Små ord på morgonen
Nico har börjat prata allt mer nu och det går inte att beskriva den glädje jag känner över detta. Känslan jag får när vi faktiskt kan kommunicera och när jag ser hans glädje över att han kan förmedla sina tankar.
Imorse när jag väckte honom och sa att vi skulle gå till dagis så svarade han dock:
- Nää. Schoova.
Jag kunde verkligen identifiera mig i den känslan men iväg skulle vi ju. Han var på gott humör ändå och kände någon slags lust att visa mig sina nya kunskaper.
- Mamma, sa han och pekade på mig.
- Nicholas, sa han sedan och pekade på sig själv och avslutade med att peka mot sovrummet och säga:
- Pappa, för därinne låg maken kvar och göttade sig.
När jag sedan hukade mig ner framför honom och tog på hans skor så pekade han på min mun:
- Munne, sa han och fortsatte sedan med att peka ut näsa och öga.
Helt sjukt glad blev jag för han har aldrig gjort det innan. Överlag har han börjat använda mindre samlingsord utan definiera mer. Istället för att bara använda samlingsnamnet "mat" så kan han nu säga köttbullar (bulla), korv eller hamburgare (boodi) och så vidare. Han kan även ge ord för känslor som "lessen" om han ser någon gråta.
Min sötnöt <3
