Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Nästa gång blir det annorlunda

Publicerad 2014-02-26 11:00:58 i Allmänt,

Sanna, Lady Dahmer och Mondo Kanel har alla tre skrivit på lite olika sätt på om det där med att vara mamma och vilka förväntingar som ställs på en.
 
När Nico föddes så var jag föräldraledig och maken har fortfarande inte använt sina föräldradagar... Inte hans fel alls dock för jag bara brutalkapade allt jag kunde av hans dagar. Bossade och bestämde, hade dagisskräck och ville bara hemma för alltid och kunde bara inte tro att någon annan än just jag kunde tillgodose vårt barns behov.
Ett rent ondskefullt beteende i all sin välmening för min man är en jättebra pappa och kan naturligtvis ta hand om vårt barn.
Men jag var sådan som knappt kunde lämna barnet för att gå till affären ensam... Har fortfarande extremsvårt att göra något på egen hand... och Nico har ju vant sig vid det så han blir ju såklart ledsen om jag är borta vilket försvårar.
 
Nej minsann, om det blir ett barn till så skall det bli på ett annat sätt. Då skall det delas lika. Gärna nästan från start (eller jo jag kanske vill ha ett tag att vila upp mig på). Men sedan hade jag gärna sett att man delade upp dagarna i veckan. Jag tror att det är fördelaktigt för alla. Jag kan få min självständighet, inte sabba min karriär och barnet och dess pappa kan få en bättre möjlighet till anknytning. Handlar bara om att släppa kontrollen.
(Om någon undrar om det där med hur man löser amning så kommer jag med största sannolikhet inte amma, vilket är en diskussion jag inte orkar gå in på nu... eller någonsin).
 
Om någon hade ansett att jag var en sämre förälder för att jag väljer att jobba en del, då ingen ansåg att Hampus var dålig när han jobbade (vilket han i och för sig inte skall klandras för då han ville vara hemma men jag var diktator) så hade jag blivit fly förbannad. Om man är två som skaffar barn (för det är man ju inte alltid) så är man två som delar samma ansvar. Och jag föddes verkligen inte med en slags manual för att ta hand om bebisar bara för att jag är kvinna. Herregud... fatta hur rädd jag var bara första gången jag skulle klippa Nicos naglar... jag var övertygad om att jag skulle råka knipsa av ett litet finger. Eller den där hysteriska panikkänslan första gången man inser att ett barn har en makalös förmåga att lyckas bajsa ner hela sin kropp innanför kläderna... ända upp i håret.
 
Nej usch, hela den där grejen med att kritisera mammor som låter papporna ta sin del av ansvaret och som ger sig själv lite egentid och utrymme är både förtryckande mot kvinnor och män anser jag... Eller kanske snarare förtryckande av kvinnor och förminskade av män.
Och hur kommer det sig att de där männen som samhället tydligen anser vara ytterst kapabla att styra världen, och då gärna utan kvinnornas hjälp, anses totalt oförmögna att ta hand om ett barn? Är inte det lite motsägelsefullt?
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela