Den fjärde Millenium-boken
På begäran av Karin (eller det kanske är att överdriva, men det lät bra) så kommer här mitt utlåtande gällande David Lagercrantz bok Det som inte dödar oss, som alltså är en fristående fortsättning på Stieg Larssons Millenium-trilogi.
Det är svårt. Mycket svårt.
Om jag skulle betrakta boken som ett helt fristående verk och inte alls jämföra den med de tidigare böckerna av Stieg Larsson så är den helt klart en bra bok. Den är välskriven, spännande, har en intressant intrig och det känns ändå som om Lagercrantz gjort sitt bästa för att låta karaktärerna komma till sin rätt och gå vidare i Larssons fotspår utan att för den skull plagiera.
Kanske är min kritik egentligen bottnad i det som Lagercrantz omöjligen kan göra något åt, och det är det faktum att han faktiskt inte är Stieg Larsson... och det märks.
Det är nämligen en del saker som saknas...
Stieg Larsson hade en talang för att göra en bok olidligt spännande även om intrigen i sig, i en annan författares händer, kanske inte var så spännande som han fick den att kännas. Han hade en talang för att sakta sakta bygga upp en stämning och suga in läsaren i handlingen så varje kapitel avslutades på etts ätt gjorde att man bara var tvungen att läsa ett till.. och ett till...och ett till... Och denna känsla lyckas inte Lagercrantz återskapa trots en spännande handling och klassikern "barn i fara". Visst vill man läsa klart boken, visst skapar den nyfikenhet och en lust att få ta del av upplösningen... men inte på samma nästan febriga tvångsmässiga sätt som Larsson skapade.
Larsson hade också en talang för att få även det lite "överdrivna" karaktärerna och händelseutvecklingarna att verka högst naturliga. Han gav den besynnerliga Lisbeth Salander en självklarhet som gjorde att hennes trovärdighet aldrig ifrågasattes. Även där tycker jag att Lagercrantz brister något. Jag kan förstå om han hade pressen på sig att leva upp till de tidigare böckerna och kände att han var tvungen att skapa något spektakulärt, något nytt samtidigt som han var tvungen att ta fansens förväntningar och förhoppningar med i beräkningen. Kanske är det på grund av detta som han, i min mening, tar i lite väl mycket i vissa avseenden. Vissa aspekter av händelseförloppet och karaktärerna känns antingen lite stereotypa eller krystade, för att ibland kännas lite väl långsökta eller tillrättalagda. Kanske kan man lika det vid att Lagercrantz lägger ett pussel där bitarna passar lite FÖR bra ihop för att det skall kännas som verklighet. Mest av allt stör jag mig kanske på den uttjatade klassikern "autistiskt barn med språkstörning men annan talang bevittnar brott".
Slutligen är det där med karaktärerna vi älskat och saknat. Lisbeth, underbara Lisbeth. Lagercrantz försöker verkligen att låta dem förbli desamma - men det är som när man hör någon berätta en historia om en gemensam bekant och man får känslan av att denne överdriver lite och man tänker "nä sådär skulle hon/han aldrig säga". Han porträtterar dem bra, men han KÄNNER dem inte. Det går inte riktigt att sätta fingret på men något saknas.
Att läsa denna, trots allt välskrivna och underhållande, bok är lite som att bli bjuden på kalas och serveras en enorm perfekt tårta bakad på konditori. Den är kanske supersnygg och smakar jättegott men man saknar den där personliga känslan som man får av en hembakad tårta..... Låter det flummigt? Men det är det som gör det så svårt. Det är svårt att sätta fingret på var det faller.
Så tycker jag att man skall läsa boken? Den är som sagt välskriven och läsvärd, även om den är en produkt skapad för att tjäna pengar på någon annans skapelse, och man kan antingen läsa den som en helt fristående bok utan att låtsas om de tidigare böckerna (vilket är svårt att göra) eller så kan man läsa den av samma skäl som man såg Veronica Mars-filmen... för att man saknat karaktärerna, vill suga ut det lilla sista man kan innan et tar slut och för att bli lite nostalgisk... men på samma sätt som man blev lite besviken av tidigare nämnda film så kommer man bli lite besviken... för man kan aldrig någonsin återskapa samma känsla som när man lärde känna Lisbeth och de andra för första gången. Så är det bara.
Vad jag tror att Stieg Larsson skulle ha tyckt? Vad han hade ansett om själva bokens tillkomst vet jag inte, kanske hade han blivit smickrad eller kanske skulle han sett det som ett konstnärligt övergrepp - vad vet jag. Jag är dock ganska säker på att han skulle ha sagt: "Det där är inte min Lisbeth".
