Knyttet - kort men tjock

En feministisk socionoms tankar om ditt och datt

Bemötande beroende på utseende

Publicerad 2014-03-23 14:20:00 i Allmänt, Feminism och genus,

Jag läste detta inlägg av When Darkness Falls och började funderade på skillnaden i det bemötande jag fått beroende på den vikt jag haft, och hur jag själv tvingats att förhålla mig till detta.
 
Det lite lustiga var att jag när jag tänkte efter blev förvånad över att jag i många lägen tycker att det är lättare att väga lite för mycket, om jag har andras bemötande som enda aspekt för min bedömning. Att väga lite för mycket gör ju en hel del negativt för självkänslan när man jämför sig med kvinnor på film etc, det är deprimerande att handla kläder och en del annat - men jag känner att jag har det enklare på vissa andra sätt.
Innan jag kommer till detta så kan jag ju dock skriva att jag är 163 och väger runt 80 kg, dvs jag är inte väldigt överviktig. Detta skriver jag inte för att det skulle vara något väldigt negativt i mina ögon att väga mer, men jag vill poängtera det eftersom jag tror att om jag hade vägt mer så hade jag upplevt min övervikt som mycket mer negativ med tanke på andras reaktioner. Men den ändå relativt lilla övervikt jag nu har så får jag inte speciellt ofta negativa kommentarer från andra, även om jag kan gissa mig till inte helt positiva tankar ibland. Jag vill dock trycka på att jag inte alls ser mig som representativ för överviktiga utan att detta enbart är min upplevelse, och att jag tror att jag hade kunnat tycka annorlunda om jag vägde något mer, om jag var singel och om jag var en mer "känd" person.
 
Jag har nog egentligen aldrig varit naturligt smal. Min kropp är mer gjord för att vara kurvig. Dock var jag anorektisk som ung och har därför haft mina riktigt smala perioder, mina halvsmala perioder och nu då: den inte alls så smala perioden.
 
Tyvärr har jag inte så många bra bilder, men på den yngre och smalare tiden så såg jag ut ungefär så här:
 
 
På den tiden fick jag stå ut med bra mycket mer oönskade kommentarer kring mitt utseende. Främmande äckel på krogen och på busshållplatsen som kände att det var deras rättighet att uttrycka sina "komplimanger" (i bästa fall) eller våta fantasier (i värsta fall), och då förväntades det att man skulle vara tacksam över detta. Till saken hör ju att jag inte var modellsnygg direkt utan det räckte med att vara normalsöt och smal.
Jag kunde också känna att jag på arbetsplatser och liknande fick tänka mycket mer på vad jag hade på mig för att tas på allvar. Den där knubbiga medelålders tanten på samma arbete fick ha helt andra urringningar än vad jag kunde komma undan med... för om man vill tas på allvar och inte anses utmanande och vulgär så får man ju absolut inte ses som sexig.
Framför allt var jag mycket mer självmedveten. Hur jag såg ut och vad andra tänkte kring mitt utseende var av mycket större vikt för mig.
 
 
Överdrivet glad?

Sedan gick jag upp i vikt, gradvis mer och mer, och även om jag fortfarande kan betraktas som söt så är jag kroppsligen inte inom normen för hur man skall se ut längre. Det är ingen som skulle vända sig om vissla efter mig på gatan längre liksom.
Och jag kan känna att det är rätt skönt. Att veta att jag inte längre är att betrakta som sexig av de flesta även om jag skulle göra iordning mog och klä upp mig. Den grejen är liksom bortplockad från ekvationen och jag tycker att det ger mig mindre att tänka på samtidigt som jag känner att jag kan bli sedd mer som människa, istället för objekt, samt att jag i mnga lägen blir tagen mer på allvar.
 
Dock vet jag ju att man kan få kastat i ansiktet att man bara har en åsikt eftersom man är "fet och bitter" om man skulle kommentera kring vikthets och fettfobi och liknande. Det kan av en del också vara nästan provocerande och irriterande att jag inte sysslar med dieter och bryr mig om att banta (dvs inte bryr mig om att sträva efter vara ett sexobjekt).
 
Så jag kan helt klart tycka att det har sina fördelar med att inte vara smal, just vad gäller andras bemötande - så länge man håller sig inom en gräns skulle jag tro. Tio kilo till och bemötandet hade säkerligen varit ett helt annat och garanterat inte åt det trevligare hållet.
Dock skall jag inte sticka under stol med att om någon hade erbjudit mig att magiskt tappa femton kilo över en natt så hade jag säkerligen tackat ja. Såpass påverkad är jag ändå av det skönhetsideal som pumpas ut, och såpass matad med vikten av att vara åtrådd är jag.
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Postat av: presens

Publicerad 2014-03-25 10:19:18

Åh, jag känner precis igen mig. Nu har jag aldrig varit smal (normalviktig, ja, men aldrig sådär smal), men jag tycker att det på många sätt är skönt att vara lite osynlig.

Som jag kommenterade hos WDF så hade jag egentligen ingen aning om hur stor fettfobin faktiskt var - jag visste ju, intellektuellt, eftersom jag hade läst en del, men jag hade inte precis några personliga erfarenheter. Och nu när jag läser det du skriver så känns det så självklart. Inte smal nog för att vara åtråvärd och knullbar, inte tjock nog för sticka ut och behöva tryckas till, utan någonstans där i mitten.

Och nej, jag hade inte heller tackat nej om någon hade erbjudit sig att trolla bort femton kilo, men tack för att du pekar på att det faktiskt finns fördelar.

Fast nu är jag snart tant ändå, och då kanske det inte spelar någon roll.

Svar: Vad härligt att du kunde känna igen dig. Alltid trevligt att veta att man inte är ensam och kunna se fördelar med det man kanske enbart såg som negativt :)Och appropå det där med "snart tant" så känner jag att det är en annan sköna aspekt med livet.. att ju äldre man blir desto mindre fokus blir det på utseendet... och man kan "bara vara" :)
Knyttet

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela