Publicerad 2011-07-24 08:30:38 i Åsikter,
Mördaren i Norge uppger att han tror sig vara någon typ av tempelriddare eller något, en medlem av tempelherreorden. Oklart om han ser det han gjort som något slags kristet korståg. Men inte hör man speciellt många viska "de där jävla kristna människorna", som det viskades när man fortfararande trodde det var en islamistisk gruppering som utfört dåden. För mig är det samma sak. För mig är det bara ännu ett tecken på att religion är av ondo.
Missförstå mig inte, jag säger inte att tro är något som behöver vara av ondo. En tro på något, något större än en själv, en beslyddare eller ett liv efter detta, kan vara en tröst och ett behov för många. Det kan vara ett stöd, något att luta sig mot, så de orkar ta sig genom svårigheter. Jag kan ha förståelse för detta, även om jag själv inte har den typen av tro. Men religion är något helt annat.
Religion är när man delar upp sig i grupper, vi och dom, och säger att jag tror på just den där guden och han tycker så och det är det enda rätta. Dedär andra tror på en annan gud som tycker sådär och de har fel. Religion är för mig människor som vill slippa tänka själva utan finna svar på vad som är rätt och fel och hur man skall leva genom att tolka texter i gamla böcker, skrivna i en helt annan tid och i en helt annan kultur. Enligt mig borde religion inte finnas.
Man säger att man skall respektera alla människors tro... well, jag vet inte om jag håller med om det. Jag kan respektera deras rätt att tro på vad de vill (även om jag tycker det är ologiskt), men jag behöver inte respektera den trons utövande om det inkräktar på mitt liv på ett negativt sätt.
För var går gränsen? Naturligtvis är det ingen som hävdar att någons tro skall respekteras om den dikterar att man skall mörda andra människor. Men skall tro rättfärdiga andra kränkningar? Som att någon vägrar skaka min hand för att jag är kvinna, eller någon anser att en homosexuell är en syndare som inte bör få finnas. Och får mig skulle det vara ett hån, en kräkning, om någon hade sagt att det var guds vilja om en närstående till mig dog. Var går gränsen?
Jag tycker att man kan tro vad man vill i sitt eget hem, men att samhället i övrigt skall vara så fritt från religion som möjligt.
Själv är jag ju ateist, och det är ju i många religiösas ögon ett skäl att inte ens lyssna på mig. För många är ju en ateist en slags tom tragisk människa som inte ser mening med livet och som inte har någon moralisk kompass alls. Men jag ser massor av mening med livet och vad som är rätt och fel, ja det är ju ibland en individuell åsikt, men i stort kan man använda både logik och empati för att komma fram till ett svar i de frågorna.... samt en insikt att världen inte är svart eller vit.
Dessutom har jag ju såklart tro även om det inte är en tro på en skapande eller beskyddande gud. Jag tror på massor av saker. Dock kan jag inte formulera det som att jag tror på människans inre godhet, för då låter det som att godhet skulle vara en slags kraft som finns naturligt i oss. Jag ser det som att alla människor har förmåga till både godhet och ondska, och vad man väljer beror på den egna viljan och omständigheter som bland annat uppväxt och erfarenheter... och ibland inblandningen av religion som kan ge utfall åt båda håll.
För jag säger inte att religiösa människor inte kan göra gott, de kan de såklart, och det gör de också. I världen finns massor av stora välgörenhetsorganisationer som gör massor av gott och som behövs - men jag hävdar att de hade kunnat göra gott ändå. Att deras godhet och medmänsklighet inte kommer från gud utan från dem själva.
Jag tror på livets kraft, att människor kan åstadkomma hur mycket som helst om de får möjligheten. Jag tror att det kommer hända bra saker och dåliga saker och att hur ens liv utformar sig beror helt på hur man vänljer att hantera dessa saker. Jag tror på hopp och jag tror på kärlek.
Men visst kan en tro som min vara obekväm ibland, även för mig. Speciellt när människor begår riktigt hemska brott. Det hade varit lättare om jag hade sett den där blonde norrmannen och kunnat tänka att han var ett monster, rakt igenom ond. Men sanningen är att även han antagligen kan känna kärlek, att även han antagligen gjort bra saker i sitt liv. Det rättfärdigar inte det han gjorde nu, inte det allra minsta, det är fortfarande lika hemskt och vidrigt... men det innebär att han inte är ett monster, utan en människa. En människa som på grund av felaktiga val och dåliga influenser tappade bort det som var rätt och fel,som en magnet mot en kompass.
Vissa skulle kanske kalla honom en syndare som förbrukat sin rätt att leva. Vissa kanske skulle säga att synder är till för att förlåtas (även om jag tror att det är få som skulle sträcka sig så långt i detta fallet). Jag kan säga att vad gäller denna man så är det inget jag vill ägna tankekraft åt utan här går jag på känsla, och precis som jag inte vill ha religion i samhället så vill jag inte ha honom där. Kasta bort nyckeln.
Publicerad 2011-06-29 18:03:39 i Åsikter,
Till att börja med tänker jag skriva en sak om Sverigedemokraterna. Tycker jag att de är bra? Nej. Skulle jag kunna rösta på dem? Nej. Anledningen till detta är främst deras fördomsfulla och bakåtsträvande åsikter om homosexuella, men också deras ibland rasistiska hållning. Dock anser jag inte att deras partiprogram är speciellt rasistiskt, men man vet att strömningarna finns där.
Dock anser jag det löjligt att varenda förslag de kommer med automatiskt skall sågas och betraktas som såå hemskt av andra politiker, utan att de ens funderar på saken som det verkar. Ingen vill förknippas med rasism så vad SD än säger så säger alla andra tvärtemot. Idioti säger jag och tycker att de kommit med en del bra förslag faktiskt.
Då kommer vi till det där med abort. Abort är ingen lätt fråga. Den har många aspekter och den handlar om liv och död, och den handlar om ansvar och konsekvensen av ens handlingar. Trots detta får saken inte ens diskuteras i Sverige. Det är tydligen en självklarhet att man skall få abortera i vecka 18, ibland vecka 22, och om man inte anser detta är man en kvinnohatare. Bullshit, tycker jag.
Jag var, av skäl jag inte tänker dela med mig av här, en gång för många år sedan tvungen att genomgå en tidig abort. En fruktansvärd upplevelse som jag aldrig vill vara med om igen. Om man visste om omständigheterna skulle de flesta tycka att det var ett ganska lätt val, men det var det verkligen inte.. och då gjorde jag den ändå väldigt tidigt. Trots alla de skäl som fanns för att göra en abort hade jag inte kunnat förmå mig att göra det om jag hade fått reda på att jag var gravid i ett senare skede.
Visst var det min kropp.. bla bla bla... men det var ju också ett barn. Känslan jag hade då var att vad alla andra än sa så kände jag mig som en mördare. Efter att ha fått barn nu och sett på ultraljud när han var foster så är den känslan ännu starkare. Ett foster övergår ganska snart från att vara bara ett foster, och blir ett barn. Fråga vem som helst som fått missfall.
Jag anser inte att abort skall förbjudas. Verkligen inte. Jag vet att det behövs ibland. Jag vet att förbud leder till värre saker. Jag vet att majoriteten inte tycker att det är en kul upplevelse och inte gör det för skoj skull. Men jag anser inte att det är en självklar fråga som bör avfärdas och jag anser att man måste ta med det blivande barnet i beräkningen. Jag tycker att man bör ändra så att sena aborter inte är tillåtna om inte väldigt speciella skäl finns.
Och jag hatar inte kvinnor. Och jag är inte religiös. Men jag anser inte att man skall ta lätt på att döda liv bara för att man inte vill att kvinnan skall behöva känna sig hemsk. Handlingar har konsekvenser, och ibland innebär det att man måste känna sig hemsk. Suck it up!!
Publicerad 2011-05-30 18:14:06 i Åsikter,
Innan graviditeten var jag... fyllig/knubbig/kurvig whatever man vill kalla det. Nu efter graviditet och förlossning och nio inte alltför sportiga månader så är jag... tja, lite tjock skulle man nog kunna säga. Inte smällfet, men det är inte klädsamt om man säger så. Milf-planerna ligger lite på is.
Med detta nya kroppsomfång finns det ännu mer att störa sig på när man skall shoppa kläder och tänkte nämna några saker.
Låt oss kalla listan för Tips till klädtillverkare
1. Om man har en enorm och tung byst så vill man inte ha en BH med trådsmala axelband eller kupor som försvinner ner i ett djupt V innan de ens hunnit halvägs över brösten. Poängen med en BH är att den skall hålla brösten på plats, och framför allt att brösten skall stanna i BH:n. Något tillverkarna inte tycks ha tänkt på.
2. Om man har en stor storlek på byxorna kan man ana att man har lite av en mage. Om man har lite (eller mycket) av en mage så vill man ytterst sällan ha väldigt lågt skurna byxor. Man vill gärna hålla in magen - inte framhäva den och låta den fläska fritt över kanten.
3. Om man har stor storlek när det kommer till tröjor så har man sällan väääldigt smala armar. Så om man tillverkar en tröja i XL men har sugrörstunna ärmar så - gissa vad - får den tilltänkta köparen inte på sig den.
4. Om man väger lite mer än man borde vill man trots detta inte klä sig som en tant eller i tält... det går att göra andra sorters kläder i större storlekar... men det är klart... klädtillverkare vill ju helst inte behöva tänka på att det finns överviktiga... huga så hemskt. Det är väl stackars praktikanter som får slänga ihop fettokläder av resttyger eller så.
5. Bara för att man är större på bredden innebär inte detta att armarna växt på längden också. Man behöver därför inte göra dem extra extra långa.
6. Jag vet inte om det extra tyget som går åt är fruktansvärt dyrt, men det måste det ju vara eftersom de större storlekarna ofta är mycket dyrare än "vanliga" kläder.
7. En liten reflektion är också den underliga storlekssättningen. I Lindexvärlden finns det till exempel de där "åh jag är så fet, men det är jag egentligen inte alls" som kan köpa en pluttig Large på den vanliga avdelningen, eller så är man äkta fetto och köper en enorm Large på tjockisavdelningen. En large är alltså inte alltid en large... det finns olika grader. För det kan ju inte vara som med kill- och tjejkläderna på barnavdelningen... att tjockisar behöver större kläder för att de rör sig mer... för alla vet ju att stora människor är lata människor.
8. Väger man mer än man önskar att man gjorde så finns det förresten en sak som man inte vill - och det är att ha kläder som gör att man ser ännu större ut. Så klädtillverkare få in detta i skallen - horisontala ränder (ja, ni vet de enda slags ränder ni har på kläder... och som ni gärna har på de flesta kläderna) gör att man ser BREDARE ut och toppar och klänningar med en söm/snörning/liknande precis under bysten får en att se GRAVID ut.
9. När vi ändå är inne på de där nu ack så moderna topparna och klänningarna som har söm/snörning/liknande precis under bysten så kan även påpekas att många överviktiga har större byst än smala modeller... och att ha en söm på brösten är om möjligt ännu mer osmickrande än att ha den under dem.... för att inte tala om när man försökt få ner den där satans sömmen under och brösten poppar ut genom urringningen istället.
Det sista är mer ett tips till de som arbetar i affären...
10. När man frågar den mycket smala expediten om ett visst plagg finns i större storlek så räcker det med ett enkelt ja eller nej... man slipper gärna att bli synad från topp till tå och sedan få kommentaren: Det finns en avdelning med stora kläder där borta. Även om den är bättre än när man frågar om större jeansstorlek och får svaret: Oj, nej såå stora byxor har vi faktiskt inte.
Och nu efter allt klagande så ger jag en liten ros istället till den snälla sjuksköterskan som på Landstingets begäran var tvungen att samla in uppgifter om längd, vikt och midjemått från alla patienter men som tyckte det var orättvist mot mig som "nyss" fött barn och därför skrev in den vikt och de mått jag hade innan jag födde barn :)
Publicerad 2011-05-20 18:27:14 i Åsikter,
Ibland tänker jag att vi är rätt så jämlika i Sverige. Att folk ändå fattat att män och kvinnor är lika värda och att ett visst kön inte innebär vissa speciella egenskaper knutna till just det könet. Sedan läser man något som får en att må illa... som gör en mörkrädd. Bara vetskapen att denna människa existerar i dagens samhälle gör mig rädd. För om hon tänker så, så finns det ju andra. Andra människor som inte fattat ett enda dugg.
Detta är bloggen jag skriver om, som jag halkade in på via en länk på
Ketchupmammans blogg. Ketchupmamman skriver för övrigt ett bra inlägg angående denna blogg.
Denna människa skriver på fullaste allvar att hon aldrig någonsin hugga ner ett träd eller mecka med en bil men att hon gärna lagar sockerkaka och hänger tvätt - för hon är 100% kvinna. Eeh ok. Så laga sockerkaka och hänga tvätt är kvinnligt? Det är det som gör en kvinna? Hon säger också att eftersom det av naturen finns olika kön så är det naturligt med könsroller, och hon fattar inte alls det där med att de är socialt skapade. Nähäpp, så de bara fanns från början då? Jag är tveksam till antalet grottmänniskor (sorry, grottkvinnor) som lagade sockerkaka och hängde tvätt dock.
Och vi som inte anser att det hon anser är kvinnligt är det som vi ser som kvinnligt, eller vi som kanske skiter i vad som är kvinnligt eller ej, är vi mindre kvinnor då? Neee... vi har en störning förklarar denna bloggerska så fint. Hon skriver nämligen att om hennes dotter hellre leker med bilar än med dockor så kommer hon såklart älska henne ändå, men anse att hon lider av en störning. Stackars, stackars barn!!
Såklart anser hon ju också att pappor inte kan ta hand om barn lika bra som mammor. De kan tydligen inte axla mammarollen, vad nu en mammaroll innebär. Kanske inte så konstigt eftersom hon även informerar om att män är mindre omtänksamma av naturen.
Jag mår dåligt. Jag vill ruska om denna människa. Jag vill finna välforumlerade ord för att få henne att förstå hur dumt det hon skriver är.... nej fan, jag skall vara helt ärligt... även om jag önskar att jag fann orden, även om det vore mer vuxet och konstruktivt så är det jag mest av allt vill... min spontana reaktion... att skrika DU ÄR JU FANIMEJ DUM I HUVUDET! Men det gör jag inte... det vore ju omoget av mig.
Publicerad 2011-05-11 19:04:01 i Åsikter,
Jag ogillar Jan Björklund. Jag ogillar det faktum att en människa som inte vet speciellt mycket om varken skolan eller om ungdomars livsvillkor är skolminister. Jag ogillar... nej, jag avskyr... att de skall ta med närvaro/skolk på betyget.
Jan själv säger så här: "Skolk är i högsta grad ett riskbeteende. En del av de som börjar skolka är den grupp som så småningom får andra problem. Skolkarna som grupp blir oftare kriminella och hamnar oftare i missbruk av till exempel alkohol"
Han har lite rätt, men samtidigt så jävla fel. Så in i helvete fel. Skolk är ett tecken på att allt inte står rätt till. Det kan vara något så "simpelt" som att orken för tillfället inte finns, men det kan också vara tecken på något mycket mer allvarligt som depression, problem i hemmet eller att man hamnat i kompiskretsar med negativa influenser. I inget av dessa fall hjälper ett betyg i närvaro eleven att må bättre och "skärpa till sig". Pressen kan däremot förvärra. En svacka eller tillfälliga problem kan avsevärt försvåra en tonårings framtid. Jävla idioti är vad det är Jan Jävla Björklund!!
När jag gick i gymnasiet skolkade jag en hel del under en period. Jag hade en del lärare som behandlade mig riktigt illa på grund av detta. De såg mig som ett "problembarn" (ord använt av lärare vid denna tidpunkt för att beskriva mig). De visste inte att jag istället för att gå på lektionen satt i korridoren och grät, och funderade på om jag ens orkade existera. Det lilla lilla framtidshopp jag hade då, den lilla kämpargöd som fortfarande fanns kvar, hade kunnat raderats helt om någon hade talat om för mig att min frånvaro skulle föras in på betyget och för alltid påverka mina framtida utsikter till studier.
Som tur var hade Jan på den tiden inget att säga till om och vår skola hade en mycket bra sjuksköterska och en underbar studierektor som pratade med lärarna, hjälpte mig dela upp mina studier på fler år och såg till att jag kunde ta det hela i min egen takt och kunde fokusera på att må bättre (tack till dem!). Dessutom hade jag turen att ha bra stöd hemifrån.
Jag kom på fötter tillslut, läste på universitetet och blev socionom.
Jans förslag som nu blir verklighet kommer inte hjälpa någon, utan slår dem som redan ligger. Förvärrar för dem som redan har det tungt. Jag hade velat träffa Jan och säga detta till honom, eller möjligtvis slå något hårt i huvudet på honom.
Vill man läsa om någon annan som inte tänkt till riktigt, så kan man läsa
HÄR.
Publicerad 2011-05-11 13:01:47 i Åsikter,
Ja det har ju debatterats lite hit och dit kring den där ammande kvinnan som inte fick beställa sitt andra glas vin, och då jag är en sådan person som bara måste ha åsikter om allt så känner jag mig nästan tvungen att göra ett litet inlägg kring detta.
Min åsikt är att om du ammar och har ditt barn med dig så bör du inte dricka. Ok, med ett glas vin.. kanske... men inte mer. Inte på grund av den knappt existerande alkoholhalten som går över i bröstmjölken utan för att man inte alltid har full koll om man dricker alkohol, och man bör ha full koll om man har hand om en bebis. Det är svårt att själv känna av när alkoholen börjar påverka en. Ofta tror man att man är precis som vanligt och så sitter man där med dimmig blick och upprepar sig och kanske tar ett litet snedsteg på väg till toaletten. Jag säger inte att man nödvändigtvis måste vara en dålig mamma eller ha dåligt omdöme, men det känns för mig som omman bör låta bli... för säkerhets skull.
Jag vill dock försvara den lilla bartendern faktiskt. Folk vill ju gärna få det till att han är en hemsk översittare, och gärna få till en feministisk knorr om att han förtrycker det stackars ammande kvinnan. Jag tycker dock det var starkt gjort av honom. Han hade inte koll på fakta kring det där med alkohol i bröstmjölk så han fattade ett överilat beslut, man han vågade ta ställning för det han trodde var rätt. Han ville skydda ett barn som inte ens var hans eget. För det tycker jag att han skall få lite cred. Vi skall våga säga ifrån om vi tror att ett barn far illa, även om det kan visa sig att vi har fel!
Publicerad 2011-05-09 18:40:16 i Åsikter,
Det stör mig. Det stör mig något otroligt. Det gör att jag aldrig vill läsa tidningen igen. Och nu talar jag inte om själva skuldfrågan. Faktum är att jag skiter blankt i om Ola tagit sig lite knark eller inte. Det som stör mig är att media saknar etik totalt nu för tiden. Media är som ett vidrigt litet monster. Hur i helvete kan det vara tillåtet, lagligt eller ens ok att hänga ut en person i media innan skuldfrågan är avgjord? En person vars hela karriär raseras av ett "kanske", av en misstanke... Det är så jävla sjukt.
Och... om det nu är så att Ola dragit sig en lina så är det väl i så fall bättre att de där barnen som man säger sig tänka så mycket på, de där som skall ha bra förebilder, aldrig ens får reda på det?! Om man hade haft nån tanke över huvudtaget på vilka konsekvenser det kan ha för dem så hade man låtit Ola, efter en eventuell fällande dom, säga adjö och dra sig tillbaka utan att meddela varför.
Blir så förbannad. Och ledsen. Och frustrerad.
Publicerad 2011-04-29 11:25:44 i Åsikter,
Och, nu är det dags igen. Nu kommer jag skriva ett inlägg som antagligen kommer göra en del förbannade. Anledningen till att en hel del kommer bli förbannade är att det är ytterst svårt att ge uttryck för en åsikt vad gäller "skötsel" av barn eftersom föräldraskap är en så känsligt ämne. Som förälder känner man sig sårbar och osäker och har en mer eller mindre konstant rädsla att göra fel eller inte räcka till, och känner oss därför lätt påhoppade. När någon hävdar att motsatsen till det man själv gör är "rätt sätt" ser vi det som att någon kallar oss för en dålig förälder. Men jag tycker att vi faktiskt måste vara ärliga. Vi kan inte ljuga för oss själva för att det får oss att må bättre. Vi gör inte alltid rätt! Ibland gör vi "fel", och ibland väljer vi faktiskt att göra fel eftersom vi inte har något annat val. Men för att vi någon gång skall kunna få valet så måste vi våga erkänna för oss själva hur det egentligen ligger till.
Låt mig förklara vad jag menar. Jag kommer göra detta genom två exempel, varav det ena är sittvagnar/sulkys och det andra är små barn på dagis.
Rekommendationerna är att ett barn skall sitta vänd mot föräldern tills dess den är runt 1,5 år. Detta för att ett litet barn tolkar världen via sin förälder. Den ser något och tittar sedan på föräldern för att se dennes reaktion och kunna av göra om det den ser är farligt eller ej. Dessutom ökar ögonkontakt möjligheten för kommunikation och samspel som underlättar talutvecklingen. En studie som pekar på detta gjordes av den skotska psykologiproffessorn Suzanne Zeedyk som 2700 barn i barnvagnar.
Dock finns det ju ett problem, och det är att ytterst få av de mer smidiga sittvagnarna eller sulkys är vända mot föräldern (vad gäller tvillingvagnar nästan inga alls) och de som är det kostar extremt mycket mer än de andra.
I vissa lägen behövs dock en smidigare sittvagn än den stora klumpiga barnvagnen, och många (liksom jag själv) har inte råd att lägga ut massa tusenlappar på en dyr sulky. Då finns inget annat val än att köpa en som är vänd bort mot föräldern. Problemet med detta är dock att istället för att säga att "ok, jag vet att det är bättre att vara vänd mot föräldern men jag har inget val" så har man en tendens att försöka säga att forskningen har fel. Naturligt, för man vill inte känna sig som en förälder som gör "fel". Om vi vågade erkänna så kunde vi dock mer aktivt kunna ställa krav på handeln och producenterna. Säga att vi vet att det är bättre med vagnar vända mot oss så tillverka dem istället och sälj dem till lika bra pris som de andra! Så även någon som jag kunde ha råd.
Samma sak gäller små barn på dagis, och nu menar jag barn under tre år som vistas heldagar varje vardag på dagis. Otaliga utländska studier pekar på att detta inte är bra för små barn. De har behov av sina föräldrar, kan inte anknyta till hur många vuxna som helst på ett tryggt sätt och vissa undersökningar pekar på att det leder till oro och agressivt beteende även i högre ålder. Ändå är det stört förbjudet att i Sverige påtala detta för att detta anses vara "elakt mot föräldrarna" då det skapar stress och dåligt samvete hos dessa. Så därför skall vi låtsas att det inte är så? Mår barnen bättre om vi blundar för problemet? Man försöker ursäkta det med att vi har så bra barnomsorg i Sverige. Det har vi inte! Det är alldeles för stora barngrupper. Hur underbara och bra förskolepersonalen än är så är de inga supermänniskor som kan ge hur många barn som helst uppmärksamhet samtidigt.
Men vi har ju inget val, eller hur? Min son kommer också börja dagis när han är runt ett år. Vi har ingen ekonomisk möjlighet till något annat, även om vi kämpar som svin för att pussla ihop det så att han i alla fall skall kunna gå korta dagar. Så visst, sanningen skapar stress och ångest hos mig... men det är sanning lik förbannat. Och om vi inte vågar säga att detta är fel, detta är inte bra, men vi har inget val så kommer vi aldrig kunna ställa oss upp och kräva att situationen inom barnomsorgen förbättras. KRÄVA mindre barngrupper. Om vi för vårt eget välbefinnandes skull låtsas som att det inte spelar någon roll, som om forskningen överdriver, så kommer ju ingen förändring alls ske. Skall vi verkligen offra våra barn för att vi skallsova gott på natten?
Nej, varken sulky eller dagis (sorry, förskola) kommer leda till svåra depressioner, mord eller annat extremt men det är inte det bästa alternativet. Det finns ett bättre alternativ. Det finns ett alternativ som skulle låta mitt barn må bättre... och jag vill få möjligheten att välja det alternativet!! Så våga erkänna, våga se sanningen och hjälp mig att kräva den möjligheten!
Avslutningsvis vill jag tillägga att studier visar ett resultat som gäller en majoritet av barnen, inte exakt alla barn. Det finns barn som antagligen mår precis lika bra i framåtvända sulkys och som når den utvecklingsvån som krävs innan 1,5 år. Det finns även barn som har den typen av personlighet som älskar att vara på dagis, de barn som är mer självständiga och inte alls har behov av uppmärksamhet hela tiden. Visst finns de barnen.
Och dessutom är man ingen dålig förälder för att man ibland tvingas välja det mindre bra alternativet. Detta är verkligheten och det finns många aspekter att ta hänsyn till och man kan inte alltid vara perfekt. Det är omöjligt. Man gör sitt bästa, och man försöker alltid göra det som är det bästa för ens barn.
Jag hoppas att alla inser att detta inte är ett påhopp mot någon, att jag inte kallar någon för en sämre förälder och att jag inte försöker sätta mig på några höga hästar och tror att jag är bättre. Tvärtom, så har jag ju inte heller något annat val än att välja det jag anser vara ett mindre bra alternativ. Min önskan är bara att vi skall våga erkänna detta och försöka skapa en förändring.
Publicerad 2011-04-07 11:18:30 i Åsikter,
Vad jag tycker om valet av personer på de nya sedlarna.
20 kronor - Astrid Lindgren
Att hon skulle vara på en sedel känns ju självklart, men vilken kanske man kan diskutera mer. Hampus tyckte det var lite futtigt att hon skulle få sitta på den med lägst valör, medan jag tyckte att det ändå är den som folk använder sig av mest. Så frågan är ju om högst valör är det finaste eller om mest använda sedel är det bästa..? Kanske har de försökt med lite "don efter person" och satt den mest välkända och populära bland hela befolkningen på den sedel "svenssons" ser mest av... Lite nedlåtande i så fall kanske så det hoppas vi inte på..haha
50 kronor - Evert Taube
Hmmm.. ja han är ju lite av en nationalskald så visst förtjänar han respekt, men vette sjutton om jag inte anser att det finns de som mer gjort sig förtjänta av en sedel. Men han är inget dåligt val... bara ett jag säger just lite fundersamt hmmm till.
100 kronor - Greta Garbo
Jo men det tycker jag att hon förtjänar. Dock hade jag kanske bytt plats på Astrid och Greta, utan att egentligen kunna motivera varför. Känns som om Astrid är mer hundralapp på något sätt. Men Greta var ju å andra sidan lite mer flärd så hon kanske skall ha en högre valör... även om en hundralapp inte är direkt jetset det heller.
200 kronor - Ingemar Bergman
Nu skulle ju Herr Bergman själv inte velat sitta på en sedel... så även om jag definitivt anser att han är väl värd att hyllas på en sedel så kan man ju fråga sig om man bör göra saker som personen hade betackat sig för om han vore i livet. Men nu har han ju inget att säga till om så då anser jag att han är ett bra val.
500 kronor - Birgit Nilsson
Finns väl inte så mycket jag kan säga om Birgit, men hon var ju stor inom sitt område så att säga. Kan väl känna att någon som Linné nästan förtjänade att få vara kvar på en sedel istället... en det vore väl kanske taskigt mot Fröken Nilsson (Fru?).
1000 kronor - Dag Hammarskjöld
Jag har läst många som tycker detta val är tveksamt men jag tycker tvärtom. Detta är ju en person Sverige skall vara stolt över. Vilken karriär, vilka prestationer och ett Nobels fredspris som grädden på moset. Tycker dock det är synd att han hamnar på en sedel som ingen vanlig människa kommer i kontakt med. Tycker han borde fått sitta på 200- eller 500kronorssedeln. Men ett bra val i alla fall. Han förtjänar cred. Och om det skulle vara så att högst valör är mest cred så fick han ju vara på toppen i alla fall.
Publicerad 2011-03-29 08:24:43 i Åsikter,
Ok, nu kommer jag säkert göra en och annan människa förbannad, men sånt är livet. Det handlar om Jack & Jones reklamen som upprört så många. För er som inte sett den kan ja kort berätta att den innehåller mycket lättklädda kvinnor. något som ser ut som en mun-mot-"mun"-metoden på fel del av kroppen, sexuella höftrörelser och ett löfte om att man som man använder deras kläder så kommer de få ligga så mycket att de måste börja träna innan för att klara av det hela.... oj, så mycket ligga det kommer bli.
Hela reklamen är löjlig, riktigt löjlig, och uppenbart gjord för att provocera. Jag tror ingen är rädd för att män som ser den kommer gå på att de där kläderna verkligen kommer vara den avgörande faktorn vad gäller deras eventuella sexliv utan det så många upprörs över är att kvinnorna görs till sexuella objekt... detta hemska hemska ord... tydligen.
Jag tycker debatten är fånig, förlegad och baseras på en slags kollektiv hjärntvätt angående att det är så hemskt att bli sedd som ett objekt. Jag skall förklara lite närmare varför jag tycker som jag tycker och delar in det i steg.
1. Om man läser psykologi så lär man sig bland annat att människans hjärna inte har förmåga att hantera hur mycket information som helst. Detta är anledningen till att vi t.ex. delar in människor i grupper och har fördomar. Vi kan helt enkelt inte göra en ny bedömning av varje människa vi möter utan använder oss av förutfattade meningar. Av samma skäl så kan vi inte se varje människa vi möter som ett subjekt, utan de flesta människor som vi inte känner blir i våra hjärnor objekt. Vi ser på dem utan vidare eftertanke precis som vi ser ett träd eller en bil passera. Detta behöver inte vara något negativt, utan är naturligt, och det innebär inte att vi enbart och för alltid ser personen som ett objekt. Om vi pratar med personen eller lär känna denna så förvandlas den oftast till ett subjekt, om man inte är psykopat. Oftast räcker det till och med att vi tänker efter lite... men oftast orkar vi kanske inte det. Om jag ser en kvinna eller man på stan så tänker jag bara kvinna eller man, eler möjligtvis hårdrockare, pensionär eller liknande.. det är så långt analysen sträcker sig.
2. Vad är det som är så himla hemskt med att bli sedd som ett sexuellt objekt då? Och varför upprörs vi enbart om det är en kvinna som ses som ett sådant. När nån fotbollsspelare står i kalsonger och visar upp musklerna i någon reklam så är det säkerligen en och annan kvinna (och man) som tänker honom hade jag velat ha sex med. Jag är ganska övertygad om att hon, eller han, i det ögonblicket inte funderar på vilken mat han kan tänkas gilla, vad hans favoritfärg är eller om han gråter när han ser sorgliga filmer. För just i det ögonblicket är han ett sexuellt objekt. Detta innebär inte att kvinnan, eller mannen, som tänker detta har upphört att se fotbollsspelaren som människa, tror att han saknar känslor eller vid första bästa tillfälle tänker hoppa på honom och slita av hans kläder. Naturligtvis inte, men just i den situationen så har subjektet inget syfte.
Varför tycker vi då att det är hemskt att just kvinnor ses som ett sexuellt objekt? För mig handlar det om gamla fördomar och okunskap. Dels att många saknar insikten i hur den mänskliga hjärnan fungerar och tror att det där med att se någon som ett objekt innebär att man ser någon som ett stycke kött och att detta skulle smitta av sig och innebära att män ser alla kvinnor alltid som bara något att ha sex med. Snacka om att undervärdera män!
Dels på de gamla inrotade kristna föreställningarna om att kvinnan skall vara icke-sexuell. Att som kvinna se ut som man vill ha sex eller locka till tankar om sex är inte ok, fortfarande, men nu försöker man bara dölja de egentliga fördomarna bakom att det är "för kvinnans skull" hon inte skall "vika ut sig". Samma gamla kristna dammiga föreställningar säger oss också att om man lockar en man så blir han ett sexuellt monster som bara inte kan hejda sig. Herregud, hur skall det gå?
Man behöver alltså inte se det positivt att någon tänker knulla när han ser en snygg tjej, men så jäkla farligt är det inte. Det är bara en tanke, och tanken är väl fri. Det innebär inte att han bara kommer tänka knulla varje gång han ser en tjej eller att han kommer sakna förmåga att känna andra saker och ha insikt i att den där snygga tjejen också är en människa med känslor (om han inte är ett svin men då är det knappast pga reklam). För jag antar att när du sist såg Ljungbergs sexpack ovanför en kalsonglinning på ett stor reklamtavla så upphörde inte all din empati för det manliga släktet? Du vaknade inte upp dagen efter och tänkte jag skall knulla dem alla..höhöhö.. oavsett om de vill eller inte.
Det är 2011 nu.. en kvinna kan vara en karriärskvinna och en mamma och ett sexobjekt och vad fan som helst. Bara för att jag själv inte är en milf så missunnar jag inte andra att få se lite kvinnlig fägring och få känna hur det pirrar lite i byxan. Kom igen liksom, vi tycker (nästan) alla om lite sexuell lockelse. Och ni kan inte hindra det!!! På den tiden då kvinnor var tvugna att gå i långa heltäckande klänningar så fick männen kåtslag av att få se lite av en vrist. Vi människor är sådana... kåta... och hur mycket kläder ni än vill att folk skall ta på sig för att undvika denna hemska sexuella objektivisering så kommer den ske ändå... kåtheten will find a way (precis som life will find a way i Jurrasic Park, om ni missade kopplingen), så låt folk klä av sig... det är ju så trevligt.
Publicerad 2011-03-28 08:39:10 i Åsikter,
Pojke blir mobbad för att han är överviktig, får nog och slår ner (den avsevärt mindre) killen som mobbar honom - och blir sedan hyllad av världen. Är det bara jag som får lite ont i magen av detta?
Visst, man skall stå upp för sig själv. Man skall inte ta skit från andra. Och jag kan förstå att om man inte får någon hjälp i sådana lägen så brister det tillslut. På ett sätt vill jag kunna säga "good for you", men... nej. Våld är väl ändå inte bra? Ingen lösning? Om man ser hur han kastar iväg den andre killen så hade han lika gärna kunnat skadas svårt, kanske till och med dött... och då? Skulle vi säga "rätt åt honom" då? Till ett barn?
Det jag känner när jag ser den videon är sorg och ilska. Var är de vuxna?!! Var är de som skall skydda barnen mot mobbing, och lära dem hur man beter sig mot varandra? Var är de som skall se till att inget barn når bristningsgränsen och behöver agera på det här sättet?
Och vad är budskapet när vi skiter i att förhindra att barn hamnar i en sådan situation och sedan hyllar en våldsam hämnd/ett våldsamt försvar? När vi hejar på den mobbade killen som slår ner den andre...? Blir vi sedan förvånade vid skolmassakers... som faktiskt är en handling väldigt lik denna... bara det att de mobbade som nått sin gräns är lite äldre och har tillgång till vapen.
Jag vet inte jag. Är jag den enda? Den enda som inte ser ett roligt klipp som får mig att vilja hurra, utan ser ett tragiskt klipp på två unga pojkar, två barn, som båda två lider på sitt sätt. Som får en klump i magen och nästan vill gråta lite för att det är så världen ser ut.
Vi vuxna misslyckas... varje dag. Casey Heynes är påminnelsen om detta.
Publicerad 2011-03-19 20:40:05 i Åsikter,
Ketchupmamman har skrivit en debattartikel om människors skäl till att skaffa barn. Hon anser att det spelar ingen roll av vilket skäl man skaffar barn, eller de förutsättningar man har, utan det som spelar roll är hur man är som förälder.. och att det inte har med ålder, pengar eller liknande att göra.
Jag håller med, till viss del. Du kan vara en lika bra eller dålig förälder oavsett om du är ung, gammal eller mittemellan. Pengar har ingen betydelse så länge du har råd att ge ditt barn mat, kläder och annat de verkligen behöver. Att ha råd med en gåstol eller en miljard leksaker är ju inget måste. Barn behöver först och främst kärlek i stora lass och trygghet.
Dock tycker jag att man bör ha tänkt till innan. Inte så att man måste ha planerat i år och dar menn att man ser till att man är redo. Redo att ge upp lite av det liv man hade innan. Någon annan debattör skrev nämligen om att hon tycker det är så fel att det förväntas att kvinnor skall ge avkall på sitt tidigare liv bara för att de fått barn... Är det fel? Jag tycker det borde vara ett krav att man som förälder, både kvinna och man, är beredd att sätta barnet i främsta rummet och göra vissa uppoffringar. Om man vill ha exakt samma liv och samma frihet som man hade innan, då anser jag inte att man bör skaffa barn alls. Sedan säger jag inte att man måste ge upp allt. Inte alls. Man kan prioritera egentid, gå ut och festa ibland och göra det mesta man gjorde innan - men inte i samma omfattning.
Som man så fint brukar säga: Man kan inte både ha kakan och äta den.
Publicerad 2011-03-12 11:21:02 i Åsikter,
Blev så fruktansvärt upprörd när jag läste om förskolan där man gett enbart flickorna semlor för att fira internationella kvinnodagen! Är det så man tycker att jämlikhet och lika rättigheter ser ut? Att kvinnorna skall få fördelar på grund av sitt kön? Då är det här samhället ute och cyklar.
Min son skall inte behöva växa upp och känna att omvärlden ser honom som en potensiell våldtäktsman eller kvinnomisshandlare. Att han är en del av ett förtryck. Har de någonsin hört talas om självuppfyllande profetsior? Om vi talar om för små pojkar att det är så män är så befäster vi ju bara strukturerna... vi förändrar inget.
Samtidigt som de säger att kvinnor och män är lika värda och skall ha samma rättigheter och möjligheter så säger de "var extra snäll mot henne för att hon är tjej"... Varför? Det skapar ju bara känslan av att kvinnor ÄR svagare.
De har kommit så långt med jämställdhetsfrågan men ser inte att de nu springer baklänges. De har bara skapat nya fördomar. Om man ser en mamma som arbetar så tänker man inte mer på det, och oavsett om hon skulle dubbelarbeta så får man abslout inte tänka att hon försakar sina barn - och i de flesta fall gör hon säkert inte det, men OM hon gör det så får man ändå inte tänka det, för hon har rätt att välja själv. Men om en mamma är hemma med sina barn så har hon då fan inte valt själv... om hon inte är förtryckt så är hon förblindad av det patriarkala samhällets normer.. så ska man tycka.
Om en pappa arbetar så tänker folk att "såklart att han jobbar och skiter i sina barn och hans stackars fru går hemma och sliter" och om han är föräldraledig så är han en SUPERPAPPA. Då skall han gärna ha applåder.
Kan det inte bara vara en självklarhet att man gör som man vill så länge det känns bra för en själv och barnen mår bra?
Om en man har ett välbetalt jobb så har han säkert seglat in på en räkmacka genom sina kontakter i bastun på herrklubben eller fått jobbet bara för att han är en dominant man som tar för sig och trampar på andra. Om en kvinna har ett välbetalt jobb så hurra för henne för hon måste ha kämpat sååå (om hon inte blev kvoterad in då... men om hon blev det så good for her.. för så måste vi tycka)... för hon är ju faktiskt bara en liten stackars kvinna i den hemska stora världen.
Om en kvinna vill starta ett företag så är det bäst att samhället stöttar och hjälper på alla sätt de kan för annars kanske hon sitter där utan pengar dominerad av en hemsk man (för kvinnor kan ju så sällan försörja sig själva i dagens samhälle... konstigt att man inte ser mer singeltjejer hemlösa på gatan förresten)... men om en man vill starta eget så får han fan göra det själv för han kan ju säkert bara ställa sig på gtan och ropa "JAG ÄR EN MAN" och så bara rullar pengarna in.
Om en kvinna blir misshandlad av en man så är det fruktansvärt (och det håller jag med om, det är det absolut!) men om en man blir misshandlad av en kvinna så är det nästan lite skojigt. Kan han inte försvara sig mot en liten kvinna eller vadå? Att han kanske inte vill slå tillbaka mot kvinnan han trots allt älskar och att hon slog med tillhyggen har inte någon betydelse. För han är man och hon är kvinna. Han är stark och hon är svag. Han är ond och hon är god. Eller?
Och NEJ JAG TYCKER INTE DET ÄR OK NÄR MÄN SLÅR KVINNOR! men jag tycker att det är lika hemskt oavsett könet på den som slår och oavsett könet på den som blir slagen.
Ok, nu har jag hoppat lite hit och dit.. men ni fattar förhoppningsvis vad jag försöker säga... Jag är förbannad för samhället strävar mot en plats där jag inte vill att vi skall befinna oss, samtidigt som de fortsätter säga att jag är ett offer, bara för att jag är kvinna. JAG ÄR INGET JÄVLA OFFER OCH MIN SON ÄR LIKA BRA, LIKA GOD OCH LIKA SÅRBAR SOM DIN DOTTER!!
Publicerad 2011-03-10 13:32:53 i Åsikter,
Om man läser om barns utveckling så står det att Nico snart är såpass gammal att han kan förstå innebörden av ordet "Nej".
När jag berättade detta för Hampus frågade han mig:
Varför just ordet Nej, och inte ordet ja?Jag svarade tvekande:
Jag vet inte... kanske för att man säger nej oftare?
Varvid Hampus sa:
Vad hemskt....Och visst har han rätt? Visst är det lite hemskt om det är så att de lär sig ordet Nej tidigt eftersom de får höra det så ofta. Detta fick mig att börja reflektera över barnuppfostran.... och nu tänkte jag dela med mig lite av mina tankar.
Jag började med att titta runt lite på nätet för att se vad man kunde läsa om saken och något av det första jag snubblade på var en lista i Aftonbladet kring vad föräldrar tyckte var viktigast när det kom till uppfostran:
1. Sätta tydliga gränser tycker 97 procent
2. Skapa rutiner 93 procent
3. Att barnet får sysselsätta sig på egen hand 77 procent
4. Att barnet lär sig anpassa sig till omgivningen 76 procent
5. Att man aktivt leker med barnet 73 procent
6. Att man som förälder bestämmer vad barnet äter 58 procent
7. Att man låter barnet utforska utan större styrning från föräldrarna 57 procent
8. Att barnet känner att det står i centrum 51 procent
Om man läser listan så ser man att vissa av punkterna nästan står i motsats till varandra. Man kan därför ana att barnuppfostran kan vara lite som en balansgång. Om man har för mycket gränser kan det vara svårt att bli en självständig individ och få utrymme att utforska på egen hand. För lite gränser och barnet kan bli otryggt och ha svårt att anpassa sig till andra. Om man låter barnet stå för mycket i centrum och leker med det hela tiden så kan det få svårt att sysselsätta sig självt och ta hänsyn till andras behov, men om man inte leker alls med det så kan det känna sig oälskat och bli understimulerat. Det gäller alltså att hitta en medelväg.
Mantran inom barnuppfostran idag tycks dock vara just gränser och rutiner. Detta får man höra överallt. Jag säger ja till detta, beroende på vad man menar. Jag skall förklara vad jag menar och börjar med rutinerna. Det är bra för ett barn att ha en trygg bas varifrån de kan utforska världen. Hållpunkter i vardagen som alltid återkommer och är desamma. Att man t.ex. äter samma tid varje dag etc. Dock tror jag det är viktigt att ha en flexibilitet så att dessa rutiner inte blir så inrutade att all förändring ter sig skrämmande och främmande. Avslappnade rutiner så att säga, som jag dessutom tycker är viktigt att man anpassar efter barnets behov. Om man märker att ens barn blir hungrigt varje dag kring 11 så kanske man inte skall bestämma att rutinen säger att man skall äta 12. Nu sträcker ju sig min erfarenhet enbart till sju månader som mamma till Nico, så jag är ju ingen expert, men om jag enbart ser på honom så tycker jag mig se att det lilla barnet själv strävar efter rutiner och skapar sin egen rytm och då är det ju det bästa om man kan anpassa sig efter och förstärka dessa redan existerande rutiner. Sedan är det ju säkert så att vissa barn behöver mer uppstyrning än andra.
Om rutinerna inte skall bli ett ok, en stressfaktor, tror jag det är viktigt att som förälder också inse att det inte alltid blir som man tänkt sig och kunna anpassa sig till situationen, samt inser att rutinerna kommer behövas förändras i takt med att barnet växer.
När det kommer till gränser anser jag att det finns ett antal saker man bör tänka på:
1. Tänk noga över vilka gränser och regler som skall finnas och fundera över varför. Ett barns liv skall inte behöva bestå av massa Nej bara för att man inte orkar engagera sig eller är onödigt rädd.
2. Se till att båda föräldrarna är överens om gränser och regler så att barnet inte skall behöva bli förvirrat eller kan spela ut föräldrarna mot varandra.
3. Ge alternativ istället för att bara säga Nej. Istället för att säga "Nej, du får inte hälla ut vatten på köksgolvet" så visa var barnet kan leka med vatten istället. Ju äldre barnet blir desto mer kan man tillsammans med barnet resonera sig fram till bra kompromisser eller alternativ.
4. I stor utsträckning tycker jag man skall försöka förklara varför man inte får göra vissa saker för barnet, speciellt vad gäller farliga saker. Dock skall man inte gå in i allvarliga resonemang om pengar eller sådant som kan vara för svårt att för barnet att förstå. Det är också viktigt att barnet vet att "Mamma/pappa vill inte det" räcker som skäl.
5. Bekräfta barnets känslor! Då har de lättare att "släppa" saker för barnet vet att du har hört och förstått. "Jag förstår att du inte vill sova nu, men det är kväll och då måste man sova" eller "Jag vet att du vill ha den där leksaken, men man kan inte få allt man vill... Du kan kanske önska dig den när du fyller år?"
Naturligtvis är jag inte naiv nog att tro att det går lätt som en plätt bara för det. Såklart det kommer bli skrik, gråt och trots ibland - men då får man öva sig på att ha tålamod och stå fast vid det man sagt.
Om man brukar läsa denna blogg så vet man ju att Anna Wahlgren inte är en av mina favoriter. Det finns många som prisar hennes metoder och säger att "men de funkar ju"... men bara för att något fungerar så är det inte säkert att det är bra för barnet. Hitler löste säkert ett och annat problem i någons ögon han med (nej, jag likställer inte AW med Hitler). Jag anser att hennes metoder inte är kärleksfulla utan är en quick-fix för föräldrar som inte orkar mer. Detta kan vara ok om man försökt allt och fortfarande inte fått sova på fem månader, men inte om man bara är för anal för att kunna lära sig anpassa sig efter sitt barn. Dessutom anser jag att hennes metorer lätt kan missbrukas och feltolkas och bli än mer brutala både fysiskt och psykiskt. Att hon dessutom hävdar att både ADHD och Kolik är påhittade sjukdomar och att psykiatrin bör avskaffas är ren idioti. Jag tycker det är skrämmande att en outbildad människa med metoder som inte är vetenskapligt beprövade skall få så stort inflytande som hon har. Att hon sedan hävdar att hennes livserfarenhet som samlats i hennes böcker borde räknas som två doktorsavhandlingar och säger att "vetenskap är överskattad" tycker jag bara belyser ännu mer hur obildad och okunnig hon är.
Något annat det talas mycket om är de sk. Curlingföräldrarna som sopar banan för sina barn så de aldrig behöver kämpa för något själva. Jag tycker det är viktigt att barn inte får allt de vill och inte lär sig att göra saker själva. Men jag tycker dock att det är viktigt att erbjuda sina barn möjligheter och stimulans och att de kan känna att man finns där som stöd och uppbackning. Jag tror att många Curlingföräldrar egentligen har ett stort behov av att känna sig behövda och vill att deras barn skall vara små så länge som möjligt - vilket enbart är själviskt. Men sedan är det ju också svårt att förneka sin lilla gullunge något han/hon vill ha... så jag vet att det är något som jag själv måste jobba med.
En bok jag nämnt tidigare och som jag också skall köpa är Lars H. Gustafssons Växa, inte lyda. Jag älskar hans synsett att se sitt barn som en individ vars önskningar och vilja också måste respekteras.
Två av de saker som jag tycker är viktigast vad gäller föräldraskap är ärlighet och pålitlighet. Om barnet frågar något tycker jag att man skall svara ärligt. Man behöver inte gå in på detaljer och man kan hålla det på en nivå som barnet kan förstå, men jag tycker inte att man skall ljuga för sina barn. Och om man lovar något så skall man hålla det. Min mamma var jättenoga med att inte lova saker hon inte visste med säkerhet att hon kunde hålla. Om jag och min bror ville att hon skulle lova att vi skulle åka till Liseberg till helgen så svarade hon att hon inte kunde lova det eftersom någon kunde bli sjuk eller liknande. Både ärlighet och pålitlighet anser jag vara viktigt för att barnet skall känna sig tryggt.
Och så kärlek såklart. Man skall ösa kärlek över sina barn. Kravlös kärlek. Detta innebär ju då såklart inte att man inte har regler, gränser eller säger nej, men barnet skall veta att vad som än händer så är jag ändå älskad. Dock tycker jag det är viktigt att ett barn lär sig att det är älskat för vem den är och inte för vad den gör. Det vill säga att kärlek och uppskattning skall inte hänga på prestationer.
Min förhoppning är också att jag skall kunna lära mitt barn göra saker och hjälpa till utan att beordra. istället vill jag försöka göra det till en lek och skapa en egen önskan att göra det som behöver göras. En förhoppning alltså, inte en förväntan.
Sedan är det ju så att de flesta föräldrar gör så gott de kan efter sina förutsättningar... men uttrycket "Du är den bästa förälder ditt barn kan ha" tycker jag faktiskt är bullshit. Alla föräldrar är inte alls bra. En del är rent vidriga och bör inte få ha barn och orsakar sina barn riktig skada. Andra är bara själviska eller tänker så långt näsan räcker och det blir inte alltid så bra det heller. Många är ju dock toppenföräldrar trots de fel och brister som vi alla har. Min inställning till föräldraskap är nog mer: "Jag gör så gott jag kan - och sedan gör jag fanimej lite till" för min son har bara en mamma och en pappa och då får vi fasen se till att vi är bra sådana, och han har bara en barndom och då får vi se till att den blir så bra som möjligt. Vi valde att skaffa barn och då är det vårt ansvar.
Ursäkta detta långa inlägg som kanske inte är superkul att läsa, och jag har säkert missat massor av saker jag borde tagit med men man hinner inte alltid få med allt när man har en liten tjutande stolle som susar runt i en gåstol i samma rum. Om du som läser har tankar, funderingar, reflektioner, frågor eller egna tips så dela gärna med er! Det är så mycket roligare när bloggen blir lite dialog och inte bara monolog :)
Om någon undrar över alla sträcken beror de på att bloggen tydligen vägrade göra mellanslag så detta var enda sättet att försöka dela upp texten till något annat än en stor klump.
Publicerad 2011-03-09 10:20:39 i Åsikter,
Jag kan inte låta bli att skriva lite om NAN efter att ha läst en kommentar på Sofias blogg. Om personen som kommenterat även läser detta får du be om ursäkt, men den gjorde mig så irriterad.
NAN är alltså dels en bröstmjölksersättning (NAN1 och NAN2) samt en mjölkdryck med extra näringstillskott (NAN3 och NAN4). Jag gav Nico NAN1 tills jag fick veta att om barnet inte ammas skall de dricka NAN2 med en gång varvid jag bytte. Jag märkte stor skillnad på Nico när jag gjorde detta. Han var mycket mer nöjd.
Sedan finns det de som tycker att det inte är någon skillnad mellan 1:an och 2:an... "bara lite mer järn"... Jo om man läser innehållet så skiljer det inte mycket.. men det skiljer sig... och ett litet barn behöver ju få i sig det den ska så jag förstår inte riktigt hur man kan säga "bara".
Vad som dock gjorde mig ännu mer upprörd var påståendet att man kan ha NAN1 hela tiden för att det inte är någon skillnad mellan den och NAN3 heller. Om man påstår något sådant så kan man inte ha jämfört innehållet alls. Mängden av de olika ämnena skiljer sig på i princip varje punkt. Det är mer protein, mer kolhydrat och mer fett. NAN3 skall dessutom inte användas för att ersätta mål utan är en dryck som man kan ha till maten.
För att vara lite taskig så känns det som om många bara häver ur sig saker de läst på Familjeliv (största ryktesspridarforumet på nätet inom kategorin barn) utan att kolla upp hur det egentligen ligger till. Det känns också som att många människor inte inser vilka stora konsekvenser även en liten brist av ett ämne kan ha på mående och utveckling.
Publicerad 2011-02-15 11:32:39 i Åsikter,
Om man kommenterar Assange-historien så blir människor nästan alltid upprörda och tycker att det är fel mot kvinnan att spekulera, att det vore hemskt om hon känner att hon inte blir trodd. Visst, det kan jag hålla med om, men vet ni vad som också är hemskt? Att som man bli anklagad för våldtäkt om man är oskyldig. Som man är det nog en av de värsta saker man kan råka ut för. Att framställas inför hela världen som ett monster.
Efter att ha läst protokollet från förhöret med kvinnan, som av någon anledning spridits, så känner jag ändå att jag måste uttrycka min åsikt i saken. Vill dock reservera mig något och påpeka att mina åsikter alltså utgår från att detta förhörsprotokoll är äkta och att det som står i det är sant. Om så inte skulle vara fallet så kan min åsikt såklart vara annorlunda. Dessutom är detta bara den ena kvinnans utsaga, så den andra kvinnans historia kan jag inte säga något om alls.
För er som inte vet det startade jag upp Vjouren i Göteborg. En jour för kvinnor och män som utsatts för sexuella övergrepp. Jag har också själv utsatts för sexuella övergrepp. Jag vet med andra ord vad jag talar om. Jag vet hur det kan kännas (för upplevelsen varierar såklart från person till person) både att bli utsatt och att inte känna att man blir trodd.
En våldtäkt är dock att mot sin vilja, genom hot eller våld, tvingas ha någon form av sexuellt umgänge med någon annan. En våldtäkt är inte att ha sex med någon och sedan ångra sig, eller ha sex med någon fast man inte har lust men man inte orkar protestera utan "går med på det". Det krävs uppsåt, och för att uppsåt skall finnas måste den andre parten vara medveten om att man inte vill.
I protokollet kan man läsa att kvinnan berättar att hon villigt hade sex, flera gånger, med Assange. Händelsen som sedan kommit att utredas som våldtäkt är dock när hon vaknar av att han har sex med henne igen och hon då inser att han inte har kondom, som hon ville att han skulle ha.
Att utnyttja att någon sover för att ha sex är i många fall att betrakta som våldtäkt MEN i detta fallet berättar kvinnan att när hon då vaknat och fått situationen klar för sig så protesterar hon inte utan tycker att de lika gärna kan fortsätta eftersom han redan börjat.
Man kan reagera väldigt olika på en våldtäkt. Även om inget uttalat hot finns kan man av rädsla eller chock bli tyst och som förlamad. Inte alla skriker och slåss för att komma bort. Men en sak kan jag säga... oavsett hur man reagerar så finns det ingen våldtagen kvinna som tänker "om han ändå börjat våldta mig så kan han lika gärna få fortsätta".
Om protokollet är korrekt, och det inte är en klantig protokollskrivare som utelämnat information eller formulerat saker på ett sätt som inte stämmer (vilket inte borde vara fallet då den som förhörs måste godkänna protokollet efteråt) så tycker jag att det är ett hån mot alla kvinnor som utsatts för "riktiga" våldtäkter att så mycket resurser har lagts på detta ärende när det finns förundersökningar som läggs ner trots att kvinnan blivit både skadad, förnedrad och verkligen befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd.
Jag håller inte med Michael Moore om att Sverige är ett paradis för vldtäktsmän, men det är ett faktum att det i detta land är oerhört svårt att fälla någon för våldtäkt och de flesta förundersökningar läggs ner innan de ens påbörjats... så att försöka påstå att Assange inte särbehandlats på grund av den han är, är en ren lögn.
Sedan vill jag dock tillägga att Assange dock framstår som en ganska otrevlig mansgris och att man inte behöver bli våldtagen i lagens mening för att känna sig kränkt i en sexuell situation, och att det inte är moraliskt ok på något sätt. Det är naturligtvis jättesynd om denna kvinna om hon mådde dåligt efteråt men vi måste kunna se skillnaden mellan vad som är dumt/fel att göra mot någon annan och vad som är olagligt.
Publicerad 2011-02-12 08:57:18 i Åsikter,
Mitt i glädjen över att ha världens bästa son som blir 6 månader i dag så blir jag lite sorgsen och arg när man kan läsa
detta i Aftonbladet. En sexårig pojke som attackerats med kniv och mobbats av sina jämnåriga för att han tycker om rosa kläder och gillar balett.
Åsa Erlandson har också skrivit
denna krönika om det hela.
Jag håller med Åsa om att det är fruktansvärt att det fortfarande är så här... och att människor tänker som de gör. Att man får skylla sig själv om man inte passar in i mallen.
Blev inte förvånad, men bedrövad, när jag läste alla upprörda och negativa kommentarer om artikeln för några veckor sedan om det könsneutrala dagiset. Alla som tycker det är hjärntvätt och att pojkar skall vara pojkar, och flickor vara flickor. Vem bestämmer hur en pojke skall vara då? Eller hur en flicka skall vara? Kan de inte få bestämma det själva? Få en valmöjlighet?
När man säger så vill många genast inflika att de flesta pojkar VILL leka krig medan de flesta flickor VILL leka mamma, pappa, barn. Må så vara. Men vi behöver ju inte lära dem att det är så, och att det ena är mer rätt än det andra. Ge dem möjlighet att leka med dockor, bilar, lera, prinsesskläder osv. utan att värdera. Vad är det man är rädd för? Att man en dag skall stå på krogen och inte kunna se skillnad på vem som är man och kvinna och råka bli homo av misstag?
Jag tycker det är hemskt att jag en dag kan befinna mig i en situation där min son vill ha på sig en kjol eller ta med sig en docka till skolan och jag måste välja mellan att låta honom få behålla sin frihet att välja vem och hur han vill vara men därmed riskera att utsätta honom för omvärldens hån, eller behöva förklara för honom att människor har bestämt att bara flickor får ha kjol och leka med dockor... det finns inget skäl, det bara är så... och man måste anpassa sig för att passa in.
För det är så lätt för de pojkar som ändå inte ville vara en ballerina, och de flickor som ändå tyckte om smink, att säga att man inte tar skada av att det är som det är. Men alla de andra då? De som hamnade på gränsen, de som aldrig kunde känna att de passade in... För deras skull MÅSTE vi förändra världen.
Publicerad 2011-02-07 09:26:09 i Åsikter,
Idag har Aftonbladet på nätet en rubrik som säger att polsen ber om hjälp för att finna ett antal försvunna kvinnor.... men för att få läsa artikeln måste man ha Plus, dvs. betala för att få läsa.
Detta kan innebära en av två saker:
1. Polisen ber egentligen inte alls om hjälp utan det är gamla fall med snaskiga, mystiska små detaljer och Aftonbladet vill att folk skall betala för att få gotta sig i denna olycka. En morbid form av skvaller.
2. Aftonbladet tycker att det är viktigare att få in pengar än att dessa personer verkligen hittas och vill därför att folk skall betala för att få möjligheten att hjälpa till med tips.
Oavsett så tycker jag att Aftonbladet, dess rubriker och dess artiklar för det mesta är ett lysande exempel på mänsklighetens förfall.
Publicerad 2011-02-02 20:56:08 i Åsikter,
Tittade lite på Vetenskapens värld förut men fick stänga av för blev så illa berörd. Det handlade om psykologiska experiment. Har läst om dem under min utbildning och tyckte även då de var hemska, men nu såg jag videodokumentationen från experimenten och det gjorde det hela bara helt vidrigt.
Det jag talar om är dels experimenten gjorda på baby Albert 1920 av Watson. Denna 9 månader gamla bebis skrämdes och gjordes illa på olika sätt för att man skulle studera hur snabbt han lärde sig att vara rädd för saker (kort sammanfattat). Att göra så mot ett litet barn... så hemskt.
Ännu vidrigare är dock de andra experimenten jag syftar på vilka är de då man tog en liten apbebis från sin mamma och satte den i en bur tillsammans med två kontgjorda "mammor" för att se vilken den valde: den av ståltråd som erbjöd mat eller den mjuka mamman som inte gav mat. Att se denna lilla unge klamra sig fast vid den tygklädda låtsasmamman av längtan efter närhet... det gör ont i ens hjärta... och man vill spöa skiten ur de människor som urförde dessa experiment.
Tänk så mycket vi vet idag på grund av massa omänskliga experiment som gjordes för många, många år sedan. Tänk på all kunskap som man fick av de tester som genomfördes på koncentrationslägerfångar. Kunskap är viktig, men jag skulle hellre inte veta... I vissa fall helgar inte ändamålet medlen.
Publicerad 2011-01-29 16:46:11 i Åsikter,
Blir både ledsen och förbannad när jag läser att de i England i en affär cencurerade ett tidningsomslag eftersom Elton John, hans man och deras lille son fanns på omslaget. Wake up, känner man. Det är 2011 nu - har vi inte blivit lite mer toleranta och fördomsfria än så? Är det inte dags att något händer på den fronten nu, eller skall vi fortsätta låtsas att problemet inte finns längre? För det är inte bara i Engand, det pågår här med... hela tiden, överallt.
Sedan har jag en fundering kring det där med vargar och jakthundar. Det är ju hela tiden prat om de farliga vargarna och jakthundarna som de hoppar på. Men är det inte jakthundarna alla människor egentligen borde vara rädda för och inte vargarna eftersom de vanligaste skadorna, efter fallolyckor, bland jägare är hundbett...? Kan själv ge flera exempel på människor som blivit illa bitna av jakthundar eller där jakthundar försökt bita... Inte hundarnas fel, det säger jag inte, de tränas ju för att behålla sin jaktinstinkt och är därmed mer "luriga".. men ändå. Vargar biter inga människor. Jakthundar biter massa människor. Men vi skall utrota vargen för att skydda jakthundarna... en skum ekvation..
