Mitt lilla mirakel
Det är en speciell känsla att titta ut genom fönstret på morgonen och se min långa make vandra mot bilen hand i hand med min lilla son. En värme som sprider sig i kroppen. Och jag kan själv minnas tryggheten från min egen barndom. Känslan av trygghet som man kände när liten hand hölls av stor.
Han vänder sig om och vinkar till mig där jag står. Så liten, men ändå så stor nu. En människa, en individ, som började som en liten fjäril i min mage. Ett frö som växte i mitt inre. En dröm om liv.
Jag minns hans små sparkar som väckte mig om natten. Känslan av att aldrig vara ensam. Två i en.
Och när han kom till oss. Hur hans blick med en gång mötte vår. Så klok och tankfull. Alla timmar vi spenderade med att bara betrakta och förundra.
Han var en del av mitt väsen, och kommer alltid vara.
Jag tror han sökte, när han bodde i mig, efter den vackraste biten av min själ och den tog han med sig. Och varje gång jag tittar på honom nu är det det jag ser.
Det bästa av mig.
Det bästa jag har.
<3
