Att misstaga vänlighet för dumhet
Jag är som person "vänlig" och förstående, även i stor utsträckning mot de som behandlar mig illa. Irriterande förstående, tycker en del. Jag bemöter otrevligheter ganska artigt och sakligt. I min erfarenhet så kommer jag längre på det sättet, vinner fler argument, får fler som lyssnar och mår bättre dessutom.
Dock har jag märkt att vissa misstager detta för naivitet, dumhet eller som att man låter andra trampa på en. Så är inte fallet. Förr var jag kanske en person som var rätt kass på att sätta gränser och stå upp för mig själv, men med tiden har jag lärt mig att jag har rätt att bli arg - men min ilska tar sig inte samma högljudda aggressiva uttryck som många andras (och nu säger jag inte att deras sätt måste vara fel). Jag har intigritet och säger tydligt ifrån men jag finner det bara inte konstruktivt att hysa agg eller söka hämnd. Det är inget jag mår bra av och inget jag tror att världen blir bättre av.
En del kanske skulle hävda att det är något slags "kvinnligt" passivt aggressivt beteende jag lärt in då gapande och skrikande inte är socialt accepterat om man är kvinna. Må så vara i så fall för jag skulle helst slippa män som gapar och skriker också och ser inte det som ett eftersträvansvärt beteende (även om det ibland kan vara en bra egenskap att ha beroende på situation - kanske har jag bara inte hamnat i en situation som kräver skrik-ilska).
Andra kanske skulle säga att jag är rätt manipulativ... Och det kan jag nog vara, men jag ser manipulativitet som en ganska händig egenskap.
Det jag ofta dock känner att jag vinner på är att jag ytterst sällan agerar när jag är som mest upprörd. Om någon gör mig mycket arg eller mycket ledsen så väljer jag oftast att ta ett steg tillbaka och analysera situationen och fundera på tänkbara handlingsalternativ och deras konsekvenser innan jag agerar. Ja, som ni säkert insett av tidigare inlägg så värdesätter jag att handla utifrån logik mer än att handla utifrån känsla.
