Kanske provocerande enligt vissa
Jag vet att det är ett känsligt ämne för vissa, men det finns verkligen få saker som gör mig mer irriterad än när människor använder uttrycket "du är den bästa förälder ditt barn kan ha". Om att man biologiskt sett är fast med de föräldrar man fått, men när man använder det sådär överslätande att ditt bästa är gott nog.... BULLSHIT! säger jag. Varför gör man så? Varför anser man att det är viktigare att se till att ingen förälder har dåligt samvete än att faktiskt påtala att man kan göra fel och vara skitkass förälder, så att de usla föräldrarna kan få en möjlighet att ta tag i saken och bli bättre. Jag anser att en liten dos dåligt samvete är bra för då rannsakar man sig själv och kan utvecklas.
Och det finns ju för i helvete massor av riktigt riktigt dåliga föräldrar. De som slår sina barn, utnyttjar sina barn, som utsätter dem för trauma på ett eller annat sätt, de som skiter i sina barn och sätter alkohol och droger framför sina barns välbefinnande. Är de verkligen de bästa föräldarna det barnet kunde ha? Eller har jag missuppfattat hela uttrycket. Innebär det mer your fucked för detta är de enda föräldrarna du har?
Jag har ju insett att folk blir mäkta provocerade av detta. Jag råkade nämligen dryfta denna åsikt i ett skolforum när jag studerade familjepsykologi och blev genast påhoppad av folk som ansåg att jag var för tvångssterilisering och att mina åsikter var som Hitlers (?!). Då skrev jag alltså precis som jag gjort ovan... och var plötsligt betraktad som människohatande nazi.
Så kan ju för att förekomma tankar som dessa nämna att jag inte promotar tvångssterilisering. Detta eftersom det i praktiken är väldigt svårt att veta vilka som kommer bli bra föräldrar och inte, och vem sjuttan skall komma och göra den bedömningen. Dock kan jag ju i teorin anse att alla, verkligen inte alla, bör bli föräldrar.
Sluta dalta med föräldrar dock tycker jag. Inte så att man vid minsta lilla misstag, typ att man råkar ryta till i onödan när man var trött, skall utbrista i ett nu har du gett men för livet, ett trauma som aldrig läker gaaaahh.., utan mer våga säga till när föräldrar gör något som inte är bra, uppmana till självreflektion och bättring istället för att klappa sig själv på axeln och tro att man är automatiskt bra bara för att man lyckats krysta ut ungen.
Barn vill bli älskade och vi tror att det räcker att vi gör det, men man måste se till att visa det också, och det är det inte alla som gör. Jag sitter i samtal med elever dagarna i ändan som pratar om att deras föräldrar inte älskar dem och så pratar man med föräldrarna och då säger de att de trodde att deras barn visste att de älskar det,m och så får man dem att tala med varandra och så blir allt bättre... en process som kan undvikas om man slutar tro att andra människor kan läsa ens tankar.
En på föräldrakursen uttryckte det väldigt bra förresten: Barn behöver märka att man njuter av dem. De behöver bli njutna av.
