Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Fettföraktet

Publicerad 2014-02-22 09:05:00 i Allmänt, Att inte vara en milf, Åsikter,

Igår skrev Lady Dahmer ett väldigt intressant inlägg om det förakt mot feta som råder i samhället, och hon försökte väldigt pedagogiskt (enligt mig) föra fram skillnaden mellan det förakt samt det förtryck mot överviktiga som genomsyrar hela samhället och de enstaka individuella kränkningar mycket smala människor kan råka ut för. Hon jämförde även smalas "jamen JAG då" med det sätt män reagerar på när man talar om kvinnors problem. Trots hennes försök att vara så tydlig som möjligt så svämmade genast kommantarsfältet över med kränkta smala människor och hat mot feta (och då vill jag inte ens föreställa mig de kommentarer som hon faktiskt valde att inte släppa igenom).
 
För det första så har jag så svårt att förstå vad det är som gör att människor anser sig ha rätten att tycka till om andra människors kroppar på det sättet, och hur de helt kan missa/skita i att det är människor med känslor som skall läsa deras hat. Visst kan de ha rätt till dina åsikter kring vad som är häslosamt och inte, hur man bör äta och inte, om inte annat kan det vara svårt att övertyga dem om annat - men kan människor inte bara inse att vissa åsikter bör man kanske hålla för sig själv? Tror de verkligen att någon plötsligt kommer leva ett annat liv och tappa i vikt för att de gav "välmenande råd" om hur äcklig och vidrig man är om man väger för mycket?
 
För det andra är det helt otroligt att de inte kan se den STORA skillnaden mellan de eventuellt negativa kommentarerna som man kan få som extremt smal och det förakt och den diskriminering som verkligen väller över någon som väger "för mycket".
Nu kan en enskild individs erfarenheter egentligen inte alls användas som underlag för att hävda att något är sant, men bara för att klargöra skillnaderna så kan jag använda mig själv som exempel.
 
Jag har vägt mycket lite, jag har vägt mittimellan och jag har vägt, enligt de flesta, för mycket. Jag är 1.63 lång och när jag var anorektiker så vägde jag som minst runt 42 för att sedan under femton år långsamt gå uppåt för att slutligen väga som jag gör nu, vilket är runt 80-85 (väger mig inte så ofta).
Naturligtvis hände det att jag fick "negativa" kommentarer när jag var som smalast. Jag kunde få höra att jag borde gå upp i vikt, frågor kring om jag var sjuk och så vidare. Dock var de sällan elakt menade utan sagda med omtanke eller ömkan (ibland avund), men det var ju klart att  jag kunde känna mig sårad eller kränkt ändå. Men lika ofta, eller oftare, fick jag ju höra att jag var fin, snygg, sexig och så vidare. För att inte tala om att vart jag än vände mig så såg jag reklam, film, tv-serier etc som talade om för mig att jag var "rätt", då idealet är smal.
Det var också lätt att handla kläder så jag visste att de flesta kläderna i alla affärer var anpassade efter smala människor som mig.
 
Under mellanperioden då jag var smal, men inte extremt smal, så kan jag inte påminna mig något negativt alls.
Detta startade inte upp förrän jag passerade gränsen för det man kan kalla för övervikt, och då var det på en helt annan nivå. För det första tycktes precis alla i hela världen ha fritt fram för att påpeka om en svikt och ha rätt att ha åsikter om det. Själv behövde jag inte klaga på eller kommentera min vikt utan fick utan att be om det tips och råd på dieter och bantningstips från alla håll. I kommentarsfält på nätet kunde jag läsa om hur äckligt det var med människor som mig, att jag var lat, att jag fick skylla mig själv. Som om dessa okända människor kunde veta något alls om mina matvanor, hur mycket jag rörde på mig, skälen till min viktuppgång osv. Varje gång jag såg en film så påmindes jag om hur fel jag var. Inte en enda person i min viktklass framställs som sexig eller snygg. Skulle jag handla kläder fick jag höra att många plagg inte fanns i så stor storlek, jag fick gå till den speciella avdelningen för stora storlekar i affären och inte ens då var man säker på att hitta något som satt snyggt. Jag kunde få höra att vissa kollektioner inte gjordes i min storlek för det var dålig reklam för designern om sådana som jag bar dem. Aldrig, aldrig får man höra "jag önskar jag såg ut precis som du". Vid varje hälsoproblem utgår läkaren först och främst att det har med vikten att göra, och utgår från att jag sitter hemma i soffan och moffar i mig godis hela dagarna i princip.
Och grejen som många verkar missa är också att det krävs inte speciellt mycket övervikt för att man skall drabbas av detta. Det räcker att man passerar den gräns då andra inte längre anser att man är smal.
 
Det finns hur mycket som helst att skriva, men det är ett rätt deprimerande ämne så jag orkar inte riktigt med det. Jag tycker i alla fall att ni skall läsa Lady Dahmers inlägg.
 
För saken är att jag inte kan säga att jag är "stolt" över att vara överviktig, men jag skäms inte heller. Och jag går inte runt och är speciellt missnöjd heller... jag skiter mest i det - och det tycker jag att alla andra kan ta och göra också. Mitt liv - min vikt - min ensak.

Kommentarer

Postat av: Fanny

Publicerad 2014-02-23 13:02:08

Tack för det här inlägget.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela