Med tanke på hur lite och innehållsfattigt jag skrivit det sista kan jag förstå om det kanske är aningens förvånande att när jag väl skriver så hamnar jag plötsligt på ämnet sex... Men varför inte?
Jag har länge stört mig på hur sex alltid framställs som det viktigaste i en relation, eller i livet över huvudtaget. Om man har ett bra liv eller ej utgår ofta på t.ex. film från hur mycket sex man har (hur mycket som är lagom beror såklart på om man är kille eller tjej enligt samhällets föråldrade normer). Hur bra ett förhållande fungerar beror tydligen också på hur ofta man har sex. Brist på sexlust framställs som ett enormt problem (och ofta framställs det som ett problem för den som inte har lust när problemet rimligtvis borde finnas hos den som vill ha sex?). Ibland handlar diskussionen även om rätten att ha sex, och då oftast rätten att ha sex med någon annan än sig själv.
Saken är ju bara den att i en relation så är det inte så att lusten hos båda parter infaller samtidigt. Tajming är svårt. När en är pigg och sugen är den andre trött och inte alls på humör osv. Något som verkar skapa ångest hos folk eftersom det framställs som om lyckliga par måste ha sex jämt. Man ifrågasätter sig själv och den andre. Ens egen trötthet är bara trötthet, men den andres trötthet kanske är ett tecken på att man betraktas som helt osexig. Bla bla bla. Hade det inte varit lättare att bara släppa den där sexstressen och ta hand om lusten själv när den faller på om den andre inte vill och vänta tills båda känner för det?
Jag vet inte hur många gånger som jag sett/hört/läst intervjuer med människor som får frågan "Hur håller nu gnistan vid liv efter alla år?" (formulerad på olika vis) och de svarar att de har en överenskommelse om att ingen av dem någonsin säger nej om den andre vill. Och den som intervjuar tycker att oj vad fiffigt, vilket bra sexliv de har... Och jag tänker att.. "jo det låter ju satans romantiskt med regelbundet oönskat sex"... Vad är grejen? Om man är sugen på sex och den andre är sugen så ha sex - så mycket man bara vill, hur ofta man vill... typ jämt om man önskar... Men om man inte är sugen så behöver det väl inte vara en tragedi direkt. Ha kul på egen hand..?
Kanske hör det samman med att samhället så länge kopplat ihop kärlek och sex (och då menat som penetrerande sex)? För mig är sex "bara" sex. Det har mer med lust än romantik att göra. Kärlek för mig är mycket mer kramar, kyssar, hålla handen och sådant, som för mig känns mycket mer intimt.
Hur tänker ni?