Det pågår saker i mitt huvud
Just nu är jag inne i en slags omstruktureringsfas mentalt. En fas då jag omvärderar saker jag tidigare tyckte och börjar utveckla mina åsikter åt ett annat håll. Jag hamnar i sådana faser ibland och samtidigt som de gör mig exalterad så gör de mig trött och jag har svårt att fokusera mina tankar nog för att skriva ner dem. En del människor tycks se det som ett nederlag att inse att man kanske haft fel på vissa saker, som om de tar ett steg tillbaka. Jag fylls av lycka när jag slås av insikten "jag har haft fel".. för det betyder att jag utvecklas och går framåt.
Mycket är det nog mitt jobb som fått mig att få ett nytt perspektiv på saker och ting, men också saker jag läst - som detta fantastiska inlägg av Zettermark, "Alla hade gömt Anne Frank, men ingen vill hjälpa Mohammed". För visst är det så att de flesta av oss tänker av vi minsann hade varit hjältar i nazityskland. Vi hade gömt judar, vi hade sagt ifrån och inte blundat. Men ändå sitter vi här och låter nazister och rasister sprida sin propaganda och tycker det är helt ok att vi i ett land där vi föds med så mycket privilegier inte vill ta emot de som fötts med ingenting, eller som fråntagits allt de har... Vi bara vägrar dela med oss. Och plötsligt slår det mig, det där sjuka med landsgränser... att skicka iväg de i behov av hjälp.
Och jag tänker på de bekanta jag har som sysslat en hel del med demonstrationer förr. Hur de bland annat satt utanför en porrbutik i en tyst protest och blev ivägsläpade av poliser, medan polisen inte gör något alls nu när nazisterna tågar runt på stan i Stockholm. De skev en bot. Verkligen ett kraftfullt ställningstagande. Skyddar vi alltså nazisterna mer än flyktingarna? Något känns bara helt fel.
Mitt i allt detta mina funderingar över min egen ganska hårda ateistiska inställning, och hur jag innan såg Humanisterna som veka med sitt talande om att man skall respektera. Hur kan jag respektera det jag tycker är nonsens tänkte jag, och ville bara ha bort all religion... Men nu tänker jag att om det är min inställning så är jag ju inte mycket bättre än de religiöst fanatiska som anser att alla måste tycka likadant. Visst, det finns många religiösa handlingar jag aldrig kommer respektera eller acceptera... men deras tro. Målet måste väl ändå vara att alla skall kunna tro vad de vill och samexistera... Annars kommer vi ju aldrig någonstans och konflikterna kommer alltid finnas kvar.
Ja ni ser... mycket tankar...och självrannsakan... och sådant
