Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

En av grabbarna

Publicerad 2014-06-21 19:34:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Förr, och med förr menar jag även tid som inte ligger så himla långt tillbaka i tiden, så var jag en av dem som kunde hävda att det är så mycket lättare att umgås med killar. Jag tyckte att det var midre skitsnack och drama i killgrupper. Jag tyckte att jag intressemässigt och personlighetsmässigt passade bättre ihop med killar. Och jag umgicks väldigt mycket med just killar. Faktiskt var (och till viss del fortfarande är) det rent av så att jag tyckte att det kunde vara jobbigt och obehagligt att umgås för mycket med vissa typer av tjejer/kvinnor. Jag kände att jag inte passade in, jag kände mig bedömd på ett helt annat sätt,
 
När jag började identifiera mig själv som feminism var just detta en aspekt av mig själv som jag hade väldigt svårt att få att gå ihop med mina feministiska åsikter. Jag kände mig helt fel och som en svikare mot andra kvinnor när jag kände som jag gjorde. Helt nyligen har jag dock börjat omvärdera dessa vänskaper och relationer med män och kvinnor och börjar se det på ett helt annat sätt.
 
Jag antar att jag får börja med att kommentera det jag själv just skrivit... som att jag upplevde att det var mindre skitsnack och drama bland killar. Jag tror inte att det är det. Överlag tror jag att män och kvinnor kan vara lika mycket skitsnackare men att killar säger mycket rakt ut vilket man då kanske uppfattar som att han "bara är rakt på sak" medan kvinnor är på ett sätt som mer uppfattas som att "snacka skit bakom ryggen"... Man hade å andra sidan kunnat se det som att män är mer öppet hatiska medan kvinnor inte säger saker rakt ut eftersom de känner empati även gemtemot människor de tycker illa om...?
 
Sedan har jag kanske intressen och karaktärsdrag som pendlar lite mellan det som anses manligt och kvinnligt.. men jag tror inte att det egentligen har så mycket med saken att göra, för det är många som är sådana. Det är ju faktiskt bara samhället som lurat oss att tro att vi är två kategorier med skiljda egenskaper.
Så jag hoppar över det och vill istället utvärdera de vänskaper jag hade med män. Vänskaper som jag såg som äkta vänskaper och som jag värderade högt, men som jag i efterhand inser kanske inte var vänskap alls...?
 
För när man som kvinna är "en i grabbgänget" så är man faktiskt oftast inte det. Man är och förblir alltid kvinnan i grabbgänget. Man kommer alltid värderas utifrån det faktum att man är av honkön. Och man betalar oftast genom att deras kvinnoförnedrande skämt och åsikter får stå oemotsagda, eller rentav genom att man själv deltar i dessa. Men det som var mest avslöjande för mig var att det så väldigt ofta varit så att dessa vänskaper förändrats stort eller helt upphört då jag eller mannen skaffat en partner. Vilket får mig att undra om denna "vänskap" hela tiden baserades på en underliggande förhoppning om eller i alla fall tanken på möjligheten att  han en dag skulle få ligga. När denna förhoppning eller denna möjlighet inte längre existerade så saknade umgänget med mig syfte och mål. Det har hänt mig ofta och varje gång har jag frågat mig själv vad det som för mig var vänskap var för honom. Tidsfördriv? Var jag en slags liten maskot? En sexuell fantasi?
Nu säger jag inte att vänskap mellan man och kvinna ALLTID måste vara så, men jag tror att det ofta är fallet. Och om det inte är så, så händer det ofta att de manliga vännerna egentligen är ens partners vänner och man ses som mer eller mindre ett bihang till honom. (Kan dock tillägga för att inte låta allt igenom cynisk att jag har en manlig vän där vänskapen faktiskt överlevt länge men då genom att den prövats i olika faser och nu påminner mer om en slags platonisk släktrelation.. eller hur man skall kalla det)
 
Och kanske är mina obehagskänslor i umgänget med kvinnor beroende på att jag just bryr mig om vad de tycker om mig lite extra... och att jag i större utsträckning frågar mig själv vad jag har att komma med? I relationen med män har man på något sätt alltid det sexuella spelet och det faktum att man är just kvinna att vila på, medan man i relationen med andra kvinnor faktiskt måste vara något mer. Där kan man inte vinna billiga poänger på samma sätt. Plus att det FINNS en slags inbördes konkurrens som kan ta sig uttryck på olika sätt (Läs Blekks inlägg om detta här, mycket bra),
Framför allt får jag dåligt självförtroende när jag talar med andra feminister... För i de sammanhangen vill jag så löjligt gärna "vara rätt". Då blir jag rädd att inte verka tillräckligt tuff. Att jag skall avslöja mina kunskapsluckor eller inte vara tillräckligt påläst. Att jag skall råka skratta åt något som egentligen är sexistiskt.
 
 
Nu är det ju så att jag som person är rätt kass i allmänhet på att skapa och upprätthålla vänskapsrelationer, och nu för tiden har ganska få som jag kallar vänner, men sammanfattningsvis är det nog så att jag utvärderat de vänskaper jag haft och de jag har och kommit fram till att även om jag tycker att vänskap med kvinnor kan vara svårare av många olika skäl för mig så är det den vänskapen som är mer värd. För i den vänskapen så vet jag att jag ses som en vän på grund av mig som person, mina egenskaper och kvaliteter, och att "vänskapen" inte baseras på det faktum att jag är en kvinna som kanske/kanske inte denne kommer ha sex med någon gång...
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela