Knyttet - kort men tjock

Ja igår var vi alltså på föräldrakurs del två. Lika bra och lika roligt som första gången men med något mer bitter eftersmak, eller vad man skall säga. Första gången handlade det ju mycket om att aktivt leka och interagera med sina barn och jag gick därifrån med en känsla av att vara en grymt bra förälder för vi leker massor med Nico.

Igår handlade det dock bland annat om att uppmuntra och skapa mod (som leder till självkänsla) och jag kände istället det som att jag gör allt fel. Men dte är ju bra att reflektera över det man gör fel också, så att man kan göra bättre.

 

De olika delarna vi talade om var: Att skapa mod och detta gjorde man då dels genom att tillåta barnet att försöka göra olika saker själv, som att lägga upp sin egen mat, ta av sina egna kläder and so on. Jag är usel på det och det handlar ju om min egen lathet egentligen. Det vill säga det går snabbare om jag gör det, och därför gör jag det. Så nu skall vi försöka börja potträna, Nico ska få ta på sina egna skor samt duka fram och ta sin egen mat. Till att börja med. Och jag skall sluta ta av honom skorna igen när han tar på dem på fel fot!!! *skämmas*
 För det talade vi också om, hur man om man är för pedant och bara fokuserar på misstagen kan hämma barnets utveckling av mod samt påverka deras egen syn på sig själv. Vill ju inte att Nico skall känna att han är misslyckad och gör allt fel.

Att skapa mod gör man också genom att uppmuntra och stärka på rätt sätt. Om barnet visar rädsla för att göra något speciellt skall man förstärka positivt genom att stötta, erbjuda hjälp och så vidare, inte negativt genom att håna, kalla för fegis och liknande. Ganska självklart typ. Just på den punkten är jag nog ganska bra.

I samband med detta talades det om att vi som vuxna bör använda pausknappen och inte omedelbart agera på känslan när våra barn "krånglar" utan stanna upp och tänka efter vilken känsla hos barnet som skapat dess beteende. En viktig tanke tycker jag.

 

En ganska självklar del av att skapa mod är ju också att inte alltid tala om faror och överföra sina egna rädslor på barnet. Jag är ju en superfegis med helt sjuka fantasier om allt hemskt som kan hända, så Nico hör ju en hel del akta dig och ta det försiktigt, från mig. Vilket kan skapa rädsla och ge en känsla av att jag inte litar på att han kan. Men det är skitsvårt, för jag vill ju samtidigt inte att han skall skada sig och någon måste ju tala om för honom vad som kan vara farligt. Tycker dock att jag bättrat mig i vissa avseenden vad gäller det, men inte andra.

 

Vi talade också om skillnaden mellan beröm och uppmuntran. Det är en sak som jag tycker är så jävla viktig men också så jävla svår. Att man måste sluta med att säga "vad duktig du är" vad han än gör, så att allt blir en prestationsfråga som indirekt värderar. Istället uppmuntra genom att bara bekäfta att man sett, tala om känslan aktiviteten skapat eller ställa frågor. Detta måste jag verkligen träna på, även om jag redan innan försökt tänka på det hela tiden - och trots detta här detta satans "vad duuuktig du eee" komma ur min mun ständigt och jämt.

 

Fick mycket intressanta tankar under kursen, och funderade mycket på just det där hur det jag säger till och om Nico ger honom pusselbitar som han använder för att skapa en bild av sig själv. Viktigt att man tänker på vilka ord man använder!

 

Medan vi var på kurs spenderade Nico tid med sin mommo och moffa, vilket han var mycket nöjd över. Dock en del tårar imorse då han ville till dem och inte till dagis.