Som jag nämnde lite i slutet av gårdagens inlägg så har jag just nu det man vardagligt kallar för PMS. Dock lider jag av PMDS (Premenstruellt dysforiskt syndrom) vilket är en värre grad av PMS. Och jag lider fan av det, men det gör min omgivning också.
I mitt fall innebär det att jag två till tre dagar i månaden, strax innan menstruation, är ett psykiskt vrak. Jag kan pendla mellan att vara extremt deprimerad och att jag känner mig fullkomligt rasande inombords. Det rör sig alltså inte om lite nedstämdhet eller lite irritation utan om STARKA känslor. Är jag deppad känns allt meningslöst och jag är fullkomligt övertygad om att min man inte älskar mig, att han skall lämna mig, att alla hatar mig, att allt skall gå åt helvete och så vidare. Är jag arg så är jag fan på gränsen att ta ut skilsmässa, att bara dra från alla, att börja slåss och be alla dra åt helvete.
Förutom dessa extrema känslor så kan jag inte sova på nätterna, är helt utmattad både fysiskt och mentalt på dagarna, har absolut ingen ork och heller ingen lust att göra något alls. Vill helst bara ligga och sova bort dagarna.
Det hela är helt vidrigt för efteråt kommer ju ångesten över hur jag behandlar andra under denna period. Jag använder all min kraft för att hålla kontroll nog att det inte skall drabba Nico men han märker ju av min trötthet och irritation och att jag är bitskare än vanligt samt att jag ibland kan behöva lämna rummet när jag känner att jag inte orkar mer. Hampus blir mer drabbad och jag kan vara riktigt elak, skälla ut honom för ingenting, anklaga honom för allt möjligt och bara bryta ihop. Som tur är så är han väldigt förstående och har till och med koll på runt vilka datum varje månad som han skall vara beredd. När han berättade detta blev jag helt rörd. Att han faktiskt gör sig beredd varje månad på att ta massa skit och bara vara förstående tillbaka. <3
Jag vill ju inte ha det så här eller att min familj skall behöva ha det så. Dock vet jag inte vad man kan göra. Finns ingen riktigt effektiv behandling vad jag vet men skall uppsöka läkare och prata om det. Vissa blir hjälpta av p-piller men de jag hade sist fick jag helt sluta med då de gjorde besvären ÄNNU värre. På den tiden jag bodde i stan satt jag en gång i månaden och storlipade på spårvagnen eftersom livet kändes så hemskt.
Någon annan som haft dessa besvär och blivit hjälpa på något sätt? Tacksam för tips, och om ni blivit hjälpa av p-piller så dela gärna med av vilken sort.