Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

En något missriktad hämnd

Publicerad 2014-08-14 21:03:24 i Allmänt, Feminism och genus,

Något jag faktiskt inte riktigt förstår mig på, och som jag om jag skall vara helt ärlig tycker är lite löjligt, är människor som läser något de inte tycker om som är skrivet av någon annan som kallar sig feminist - och på grund av detta offentliggör att de inte längre tänker kalla sig feminister bara för den sakens skull. Eeh...?
 
1. Antingen så har man väl feministiska värderingar eller så har man det inte... Och skall man bara lägga ner allt bara för att en eller ett fåtal andra som kallar sig samma sak har åsikter man inte håller med om? Herregud, det finns väl massvis med feminister som jag anser är riktiga stolpskott, kvinnor som har åsikter jag inte alls håller med om, men jag blir ju inte mindre feminist för det. Det är som om jag skulle byta partisympatier så fort en enstaka partimedlem tyckte något som inte jag tycker.
 
2. Istället för att bara vända ryggen åt hela det feministiska begreppet, eller hela den feministiska ideologin, är det då inte bättre att man försöker sprida sin egen syn på feminismen? Driva de frågor man själv anser viktiga? Fokusera på de medfeminister som faktiskt tycker som en själv?
 
3. Dessutom, det löjligaste av allt, är att dessa människor ofta får det att låta som om det är en slags hämnd mot de där feministerna som de inte gillar. Ett straff som utdelas. "Nu gillar jag inte så jag tänker inte kalla mig feminist mer. Ha!". Är inte det väldigt missriktat? Skall man skita i att det finns ojämställdhet i samhället för att EN annan person sa något man inte gillar? Skall man låta de där få personerna få representera heeela feministiska rörelsen. Om jag möter en miljöpartist som jag tycker är dum i huvudet så gå rjag ju inte hem och tänker att alla i miljöpartiet är dumma i huvudet....
 
I do not get it
 

Manliga feminister, igen

Publicerad 2014-07-29 20:19:24 i Allmänt, Feminism och genus, Åsikter,

Nu har även Gustav Fridolin gått och skrivit en feministisk krönika... och som vanligt blir jag kluven och dubbel i mina känslor. Han har ju länge talat om sådana här frågor, så jag känner inte att han bara gör det för att det snart är val utan jag tror att han genuint tycker att dessa frågor är viktiga. Och jag vill inte raljera över hans ord, även om det åter är ganska självklara saker som kvinnliga feminister sagt i evigheter men som bara får uppmärksamhet om en man säger det. Och ju fler som kämpar för feminismens sak desto bättre, tycker jag ju, för att förenkla det hela.
 
Men alltså.. det blir så jäkla tydligt. När kvinnor kan säga samma saker om och om igen och blir kallade jobbiga, rabiessmittade, radikala (i den missuppfattade versionen av ordet), gnälliga - det vill säga om någon ens lyssnar alls. Och sedan kommer några män och säger samma sak, fast i mer ytlig version, och plötsligt sitter Herr Svensson på sin kammare och får aha-upplevelser och vill också kalla sig feminist. Då blir det så jäkla tydligt att det inte är ett dugg jämställt, att det är lång väg kvar och att det är männen som har makten - för en mans ord väger så mycket tyngre än en kvinnas.
 
Han kommer till insikt. Hon har PMS.

Besviken... (missuppfattningar kring "feminismen")

Publicerad 2014-07-20 17:06:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Jag hittade en "ny" (för mig) YouTube-kanal med en snubbe som jag först tyckte sa skitbra grejer.. och mycket av det han säger är också väldigt bra. MrRepzion kallar han sig, och detta var den första videon av honom som jag såg.
 
 
Men sedan såg jag videon nedan och blev riktigt besviken. Även om han i sin video själv säger att alla feminister inte tycker att det är ok för kvinnor att misshandla män som väljer han ändå att tala om feminister som grupp och deras påstådda dubbelmoral.
Det han har som exempel är då en reklamfilm med en kvinna som ganska brutalt misshandlar en man för att han gör sönder hennes klänning.
 
Det jag kände när jag såg hans video var dels "SNÄLLA SLUTA KLUMPA IHOP FEMINISTER SOM EN ENHETLIG GRUPP" - och sluta smutskasta alla feminister för att du mött en eller två feminister vars åsikter du inte delade, speciellt inte om du, som denne kille, uppenbarligen delar många av feminismens uppfattningar. Finns inget jag tycker är fånigare än människor som tycker och tänker som feminister men vägrar kalla sig det för att de tycker att det finns vissa feminister de inte gillar eller för att de själva inte passar in i den snedvridna bild av feminismen som de har. Det är som om jag skulle vägra kalla mig ateist bara för att det finns vissa ateister jag inte gillar.
 
Dels kände jag obehag när jag såg reklamen han syftar på och jag tror att väldigt många andra feminister också skulle känna det. Jag känner inte många feminister som tycker att våld mot andra människor, oavsett kön, är något som är ok. Jag skulle aldrig uppmana någon att slå sin partner, även om denne är man, och tycker att det är lika illa att örfila en man som att örfila en kvinna.
 
Och slutligen så finns det ett skäl till att denna reklamfilm inte får lika mycket protester som om den visat en man som misshandlar en kvinna - och det är inte dubbelmoral. Det handlar om att människor som ser reklamen inte tar den på allvar - de ser en man (som i samhället har maktposition över kvinnan och som stereotypt framställs som starkt "icke-offer") bli slagen av en kvinna ("det svagare könet") och i deras patriarkalt hjärntvättade medvetanden blir detta absurt. Orealistiskt. Även om kvinnors misshandel av män absolut förekommer och är något man inte skall skämta om eller ignorera så är gemene man inte oroad att han skall råka ut för detta. För en kvinna hade dock en reklamfilm med ombytta roller varit en plågsam påminnelse om ett samhälle där en liknande situation inte alls är svår att föreställa sig. Där hotet om våld är reellt.
 

Provocerande när en nyfrälst manlig "feminist" skall diktera hur den feministiska rörelsen bör se ut

Publicerad 2014-07-19 08:54:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Visst, jag tycker att det är bra när män kommer till feministisk insikt - ju fler som kan se bristerna i det system som råder desto bättre. Och att feministiska budskap sprids tycker jag är bra oavsett vem som sprider dem. Så ok, jag tyckte att just de personliga påhopp Lamotte råkade ut för var lite över gränsen. Men å andra sidan förstår jag att många reagera starkt då nyfrälsta feministmän ständigt hyllas och lyfts fram när de kommit till insikt och säger saker vi feminister vrålat ut hur länge som helst, men då mötts av hån eller ignorering. Och man kan ju då tycka att när män per automatik får mer uppmärksamhet, vilket de borde veta om de nu nått sådan insikt, istället för att framhäva sig egen förträfflighet kanske borde lyfta fram just de kvinnor som kämpat för att nå ut med samma budskap hur länge som helst.
 
Så jag hade lite blandade känslor angående Lamott, tills han skrev detta. Så istället för att använda sin nyfunna insikt och sin önskan att engagera sig feministiskt till att lyssna till kritiken och  förstå hur uppmärksamheten han får kan ses för provocerande, istället för att inse att det där patriarkala systemet han förfasar sig över att hans dotter utsätts för är något han är en del av, istället för att rannsaka sig själv och fundera på vad han kunde gjort annorlunda, istället för att lyssna på de som faktiskt varit feminster i eoner längre än honom.... istället för allt detta så bestämmer sig Lamott för att surna till för att han inte fick åtnjuta de manliga privilegium han är van vid då han inte hyllades av feministerna och ingen röd matta rullades ut. Inte tänker han lyssna till de kvinnor som sysslat med feministiska analyser något längre än honom - han är ju för bövelen man, och borde kanske till och med leda dessa kvinnor. Och han bestämmer sig sedan för att det bästa han kan göra är att skriva en debattartikel, få ännu mer fokus på sin egen person, och där kritisera och beklaga sig över hela den feministiska rörelsen. Får jag inte bestämma så vill jag förgöra? Om inte han blev omdelbart hyllad av de feminister som kämpar för hans dotters rättigheter, som han sa sig värna så om, så smutskastar han dem hellre än att vända analysen mot sitt eget beteende. Hans manlighet och hans maktposition var tydligen viktigare än de där feministiska värderingarna han ville lyfta för sin dotters skull.
 
Och han har dessutom fel, Lamotte. Feministiska män provocerar inte. Feministiska män är bra, precis som feministiska kvinnor. Vad som är provocerande är män som tror de är feministiska för att de kommit till en insikt men som vägrar se sin egen del i det patriarkala systemet. Vad som är provocerande är att män får enorm uppmärksamhet när de säger samma sak som kvinnor, och inte utbyttjar den uppmärksamheten till att lyfta just dessa kvinnor. Vad som är provocerande är män som tror att de inom den feministiska rörelsen skall få behålla sina manliga privilegier och lyftas, hyllas och kunna diktera hur feminister bör vara och tänka.
 
Hur en feministisk man bör resonera kan ni läsa här hos Lady Dahmer.

Anna Hagwall - gränsen mellan okunnighet och idioti

Publicerad 2014-07-18 19:15:00 i Allmänt, Feminism och genus, Åsikter,

Man kan inte ha mycket kunskap om allt, men om man är politiker och talar offentligt bör man i alla fall ha vett nog att hålla tyst när det kommer till saker man inte vet något om. Anna Hagwall har tydligen inte förstått detta.
 
Jag vet att det är ett antal dagar sedan hon uttalade sig om att kvinnor som misshandlas själva har ett ansvar för att lämna relationen och "sluta gnälla", men jag har inte haft tid att kommentera det förrän nu och jag känner att jag måste göra det. För jag känner att hennes åsikter baseras på missuppfattningar och fördomar som delas av en hel del andra - vilket jag också fått bekräftat när jag läst kommentarer kring hennes uttalanden.
 
Missuppfattningen är att våld i nära relationer startar med att en kvinna möter en kille som är lite gangster, hård och tuff och kanske lite kriminell, och så blir de ihop för att hon tycker att han är cool. Sedan börjar han misshandla henne och hon bara tar det... och alla bara "men varför går hon inte bara??".
 
Varför? För att det är inte så det fungerar i majoriteten av fallen.
 
I de flesta fall träffar en kvinna en man som hon tycker verkar trevlig och de inleder en relation. Han är oftast väldigt kärleksfull i början och öser kärlek över henne.
Efter ett tag börjar han dock långsamt bryta ner henne psykiskt. Detta kan se ut på olika sätt, men tex genom att varva kärleken och bekräftelsen med kritik som tex. Jag tycker du är helt underbar, men så jobbig som du kan vara så är det nog bara jag som skulle stå ut med dig. Eller att tydligt markera vilka beteenden som uppskattas och inte genom att ösa kärlek över henne när hon gör "rätt" och frysa ut henne när hon "gör fel".
 
Sedan börjar oftast en isoleringsprocess. Som vissa tycks tro så handlar det sällan om att mannen rakt ut från början säger att "du får inte umgås med andra", utan det kan handla om att använda skuldkänslor för att kvinnan aldrig skall gå ut med sina vänner: Men skall jag sitta ensam då? Jag älskar minsann dig så mycket att jag alltid vill vara med dig - om du vill gå ut med dina vänner betyder det att du inte älskar mig lika mycket. Kanske maskerat som omtanke: Du behöver ju faktiskt inte jobba... ditt arbete är ju så slitsamt för dig. var du hemma istället så jobbar. Eller genom att långsamt skapa konflikter och sprickor i hennes andra relationer: Din familj/dina vänner snackar skit om mig och beter sig illa mot mig när du inte är där.. Antingen står du på min sida eller på deras...
I en långsam om manipulativ process så berövas kvinnan alla andra sociala kontakter och mannen har sett till att vara den viktigaste och den enda relationen kvinnan har.
 
Samtidigt fortsätter det psykiska nedbrytandet som mer och mer går från att vara kärlek varvat med kritik till att vara mest kritik. Du kan ju inte göra något rätt... och du brukade se bra ut.. nu ser du ju ut som fan.. ingen annan man skulle vilja ha dig.
Och eftersom det är "mannen som älskar henne" som säger dessa saker så tror hon på honom och internaliserar hans hat mot henne tills dess att hennes självkänsla är så låg att hon tror på att hon verkligen är sådär värdelös.
 
Inte förrän efter allt detta, inte förrän efter en hel del tid passerat, så börjar våldet. Och det börjar oftast inte med en svår misshandel utan kanske med en hård knuff, en örfil, ett hårdhänt grepp om hennes arm... och efteråt gråter han och säger att det aldrig kommer hända igen.. och att det faktiskt aldrig hade hänt om inte hon hade gjort honom så arg... Och efter som han är "mannen som älskar henne", och det är första gången och han ångrar sig så, så förlåter hon och tänker att kanske är det hennes fel.. hon som är så värdelös.
Men det händer igen. Mer och mer ofta. Hårdare och hårdare. Med samma ursäkter och samma skuldbeläggande efteråt.
 
Och hur skall hon sedan kunna gå?
Vem skall hon vända sig till när han är hennes enda relation?
Och vem skall kunna älska henne sedan, hon som är så värdelös?
Och tänk om andra också tycker att det är hennes fel?
Och om det nu är så att han faktiskt inte älskar henne - innebär det då att hon är ett sådant där lurat patetiskt offer? Vad skall andra tänka om henne då?
Och han säger att han skall döda henne om hon går... var skall hon gömma sig?
Och kanske har de gemensamma barn? Vad händer med dem? Kanske får han vårdnaden då hon ju är så värdelös? Eller kanske hotar han med att skada dem?
Och hur skall hon försörja sig... han har ju varit den som jobbat för dem båda i flera år?
 
Att säga att en människa som utstått den extremt nedbrytande och självutplånande processen är själv ansvarig frö att ta tag i saken och "bara gå" är som att säga att en medvetslös människa själv bär ansvaret för att ringa ambulans.

Vad är vad - patriarkala strukturer och relationsproblem

Publicerad 2014-07-18 18:51:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Jag läser ju en hel del feministiska bloggar där härliga kvinnor skriver, ofta lärorika och kloka, analyser kring de patriarkala strukturer som råder i samhället och hur dessa kan ta sig uttryck i vardagen. Det är något jag tycker är oerhört viktigt - att man betraktar och analyserar sin omvärld för att försöka se de ofta dolda mönster som vi omges av. Dock kan jag personligen tycka att det kan bli problematiskt när man just anayserar kärleksrelationer.
 
Och varför tycker jag det? Jo, jag tycker att det finns en tendens till att man ser problematik som man tillskriver mäns makt över kvinnor, eller patriarkala strukturer - vad man nu vill kalla det, när det egentligen handlar om svårigheter och problem som ofta uppstår i nära relationer oavsett kön. Det kan bero på det faktum att människor har en tendens att utgå från sin egen världsbild och missa andras, kommunikationsproblem, initimitetsproblem och många andra saker. Att jag får känslan av att detta inte är ett man-kvinna-relation-problem baserar jag på att jag sett och hört om exakt samma typ av problematik i homosexuella relationer. En vill mer än någon annan. En tycker att den andre inte lyssnar. En tar mer plats. En gör mer. Man går varandra på nerverna... and so on.
Naturligtvis kan detta i heterorelationer i vissa (många?) fall härledas till mannens maktposition, men det kan enligt mig inte vara enda förklaringen. Och som vän av vetenskap tycker jag inte om att man snabbt hoppar till en slutsats då det kan finnas flera möjliga sådana.
 
Dessutom är jag ju lite kluven med det där att generalisera FÖR mycket kring män och kvinnor. Visst anser jag det vara viktigt att synliggöra männens maktposition, men å andra sidan ogillar jag att köna på det sättet att "män är si och kvinnor är så". Kvinnor kan absolut också vara riktiga svin i relationer (Jag har utan att tveka sårat män i relationer och utgått från mina egna behov utan att ta hänsyn till att jag egentligen vet att mannen i fråga vill mer än mig t.ex.). Jag ser det som att könande i alltför stor utsträckning påverkar hur vi behandlar män och kvinnor och att det finns en risk för självuppfyllande profetior.
 
Nu vill jag INTE att någon missuppfattar det jag skriver och bara tänker "Aha! Det var ju det jag sa! Feminister överanalyserar och skyller allt på männen när det inte är deras fel!" För det är INTE det jag säger. Analys är viktig och de patriarkala strukturerna och deras negativa påverkan är påtagliga - och jag är själv den första att go bananas när det kommer till sexuell objektifiering och stereotypa kvinnoroller samt allt annat som kan sägas vara "bara en bild" eller "bara en film" eller "bara ett skämt" men som både speglar och skapar så mycket mer än så i förlängningen. Min invändning är väl egentligen bara att just när det kommer till relationer så är det svårt att analysera... och speciellt då man skall analysera sina egna relationer då man inte alls är opartisk eller objektiv. För att ta del av vetenskaplig analys som dock gjorts objektivt (så gott det går... kan ju argumenteras att man egentligen aldrig är helt objektiv) så kan man ju alltid läsa "Det kallas kärlek"... En bok jag tycker är väldigt bra - så det är inte så att jag förnekar att patriarkala strukturer påverkar heterosexuella kärleksrelationer.
 
Vet inte om jag kom till någon egentlig slutsats här... bara tankar egentligen.
 

Kvinnohat vs manshat

Publicerad 2014-07-17 19:05:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Lady Dahmer skrev ett intressant inlägg gällande det där med kvinnohat jämfört med manshat. Håller med i det hon skriver.
För visst är det så att enskilda män råkar illa ut och en kvinna är förövare, t.ex. våld i nära relation osv. men när detta sker är det, i min mening, ytterst sällan ett resultat av att den kvinnliga förövaren har en allmänt nedvärderande syn på män utan beror på helt andra saker. Individuella skäl snarare än strukturella skäl som genomsyrar hela samhället.
 
Och den typ av händelser är inte vad som avses när man talar om manshatet. Man menar då just när vi feminister påtalar och ifrågasätter patriarkala strukturer och inte vill ge män den plats på tronen de är vana vid.
 
Kvinnohat är dock en mer reellt hot. Kvinnor råkar dagligen ut för misshandel, våldtäkter eller hot om detta. Kvinnor som grupp är rädda, för män som grupp. Män som grupp är inte rädda för kvinnor, de ser snarare ner på dem.
 
Har mött många kvinnor som är rädda för att gå ut själva på kvällen, som blir rädda på grund av kommentarer på nätet eller en man som tittar konstigt på henne på bussen... och hundratals andra exempel. Har dock aldrig mött en man som sagt att han känner sig rädd för att gå ut på kvällen för att en okänd kvinna kanske kommer attackera honom.
 

Kollisionen mellan teori och praktik

Publicerad 2014-07-11 19:44:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Jag vet att detta är ett tema jag ofta återkommer till... Min egen svårighet att stå fast i en ringhörna och verkligen ta ställning. Jag har en tendens att hela tiden skifta mellan olika perspektiv och tänka "å ena sidan, å andra sidan", och ibland kan jag tycka en sak i teorin men inte riktigt tycka samma sak i praktiken. Svårt att fatta vad jag menar?
 
Och.. ta detta med mäns maktposition och tendens att ta all plats (medialt, karriärsmässigt osv) i samhället - håller med helt. När Fanny och Blekk skriver om att det är sjukt att män som förtryckt kvinnor hela sina liv vill ha och får stora applåder när de kommer till feministisk insikt och säger det kvinnliga feminister sagt länge - instämmer totalt. I teorin. Men i praktiken så ser jag ju individer, både män och kvinnor, som fostrats in i ett patriarkalt förtryckarsamhälle och beter så som de blivit lärda att bete sig... och att skuld på något sätt faller lite på båda könen, även om förtryckaren har större ansvar än den förtrycka såklart... men båda könen upprätthåller systemet. Och det ÄR svårare för den med makt att komma till insikt om sina privilegerier än det är för den som är utsatt att inse att denne är förtryckt och även om jag inte tycker att man behöver ställa sig och göra vågen så kan de få lite cred.
 
Kanske beror det på att jag har en son? Kanske är det så att jag inte kan hantera tanken på att han skall bli utdömd automatiskt i den feministiska sfären eftersom han är man? Kanske ogillar jag tanken på att de som försöker bryta mönstret hånas i sina försök och att det plötsligt blir nästan som arvsynd? Kanske vill jag inte se?
 
Det är svårt i min hjärna ibland. För jag tycker ju inte att de har fel, men jag håller inte heller helt med. Så var hamnar jag då åsiktsmässigt? Jag vet knappt själv.
Men en sak vill jag göra helt klart... att om någon man skulle läsa detta och se det som en slags bekräftelse på att "ja men preciiis... man kan ju inte döma alla för att vissa är dumma.. JAG är ju snäll... hurra för mig", så NEJ - det är inte alls det jag menar. Du är säkerligen en förtryckare du med, så börja rannsaka dig själv och fundera på hur du skall sluta med det istället för att leta efter kryphål. Ok?

Hur ser en feminist ut?

Publicerad 2014-07-10 19:29:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Jag råkade berätta hela den där grejen med att jag känt mig tvungen att raka benen för en på mitt jobb. Hon såg förvånad ut och berättade att hon aldrig kunnat gissa att jag var feminist för att jag inte såg sån ut.
Väldigt nyfiken undrade jag hur hon trodde att vi skulle se ut, och det visade sig att svaret var "som en hippie".
 
Och om jag skall vara riktigt ärlig så skapade hela den konversationen väldigt blandade känslor. För på något sätt insåg jag ju att hon tyckte att jag inte såg tillräckligt skum eller ful ut för att vara feminist, och en liten del av mig blev lite smickrad (nu är jag fan ärlig) medan en liten del av mig blev sne över de fördomar som finns. En annan del av mig blev också lite besviken på mig själv att det inte är helt uppenbart att jag är feminist... och jag kände att jag borde anstränga mig mer för att tala om frågorna... eller är det så att ingen egentligen lyssnar när man pratar om sådant och att det ändå inte lyser igenom?

Ett bra inlägg

Publicerad 2014-07-03 19:21:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Sonja har skrivit ett väldigt bra inlägg om det extremt onödiga fenomenet att man bara kan känna sig fin om någon annan är ful.... och att man söker sin bekräftelse från andra (ofta från män) genom att vilja jämföras med och vinna mot andra kvinnor: Jag tycker sådana som hon är fula och sådana som du är fina. Smala/tjocka/blondiner/brunetter/etc är de finaste.
 

Varför kan man inte vara fin samtidigt som andra som ser helt annorlunda ut också är fina? Varför måste man vara så himla fin alls? Varför måste andra bekräfta att man är fin? Och varför är det viktigt att ens partner absolut tycker att man är finast?
 
En sak som jag tyckte mycket om med min man när vi först träffades var att han inte höll på med det där... tjafset. Han sa inte att jag var smal när jag inte är det. Han var ärlig och kunde skämta om det - och inte på det där "jag låtsas att jag skämtar men trycker egentligen ner dig"-sättet... utan han behandlade det ämnet som alla andra ämnen och gjorde det inte extra känsligt. En avslappnad inställning helt enkelt. Han märkte väl också att jag inte tycker att det är "en grej"...
 
Men nu skall jag inte hävda att jag inte påverkas om ideal och också kan ha dagar då jag har svårt att känna mig fin eftersom "alla fina på film är smala" och sådant... men det stör mig, för det är en jäkligt löjlig inställning egentligen.
 

Förstör Alfons Åberg alla barn?

Publicerad 2014-07-01 09:57:00 i Allmänt, Barn, Feminism och genus,

Nej, det gör han såklart inte... men jag vill skriva lite om den här artikeln som baseras på ett blogginlägg där en pappa till en fyraårig dotter reagerar över sexismen i Alfons Åberg.
 
Jag länkade själv till det omskrivna blogginlägget på min Facebook för någon dag sedan där jag också skrev att jag själv valt bort delen om Alfons och Milla av just den anledningen och det blev många kommentarer på detta. Plötsligt insåg jag att Alfons var en Tintin eller en Pippi. Okritiserbara. Om man kritiserar det vuxna idag tog del av som barn så verkar det som om man kritiserar hela deras barndom och gör något oförlåtligt.
 
"Det fungerade ju bra för oss" menar de och jag blir lite "Eeh va?" för brist på sexism är inte direkt det jag förknippar dagens samhälle med (även om jag naturligtvis inte anklagar enbart Alfons för detta). Andra menar att man kan tala med sina barn om det hela så att de lär sig. Men om man har två alternativ: det ena är att visa sina barn något hemsk för att kunna tala om det och lära sig kring det och det andra är att de slipper se det hemska då det faktiskt inte är nödvändigt för dem, så väljer jag det sistnämnda.
Berättelsen går ju faktiskt ut på att flera pojkar berättar om hur det är fel att leka med flickor och sedan rabblar upp många många skäl till varför de tycker att flickor är sämre, sedan är Alfons modig och leker med Milla ändå. Om man verkligen har tur så kan de efterföljande diskussionerna leda till att barnet tänker att de där första pojkarna hade fel och var dumma i huvudet, men det kan ju också vara så att det barnet tar med sig är att majoriteten av killarna tycker att tjejer är sämre, att man som kille måste vara modig för att ens vilja leka med en tjej och att du måste vara en speciell typ av tjej om du skall få ynnesten att bli betraktad som en kompis till en kille.
 
"Ååhh så jobbigt PK... måste man analysera allt?" Hmm... JA. Vad jag förmedlar för bild till mitt barn om världen är av yttersta vikt för mig. Och det handlar inte om EN enda barnsaga utan det handlar om MASSOR av berättelser och filmer som riktar sig till barn, filmer och berättelser som riktar sig till vuxna, media, samhällsnormer och allt är ihopvävt. Det ena leder till det andra, helheten är summan av delarna.
Det handlar om att pojkar och flickor inte kommer vara medvetna om skillnaderna förrän någon poängterar dem för dem. I detta fall, för denna lilla flicka, råkade det vara just denna Alfonsfilm.
 
(Sedan tycker jag att Alfons är jättebra. Nico älskar Alfons och vi tar del av alla de andra böckerna och filmerna.)
 
Men det som är värst av allt är alla de elaka, hånfulla kommentarer som denna artikel får där pappan anklagas för att vara överkänslig och dum i huvudet och det talas om att det gått för långt och att det är feminismen som gör människor galna and so on. Inte någonstans ser jag någon som skriver om denna fyraåriga flicka SOM BLEV LEDSEN. En fyraåring som gick hem och frågade sig själv vad det var för fel på henne. Varför hon var sämre bara för att hon var en tjej. Hur empatilösa är inte människor om de inte anser att det är det viktiga här?
 

Ok, vad är skillnaden

Publicerad 2014-06-29 19:09:00 i Allmänt, Barn, Feminism och genus,

Ofta när jag pratar om eller skriver om att jag inte anser att det finns några skillnader mellan könen (förutom de rent biologiska skillnaderna... orkar inte definiera närmare utan utgår från att ni fattar) så dyker det alltid upp någon som hävdar att man har fel. Jag orkar sällan ta diskussionen för jag vet hur irriterad jag blir och att det påverkar min nattsömn, men idag drabbades jag av nyfikenhet och undrade för mig själv exakt VAD de anser det finnas för skillnader som inte är socialt skapade...
 
För det finns väl ingen som på riktigt tror att en tjej FÖDS till att tycka om rosa och en kille FÖDS till att tycka om blått? Och hur förklarar de då att det förr var blått som var tjejfärgen medan killar kläddes i rosa? Försökte googla men fann ingen lista på alla dessa påstådda olikheter.
Är det någon läsare som anser att det finns massa skillnader (som inte är socialt inlärda) och i så fall vad?
 
Jag vet ju att många vill köra med det där att män är starkare, och jag kan köpa att män biologiskt har lättare att bygga muskelmassa generellt... men argumentet "män är starkare" köper jag inte alls då det ju beror helt på kroppstyp och hur mycket man tränar. Vältränade tjejer kan ju vara bra mycket starkare än otränade killar.
Skulle se hur mycket maken hade att sätta emot i en fight med den kvinnliga världsmästarinnan i slägga t.ex.
 
När jag betraktar min son så ser jag ett barn... Ett barn som inte skiljer sig från de pojkar han leker med på ett sätt som skulle få någon att säga "Han är ju inte som en pojke, han är ju som en tjej"... och med detta menar jag att han inte på uppseväckande sätt skiljer sig från hur man stereotypt förväntar sig att en pojke skall vara... men å andra sidan så ser jag inte att han skiljer sig i beteende från de flickor han leker med heller. Och när jag ser honom leka tillsammans med sina vänner så ser jag inte heller en grupp pojkar och flickor som på något sätt över huvudtaget skulle skilja sig från varandra... Jag ser en grupp barn. En samling individer. Kan de inte få vara det?

Bara när de får döttrar?

Publicerad 2014-06-29 14:23:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Jag läste detta blogginlägg där en man inser det sexistiska i Alfons Åberg när han är på bio med sin lilla dotter. Jag tyckte att blogginlägget var bra, och jag har reagerat starkt på exakt samma episod i Alfons och valde bort att köpa just den filmen som detta avsnitt är med på. Och jag tycker att det är väldigt bra att vissa män kan få detta uppvaknande (och hemskt att det finns de som inte alls får det) och kan försöka förändra sina döttrars tillvaro och uppväxt.
 
MEN det finns en stor del av mig som blir arg, frustrerad och naivt nog förvånad att det för så många män ändå tycks krävas döttrar för att de skall komma till denna insikt. Vad är det som gör att de plötsligt kan se all den sexism som deras döttrar utsetts för men att de helt kunna blunda i alla år för den sexism deras mödrar, systrar, flickvänner och kvinnliga bekanta får utstå dagligen?
 

Gårdagens film

Publicerad 2014-06-29 09:48:00 i Allmänt, Feminism och genus, Film,

 
Då vi igår var sugna på en komedi så såg vi om The Heat, en komedi som jag älskar även om den har vissa problematiska inslag. Om jag börjar med det problematiska så kan jag skriva att det är lite typiskt att den vid första anblicken visar att en kvinna bara kommer någon vart och får respekt genom att "bli mer som en man" (men lite mer negativt kan det också sägas att den visar att även om du tar dig längre genom att "bete dig som en man" så innebär inte det att du någonsin får respekt från dina kollegor ändå om du är kvinna).
 
Men det jag tycker om med filmen är bland annat följande:
- Två kvinnor i huvudrollerna som får bete sig lika vulgärt och våldamt som män i liknande situationer beter sig på film (även om våld såklart inte är något att hylla i sig)
- Två kvinnor som är självstädiga och tar hand om sig själva där det inte krävs någon man som rycker in och räddar dem
- En film där slutpoängen inte handlar om hetero-kärlek eller liknande utan om "tillsammans är vi starka"-systerskap.
- En film där en överviktig kvinna får ta plats, och trots sin vikt och sitt tillsynes ovårdade yttre framställs som inte bara sexuellt aktiv utan som sexuellt åtråvärd.
- Plus att den har många väldigt bra och roliga enstaka kommentarer/repliker som jag uppskattar... som när McCarthys rollfigur förklarar att det inte spelar någon roll hur man ser ut utan att det handlar om vilka signaler man sänder ut (svårt att förklara utan kontext men blir för långt att skriva) och när Bullock säger att "kvinnor faktiskt föds med hår på sina ben".
 
Framför allt tycker jag att deb är väldigt väldigt rolig. Men kan också vara för att jag älskar kvinnor som svär som borstbindare :)
 

Så viktigt tyckte han att det där med kön var

Publicerad 2014-06-25 16:52:00 i Allmänt, Barn, Feminism och genus,

Jag kunde inte riktigt släppa mina funderingar som jag hade igår kring det där om Nicos eventuella medvetenhet kring kön. Vad har han för tankar om det? Han har ju inte pratat så mycket så länge så ämnet har inte kommit upp. Ville egentligen inte "väcka den björn som sover" men kunde inte låta bli att fråga honom imorse:
 
Nico, är du en flicka eller pojke?

Och till svar fick jag:
 
Ingenting. Jag är bara Nico.
 
Så var det med det.
 

Precis min tanke

Publicerad 2014-06-21 19:46:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Fanny skrev så himla bra i sitt inlägg som en respons på denna krönika. För det var exakt vad jag tänkte när jag läste krönikan.
 
Krönikören skriver alltså om hur hon haft manliga vänner som beklagat sig över att de haft sex med tjejer som "bara legat som en död fisk" och hur krönikören då oroat sig över att hon själv skulle ha uppfattas som en sådan någon gång. Min första tanke i det läget var att det kändes väldigt övergreppsliknande om man har sex med någon som bara ligger där "som en död fisk"... Vill denna orörliga person verkligen ha sex? Bör man verkligen ha sex med någon som inte på något sätt visar att denne vill ha sex eller inte på något sätt visar att den finner sexet lustfyllt eller njutningsfyllt? Mitt svar på detta skulle vara nej.
 
Och jag känner att det är lite hemskt att fokus i det hela blir att man som kvinna inte skall oroa sig utan att man säkerligen blir roligare sexpartner med tiden... Att ansvaret i denna situation ligger på kvinnan. Inte på mannen. När budskapet borde vara att som man inte ha sex med någon som inte verkar vilja ha sex.
 
Fick faktiskt riktiga olustkänslor av denna krönika och det den förmedlade. Och kunde inte låta bli att tänka på de där tjejerna som kränikörens manliga vänner talat om, och hur de mådde dagen efter.

En av grabbarna

Publicerad 2014-06-21 19:34:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Förr, och med förr menar jag även tid som inte ligger så himla långt tillbaka i tiden, så var jag en av dem som kunde hävda att det är så mycket lättare att umgås med killar. Jag tyckte att det var midre skitsnack och drama i killgrupper. Jag tyckte att jag intressemässigt och personlighetsmässigt passade bättre ihop med killar. Och jag umgicks väldigt mycket med just killar. Faktiskt var (och till viss del fortfarande är) det rent av så att jag tyckte att det kunde vara jobbigt och obehagligt att umgås för mycket med vissa typer av tjejer/kvinnor. Jag kände att jag inte passade in, jag kände mig bedömd på ett helt annat sätt,
 
När jag började identifiera mig själv som feminism var just detta en aspekt av mig själv som jag hade väldigt svårt att få att gå ihop med mina feministiska åsikter. Jag kände mig helt fel och som en svikare mot andra kvinnor när jag kände som jag gjorde. Helt nyligen har jag dock börjat omvärdera dessa vänskaper och relationer med män och kvinnor och börjar se det på ett helt annat sätt.
 
Jag antar att jag får börja med att kommentera det jag själv just skrivit... som att jag upplevde att det var mindre skitsnack och drama bland killar. Jag tror inte att det är det. Överlag tror jag att män och kvinnor kan vara lika mycket skitsnackare men att killar säger mycket rakt ut vilket man då kanske uppfattar som att han "bara är rakt på sak" medan kvinnor är på ett sätt som mer uppfattas som att "snacka skit bakom ryggen"... Man hade å andra sidan kunnat se det som att män är mer öppet hatiska medan kvinnor inte säger saker rakt ut eftersom de känner empati även gemtemot människor de tycker illa om...?
 
Sedan har jag kanske intressen och karaktärsdrag som pendlar lite mellan det som anses manligt och kvinnligt.. men jag tror inte att det egentligen har så mycket med saken att göra, för det är många som är sådana. Det är ju faktiskt bara samhället som lurat oss att tro att vi är två kategorier med skiljda egenskaper.
Så jag hoppar över det och vill istället utvärdera de vänskaper jag hade med män. Vänskaper som jag såg som äkta vänskaper och som jag värderade högt, men som jag i efterhand inser kanske inte var vänskap alls...?
 
För när man som kvinna är "en i grabbgänget" så är man faktiskt oftast inte det. Man är och förblir alltid kvinnan i grabbgänget. Man kommer alltid värderas utifrån det faktum att man är av honkön. Och man betalar oftast genom att deras kvinnoförnedrande skämt och åsikter får stå oemotsagda, eller rentav genom att man själv deltar i dessa. Men det som var mest avslöjande för mig var att det så väldigt ofta varit så att dessa vänskaper förändrats stort eller helt upphört då jag eller mannen skaffat en partner. Vilket får mig att undra om denna "vänskap" hela tiden baserades på en underliggande förhoppning om eller i alla fall tanken på möjligheten att  han en dag skulle få ligga. När denna förhoppning eller denna möjlighet inte längre existerade så saknade umgänget med mig syfte och mål. Det har hänt mig ofta och varje gång har jag frågat mig själv vad det som för mig var vänskap var för honom. Tidsfördriv? Var jag en slags liten maskot? En sexuell fantasi?
Nu säger jag inte att vänskap mellan man och kvinna ALLTID måste vara så, men jag tror att det ofta är fallet. Och om det inte är så, så händer det ofta att de manliga vännerna egentligen är ens partners vänner och man ses som mer eller mindre ett bihang till honom. (Kan dock tillägga för att inte låta allt igenom cynisk att jag har en manlig vän där vänskapen faktiskt överlevt länge men då genom att den prövats i olika faser och nu påminner mer om en slags platonisk släktrelation.. eller hur man skall kalla det)
 
Och kanske är mina obehagskänslor i umgänget med kvinnor beroende på att jag just bryr mig om vad de tycker om mig lite extra... och att jag i större utsträckning frågar mig själv vad jag har att komma med? I relationen med män har man på något sätt alltid det sexuella spelet och det faktum att man är just kvinna att vila på, medan man i relationen med andra kvinnor faktiskt måste vara något mer. Där kan man inte vinna billiga poänger på samma sätt. Plus att det FINNS en slags inbördes konkurrens som kan ta sig uttryck på olika sätt (Läs Blekks inlägg om detta här, mycket bra),
Framför allt får jag dåligt självförtroende när jag talar med andra feminister... För i de sammanhangen vill jag så löjligt gärna "vara rätt". Då blir jag rädd att inte verka tillräckligt tuff. Att jag skall avslöja mina kunskapsluckor eller inte vara tillräckligt påläst. Att jag skall råka skratta åt något som egentligen är sexistiskt.
 
 
Nu är det ju så att jag som person är rätt kass i allmänhet på att skapa och upprätthålla vänskapsrelationer, och nu för tiden har ganska få som jag kallar vänner, men sammanfattningsvis är det nog så att jag utvärderat de vänskaper jag haft och de jag har och kommit fram till att även om jag tycker att vänskap med kvinnor kan vara svårare av många olika skäl för mig så är det den vänskapen som är mer värd. För i den vänskapen så vet jag att jag ses som en vän på grund av mig som person, mina egenskaper och kvaliteter, och att "vänskapen" inte baseras på det faktum att jag är en kvinna som kanske/kanske inte denne kommer ha sex med någon gång...
 

Om du är lite dum i huvudet så är det helt ok att våldta

Publicerad 2014-06-16 16:58:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Jaha, då slog hovrätten fast domen som säger att trots att en kvinna säger nej upprepade gånger, ber mannen sluta och gör motstånd så är det inte våldtäkt även om han fortsätter om han hävdar att han inte trodde att nej betydde nej...
 
Med andra ord så kan man komma undan med våldtäkt om man bara hävdar att man är lite dum i huvudet och trög och inte fattar när någon annan vill...?
Han säger att han trodde att hon ville ha dominanssex, även om detta aldrig varit något de diskuterade.
 
Är det inte dags att vi skriver om lagen nu? På allvar? Även om man inte få rigenom samtyckeslag (som jag hoppas man får) så kanske man skall se över det där med uppsåtskravet... att man ställer rimliga krav på människors eget jävla förstånd. Annars är man ju som kvinna helt rättlös (villket i princip är fallet nu)... Om upprepade nej, bedjande om att någon skall sluta och motstånd inte räcker... vad är det då meningen att man skall göra?
 
För det är ju faktiskt så att även om man sagt ja till sex så HAR man rätt att ångra sig... Att säga något annat är ju idioti. Då hamnar man i resonemang om mannens rätt till sex, om mannen som djur som inte kan hejda sig... Idioti!
 
Finns det andra typer av brott där man kan gå fri genom att bara hävda att man är trög? Jo jag sköt honom i huvudet, men jag visste ju inte att han skulle dö så... eller Skattefiffel? Va? Nej, jag förstod bara inte reglerna
 
Domen speglar  så jävla väl samhällets syn på kvinnan som ett obejkt som skall ställa upp på sex, och som skall finnas till för mannens njutning, så till den grad att hennes protester inte ens går att förstå för mannen. Och samhällets syn på mannen som en kukstyrd idiot som saknar förmåga till empati.

Kvinnoförakt

Publicerad 2014-06-13 19:40:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Många antifeminister och andra av samma skrot och korn verkar haka upp sig väldigt mycket just på begreppet "kvinnohat". De hävdar bestämt att de flesta män minsann inte hatar kvinnor. Icke sa nicke... Deras sexism, objektifiering och deras nedvärdering av kvinnor är bara symtom på deras uppskattning, kärlek, beundran och önskan att beskydda... typ.
 
Jag kan också ibland komma på migs jälv med att haka upp mig på ordet hat. För man tänker då att dessa män genuint vill skada kvinnor (vilket vissa i och för sig vill)... och alla de där männen i min omgivning.. inte HATAR de väl mig? Nu vet jag att det bara är ordfjanterier, men jag är ju något av en ordälskare, men jag skulle egentligen hellre kalla det för kvinnoförakt. Vilket på många sätt är än värre egentligen.
 
Om man hatar någon så ser man oftast denne som en motståndare, ett allvarligt hot eller liknande. Någon man föraktar ger man inte ens den betydelsen. Det är bara ett besvärande kryp man kan putta åt sidan.
Ta till exempel alla tusentals filmer som innehåller kvinnoförnedrande, sexistiska scener. Om det handlade om kvinnoHAT hade män till och med njutit av att dessa typer av scener skapar obehag hos kvinnor och försämras deras livskvalitet i förlängningen. De hade tyckt att detta var något bra. Men när det handlar om kvinnoFÖRAKT så är det mer så att män helt enkelt skiter i vad kvinnor känner och upplever. Det är för dem oviktigt. Deras egna behov och önskningar går före.

När hatet blir som tydligast

Publicerad 2014-06-09 19:30:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Jag har nu i flera dagar följt händelseutvecklingen efter det att Lady Dahmer avslöjade att två av grundarna till Maskulint Initiativ dömts för sex med barn. Hur hatet sköljt över henne. Hur det hemska inte alls är att dessa män begått hemska brott, att dessa män med denna bakgrund vill sprida sina sneda värderingar och får massa följare, inte att dessa män och deras anhängare skriver vidriga saker inklusive allvarliga hot till LD... nej... det hemska visar sig vara att Lady Dahmer synliggör detta.
Och plötsligt blir det så extremt tydligt att hon hade helt rätt när hon skrev en krönika om att människor provoceras väldigt mycket mer av feminister än av det hot och det våld kvinnor i dagens samhälle får utstå. För det hemska är tydligen inte att vi utsätts för saker utan när vi har mage att berätta om det.
 
Nej de stackars stackars männen skall tydligen skyddas... eller vad? Alltså jag önskar jag kunde skriva något klokt om detta. En smart analys som förklarade varför så många män beter sig som jävla rövhattar, men jag är helt nollad i frågan får jag erkänna. Jag står helt frågande inför detta fenomen för jag var faktiskt så naiv att jag inte alls förstod att det fanns så många av dem och att de kände så starkt hat.
 
Och jag beundrar henne så jävla mycket, Lady Dahmer, som tar striden. Och hoppas att det en dag skall komma den dagen då majoriteten av män börjar reagera på prat om kvinnohat och kvinnoförtryck på samma sätt som jag gör när man talar om vitas förtryck av svarta eller heterosexuellas förtryck av homosexuella... genom att tänka "ja detta är fan förjävligt, och jag gör mig säkerligen skyldig till det också, nu är det bäst att jag utbildar mig, tänker mig för, jobbar mot detta och slutar vara en del av förtrycket"... typ... istället för att bara fokusera på min egen skuld och skam och vråla "men inte JAAG... JAG är snäll!!!".
 
Men för klokare och mer välformulerade ord så läs följande...
 
LD:s ursprungliga inlägg
 
Sannas tankar om det hela
 
Sonjas tankar om det hela

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela