Innan jag fick barn trodde jag nog att "att skaffa barn" innebar att man fick hem en liten bebis som man sedan skulle forma till en människa på något sätt. Jag tillskrev mig själv makten att skapa inte bara en fysisk person utan även dennes personlighet. När han väl kom till oss, lilla Nico, så förstod jag att han redan var en egen individ och att min uppgift var att lära känna honom och ge honom tryggheten och stödet han behöver för att våga och kunna utvecklas på det sätt han vill.
Min sons persolighet är svårt att beskriva för vissa egenskaper han har är nästan motsatserna till andra egenskaper han har (lustigt nog har andra ibland beskrivit mig på det sättet, även om jag och Nico personlighetsmässigt inte är jättelika). Han kan vara blyg och avvaktande men är ändå otroligt social och tar för sig. Trots att han tycker om rutiner och gärna vill att saker skall vara som de brukar så anpassar han sig snabbt till nya situationer. Han är nyfiken, påhittig och lär sig snabbt hur saker och ting hänger ihop. Han tycker om att gosa och kramas, men han en stark kroppslig integritet och säger bestämt ifrån när han inte vill. Han har mycket humor och tycker om att spexa för att locka till skratt och förstår även ganska komplexa skämt.
Han är väldigt aktiv och tycker om att vara ute, klättra och leka med vatten men är ändå ganska mjuk i sin personlighet och har inte det där klassiska lite brötiga pojkbeteendet.
Ja det går naturligtvis inte att beskriva hela hans personlighet, eftersom han liksom alla andra består av så många olika egenskaper som personlighetsdrag. Men jag tror att det är viktigt det där, att se sitt barn som en egen person. Inte någon jag skall forma eller bestämma över, och inte som en liten version av mig som jag kan tillskriva mina egna egenskaper och känslor på. Jag kan inte tänka "vad skulle jag tyckt om detta när jag var barn", för han är inte jag och han tycker inte likadant.
Han blir mer och mer självständig och visar egen vilja. Jag försöker tänka på att ha de nödvändiga gränser och regler som krävs för hans hälsa och trygghet (inte äta godis till middag, inte springa rakt ut i gatan etc) men att inte ha onödiga bestämmelser som enbart är till för min egen bevämlighets skull. Visst anser jag mig ha rätten att ibland säga "nej inte nu för nu orkar jag inte", men jag vill att grundtanken i vår familj skall vara att vi är tre individer i en demokratisk grupp där allas vilja och behov skall tas i beaktande. Inte att missuppfattas med att han alltid skall få som han vill, men att beslut skall tas med eftertanke där allas önskningar vägs in och att regler inte skall finnas "bara för att".
Ibland blir han ju såklart arg när han inte får som han vill, och då kan han skrika och gapa. I de lägena försöker jag få honom att känna att han naturligtvis har rätt att bli arg och ledsen men att det inte påverkar beslutet. Sedan får han skrika på. Han börjar lära sig att det inte har någon effekt. När jag väl fattat ett beslut är jag konsekvent.
Jag tror inte riktigt på begreppet "trots". Jag tror att det barn gör har en mening. De baserar sitt beteende på önskningar och behov, som ibland krockar med mina önskningar och behov. Och att hur stor konflikten blir beror mycket på hur jag som förälder hanterar dessa motsättningar. Jag vet att folk inte gillar den uppfattningen och ser det som att man skyller alla problem på föräldrarna. Men om jag går till mig själv så kan jag tydligt se att de dagar Nico är "jobbig" och det blir mycket konflikter så beror det i 99% av fallen på att jag
1. Är för trött eller stressad för att hålla mig lugn och förklara och bara vänta ut hans utbrott
2. Är på dåligt humör i allmänhet
3. Befinner mig i konflikt med någon annan vilket Nico märker av
4. Av någon anledning misstolkar eller inte förstår vad det är han vill
och i den överiga 1% av fallen så är det att han är sjuk.
"Barnuppfostran" är dock något som är svårt att diskutera med andra tycker jag. Blir mycket starka känslor och människor känner lätt att man säger att "jag gör rätt och du gör fel". Så är det inte. Visst så tror jag ju på det jag skrivit ovan och jag tror att många problem kan lösas om man har den inställningen och har detta i åtanke, men dels så är alla familjer olika och alla har olika personlighet och allt måste anpassas efter individen så man finner ett sätt som fungerar för en själv. Och dels så är det ju inte så att jag alltid följer mina egna principer heller, för jag är en människa som har mindre bra dagar. Ibland går det åt helvete, men som sagt var så kan jag oftast se att det faktiskt berodde på mig i de lägena.
För mig är det tre saker som är riktigt, riktigt viktiga. Tre saker som jag strävar efter.
1. Nico skall känna trygghet, alltid alltid känna trygghet - för ett tryggt barn vågar utveckla självständighet
2. Nico skall känna friheten att han får utvecklas till att vara den han önskar att vara, jag vill stötta och erbjuda möjligheter men inte styra för mycket (förutom i grundläggande moral då, som att man skall vara snäll mot andra)
3. När han en dag blir äldre så vill jag att vi redan skall ha en trygg relation baserad på kommunikation och demokrati för att ha så goda förutsättningar som möjligt att ha kvar det i den turbulenta tonårstiden
Sedan kan ju allt gå åt skogen. Det vet man ju inte. Men det är bra att ha mål :)
