En hårfin gräns
Jag tycker att det under en ganska lång tid debattaterats fram och tillbaka i feministkretsar, eller kanske mest på feministbloggar?, kring det där med kvinnor och deras utseende. Och Sanna skrev klokt om detta på sin blogg idag.
För mig är det på ett sätt en viktig fråga (och inte bara för kvinnor) att alla skall ha rätten att se ut som de själva vill. Hårig, rakad, pinnsmal, lite fläskig, tillpiffad eller naturell så att säga. På det viset kopplas det hela till normer kring skönhet och kvinnlighet (eller manlighet) som på många sätt begränsar oss.
Själv är jag sådan som rakar mig när jag känner för det, som kan sminka mig ibland och i allmänhet har en ganska avslappnad inställning till min kropp och mitt utseende (så har det inte alltid varit! och jag har dippar ibland fortfarande såklart), och tycker det är viktigt att man skall kunna ha det. Därför är det en viktig fråga som bör belysas och det är viktigt att se andra valmöjligheter än att "bara vara söt och smal"..
MEN.. jag tycker det är en hårfin gräns mellan sunt belysande av fenomenet/problemet och att "göra en jävla grej av det". När det blir fult och fel att visa upp en kropp som passar in i normen, eller att skriva om att man faktiskt tränar, eller lägga upp en bild då man anser att man är fin. Då blir det jäkligt konstigt och snett tycker jag. Skulle man inte få vara som man ville? Skulle inte alla vara bra? Eller var det bara i teorin? Eller är de så att de som faktiskt naturligt passar in i normerna, eller som trivs med att anpassa sig efter dem, måste dölja detta eller försöka "fula till sig lite" för den feministiska kampens skull?
För jag ser det strukturella samhällsproblemet och har känt av alla krav, men jag kan samtidigt se att jag själv som individ har lite ansvar också. Jag kräver inte att människor som Kissie skall gå och gömma sig för att det kan vara ångestframkallande att se en smal människa. Om jag har så dålig självkänsla/självförtroende så får jag i så fall jobba med mig själv. För även om man luckrar upp idealen så kommer vi se olika ut och vissa människor kommer alltid att sträva efter att se ut som någon annan oavsett om den önskan är realistisk eller ej. Se bara på fenomenet lockigt hår vill ha rakt och rakt hår vill ha lockigt. Vi är sådana vi människor, vi vill ha det vi inte har. Och nej, som sagt var så förminskar jag inte inverkan av rådande skönhetsnormer och det hets efter perfektion som finns, men det jag menar är att även utan den så hade vi haft kvar de som får ångest av att se människor som enligt dem ser bättre ut... så kanske man skall jobba lite inifrån också.
