Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Det arga barnet

Publicerad 2013-03-26 20:17:00 i Allmänt, Barn,

Vad gör man när ens barn typ mobbar ut den ena föräldern?
Det är ju inte alls så att Nico tycker illa om sin pappa, tvärtom så är han i många lägen verkligen pappas pojke. Han älskar att vara ute och greja med Hampus och hämtar honom ofta för att de skall leka och busa. Finns knappt något han gillar mer än när de två röjer loss totalt. Dessutom blir han ju ledsen om Hampus går och om man är ute alla tre är han noga med att alla går i samlad trupp.
Dock är han väldigt selektiv med när Hampus duger och kan vara riktigt taskig. Vägra ge kramar just till honom, vråla och skrika om Hampus kommer in i ett rum eller kommer när honom. När Hampus säger hej när vi kommer hem kan Nico vråla: NEEEJ, tillbaka. Känns inte som ett ok beteende.
 
Vi har försökt ignorera det så det skall gå över. Vi har försökt förklara hur det känns när någon gör så. Vi har försökt genom att bli arga. Känns dock inte som om något fungerar. Jag vet ju inte hur Hampus känner men jag hade fan blivit ledsen av att bli behandlad så.
 
Just idag var dock Nico på ilsket humör överlag, eller ja inte mot min mamma då. Hon hämtade honom på dagis och körde hem honom. Nico hade dock vänt i dörren och vrålat: Nej! och gått tillbaka till hennes bil. Så han fick följa med henne hem. När jag sedan skulle hämta honom där var han visserligen glad att jag kom men inte att han ville hem. Fick lirka och hålla på för att få med honom i bilen, och sedan vägrade han gå ur den när vi kom hem för han ville till McDonalds... så blev ett himla liv. Sedan gick han stampandes uppför plattgången hemma samtidigt som han utbrast i små ilskna vrål då och då. Och så skrek han som sagt var åt Hampus så fort han såg honom samt flög på honom och bet honom. Då blev jag riktigt förbannad och sa till på skarpen och då grät han och tyckte att det var vi som var dumma. Efter det var det mest sura miner och gnäll (även om han gosade en liten stund med mig, vilket han avslutade med att bita mig) tills han skulle sova. Kanske var han trött dock för han gick väldigt villigt och la sig och somnade på fem minuter.
 
Han brukar ju vara så go och glad så man blir lite oroad när man haft några så här arga dagar. Man undrar om han kan må dåligt på något sätt. Samtidigt som man blir arg och nästan vill skälla på honom ibland så får man  dåligt samvete och oroar sig för att han är arg på oss för att han måste gå till dagis fast han inte vill. Börjar rannsaka sig själv om man gör något fel.
Min bror tog bland annat upp att kanske han blir frustrerad över att han blir tilltalad som en bebis eftersom han inte kan prata, fast han förstår väldigt mycket mer än han kan säga. Jag vet inte. Men det är väldigt ledsamt och oroande. Jag vill ju att min glada goa unge skall vara just min glada goa unge (fast det är klart, alla skall väl ha rätt att ha dåliga dagar och vara förbannade ibland också).

Kommentarer

Postat av: Lotta

Publicerad 2013-03-27 09:16:07

Tror inte det är någon fara! Känner igen detta både från mina egna och andras barn (en klasskompis hade exakt detta problem i höstas men det har vänt nu). Kanske en utvecklingsfas, låter lite som han provar hur mycket han kan styra över, vad (var :-) han ska äta, vem som duger, var han ska åka. Hehe, känns igen! Håll ut och stå på er, sen vänder det och blir lugnt en stund tills nästa fas... så gissar jag :-D Hoppas ok att jag kommenterar, bara några tankar sådär, roligt att läsa dina funderingar!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela