Knyttet - kort men tjock

Visst, jag tycker att det är bra när män kommer till feministisk insikt - ju fler som kan se bristerna i det system som råder desto bättre. Och att feministiska budskap sprids tycker jag är bra oavsett vem som sprider dem. Så ok, jag tyckte att just de personliga påhopp Lamotte råkade ut för var lite över gränsen. Men å andra sidan förstår jag att många reagera starkt då nyfrälsta feministmän ständigt hyllas och lyfts fram när de kommit till insikt och säger saker vi feminister vrålat ut hur länge som helst, men då mötts av hån eller ignorering. Och man kan ju då tycka att när män per automatik får mer uppmärksamhet, vilket de borde veta om de nu nått sådan insikt, istället för att framhäva sig egen förträfflighet kanske borde lyfta fram just de kvinnor som kämpat för att nå ut med samma budskap hur länge som helst.

 

Så jag hade lite blandade känslor angående Lamott, tills han skrev detta. Så istället för att använda sin nyfunna insikt och sin önskan att engagera sig feministiskt till att lyssna till kritiken och  förstå hur uppmärksamheten han får kan ses för provocerande, istället för att inse att det där patriarkala systemet han förfasar sig över att hans dotter utsätts för är något han är en del av, istället för att rannsaka sig själv och fundera på vad han kunde gjort annorlunda, istället för att lyssna på de som faktiskt varit feminster i eoner längre än honom.... istället för allt detta så bestämmer sig Lamott för att surna till för att han inte fick åtnjuta de manliga privilegium han är van vid då han inte hyllades av feministerna och ingen röd matta rullades ut. Inte tänker han lyssna till de kvinnor som sysslat med feministiska analyser något längre än honom - han är ju för bövelen man, och borde kanske till och med leda dessa kvinnor. Och han bestämmer sig sedan för att det bästa han kan göra är att skriva en debattartikel, få ännu mer fokus på sin egen person, och där kritisera och beklaga sig över hela den feministiska rörelsen. Får jag inte bestämma så vill jag förgöra? Om inte han blev omdelbart hyllad av de feminister som kämpar för hans dotters rättigheter, som han sa sig värna så om, så smutskastar han dem hellre än att vända analysen mot sitt eget beteende. Hans manlighet och hans maktposition var tydligen viktigare än de där feministiska värderingarna han ville lyfta för sin dotters skull.

 

Och han har dessutom fel, Lamotte. Feministiska män provocerar inte. Feministiska män är bra, precis som feministiska kvinnor. Vad som är provocerande är män som tror de är feministiska för att de kommit till en insikt men som vägrar se sin egen del i det patriarkala systemet. Vad som är provocerande är att män får enorm uppmärksamhet när de säger samma sak som kvinnor, och inte utbyttjar den uppmärksamheten till att lyfta just dessa kvinnor. Vad som är provocerande är män som tror att de inom den feministiska rörelsen skall få behålla sina manliga privilegier och lyftas, hyllas och kunna diktera hur feminister bör vara och tänka.