När man tänker efter
Lady Dahmer skrev ett intressant inlägg idag om hur vi i allmänhet är ganska dåliga på självrannsakan och hur vi ofta upprätthåller klassiska könsstereotypa beteenden genom att bortförklara dem på olika sätt.
Jag vill ju gärna ofta framhäva att jag minsann inte städar och sminkar mig utan ser på scifi och är lite "grabbig", vilket i sig är idiotiskt då det inte är något fel med att vara "feminin" heller samt att det är att förenkla saker en hel del. Dessutom är det ju lite fulspel att bara lyfta fram det man känner att man lyckas bra med och tiga om de sidor av sig själv som verkligen skulle behöva en förbättring.
För om jag rannsakar mig själv och mitt eget beteende så finns det ju en del... vad skall man kalla det?... stereotypa beteenden... som jag håller fast vid av olika skäl.
Jag har t.ex. ett stort "ta hand om" behov, vilket gör mig både till projektledare, kurator och sjuksköterska i min egen familj. Jag åsidosätter ofta mina egna behov för att se till att andra mår bra och tar över deras problem. Vilket både förminskar den andre parten men också gör denne passiv i förlängningen. Det lägger också en enorm belastning på mig själv vilket innebär att jag kraschar totalt då och då. Är dock svårt att bryta mönstret både på grund av mitt eget kontrollbehov men också då jag känner mig "elak" om jag är på ett annat sätt.
En annan sak är ju att maken tar hand om alla större praktiska saker hemma; bygge/renovering, bildäcksbyten, pumpa brunnen, grusa parkering osv. Själv skyller jag gärna på att jag är för svag eller att jag inte kan... Maken har försökt påpeka att han inte heller kunde från början men att man lär sig och att han visst tror att jag kan... Och då brukar jag ju få erkänna att det faktiskt handlar om att jag inte vill. Att det verkar jobbigt. Urdumt på många sätt då jag ju bland annat försätter mig själv i en ganska stor beroendesituation då jag utan honom inte har en aning om hur huset skall skötas. Lat och bekväm av mig.... får jobba på det där.
