Och så lite allvar
Mitt i glädjen över att ha världens bästa son som blir 6 månader i dag så blir jag lite sorgsen och arg när man kan läsa detta i Aftonbladet. En sexårig pojke som attackerats med kniv och mobbats av sina jämnåriga för att han tycker om rosa kläder och gillar balett.
Åsa Erlandson har också skrivit denna krönika om det hela.
Jag håller med Åsa om att det är fruktansvärt att det fortfarande är så här... och att människor tänker som de gör. Att man får skylla sig själv om man inte passar in i mallen.
Blev inte förvånad, men bedrövad, när jag läste alla upprörda och negativa kommentarer om artikeln för några veckor sedan om det könsneutrala dagiset. Alla som tycker det är hjärntvätt och att pojkar skall vara pojkar, och flickor vara flickor. Vem bestämmer hur en pojke skall vara då? Eller hur en flicka skall vara? Kan de inte få bestämma det själva? Få en valmöjlighet?
När man säger så vill många genast inflika att de flesta pojkar VILL leka krig medan de flesta flickor VILL leka mamma, pappa, barn. Må så vara. Men vi behöver ju inte lära dem att det är så, och att det ena är mer rätt än det andra. Ge dem möjlighet att leka med dockor, bilar, lera, prinsesskläder osv. utan att värdera. Vad är det man är rädd för? Att man en dag skall stå på krogen och inte kunna se skillnad på vem som är man och kvinna och råka bli homo av misstag?
Jag tycker det är hemskt att jag en dag kan befinna mig i en situation där min son vill ha på sig en kjol eller ta med sig en docka till skolan och jag måste välja mellan att låta honom få behålla sin frihet att välja vem och hur han vill vara men därmed riskera att utsätta honom för omvärldens hån, eller behöva förklara för honom att människor har bestämt att bara flickor får ha kjol och leka med dockor... det finns inget skäl, det bara är så... och man måste anpassa sig för att passa in.
För det är så lätt för de pojkar som ändå inte ville vara en ballerina, och de flickor som ändå tyckte om smink, att säga att man inte tar skada av att det är som det är. Men alla de andra då? De som hamnade på gränsen, de som aldrig kunde känna att de passade in... För deras skull MÅSTE vi förändra världen.
Åsa Erlandson har också skrivit denna krönika om det hela.
Jag håller med Åsa om att det är fruktansvärt att det fortfarande är så här... och att människor tänker som de gör. Att man får skylla sig själv om man inte passar in i mallen.
Blev inte förvånad, men bedrövad, när jag läste alla upprörda och negativa kommentarer om artikeln för några veckor sedan om det könsneutrala dagiset. Alla som tycker det är hjärntvätt och att pojkar skall vara pojkar, och flickor vara flickor. Vem bestämmer hur en pojke skall vara då? Eller hur en flicka skall vara? Kan de inte få bestämma det själva? Få en valmöjlighet?
När man säger så vill många genast inflika att de flesta pojkar VILL leka krig medan de flesta flickor VILL leka mamma, pappa, barn. Må så vara. Men vi behöver ju inte lära dem att det är så, och att det ena är mer rätt än det andra. Ge dem möjlighet att leka med dockor, bilar, lera, prinsesskläder osv. utan att värdera. Vad är det man är rädd för? Att man en dag skall stå på krogen och inte kunna se skillnad på vem som är man och kvinna och råka bli homo av misstag?
Jag tycker det är hemskt att jag en dag kan befinna mig i en situation där min son vill ha på sig en kjol eller ta med sig en docka till skolan och jag måste välja mellan att låta honom få behålla sin frihet att välja vem och hur han vill vara men därmed riskera att utsätta honom för omvärldens hån, eller behöva förklara för honom att människor har bestämt att bara flickor får ha kjol och leka med dockor... det finns inget skäl, det bara är så... och man måste anpassa sig för att passa in.
För det är så lätt för de pojkar som ändå inte ville vara en ballerina, och de flickor som ändå tyckte om smink, att säga att man inte tar skada av att det är som det är. Men alla de andra då? De som hamnade på gränsen, de som aldrig kunde känna att de passade in... För deras skull MÅSTE vi förändra världen.
