Knyttet - kort men tjock

Vad mycket onödigt man har!

Och vad konstigt att jag inte insett detta innan!?

Imorgon fortsätter det hela. Har hur mycket som helst att göra och blir helt slut samtidigt som det känns som någon slags terapi. En renande känsla. 

Imorgon ligger fokus på vardagsrum men mest barnens rum. Det finns en gräns för hur mycket leksaker barn behöver. Stora frågan är väl hur jag skall lyckas distrahera dem medan jag packar undan hälften av allt de äger.... 

Så stolt 💗

Tänk att börja träna styrkelyft i sextioårsåldern och några år senare ha ett EM silver och ett SM guld. Inspirerande. Det är liksom aldrig för sent att bli bäst :)

Det är nog inte bara jag som på våren drabbas av extrem lust att städa ut, förnya och möblera om....men i år tar det sig extrema uttryck i mitt fall.

Drabbats av känslan av (insikten?) att jag mår dåligt av för mycket saker och vill ha det mer minimalistiskt. Plötsligt vill jag ta bort hälften av mitt möblemang och göra mig av med nästan allt jag äger... typ. Så storrensning på g. 

Just nu läser jag:

Jag är ju sedan barndomen mycket fäst vid denna författares böcker. Han kallas skräckförfattare men för mig är det mer mysterier än skräck. 

Det jag älskar mest är också hans detaljrika och levande beskrivningar av miljöer och människor, och då gärna lite udda personer.

För mig är det alltid njutning att läsa hans böcker.

Dessutom har han två gånger svarat personligen på brev jag skrev till honom som tonåring vilket jag tycker var väldigt fint av honom. 

Hade bara velat ha tid att gosa och umgås med barnen nu. Varit sjuk så mycket det sista att det blivit för lite av det.

Här sitter de snällt tillsammans och spelar musik. Sekunder efter slogs de om basen, Nea slog Nico, Nico grät, Nea kramade honom och de blev vänner igen... och så började det om. Så som det är liksom. 

 

Idag fick jag hem denna bok som är skriven av bland annat Martin Schibbye. Han och hans kollegor har engagerat sig mycket i ensamkommande från Afghanistan. Vad de flyr från, vad som händer då de utvisas etc. 

De gör ett jätteviktigt arbete så skall bli spännande att läsa. 

Jag blir alltid så väldigt provocerad av den. Visst jag kan förstå att de finns de föräldrar som känner så och menar inte alls att skuldbelägga dem... men för mig fanns aldrig en sådan tanke och det känns helt främmande. Och det känns som en förolämpning mot min son - som att de menar att det finns ett bättre slags barn att få.

Innan min son föddes drömde jag om att han skulle vara snäll och smart - det är han

Att han skulle ha vänner och vara lycklig - och det är han

Allt annat är bara bakgrundsbrus. Så han tycker det sociala är svårt, så han äter lite speciellt, så han har lite humörsvängningar.... sounds like Italy to me.

Han är precis det barn jag önskade mig. Det bästa. Jag är inte sorgsen eller besviken. Tänker aldrig "Tänk om ...", för han är den jag vill att han ska vara. Han är Han. Mitt önskade, efterlängtade och älskade barn. Mitt Italien.

Mina älsklingar har för övrigt hunnit bli så här stora nu. 

Nico är en supersmart sjuåring med tillhörande humörsvängningar som kan programmera på datorer, som vill bli nästa Pewdiepie och är världens goaste storebror. 

Nea är ett litet bustroll som vill är full av glädje och bus, och vill kunna allt som storebror kan. Hon älskar Bamse och tycker att alla världens problem kan lösas med en "kjam". 

Även om jag sett alla säsonger (förutom den senaste) minst tre gånger, då jag har regelbundna faser då jag ser igenom alla igen, så får jag ju erkänna att de första säsongerna är de jag minst gillar. 

Då kändes det lite, trots kvinnlig åklagare och kvinnlig rättsläkare, som om min hjälte Olivia Benson var ensam kvinna i ett gubbträsk.

Men om man ska beakta när den började sändas var den ändå utmanande med sina starka karriärskvinnor och serien har alltid tagit ställning för kvinnors, och homosexuellas, rättigheter. 

Jag vet att vissa tycker att den ibland kan vara förutsägbar och moraliserande men jag tycker om hur de ständigt får med aktuella ämnen och har utvecklats med tiden. 

Dessutom är ju ovan nämnda Olivia Benson en, om än fiktiv, förebild som jobbat sig upp och vågar ta strid i alla lägen. Hon är dessutom en singelmamma som vägrat välja mellan karriär och barn. 

SVU är som en drog för mig. Är då besatt att har jag inga avsnitt att tillgå hittar jag på egna i mitt huvud. 

Jag kanske bör söka hjälp för detta :)

Men var säkra, denna serie kommer jag säkerligen ta upp fler gånger :)

Bilderna visar för övrigt hur serien såg ut då respektive nu.

För att beskriva mig själv lite för de som är nya, och för er som är gamla, så tänkte jag att jag skulle skriva en presentation som om jag var singel och gjorde en profil på *infoga namn på aktuell datingsida då de jag använde mig av på forntiden säkerligen inte existerar längre*....

 

Person som stadigt närmar sig en 40-årskris och som planerar att börja träna varje dag men inte kommer längre än så. Samma sak gäller projektet " bok" som befunnit sig på planeringsstadiet i ungefär tjugo år. 

Definierar mig som feminist, humanist, ateist och vänster på den politiska skalan samt som mamma. Är kvinna men ser inte det som något av viktigt. Känner mig inte som kvinna, eller som en man, men å andra sidan har jag inte riktigt fattat hur det är meningen att det skall kännas.... Om du anser att kroppsbehåring är ett problem undvika mig så jag är för lat för att ta upp kampen mot mina varulvsgener. Och om du, om du är man, kanske börjat tappa håret men åldern så skall du veta att en kvinna istället får hårväxt på nya oväntade ställen ju äldre hon blir. 

 

Viktiga politiska-/samhällsfrågor för mig är jämställdhet (så klart), lika rättigheter för HBTQ (även om jag får erkänna att jag aldrig riktigt fattat det där med Q:et på riktigt), asylpolitik (ömmar mycket för ensamkommande och tycker att man bör få asyl om man kommer från Afghanistan bland annat).

Så med andra ord kommer jag inte vara intresserad av en romantisk relation med dig om du har för vana att yttra någon av följande meningar:

"Feminismen har gått för långt"

"Jag är inte rasist.. men..."

"Har inget emot bögar så länge ingen stöter på mig höhöhö"

"Lamotte skriver ju verkligen som det är"

Du bör nog inte prata om Lamotte (eller Birro) alls med mig om du inte är stort fan av dålig stämning btw. 

 

Jag är extremt dålig på att städa, älskar mina barn mer än allt annat (trots att de har en helt annan iställning till vikten av stundvis tystnad än mig), jag älskar sci fi men har även sett alla avsnitt i alla säsonger av Law & Order SVU minst tre gånger. Dricker i princip inte alkohol men är smått beroende av nässpray. 

 

Är oromantisk, tycker att det är fritt fram att fisa så mycket man vill i sitt eget hem och har en tendens att tycka att de flesta människor är dumma i huvudet på ett eller annat sätt (tycker bäst om människor lite på håll). 

 

Känner du att detta låter som det bästa sedan man uppfann dillchips så är jag människan för dig :)

 

Ja vad skall man säga....

Det började med att det brann i vårt hus... och en månad senare brann det igen (orsakat av brand ett som skadat ett elskåp). Ingen skadades fysiskt men innebar att evakuera barn ur hus mitt i natten två gånger, psykiskt trauma, renovering/sanering av hus och massa annat... så bloggande kändes plötsligt inte riktigt på tapeten.

 

Nu är det 1,5 år sedan och jag känner mig sugen igen, så utan närmare förklaring av som skett sedan senast kommer jag bara hoppa in i att dela med mig av mina högst oviktiga (för det mesta) tankar om skilda ämnen.

Med största sannolikhet inte dagligen, men då andan faller på.