och lärts att kvinnor gör vissa saker och män andra.

Då jag själv alltid ansett mig vara driven, har studerat massor och verkligen "velat något" i mitt arbetsliv så har jag inte insett att detta faktiskt var en del av mig själv också... Alltid tänkt att jag kan om jag vill, men att det inte riktigt varit läge. Men plötsligt insåg jag hur hjärntvättad jag hade varit.

 

Jag har inte velat ta upp det innan då det ännu inte är helt klart och kommer därför inte berätta så mycket mer om det just nu, men jag har erbjudits en tjänst som kan sägas vara en form av chefsposition. Och ingen blev mer förvånad över detta än jag själv. Jag sökte en tjänst som jag trodde att jag inte kunde få, men det visade sig att de ansåg att jag var väldigt välkvalificerad. "Inte kan väl jag?" hade jag hela tiden tänkt, och plötsligt förstod jag hur dumt det var. Varför skulle inte jag kunna? Klart jag kan. Jag är ju hur kunnig som helst.

 

Jag vet också att en del av de andra sökande var män. Män som var yngre än mig. Män som hade mindre utbildning än mig. Män som hade mindre erfarenhet än mig. Inte tänkte de "inte kan väl jag?", för män matas från barnsben med att de kan. De lär sig att tro på sig själva.

 

Och det är inte så himla lätt att bryta det mönstret, men jävlar vilken befrielse det är när man gör det! Plötsligt känns det som om jag skulle kunna vad som helst. Klarar vad som helst.

 

Vad är det jag också måste? Jo jag måste också dela med mig av Ellen Pages underbara tal. Det skapar så mycket känslor. Och inte bara lyckokänslor äver att hon vågade "komma ut", utan också sorg över att hon ens skall behöva komma ut. Sorgsen över att det skall behöva betraktas som modigt att komma ut, när det borde vara en helt avdramatiserad naturlig sak. Sorgsen då man ser hur nervös hon är och jag tänker på hur hon behövt ladda och samla mod inför detta. Men framför allt så berörs jag så starkt av hennes ord, hennes tal om hur lätt det vore för oss att börja behandla andra bättre och hur viktigt det är att de finns de som kämpar för andras rättigheter.

 

 

Redan innan detta så ansåg jag att Ellen Page var en bra förebild för unga då hon sagt mycket kloka saker om feminism och verkat vara en så stark och smart tjej som stått mot utseendehetsen i den ytliga värld som hon har sitt arbete i, men nu tycker jag än mer att hon är en förebild.

Idag började vi dagen med att småstäda lite innan vi fick besök av några vänner och deras barn. Då det är ytterst sällan vi har besök så var Nico helt överlycklig och de har sedan rusat runt och lekt som vildar hela dagen.

 

Har varit väldigt trevligt men barnens ljudvolym och att vara social en hel dag har tagit på krafterna och nu sitter både jag och sonen i soffan och är ganska utslagna. Imponerad av de som klarar av att ha mer än ett barn för herregud var barn låter mycket... och jag tycker så mycket om när det är tyst.

 

 

Jo jag vet att vissa kanske kan tycka att jag skriver för mycket om sci fi, men å ena sidan så är det ett av mina största intressen och å andra sidan anser jag att det är inom den genren man kan hitta några av de bästa serierna genus-mässigt. Absoluta favoriten inom nästan alla kategorier är helt klart Battlestar Galactica.

 

Det är en av de få serier då det nästan känns som om det faktiskt är lika mycket män som kvinnor (även om det såklart är en illusion då det är en majoritet män) som passerar förbi i rutan. Ungefär hälften av huvudkaraktärerna är kvinnor, och en sak jag tycker mycket om är att man sett till att kvinnokaraktärerna är lika mycket olika individer som männen är. Det vill säga de är just olika karaktärer och inte enbart en bild av hur författaren anser att en kvinna är. Någon är den sexiga typen, någon är mer "pojkflicka", någon mer känslosam etc. Ett gemensamt drag för alla kvinnorna är dock att de är självständiga, kapabla/kunniga och handlingskraftiga. Även de manliga karaktärerna skiljer sig åt genom att vara helt olika typer av personligheter: både känslosamma, stridstuppar, mjuka och hårda. Fast saken är väl den att de flesta av karaktärerna, både manliga och kvinnliga, har lite av allt i sig vilket gör dem mer mänskliga.

 

Jag tycker också att man männe och kvinnorna i serien tillsammans driver handlingen framåt, fattar beslut och påverkar händelseförloppet och det gör att det hela känns mer naturligt och verklighetstroget.

Om man skall vara petig så är det nog dock så att även om det finns massor av namngivna kvinnliga karaktärer i serien och de talar om mycket annat än män så dröjer det ett tag innan kvinnorna interagerar med varandra speciellt mycket (med tanke på Bechdel-testet) utan de interagerar mest med män.

En annan aspekt som jag kan tycka är synd är att det är en hel del fokus på kärleksrelationer och då enbart heterosexuella sådana (vad jag kan minnas, var några år sedan sist jag såg serien) samt att det är överlägsen majoritet av människor med vit hudfärg... Dock kan det nog vara så att om man jämför serien med många andra serier så har de nog fler med annan hudfärg/etniskt ursprung än vad som vanligtvis brukar finnas med (vilket i sig inte säger så mycket).

 

En mycket bra serie i alla fall :)

 

Jag har egentligen massor av viktiga tankar och reflektioner på saker jag läst att dela med mig av. Jag lovar!

Hela denna dagen har jag dock spenderat genom att längta efter att det skall bli kväll så att jag får sova igen. Så trött är jag.

 

Trots min trötthet ser jag i alla fall fram emot att både imorgon och få söndag få besök av vänner och de har dessutom barn så Nico får roligt. Jag kan behöva vara lite social nu känner jag.

Har också lagt lite kvällstid på att måla skyltar maken fräst. Terapiarbete kallas det. Skall snart göra lite feministiska skyltar också så det skall bli kul.

 

Jag har ju som sagt var kanske aldrig varit en så himla tjejig tjej. Eller det beror ju helt på vad man anser vara just kvinnliga egenskaper och attribut. Har varit en tonåring klädd i kortkort kjol och för mycket smink och har kunnat spela på att jag just är kvinna, jag kan vara ganska känslosam i vissa avseenden och som ung hade jag både ätstörningar och stora issues med självkänslan vilket gjorde att jag var svartsjuk av mig. Jag hade också en tendens att vilja rädda trasiga själar och hamnde ofta i förhållanden med lite udda typer (fanns en hel del helt vanliga grabbar också dock). Jag kunde råka illa ut ibland då jag var lite godtrogen av mig på den tiden.... men jag har nog egentligen aldrig haft den där känslan av att någon enskild man har makt över mig i relationer.

 

Kan nog vara för att jag alltid haft problem med auktoriteter och inte går med på att någon någonsin bestämmer över mig.

I mina första långa förhållanden kunde killarna vara glada om jag NÅGONSIN städade eller lagade mat. Det var ytterst sällsynt utan killarna fick ta hand om allt sådant. I min nuvarande relation så ligger det nog lika men då får han påminna mig rätt ofta för han är mycket bättre än mig på sådant (om jag jämför med andra är väl rätt formulerat att vi är ganska kassa på att städa och sådant båda två dock).

Det går liksom inte att försöka bossa över mig... En kille kan liksom försöka men han kommer ingenstans med det, så om de ens någonsin försökte så gav de nog upp rätt snabbt. Inte så att jag blir arg och skriker om man försöker bestämma över mig utan jag gör det bara inte vad de än försöker med. Inte om jag själv inte vill. Och jag accepterar inte att man är otrevlig mot mig.

 

Ofta när jag träffar andra par och ser hur de är mot varandra (såklart inte ALLA par jag träffar) så kan jag bli förvånad över hur de är mot varandra och hur förhållandedynamiken är dem emellan... och tänker ofta att jag aldrig skulle ta det en del andra kvinnor tycks ta. Medan de verkar inte se något problem alls utan verkar tycka att allt är fint. Och då funderar jag ju på om det är mig det är fel i huvudet på eller om det är så att andra tänker likadant om mig och min man men att jag inte kan se det själv.... Är ju väldigt svårt att veta.

 

Tyvärr verkar ju min son ha fått samma "du bestämmer inte över mig"-gen...

Nico: Ta på dig byxor
Jag: Nej men det är pappa som kör dig till dagis idag
Nico: Ska du doktorn sen?
Jag: Ja jag skall åka till doktorn sen
Nico: Ta på dig byxor!!
Jag: Ja jag lovar att inte gå till doktorn utan byxor

Ett inlägg till... Har hon inte redan postat typ tusen idag? Har hon myror i fingrarna eller..? Så tänker ni kanske nu, men sån är jag. Ibland har jag ingen lust att skriva alls och ibland har jag mycket lust att skriva.

 

Har precis haft ett litet konstnärligt möte med maken (lät nästan snuskigt) där vi gick igenom lite skyltdesign och framtidsplaner. Vi kompletterar varandra bra i ett företag tycker jag. Även om jag insisterar på att få kalla mig VD om vi på riktigt bildar företag i framtiden (nu är det ju hobbyverksamhet i stadie 1). Han protesterade lite och jag förklarade att utan mig kommer han ingenstans, och vad kunde han säga mot det :P Men man kan kanske ha två VD dårå... om det ska va så.

 

Och det är tur att man är lite olika ibland. Skulle jag t.ex. bygga ett skyskrapa så hade det slutat i klassisk "Skyskrapan brinner"-stil när jag snålat in på allt och har repstegar istället för trappor och använder elkabel jag köpt begagnat. Skulle Hampus bygga en skyskrapa så skulle den gå miljarder över budget... om den ens skulle bli klar eftersom han skulle finslipa detaljer in i oändligheten... Hampus petnoga (Snott rakt av från HanaPee? Japp) och Emma slarv brukar jag kalla oss. Han vill att allt skall vara perfekt och gör om och gör om tills jag säger att nej nu är det klart. Och då är det klart.

 

Men det blir mycket fina saker och det är kul med skapandeprocessen. Att komma med idéer och nörda in sig. Jag har även beställt lite feministiska skyltar nu också. Det får ni hålla utkik efter :)

Finns snart i en butik blogg nära dig :)

 

 

Såg denna underbara hatt på Etsy. Maken lovade ha på sig den om jag köper den. Med sitt långa lockiga hår skulle han bli en perfekt Pride-Gandalf :) Och kända här på ön hade vi nog blivit på köpet... (försöker in i det sista motstå ordvitsen ö-kända... hohoho)

 

Nu har maken testat olika färger och material för att nå perfektion på de fina tavlorna och skyltarna. Det är därför en del av det trä vi använt ser lite slitet ut, eftersom vi först testar på bitar vi inte är lika rädda om.

 

Här kan man se en del av resultaten, inklusive den jag visade en annan dag. Snart kommer de finnas för försäljning och kommer då också berätta vad de kommer kosta. Tills dess kan ni ju fundera på om ni själva är sugna på att beställa något och i så fall vad? En fin namnskylt till dörren eller en tavla med ett favoritcitat?

 

Med tanke på artikeln om kvinnan med Aspergers och ADD jag länkade till tidigare idag så kom jag att tänka på det där med att inte fatta skämt. Kan känna igen mig så mycket i det, och dessutom känns det som om det är något som stör andra människor så är det om man inte fattar deras skämt.

 

Jag ses nog ibland som en extra jobbig person då jag dels inte skrattar åt de där sexistiska, rasistiska skämten och dels då jag ibland kan ha väldigt svårt att avgöra när andra skämtar. Det är inte så att jag inte fattar ironi och sarkasm som koncept - jag använder mig själv mycket av det (även om alla inte alltid fattar det heller), utan det jag har problem med är nog egentligen att tolka andra människors tonfall.

Har blivit utskrattad ett antal gånger då jag inte fattat att någon skämtat, och en hel del gånger blivit betraktad som jäkligt okänslig då jag skrattat till och trott att någon skämtat då de var helt allvarliga.

 

Resultatet är nu att jag i samtal kan bli tyst, se totalt förvirrad och nästan skrämd ut när någon säger något som kan (eller inte kan) vara ett skämt och jag inte vågar reagera alls förrän jag hunnit tolka situationen lite bättre. Så då ses man som lite trög istället :). Trög, eller som världens mest lättlurade person :).

 

 

Appropå att hantera meningsskiljaktigheter på ett moget sätt så får jag erkänna (och skämmas) att två 18åriga tjejer hanterade detta mycket mycket bättre än mig.

Jag blev så provocerad av Blondinbellas inlägg att jag bara spydde ut hat och hån utan närmare kommentar medan dessa kvinnor skrev ett klokt och genomtänkt svar. Mycket bra gjort.

Om jag tittar på den feministiska rörelsen som helhet, eller kanske på hela samhället som helhet, så är det nog det där med gender binary som är den fråga som jag verkligen brinner för. Den fråga som gör mig mest upprörd och den fråga som kan skapa mest känslor överlag i mig.

Kanske är det för att jag tycker att det är grunden till så mycket annat ont, kanske för att jag ser det som en fråga om individuell frihet. Kanske är det också av egoistiska skäk då jag själv aldrig känt att jag har en självklar plats som "kvinnlig kvinna" och då jag har en son som jag hoppas skall kunna vuxna upp och känna frihet att skapa sin egen personlighet utan att behöva tänka på vad som anses vara passande för en pojke respektive flicka.

 

När jag googlade på begreppet Gender Binary så hittade jag bland annat denna beskrivande lilla bild.

Jag hittade ett "nytt" intressant avsnitt av Rantasmo på tuben där han tar upp feminina män på film som också är "bad asses". Han tar även upp hatet mot feminina män, som även förekommer bland homosexuella. Tycker detta är ett stort problem och visar också så tydligt hur feminismen, och att arbeta mot uppdelandet av människor i män och kvinnor som tillskrivs vissa speciella egenskaper och begränsas till vissa speciella uttryck, gynnar även homosexuella - och hur hur mycket av hatet mot kvinnor och minoriteter i samhället hänger ihop och egentligen kan ses som ett nedvärderande av allt som inte är norm (vit cis man).

 

Innan ni ser det avsnitt av Rantasmo som jag talar om så se gärna detta gamla avsnitt där han tillsammans med Nostalgia Chick pratar om gay inom Disney, och hur "den onda" oftast framställs som en väldigt feminin man etc.

 

 

Och så det senaste...

 

 

Nu är jag inte tillräckligt kunnig och insatt för att göra en bra analys av allt detta, så tipsar om klippen så kan kanske någon med bättre kunskap och tid göra det.
(Btw... hur coooool är inte Ra i Stargate-filmen!!!?? Såå cool)

Denna underbara artikel länkades av en vän på facebook idag och kände igen mig så himla mycket även om detta är en person med helt andra diagnoser (om än närliggande) än jag själv. Det är en kvinna med Aspergers och ADD som berättar om sitt liv och sin vardag.

Jag kan ofta tycka att det är lite pinsamt att skriva eller prata om "mina problem" för de finns de som har det så himla mycket vättre. Jag har ju klarat mig ganska bra, eller väldigt bra, trots allt. Men ibland kan jag känna att det är just det som kan vara lite jobbigt.... att mina problem är så osynliga att jag kan tas för vem som helst som "bara är lite skum". Precis på gränsen till att vara en av dem, men så faller man på mållinjen för att man är för konstig.

Och då problematiken är så vag och osynlig så förväntar sig alla att man bara skall kunna "ta sig i kragen" och bete sig om alla andra. Men det går ju inte alltid...

 

Med åldern har min problematik visserligen blivit mindre. När jag var yngre var allt jag inte kunde planera och kontrollera så ångestfyllt att det knappt gick att andas. Mina föräldrar berättar fortfarande om när familjen var på High Chaparall (temapark med cowboys för er som inte vet) och fick hysteriskt utbrott och vägrade låta någon i familjen åka på det tåg som skulle bli rånat på låtsats av skådespelare. Då fattade ingen av oss vad som hände, allra minst jag själv som bara kände panik. Idag vet jag att detta hade kunnat övervinnas om personal på plats hade kunnat berätta för mig steg för steg EXAKT vad som skulle hända med en garanti att ingen skulle fysiskt ta på mig.

 

I tonåren var jag så ångestfylld att jag nästan kräktes och bara skakade varje helg då jag skulle ut med mina vänner, då man aldrig visste exakt vad som skulle hända under kvällen. För att inte tala om vad som hände första gången jag tänkte ha sex, men den det tänker jag dårakt inte skriva om här. Ytterst pinsam historia.

 

Idag ser min problematik egentligen ut så att jag inte tycker om oplanerade saker. Kommer jag hem och maken säger att en vän kommer på besök samma kväll kan jag brista ut i gråt. Inte för att jag ogillar vännen och ej vill ha denne på besök men för att jag behöver gott om tid att mentalt förbereda mig på detta.

Företagsfester där man spontant vill ha lekar eller sådant kan få mig att kräkas av skräck. Meddelar de innan att det är lekar så går jag visserligen inte alls eller meddelar att jag inte under några omständigheter ställer upp på sådant.

 

Jag har väldigt svårt för vissa saker av ostrukturerade aktiviteter. Jag kan t.ex. lätt städa om allt som skall städas upp har en bestämd plats. Men är det för många olika typer av saker och de inte har sin bestämda plats så blir jag handlingsförlamad och får ångest bara vid tanken på att röra vid de sakerna. Städning tar också lång tid då jag innan måste komma på bästa ordningen att städa på innan jag börjar. Lättast är om någon annan bara ger mig direktiv.

Att packa inför en flytt är nästan omöjligt för mig då jag får ångest av att blanda olika typer av saker i en kartong. Hittar jag inte ett bra system för det hela så KAN jag inte packa.

Av samma anledning så är tanken på att resa roligare än att göra det, då all typ av sådan förflyttning leder till extremt mycket ångest baserad på det där med att packa rätt saker, i rätt ordning och ha koll på allt.

 

Socialt samspel är svårt och ansträngande. Jag tycker mycket om att prata med andra men då jag dels inte kan prata "väder och vind" (då sådant inte intresserar mig och jag inte förstår mig på det) och dels har lite svårt för vad man får och inte får säga (vad som är för privat, vad som är ohyffsat etc) så måste jag anstränga mig väldigt mycket under socialt samspel och blir väldigt väldigt trött efter ett tag. Och när jag blir trött så stänger jag liksom av och blir helst tyst... vilket inte anses så väluppfostrat det heller.

 

Precis som kvinnan i artikeln så kan jag spendera massor av tid och fokus på att plugga, läsa och sådant utan att bli trött... men jag måste lägga extremt mycket energi och tankekraft på att komma ihåg att diska, borsta mina tänder och annat vardagligt. Sådant kan göra mig helt utmattad. Att det som vara är saker som går automatiskt för andra är saker jag hela tiden måste försöka komma ihåg.

 

Så om man möter mig så kan man antingen tänka att jag är precis som alla andra, trevlig, smart, pratsam och rolig. Men man kan också få en diffus känsla av att jag är lite skum. Och träffar man mig i ett sammanhang då jag inte alls kan hantera situationen så kan man nog anse att jag är helknasig, smått elak och dryg eller extremt blyg.

 

Men jag har tränat mycket... Nu säger jag hej och hej då till dagispersonalen (jag kan helt glömma det där med att man skall hälsa på folk), hälsar på mina kollegor, försöker plocka undan efter mig och massa annat.

 

Vad vill jag ha sagt med detta? Jag vet inte. Men jag tycker att det är viktigt att kunskap om sådana här diagnoser kommer ut... och att folk också fattar att vi inte är korkade eller så.. för vi har våra svagheter men vi har också våra styrkor.. och på många andra plan så är jag jävligt jävligt grym... så det så :)

Det får man väl vara ibland? Så där lite nöjd med sig själv och sitt agerande?

 

Det är nämligen så att jag är ju något av en känslomänniska på det sättet att jag lätt går igång, men inte så ofta agerar ut. Jag blir lätt ledsen och sårad och har väldigt lätt för att känna mig missförstådd och bortknuffad (vilket jag kommer ta mer om i ett annat inlägg). Jag har också lätt för att bli arg, irriterad och tycka att folk är dumma i huvudet (just i den stunden alltså).

 

Ofta sker dessa känslostormar när jag interagerar med andra på internet. Diskussioner på forum har jag helt fått lägga ner då de slutar antingen blir så arg att jag nästan kastar datorn genom fönstret eller med att jag blir så ledsen och sårad att jag sitter och gråter och tycker att folk är dumma mot mig. Nu låter det som om jag har mentalitet som en femåring...

 

Har dock verkligen jobbat med att försöka tänka igenom saker, se de där kommentarerna på skärmen som människors ord och tänka på individen bakom, ha förståelse för hur lätt det är att misstolka text (både att de misstolkar min och att jag misstolkar deras) och inte hoppa till snabba slutsatser och försöka hämnas eller skriva elakheter.

Sedan har jag misslyckats några gånger. Kommenterat ogenomtänkt baserat på känslan just i den stunden eller skrivit inlägg som egentligen är generella men som man skulle kunna tolka som att de riktar sig till en enskild individ.

Dock har jag faktiskt nu flera gånger när jag läst inlägg eller kommentarer som fått mig antingen att känna mig påhoppas eller att jag tänkt att den här personen är ju störd, faktiskt försökt tala direkt till denne istället. Både för att förklara mina tankar och känslor men också för att be personen förklara sina ord för att vi skall kunna förstå varandra bättre. Och oftast visar sig det ju att de där kalla, hårda elakingarna som man tyckte att de var är helt vanliga sympatiska människor och att man tycker ganska lika om mycket om man bara tar sig tid att närma sig varandra bortom de initiala orden. I och med det har jag fått en helt ny bild av flera bloggare på nätet.

Sedan håller jag ju fortfarande inte alltid med dem, men så är det ju. Även i min egen visdomssäck har jag väl några korn skitsnack och idioti här och var (i alla fall enligt andra).

 

Så för att vara så där så kallat "osvensk" och ge mig själv en uppmuntrande klapp på axeln så är jag glad över att jag i alla fall försökt hantera saker på ett annat sätt och därmed undvikit att förstora onödiga "konflikter", som egentligen inte alls är konflikter utan missförstånd. Nu kan jag ju inte ta åt mig all ära då de jag skrivit till ju faktiskt bemödat sig att skriva tillbaka för att reda ut det hela. Så applåd för hela teamet och hoppas att fler på nätet kan försöka hantera meningsskiljaktigheter på liknande sätt.

Det går ju faktiskt. I den atistiska gruppen jag är med i så kan man faktiskt till och med diskutera politik utan hårda ord även om åsikterna skiljer sig milsvida åt ibland - helt fantastiskt.

Blixa skrev ett mycket bra inlägg om hur "fittskador normaliseras" (ja jag är ju en av dem som har svårt för ordet fitta, men inlägget är så viktigt att även om ni är som jag så MÅSTE ni läsa det). Det handlar om att kvinnor dels inte vågar uppsöka vård vid skador i underlivet (ofta efter förlossningar) då man tycker att detta är "pinsamt", och när de väl gör detta möts de av en oförstående sjukvård som tycker att man bara skall acceptera det. Och det är inte ok! Är själv en av dem som fortfarande inte talat om för gyn de problem jag haft efter min förlossning.

 

When Darkness Falls skrev sedan en mycket bra uppföljning på Blixas inlägg där hon också tar upp hur många män även i en sådan här fråga på något sätt lyckas vinkla det till att det är dem man bör tycka synd om. Käftsmäll på det.

 

Utdrag ur WDF:s blogginlägg

 

Jag tycker att alla borde läsa dessa inlägg och även alla kommentarerna under dem fullt av kvinnor som berättar om ohyggliga, jobbiga och plågsamma problem som de inte borde behöva leva med, och den bristande respekt de mötts av inom sjukvården.

Jag hade saker jag hade tänkt skriva, men just nu är det lite sådär ledset och ostrukturerat i skallen på mig som det blir ibland när jag läser något som får mig att känna mig missförstådd och påhoppad. I de lägena är det bäst att inte skriva något alls för då går jag på känsla och så blir allting fel.... har visserligen kommenterat till personen i fråga i affekt... vilket säkerligen blev fel.

Så istället skall jag sova, försöka sova, riktigt tidigt ikväll. Krypa ner i sängen och se lite CSI New York först. För inget tar ju bort negativitet lika mycket som att se mord... eller.

 

 

Från och med nu skall jag försöka att hålla mig till att skriva på min egen blogg och aldrig kommentera andras. För bloggvärlden, mina vänner, skall ni komma ihåg fungerar lite som det amerikanska rättssystemet... everything you write can and will be used against you...

Jag vet att jag skrivit om detta tidigare för länge sedan, men jag kan inte låta bli att återkomma lite till det efter Schmenus inlägg kring den senaste Thor filmen.

 

Denna bild cirkulerade mycket för något/några år sedan (är så gammal nu att åren flyter samman haha)

 

Nu har vi ätit middag och sett på Almost Human, och jag sitter och letar bra små citat att fräsa ut på fina plattor som sedan kan gå till försäljning. Förutom den jag visade bild på har Hampus gjort en fin Carpe Diem-tavla också.

 

Mina citat favoriter är såklart sci fi klassiker som:

Frak!
— Battlestar Gallactica

So say we all!
— Battlestar Gallactica

 Make it so.
— Star Trek: The Next Generation

 Beam me up, Scotty.
— Star Trek

 Try not. Do… or do not. There is no try.
— Star Wars Episode V: The Empire Strikes Back

 Soylent Green is People!
— Soylent Green

 They mostly come at night… mostly.
— Aliens

 

Men vi måste ju ha saker för alla smaker så kom gärna med trevliga förslag!

I övrigt vill jag tipsa er om två förslag på bra blogginlägg att läsa.

Moralfjants inlägg om att kvinnor inte hatar män utan är rädda, samt Sonjas inlägg om att brist på sexlust inte behöver vara ett problem - Båda mycket tänkvärda och viktiga inlägg.

Dock önskar jag nästan att jag inte läst det senaste inlägget på HejBlekk. Inte för att det inte var bra utan för att jag inte kunde motstå att läsa Blondinbellas inlägg som det var en respons på och sedan fick kämpa för att bli av med den hysteriska ilska som den människan framkallar i mig. Vill liksom gallskrika och slita mitt hår i frustration varje gång hon öppnar munnen. Usch.

 

Jag kan ju ha överseende med makens besatthet av sin nya fräs när det som produceras är något så coolt som detta. Fint eller hur?

 

Nu var det ett tag sedan jag pluggade något, ett år sedan i alla fall.. eller är det mer?

 

Sitter och spanar på roliga sommarkurser och kurser som går nästa termin. Kanske kan vara något. Hittar både en del kurser som kan vara bra att ha i en framtida karriär, som ledarskap och arbetsledning och sådant. Men också en del som bara skulle vara kul eller intressant, som genus, litteratur och medier eller kreativt skrivande.

 

Största problemet tycker jag inte är det där med att orka med utan det största problemet är de enorma kostnaderna som blir för kurslitteratur. Är ju flera tusen om man inte får tag på dem på biblioteket, och bor man på landsbygden så är inte det alltid så lätt.

 

I min värld är det nämligen inte "mest saker när man dör vinner" som gäller, utan mest kurspoäng. :P Tycker det är så himla roligt att plugga så önskar att jag hade tid, ork och råd att göra det jämt. Perfekta hade varit att jobba tre dagar och plugga två dagar i veckan, men få betalt för alla fem såklart.

 

Steg ett är dock att kunna börja sova på natten igen. Var ännu en sömnlös natt då jag låg och bara vred på mig i timme efter timme. Och dessutom glömde jag mina hörlurar hemam idag så kunde inte lyssna på musik på väg till eller från jobbet vilket är katastrof. Mina små stunder med musiklyssning per dag är min avslappning och terapi.

 

 

Jag skulle skriva ett inlägg om bristen på överviktiga kvinnor i tv-serier (jag kan ha skrivit om det innan..) och det faktum att de aldrig ens får försöka vara lite sexiga... men så kom jag på att jag inte sett en enda överviktig huvudkaraktär i de serier vi följer... Och vi följer en hel del serier även om de nästan enbart är inom kategorierna scifi/skräck/crime.

 

Kan bara komma på kvinnan i Helix som bara får vara butch... sedan ekar det tomt. Och då jag snabbt insåg att jag inte orkade kolla hur läget ser ut i alla de serier jag inte ser så lägger jag ner det hela.

 

Men det hade vart trevligt med lite mer knubbisar och tjockisar på tv. Och om de hade fått vara lite sexiga istället för bara grabbiga eller skojsiga.

 

Äh nu orkar jag inte tänka mer. Nu skall jag äta och se på levande döda.

Ibland funderar jag på om min diagnos spelar in när det kommer till att jag inte speciellt ofta känner igen mig i beskrivningar av kvinnor, kvinnlighet och kvinnors samspel med män.

Missförstå mig inte nu för det finns ju mycket jag faktiskt känner igen mycket väl, som Kickan Wicksells och Lady Dahmers inlägg om hur man inte kan säga hej till en man utan att han tror att man vill ha sex (been there, om man säger så).

 

Men när man beskriver hur kvinnor pratar och det där med ett mer känslosamt språk så känner jag inte alls igen mig. Och när jag tänker efter så kan ju faktiskt det bero på att jag har autismliknande tillstånd vilket gör att jag inte är så språkligt känslosam. Jag har massor av känslor, kan vara väldigt känslosam och så vidare men inte i socialt samspel eller kommunikation - där är jag väldigt rakt på sak och får anstränga mig för att inte låta kylig. Jag har också ett annat sätt att förhålla mig till andras känslor - det vill säga jag bryr mig om dem, men påverkas inte så mycket av dem.

 

Och det kan därför ibland nästan såra mig när man pratar om mäns förtryckande logiska sätt att kommunicera utan känslor och att kvinnor är på ett helt annat sätt - för då undrar jag lite vart jag hamnar? Jag är ju uppenbarligen ingen man men det känns lite som om jag även i vissa feministiska kretsar inte riktigt kvalificerar som tillräckligt kvinnlig.

När jag funderar på det så känns det inte speciellt bra att vi fortsätter prata om att så här ä rmän och så här är kvinnor.. för vart hamnar alla trans, alla som känner sig både och, alla med diagnoser som gör att de kanske inte fungerar riktigt som alla andra.... var är deras/vår plats?

Jag är som person "vänlig" och förstående, även i stor utsträckning mot de som behandlar mig illa. Irriterande förstående, tycker en del. Jag bemöter otrevligheter ganska artigt och sakligt. I min erfarenhet så kommer jag längre på det sättet, vinner fler argument, får fler som lyssnar och mår bättre dessutom.

 

Dock har jag märkt att vissa misstager detta för naivitet, dumhet eller som att man låter andra trampa på en. Så är inte fallet. Förr var jag kanske en person som var rätt kass på att sätta gränser och stå upp för mig själv, men med tiden har jag lärt mig att jag har rätt att bli arg - men min ilska tar sig inte samma högljudda aggressiva uttryck som många andras (och nu säger jag inte att deras sätt måste vara fel). Jag har intigritet och säger tydligt ifrån men jag finner det bara inte konstruktivt att hysa agg eller söka hämnd. Det är inget jag mår bra av och inget jag tror att världen blir bättre av.

 

En del kanske skulle hävda att det är något slags "kvinnligt" passivt aggressivt beteende jag lärt in då gapande och skrikande inte är socialt accepterat om man är kvinna. Må så vara i så fall för jag skulle helst slippa män som gapar och skriker också och ser inte det som ett eftersträvansvärt beteende (även om det ibland kan vara en bra egenskap att ha beroende på situation - kanske har jag bara inte hamnat i en situation som kräver skrik-ilska).

Andra kanske skulle säga att jag är rätt manipulativ... Och det kan jag nog vara, men jag ser manipulativitet som en ganska händig egenskap.

 

Det jag ofta dock känner att jag vinner på är att jag ytterst sällan agerar när jag är som mest upprörd. Om någon gör mig mycket arg eller mycket ledsen så väljer jag oftast att ta ett steg tillbaka och analysera situationen och fundera på tänkbara handlingsalternativ och deras konsekvenser innan jag agerar. Ja, som ni säkert insett av tidigare inlägg så värdesätter jag att handla utifrån logik mer än att handla utifrån känsla.

Just nu känns det som om hela min kropp är fucked up. Känns helknas på alla sätt och vis.

Jag har värk i nästan hela kroppen (mest i rygg och knän), har extrema "restless legs"-symtom fast i hela kroppen. Jag är trött hela tiden men kan inte sova på nätterna då det kryper i kroppen och jag svettas som en gris. Jag är konstant hungrig men när jag äter mår jag illa med en gång. Jag behöver kissa tusen gånger per dag.

Vad sjutton är det frågan om?

 

Var i alla fall på vårdcentralen idag ju så hoppas de kan klura ut vad som är fel genom att titta på mitt blod. Hade varit trevligt om det var något som ett enkelt litet piller kunde fixa.

 

Har även hunnit med banken idag, jag har latexat fönster och lagt silikon i kanten av kökskaklet - och fått lära mig läxan att latex och silikon INTE är likadant (insikt efter att ha fått kletig silikon på hela mig och på alla disktrasor). Nu skall jag måla fönster innan jag skall hämta barnet som är hos sin mormor och morfar.

Kanske orkar jag med något mer idag men det är tveksamt. Just nu känns vetskapen att vi måste laga middag sedan som ett berg jag skall bestiga. Dock glädjs jag åt tanken på att The Walking Dead är tillbaka från sitt uppehåll!! Zombies <3

 

Maken ser jag dock inte röken av då han gift om sig med sin fräs. Kan man räkna det som otrohet om ens make spenderar all sin lediga tid med något annat, eller måste det vara någon annan?

 

I övrigt lyssnar jag på soundtracket till Frozen och expanderar på det sättet min nördighet till nya nördiga områden (som jag visserligen varit inne och trampat på innan med tanke på min osunda fixering vid Den lilla sjöjungfrun).

 

Detta hänger samman med tidigare inlägg om att ge sig på andra kvinnor som man anser beter sig fel, men det handlar först och främst om konflikthantering. Som skolkurator som arbetat både i grundskolan och gymnasiet så har en stor del av mitt arbete bestått i att tala med unga om konflikthantering och om att lära sig hantera konflikter på "ett vuxet sätt". Ju mer jag tar del av hur vuxna människor i konflikt beter sig så inser jag ju dock att det är ett stort skämt. Hur skall man kunna lära unga att hantera konflikter på ett vuxet sätt när vuxna själva inte alls beter sig speciellt vuxet i sådana lägen?

De konflikter jag tagit del av här på internet har alltid resulterat i skitsnack, uthängningar, härskartekniker som förlöjligande, utfrysning och rent hat. Inte direkt saker man skulle acceptera bland unga på en skola.

Eeeh nej, så gör man inte.

 

För er som läser och känner igen konflikten jag avser så vill jag poängtera att jag inte tar ställning i konflikten i sak, då jag dels inte orkat sätta mig in det in i minsta detalj och dels tycker att båda parter har rätt i en del och fel i en del av det jag faktiskt har läst. Det jag ogillar är hanteringen av konflikten - egentligen från båda håll även om jag här kan tyckas peka fingret mest åt ett håll.

 

HejBlekk, som jag anser vara en otroligt klok och påläst bloggare, har i många av sina inlägg tagit upp vikten av att inte straffa de kvinnor som faktiskt inte "vågar" eller orkar ta upp kampen mot patriarkatet av olika skäl, och hon skriver även att man inte kan kräva av kvinnor att de skall bryta mot alla normer och göra "allt rätt". Vi har inte full insikt i varje kvinnas levnadssituation, bakgrund, erfarenheter, motiv och så vidare och har ingen rätt att döma ut den som säger eller gör något man tycker är fel.

Tyvärr tycker jag att detta ofta bara går åt ett håll. Det vill säga de som uttalar sig om att de vill mörda alla män håller man bakom ryggen även om man inte håller med och motiverar detta med att denna kvinna kanske har skäl till detta, men om en kvinna lutar sig för mycket åt att vara "mansvänlig" då skall hon puttas bort.

Man tar gärna upp systerskapet men så visar det snabbt att detta systerskap enbart omfattar vissa. Det jävligt vanskliga begreppet "daddy´s girls" börjar användas... man plockar dock bort de man "tycker synd som" som prostituerade... men de man själv har hamnat på kant med... de är inga systrar mer. Jag blir helt ledsen när jag till och med ser ordet "fiende" användas om en annan kvinna.

 

Detta får mig att tänka två saker.

Dels att man gjort politiken jävligt privat. Det är inga objektiva bedömningar jag ser här. Det är en feminism som smutsas ner genom att man vill ha hämnd i personliga konflikter.

 

Dels att man plockat med den patriarkala idén att kvinnor skall foga sig i leden och hålla käften in i feminismen. En hierarkisk syn där de med makt och inflytande har rätt att tysta de längre ner på stegen. Jag ser ingen frigörelse i det, jag ser bara ett byte av förtryckare.

När jag läste till socionom var vi en hel del i klassen som tyckte och tänkte mycket. Och en av de sista dagarna på utbildningen då jag sa min syn på något så var det en man i klassen som vänder sig om och säger: Du ska då fan ha en åsikt om allting!! Han hade aldrig kommenterat på liknande sätt mot någon av de andra männen men som kvinna skulle jag tydligen akta mig för vad jag sa och hålla mig till det bestämda paradigmet.

Jag låter mig inte tystas av män, och jag låter mig inte tystas av andra kvinnor. Och jag önskar innerligt att kvinnor kunde försöka sluta att tysta varandra.

 

För jag köper inte argument som att hon sa först eller hon gjorde ditten och datten som är fel. För jag anser att det faktum att en kvinna gör något fel inte är en bra nog orsak att bilda mob mot den kvinnan. Och jag anser att man skall ha rätten att göra fel ibland och testa sig fram och utvecklas i sin egen takt. Jag tycker inte att hämnd är en bra grej. Och jag anser att man skall ha rätt att ha en vän som är dum i huvudet.

 

Och jag tycker att alla faktiskt bör ha ödmjukheten nog att inse att även om det tycks som att sannolikheten att man har rätt är oerhört stor, så finns det en minimal möjlighet att man faktiskt har fel ibland. Eller att det inte bara finns ett rätt. Eller att man inte har tillräckliga fakta för att kunna döma en annan människa som agerar på det sätt som är det mest korrekta utifrån dennes världsbild.

 

För även om jag själv anser att jag är helt jävla awesome, så vet jag att ibland har jag fel... kanske även nu? Man får gärna argumentera emot.

Idag är tydligen en sån där dag. En sådan dag då jag har känslorna på utsidan och blir rörd av precis allt, kanske på grund av att jag inte lyckades sova i natt. Bland annat såg jag en tio i topp lista på WatchMojo över bästa scifi-serier och blev av någon anledning så berörd av bara tanken på dessa serier att jag blev tårögd..... Det är seriöst något fel på mig.

Titta själva... inget man bör börja gråta över direkt

 

Strax innan det var dags för läggdags så slog det helt slint för Nico. Har han sprungit runt tokfnittrande och levt rövare och varit helt galen. Verkligen heeelt tokig, men superglad. Sedan rusade han in i en garderob och började prata för sig själv: Hallå?, hörde man innan han kom ut och meddelade att ingen var hemma.

 

Nu har jag äntligen fått honom i säng men han ligger och pratar om och med sin nalle (som han tydligen saknat såå mycket). Han bökar runt och säger att han absolut inte KAN sova. Varvat med att han hurrar för att han skall till dagis och träffa Elin imorgon. Det skall tydligen bli "så myyysigt" :)

 

Ja ja, jag hoppas att han somnar snart för jag fick faktiskt både målat och rensat skåp idag så vill ha belöning i form av mysig filmkväll med maken innan jag blir för trött och somnar.

Hittills idag har jag presterat inte mycket mer än att jag diskat. Har dock en plan att snart måla biblioteksfönstret och lite sådant.

Hela familjen våldgästade dock lillebrors sambo och snodde med oss en säng de hade stående i sitt garage. Vår plan är att nu när huset är slutvärderat och det egentligen bara är vi som kommer se vårt eget sovrum så kommer vi sätta in en extra säng och göra vår säng superbred så att vi kan sova bekvämt alla tre i samma rum.

 

Från Louise fick vi också med oss hembakat som var kvar sedan deras födelsedagskalas. Den lyckan!

Har redan satt i mig detta:

Nico har nog hört oss prata lite för mycket om våra sömnproblem för nu har han slutat säga att han "inte vill sova". Nu lägger han huvudet på kudden, suckar och sätter sig upp igen med orden "Nicholas KAN inte sova".

Nu låter det kanske som om jag tar avstånd från feminismen, men det gör jag inte. Jag ville bara klargöra att jag ÄR feminist, men att detta inte är en feministisk blogg. Detta är en blogg om mig och mitt liv och mina egna åsikter - och den bör inte ses som något annat än det. Det är inte en politisk blogg, jag ser den inte som mitt mission för att upplysa människor och av det jag det senaste tiden sett i bloggosfären så hyser jag ingen större önskan att vara en del av det feministiska bloggandet.

 

Jag vet att man ses lite som en antifeminist och en backstabbing bitch om man uttalar sig negativt om sina "medsystrar" men jag tycker att det där "systerskapet" lyser rätt gött med sin frånvaro för det mesta. Om man håller sig inom det snäva uppsatta paradigmet och tycker samma saker som andra hela tiden och fogar sig efter de normer som satts upp för hur "en riktig feminist" skall uppföra sig så kan man få ryggdunk och hurrarop men avviker man så är man inte bara paria och plötslig antifeminist utan då är det fritt fram att bryta den där regeln om att inte attackera och trycka ner andra kvinnor och bara börja häxjakten. Vilket tröttar ut mig helt.

Och nej det är ingen feministisk konspiratorisk pakt, ingen liten kärntrupp i toppen, som sysslar med detta. Feminismen är alltför splittrad för att ha en sådan tydlig hierarki. Det är helt enkelt bara vissa feminister som sysslar med detta. Även om de själva nog ser sig som sittande i toppen av näringskedjan och anser att vi andra skall ta lärdom av dem då de är så erfarna och sitter inne med alla svar. Då deras värld är väldigt svart-vit och det finns klara svar på allt, inga nyanser och inget behov av diskussion eller input.

Visst får de själva ta emot en hel del kritik och påhopp, då de oftast står för de lite mer kontroversiella åsikterna, och jag kan förstå att en del av dem på grund av detta har taggarna utåt och inte alltid har lust till diskussion... men det jag talar om är något annat. Det jag talar om är att aktivt försöka mobba ut och förlöjliga de som inte beter sig som de anser att man skall bete sig.

 

En hel del av det de säger anser jag vara korrekt, annat är inget jag kan stå bakom. Jag anser att det finns ett patriarkatiskt system som förtrycker kvinnor på många olika sätt. Jag anser att det är viktigt att belysa detta och dess olika delar; som sexism, könsrollsstereotyper, heteronormativitet och så vidare och hur detta hänger ihop med våldtäktskulturen och mäns våld mot kvinnor. Jag anser det är viktigt att sträva efter lika villkor och lika löner på arbetsmarknaden. Det finns massor av extremt viktiga frågor inom feminismen, den BEHÖVS, och är något värt att kämpa för. Och det kommer jag alltid att göra.

Däremot kommer jag aldrig säga att alla män är svin, jag kommer aldrig ta en kvinnas parti i t.ex. en vårdnadstvist enbart på grund av hon är kvinna, jag kommer aldrig tro att det finns enkla klara svar på precis allting och att det finns saker som gäller ALLA.

Jag kommer alltid att anse att ideologier som vägrar ta till sig input och diskutera förhindrar sin egen utveckling och självutvärdering och förlorar sin legitimitet (även om det är fritt fram att senare förkasta input om den kan motbevisas och det inte finns något som säger att man inte går "vinnande" ut ur diskussionerna). Ett slutet system kan inte utvärdera sig själv och kan inte heller längre avgöra sin egen påverkan (negativ eller positiv) på omvärlden. Det finns en risk att istället upprätthålla det system man vill bli av med.

Det går inte heller att enbart förlita sig till känslor och egna erfarenheter då det är i total avsaknad av vetenskaplig evidensbasering. Det är dessutom så att människor har en tendens att söka sig till de med liknande erfarenheter vilket än mer gör att jämförandet av gemensamma erfarenheter inte går att basera verklig statistik på. Som ung var jag deprimerad, och umgicks mest med deprimerade, och om jag skulle dragit slutsatser av det så skulle det inneburit att ALLA var deprimerade - vilket inte var fallet.

 

Bland annat var det en bloggare, jag väljer att inte namnge, som fick extremt mycket skit genom att hen dristade sig att säga att alla våldtäktsmän inte måste vara onda monster. Just denna bloggare anser jag inte vara feministisk och jag håller inte med denne i speciellt många frågor, men i just detta måste jag säga att jag förstår vad hen menar. Många av kritikerna ansåg att man kanske borde fråga våldtäktsoffer om vad de tycker istället. För det första innebär det att man anser att offret för ett brott har tolkningsföreträde vad gäller hela förövarens personlighet, baserat på de negativa känslor brottet skapat hos offret. Är det en välfungerande metod?

För det andra så kan ju jag uttala mig då, som offer för en våldtäkt. Jag tror inte att mannen som våldtog mig är ett ondskefullt monster. Jag tror inte att han planerade att våldta mig. Jag tror att han är en ganska vanlig man, som trots en bristande empati säkerligen har både goda egenskaper och förmåga till kärleksfulla relationer, som var full och kåt, befann sig bredvid en sovande kvinna i ett samhälle som lärt honom att han inte behöver ta en kvinnas åsikt och vilja på så stort allvar. Tycker jag att han är en snäll kille, en bra man? Nej. Tycker jag att han har en bra personlighet och att hans brott kan förlåtas för att han inte visste bättre? Nej. Tycker jag att han är ett ondskefullt monster? Nej. För världen är inte så onyanserad att alla svar är självklara. Och man måste få ställa frågor och problematisera vissa saker utan att bli förklarad som dum i huvudet.

 

Sedan finns det självklart saker som även jag kan känna att man inte bör "diskutera" eller "problematisera". Som pedofili. Som att män skulle vara lika förtrycka som kvinnor. Oftast handlar det om områden där jag anser det finnas tillräckligt mycket forskning, eller evidens, för att man skall kunna säga att ett visst påstående är så sannolikt att det i det närmaste kan betrakta det som sanning och jag därför anser det vara onödigt att diskutera, men det kan också vara så att jag anser att ifrågasättandet ofta kommer med en farlig baktanke och jag därför motsätter mig det.

Många frågor inom feminismen är dock så kallad pseudovetenskap och behandlar ämnen som inte kan bevisas vara rätt eller fel, utan är känslo- eller erfarenhetsbaserade åsikter eller kvalificerade gissningar. Och i sådana fall anser jag att diskussion är viktigt.

 

Sedan får andra kalla mig vad de vill. Tycka vad de vill om mig. Jag vet vad jag står för, men jag är alltid öppen för diskussion.

Jag hade tydligen ingenting att oroa mig för angående besiktningen av bilen. Vet inte varför kah fick för mig att typ allt skulle vara fel på den. Efter att, som alltid, ha kommit dit nästan en timme för tidigt och suttit och frusit i bilen så fick den inte en enda anmärkning. Härligt :)

 

Så kunde handla, hämta sonen och åka hem nöjd och glad.

Vi invigde den nya tv:n med att se en Disneyfilm med Nico som satt som förtrollad nästan hela filmen, tills han fick myror i benen. Var riktigt mysigt att sitta hela familjen och kura.

 

När Nico somnat så spelade jag och Hampus lite SuperMario på vårt Nintendo 64, men fy farao vad segt det spelet är. Måste skaffa Mario Kart!!

 

Sedan spenderade jag lite tid på datorn och insåg att det ateistforum jag är med är absolut är det diskussionsforum med trevligast samtalsklimat jag stött på på nätet. Man kan ha helt olika åsikter men behandlar ändå varandra med respekt.

 

Nu skall jag sova och har jag tur kanske jag kan få lite sovmorgon. Hampus skall upp tidigt och har lovat att försöka underhålla lillkillen. Bara att hoppas på att han går med på det.

Jag har många förebilder inom feminismen. Kvinnor jag anser vara kloka och som jag anser tillför något viktigt. En del av dem har ungefär samma inställning till saker och ting medan andra avviker. Kanske har jag en inneboende önskan att tillhöra en grupp, eller så lider jag av duktighets-syndromet och vill få små applåder, för jag känner ibland att jag försökt mörka de åsikter jag faktiskt inte delar med andra femnister. Inte så att jag någonsin hävdat att jag tycker något jag inte tycker, men vissa ämnen har jag försökt undvika eller så har jag uttryckt mig i vaga termer.

 

Kanske är det också en rädsla för att plötsligt kallas anti-feminist - ett skällsord som kastas runt hej vilt. För jag är verkligen ingen anti-feminist, och jag skulle aldrig kalla mig en jämställdist eller något annat fånigt. Att hävda att män skulle vara lika förtryckta som kvinnor är absurd. Män kan uppleva orättvisor i samhället men de är ingen förtryckt grupp.

 

Dock känner jag mig nog inte så alienerad från män som jag upplever att många andra upplever. Jag upplever inte att de fungerar så jävla mycket annorlunda. Och de skillnader jag ser tror jag mer beror på att de har makt, inte att de är män. Och att om man vände på pannkakan så skulle kvinnor med makt bete sig likadant (Observera dock - pannkakan är inte vänd och kvinnor har inte makten).

Mina erfarenheter av män är väldigt varierande. Jag har varit i förtryckande och usla förhållanden men känner ändå inte att jag kan döma alla män för det. Jag är medveten om att man hade kunnat argumentera mot detta flrhållningssätt men jag tror inte att jag vill ha en annan inställning. Förutom att jag inte ser det som konstruktivt att enbart "hata", skuldbelägga och liknande så är det helt enkelt inte jag. Och jag ser det inte heller som statistiskt relevant att basera mina åsikter enbart på personliga erfarenheter. Och i så fall har jag ju positiva erfarenheter också.

 

Eventuellt kan det vara så att jag har svårt att ta till mig generaliseringar gällande heteromonogama förhållanden då jag inte alls känner igen mig i beskrivningarna. Jag känner därför att man definitivt kan säga att männen som grupp förtrycker och har makt över kvinnor som grupp, men inte att man kan säga att i ALLA individuella förhållanden ser ut så - även om den strukturella makten naturligtvis påverkar och till viss del närvarar i det enskilda förhållandet.

Som jag skrivit om innan - Jag och min man fungerar på ungefär samma sätt. I många av beskrivningar passar han faktiskt in bättre på beskrivningen av kvinnans situation och jag på mannens.

När det kommer till att prata och hur vi använder vårt språk så är vi ganska lika. Han kan prata känslor lika mycket som jag kan.

Sedan finns det även områden där man kan se en tydlig skillnad som att han som man är mer van vid att självklart kräva utrymme, ta plats, samt se sina intressen som viktigast. Men om jag påpekar detta och kräver att det ska vara lika så är det inga sura miner och han instämmer.

Jag har högre lön, mycket större sparkapital och äger mer av bostaden så han har ingen ekonomiskt makt över mig, även om jag inte ser det som att jag har det över honom heller.

Så när det pratas om att ALLA heteromonogama förhållanden är förtryckande och ojämlika så kan jag helt enkelt inte se det. Och när man ber om förklaring, konkreta exempel, så får man inga. För att man bara ställer frågan gör en tydligen så blind och dum att man inte längre förtjänar att inkluderas i en diskussion. Sådant stör mig.

 

Sedan inser jag problematiken med att inte generalisera. För om majoriteten av förhållandena trots allt är förtryckande och ojämställda så kan ju bristen på generalisering leda till ett kryphål där alla män kan hävda att det stämmer på andra men inte på mig. Men jag kan inte generalisera bara för den sakens skull. För jag ser inte poängen. Om män omöjligt kan förbättras eller vara bra, om det inte finns några goda exempel - inte kan finnas - vad kämpar man för då?

 

Jag känner att jag inte fattar riktigt. Förklara?

Jag älskar ju Hungerspels-trologin, men denna analys var väldigt intressant. Har faktiskt inte riktigt tänkt på det faktum att de goda i den serien ofta tillskrivs klassisk manliga attribut, medan de onda tillskrivs klassiskt klivvliga attribut. Inte heller att de "onda", eller i alla fall de som gynnas av ondskan, framställs lite stereotypt homosexuella medan de goda är med "vanliga". Även om det inte var författarens eller filmskaparens avsikt så kanske det säger en del om hur vu undermedvetet fungerar, och jag tycker det tragiskt nog säger en hel del om oss (mig) att man inte själv reflekterat över det hela.

 

Nu har vi alltså en TV (eller enligt Nico, en te-be). Den ser så fin ut. Men än så har vi inte sett på den. Skulle spela tv-spel men kan inte klura ut hur vi ändrar bildformatet så den inte stetchar ut hela bilden... Och Hampus har inte tid för han måste leka nonstop med sin fräs.

 

Imorgon skall jag besikta min bil. Lite osäker på hur det kommer går vilket visade sig genom att jag i natt drömde att jag var ute och körde bil när jag plötsligt hör en duns och inser att bakre kofångaren (heter det då?) och en del av bakändan på bilen fallit av. Strax senare så börjar det låta konstigt och hela krossen flyger av så jag bara sitter på en metallställning med hjul och ratt. Får hoppas det inte är så illa på besiktningen i alla fall.

 

Vår nya fina te-be, som Nico kallar det, (TV) kom lagom precis till Nicos läggdags så han fick stanna uppe lite till och vara med och packa upp paketet och kunde beundra den lite innan han skulle sova. Plötsligt ville han också ha telefonen för att "ringa tomten". Vet inte om han ville tacka eller om han hade önskemål om något mer :)

 

Fick också ett viktigt telefonsamtal nu på kvällen och blev väldigt tacksam över att jag sparat alla papper jag någonsin fått i "viktiga pärmar" då det plötsligt behövdes ett intyg på en kort tillfällig anställning jag hade för typ femton år sedan. Tio minuter senare kunde jag maila en inscannad kopia och imponera med min effektivitet :P

 

Nu blir det Criminal Minds och sedan sova.

Jag är som vanligt bara trött. Har faktiskt gjort absolut ingenting sedan jag kom hem från jobbet. Hade en plan att sortera mina böcker och greja ordning i biblioteket men orkade aldrig ta tag i det. Myser med sonen istället.

 

Hampus mest bara pysslar han. Han började häromdagen med att bygga en modell av "strandbesten", en slags skulptur som går när det blåser (googla).

Nu kommer det mycket spännande inlägget om hur vårt hus såg ut innan och efter huset renoverades. Dock bara invändigt, då det är kallt och mörkt ute så jag inte orkar fixa bilder på utsidan. Kan ju dock sammanfatta det med att det brukade vara gult med bruna knutar, men nu är rött med vita knutar - som det ska vara :)

 

Bilderna jag har från hur huset såg ut när vi flyttade in har dels något bristande kvalitet och dels är de tagna innan vi hade gjort något alls. Vi hade faktiskt gjort mindre saker som att måla väggar, riva en del väggar och så innan den stora renoveringen påbörjades... men det har vi inga bilder på så ni får se hur det såg ut från början. Det kan också vara svårt att få en överblick av det hela då vi byggt till, byggt om och flyttat väggar väldigt mycket.. men ni får en hint i alla fall.

 

EDIT: Vill påpeka att bilderna är tagna innan vi flyttade in, och alltså är möblerat som de som ägde huset innan hade det. Inte våra möbler med andra ord :)

 

Let us begin.

 

Vi hade i princip ingen hall alls innan...  bara detta..

Sedan kommer man in i vardagsrummet som tidigare såg ut såhär:

 

Barnet sover och jag och maken har pysslat runt i huset. Han satte upp hyllor på kontoret och jag satte upp saker på de hyllorna. Jag diskade och latexfogade lister medan han fogade klart kökskaklet. Sedan röjde jag undan lite på bänkar och liknande. Och sedan tog orken slut. Hade tänkt måla fönstret i biblioteket men det får bli en annan dag. Avslutade med att skriva en lång lista till maken på saker han måste fixa imorgon innan vi skall få huset värderat.

 

Blir så fint inne. Ni skall snart få se.

 

Nu skall jag sova men vill tipsa om saker jag läst och uppskattat mycket.

 

 

 

 

 

Sedan lade en jag kände ut denna länk på FB med bilder på människor som befinner sig på olika sidor av barrikaden men ändå finner varandra på något sätt mitt i allt kaos - bilder på medmänsklighet - och jag hann väl igenom hälften innan jag brast ut i gråt.

 

Men som sagt var, nu skall jag sova... eller äta nåt och sedan sova.. Livet är fyllt av spännande möjligheter.

 

Imorgon tror jag det kan bli av. Att jag tar kort på huset så att ni kan få se skillnaden mellan då och nu. Måste bara städa lite mer först. Har efter jobbet idag gått runt och småpillat lite. Packat upp lite mer lådor. Bytt plats på lite grejer. Inga stora saker. Hampus får ta det mesta just nu. Själv höll jag på att somna bakom ratten både på väg till och från jobbet - den här enorma tröttheten börjar bli påfrestande.

 

Är rätt glad ändå konstigt nog. Så känns inte som depressionströtthet. Får se vad läkaren säger på fredag. Om han säger något alls för så värst trevlig var han inte sist jag såg honom.

 

Nu skall jag bada barn så får avsluta... Jävligt kul inlägg att läsa va? :)

Såg denna Stenmark-serie på FB idag och blev lite glad. Älskar hans serier. Var en trött dag idag så behövdes ett litet skratt.

Hampus hann i alla fall nästan klart med kökskaklingen idag (sen tog fogmassan slut) och jag är snart klar med fönstret i kontoret så vi kan sätta upp gardiner.

 

 

Jag hade lovat mig själv att hitta på något med Nico denna helgen trots att jag är så trött att jag inte orkar nåt alls. Så det blev bio. För första gången för Nicos del. Som tur var kunde min mamma följa med för ensam hade jag nog aldrig orkat med tanke på att det känns som om jag skall somna hela tiden och jag blir irriterad för precis allt. Inte en bra kombo när man har ett barn som rusar runt och låter väldigt högt hela tiden.

 

Han klarade av nästan hela filmen. Första halvtimmen satt han helt stilla och stirrade förhäxad, nästan skräckslagen, på bioduken. Kunde inte ens äta sitt godis utan tog nappen och snutten istället.

 

Jag identifierar mig som feminist och kan nog i vissa sammanhang anses lite jobbig av min omgivning då jag pratar en hel del om det, skriver om det, analyserar och kritiserar samhället och min omgivning, inte skrattar åt sexistiska skämt, analyserar sönder filmer, pratar genus på föräldramöten osv.

Dock är jag inte lika engagerad i alla frågor, för det orkar jag inte och hinner inte med eller vad man skall kalal det för. Man kan inte brinna för allt och det jag egentligen brinner för är genusfrågor då jag ser det som grunden till allt. Och precis som jag inte känner att jag egentligen passar in i någon grupp helt och hållet så kan jag nog säga det samma om den "feministiska gruppen". Inte att jag inte köper allt av ideologin, utan mer att jag inte köper allt som alla i (den stora och varierade) gruppen feminister tycker och tänker - och kanske framför allt för att jag som person är sådan att jag inte kan låta bli att uttrycka missnöja kring sådant jag inte håller med om, vilket inte alltid faller i god jord hos alla.

 

Om man tar det här med systerskap så instämmer jag i de som definierar det mer som ett ställningstagande att man håller andra kvinnor om ryggen när det kommer till kritan. Att man i en argumentation mellan en man och en kvinna stöttar kvinnan (även om det till viss del kan bero på vad argumentationen handlar om, för världen är inte svart/vit). Dock kan jag liksom inte identifiera mig i det alls om det framställs som en slags myspyskänsla inför just den kvinnliga gemenskapen. Detta kan bero på ett antal olika skäl: Att jag känt mig väldigt sviken av kvinnliga vänner och aldrig riktigt känt att någon kvinnlig vän haft min rygg i alla lägen (har däremot haft manliga vänner som ställt upp i vått och torrt), jag har aldrig haft någon syster, när jag växte upp identifierade jag mig lika mycket med min pappa som min mamma, jag har en mycket nära relation till min bror, jag har aldrig känt mig "kvinnlig" och vad gäller intressen har jag alltid känt mer samhörighet med män.

Jag är inte så blind att jag inte ser de ojämlika maktförhållandena, och ofta de underliggande sexuella förväntningarna, i mina vänskapsrelationer till män - så det är inte det jag säger. Det är bara det att jag inte känner mig så sammansvetsad och stöttad av kvinnor heller. Och jag kan tycka att vissa inom feminismen kan vara lite mästrande vad gäller detta. Att man inte är en riktig feminist om man inte känner denna gosiga känsla och umgås mycket med kvinnor. Och detta tycker jag är jävligt trist inställning då det utesluter och puttar bort många av oss som har olika diagnoser som gör det svårare för oss med socialt samspel och att känna den där nära relationen till andra.

 

Jag tycker också att begreppet antifeminist börjat användas lite väl mycket och slängs omkring som en härskarteknik för att tysta alla som tycker annorlunda. Håller man inte med är man antifeminist. Har man ett enda gott ord att säga om män så är man antifeminist. Är man inte som de i just den klicken så är man antifeminist. Det kan inte vara så att man är feminist, men på ett annat sätt? Eller att man väljer att uttrycka sig annorlunda? Jag kan förstå att man använder begreppet när det verkligen rör sig om antifeminism, som när någon hävdar att män är lika förtryckta som kvinnor eller liknande, men just nu används det om allt känns det som.

Det får mig att tröttna lite. Inte på att vara feminist, för det är liksom en del av mig som jag inte kan sluta vara och som jag inte vill sluta vara heller för den delen. Men jag kan tröttna på att skriva om det, och tröttna på att läsa om det. Och det tycker jag är trist. För jag vet ju att även de jag irriterar mig på är kloka personer vars inlägg jag håller med om ofta, och jag vet ju att förutom dem finns det ju hur många som helst som jag inte irriterar mig på, samt att jag som person irriterar mig på ungefär alla i hela världen.

 

Och nu känner jag att jag även tröttnade på detta inlägg i sig och inte riktigt orkar knyta ihop säcken eller komma fram till någon slutsats. Så då skiter jag i det.

Idag firades att lillebror fyllt 30 och hans tjej fyller 25. Nico var överlycklig att få hälsa på sin morbror och ännu gladare blev han när han fick testa att spela tv-spel med Mario. Själv åt jag hembakade kladdkakemuffins, marängkakor och annat gött tills jag nästan sprack.

 

Efter kalaset följde Nico med sin mormor och morfar hem och jag och maken skulle storstäda. Istället somnade jag dock på soffan och Hampus fick städa själv. Så kan det gå :)

 

Nu skall vi ha myskväll med film och tacosnacks. Mellon får jag se på repris imorgon då maken är allergisk mot schlager (säger han bara för att vara tuff). Gör mig dock inte så mycket då det ärligt talat är 95% skit. Men vill ju se lilla favvon Yohio.

 

Btw så fungerar vårt nät igen. Tack och lov!

Om ni skulle fundera över min eventuellt dåliga uppdatering nu den kommande helgen så beror det på att vi fått problem med vår internetuppkoppling. Något strular och vi vet inte vad. Nätet är trögt de få stunder det alls fungerar. Mycket frustrerande för en familj som lever större delen av sina liv online.

 

Men nu vet ni i alla fall...