Då är jag hellre naiv
Jag klarar inte av att läsa tidningarna längre eller se på nyheterna. Varje bild på gråtande, skadade eller döda barn skär som knivar i mig. Om jag fötts i ett annat land kunde det varit vi. Det kunde varit jag som bar Nico mil efter mil, utan mat och vatten, genom taggtråd, i små båtar över stormiga hav. Det kunde vart jag som kämpat för att hålla mitt barn vid liv bara för att hamna vid en gräns utan att bli insläppt eller värre...
De säger att vi inte kan ta emot fler. Att vi inte har resurser. Att det är naivt att tro att man kan rädda alla. Men det är människor, det är barn, som flyr från våldtäkter, tortyr och krig. Då är jag hellre naiv. Då tummar jag hellre på min egen bekvämlighet.
Och det handlar inte om att vi skall behöva offra vår egen sjukvård eller äldrevård och så vidare... det handlar om att vi borde kräva att de som faktiskt HAR pengarna var skyldiga att hjälpa till. De där som får stora bonusar finansierade av skattepengar, de där politikerna som får ut lön fast de inte arbetar längre osv.
De rika blir fortfarande rika medan barn dör.
Jag önskar jag kunde formulera mig bättre, men känslorna stormar i mig.
