Låt oss vara ärliga
Och, nu är det dags igen. Nu kommer jag skriva ett inlägg som antagligen kommer göra en del förbannade. Anledningen till att en hel del kommer bli förbannade är att det är ytterst svårt att ge uttryck för en åsikt vad gäller "skötsel" av barn eftersom föräldraskap är en så känsligt ämne. Som förälder känner man sig sårbar och osäker och har en mer eller mindre konstant rädsla att göra fel eller inte räcka till, och känner oss därför lätt påhoppade. När någon hävdar att motsatsen till det man själv gör är "rätt sätt" ser vi det som att någon kallar oss för en dålig förälder. Men jag tycker att vi faktiskt måste vara ärliga. Vi kan inte ljuga för oss själva för att det får oss att må bättre. Vi gör inte alltid rätt! Ibland gör vi "fel", och ibland väljer vi faktiskt att göra fel eftersom vi inte har något annat val. Men för att vi någon gång skall kunna få valet så måste vi våga erkänna för oss själva hur det egentligen ligger till.
Låt mig förklara vad jag menar. Jag kommer göra detta genom två exempel, varav det ena är sittvagnar/sulkys och det andra är små barn på dagis.
Rekommendationerna är att ett barn skall sitta vänd mot föräldern tills dess den är runt 1,5 år. Detta för att ett litet barn tolkar världen via sin förälder. Den ser något och tittar sedan på föräldern för att se dennes reaktion och kunna av göra om det den ser är farligt eller ej. Dessutom ökar ögonkontakt möjligheten för kommunikation och samspel som underlättar talutvecklingen. En studie som pekar på detta gjordes av den skotska psykologiproffessorn Suzanne Zeedyk som 2700 barn i barnvagnar.
Dock finns det ju ett problem, och det är att ytterst få av de mer smidiga sittvagnarna eller sulkys är vända mot föräldern (vad gäller tvillingvagnar nästan inga alls) och de som är det kostar extremt mycket mer än de andra.
I vissa lägen behövs dock en smidigare sittvagn än den stora klumpiga barnvagnen, och många (liksom jag själv) har inte råd att lägga ut massa tusenlappar på en dyr sulky. Då finns inget annat val än att köpa en som är vänd bort mot föräldern. Problemet med detta är dock att istället för att säga att "ok, jag vet att det är bättre att vara vänd mot föräldern men jag har inget val" så har man en tendens att försöka säga att forskningen har fel. Naturligt, för man vill inte känna sig som en förälder som gör "fel". Om vi vågade erkänna så kunde vi dock mer aktivt kunna ställa krav på handeln och producenterna. Säga att vi vet att det är bättre med vagnar vända mot oss så tillverka dem istället och sälj dem till lika bra pris som de andra! Så även någon som jag kunde ha råd.
Samma sak gäller små barn på dagis, och nu menar jag barn under tre år som vistas heldagar varje vardag på dagis. Otaliga utländska studier pekar på att detta inte är bra för små barn. De har behov av sina föräldrar, kan inte anknyta till hur många vuxna som helst på ett tryggt sätt och vissa undersökningar pekar på att det leder till oro och agressivt beteende även i högre ålder. Ändå är det stört förbjudet att i Sverige påtala detta för att detta anses vara "elakt mot föräldrarna" då det skapar stress och dåligt samvete hos dessa. Så därför skall vi låtsas att det inte är så? Mår barnen bättre om vi blundar för problemet? Man försöker ursäkta det med att vi har så bra barnomsorg i Sverige. Det har vi inte! Det är alldeles för stora barngrupper. Hur underbara och bra förskolepersonalen än är så är de inga supermänniskor som kan ge hur många barn som helst uppmärksamhet samtidigt.
Men vi har ju inget val, eller hur? Min son kommer också börja dagis när han är runt ett år. Vi har ingen ekonomisk möjlighet till något annat, även om vi kämpar som svin för att pussla ihop det så att han i alla fall skall kunna gå korta dagar. Så visst, sanningen skapar stress och ångest hos mig... men det är sanning lik förbannat. Och om vi inte vågar säga att detta är fel, detta är inte bra, men vi har inget val så kommer vi aldrig kunna ställa oss upp och kräva att situationen inom barnomsorgen förbättras. KRÄVA mindre barngrupper. Om vi för vårt eget välbefinnandes skull låtsas som att det inte spelar någon roll, som om forskningen överdriver, så kommer ju ingen förändring alls ske. Skall vi verkligen offra våra barn för att vi skallsova gott på natten?
Nej, varken sulky eller dagis (sorry, förskola) kommer leda till svåra depressioner, mord eller annat extremt men det är inte det bästa alternativet. Det finns ett bättre alternativ. Det finns ett alternativ som skulle låta mitt barn må bättre... och jag vill få möjligheten att välja det alternativet!! Så våga erkänna, våga se sanningen och hjälp mig att kräva den möjligheten!
Avslutningsvis vill jag tillägga att studier visar ett resultat som gäller en majoritet av barnen, inte exakt alla barn. Det finns barn som antagligen mår precis lika bra i framåtvända sulkys och som når den utvecklingsvån som krävs innan 1,5 år. Det finns även barn som har den typen av personlighet som älskar att vara på dagis, de barn som är mer självständiga och inte alls har behov av uppmärksamhet hela tiden. Visst finns de barnen.
Och dessutom är man ingen dålig förälder för att man ibland tvingas välja det mindre bra alternativet. Detta är verkligheten och det finns många aspekter att ta hänsyn till och man kan inte alltid vara perfekt. Det är omöjligt. Man gör sitt bästa, och man försöker alltid göra det som är det bästa för ens barn.
Jag hoppas att alla inser att detta inte är ett påhopp mot någon, att jag inte kallar någon för en sämre förälder och att jag inte försöker sätta mig på några höga hästar och tror att jag är bättre. Tvärtom, så har jag ju inte heller något annat val än att välja det jag anser vara ett mindre bra alternativ. Min önskan är bara att vi skall våga erkänna detta och försöka skapa en förändring.
Låt mig förklara vad jag menar. Jag kommer göra detta genom två exempel, varav det ena är sittvagnar/sulkys och det andra är små barn på dagis.
Rekommendationerna är att ett barn skall sitta vänd mot föräldern tills dess den är runt 1,5 år. Detta för att ett litet barn tolkar världen via sin förälder. Den ser något och tittar sedan på föräldern för att se dennes reaktion och kunna av göra om det den ser är farligt eller ej. Dessutom ökar ögonkontakt möjligheten för kommunikation och samspel som underlättar talutvecklingen. En studie som pekar på detta gjordes av den skotska psykologiproffessorn Suzanne Zeedyk som 2700 barn i barnvagnar.
Dock finns det ju ett problem, och det är att ytterst få av de mer smidiga sittvagnarna eller sulkys är vända mot föräldern (vad gäller tvillingvagnar nästan inga alls) och de som är det kostar extremt mycket mer än de andra.
I vissa lägen behövs dock en smidigare sittvagn än den stora klumpiga barnvagnen, och många (liksom jag själv) har inte råd att lägga ut massa tusenlappar på en dyr sulky. Då finns inget annat val än att köpa en som är vänd bort mot föräldern. Problemet med detta är dock att istället för att säga att "ok, jag vet att det är bättre att vara vänd mot föräldern men jag har inget val" så har man en tendens att försöka säga att forskningen har fel. Naturligt, för man vill inte känna sig som en förälder som gör "fel". Om vi vågade erkänna så kunde vi dock mer aktivt kunna ställa krav på handeln och producenterna. Säga att vi vet att det är bättre med vagnar vända mot oss så tillverka dem istället och sälj dem till lika bra pris som de andra! Så även någon som jag kunde ha råd.
Samma sak gäller små barn på dagis, och nu menar jag barn under tre år som vistas heldagar varje vardag på dagis. Otaliga utländska studier pekar på att detta inte är bra för små barn. De har behov av sina föräldrar, kan inte anknyta till hur många vuxna som helst på ett tryggt sätt och vissa undersökningar pekar på att det leder till oro och agressivt beteende även i högre ålder. Ändå är det stört förbjudet att i Sverige påtala detta för att detta anses vara "elakt mot föräldrarna" då det skapar stress och dåligt samvete hos dessa. Så därför skall vi låtsas att det inte är så? Mår barnen bättre om vi blundar för problemet? Man försöker ursäkta det med att vi har så bra barnomsorg i Sverige. Det har vi inte! Det är alldeles för stora barngrupper. Hur underbara och bra förskolepersonalen än är så är de inga supermänniskor som kan ge hur många barn som helst uppmärksamhet samtidigt.
Men vi har ju inget val, eller hur? Min son kommer också börja dagis när han är runt ett år. Vi har ingen ekonomisk möjlighet till något annat, även om vi kämpar som svin för att pussla ihop det så att han i alla fall skall kunna gå korta dagar. Så visst, sanningen skapar stress och ångest hos mig... men det är sanning lik förbannat. Och om vi inte vågar säga att detta är fel, detta är inte bra, men vi har inget val så kommer vi aldrig kunna ställa oss upp och kräva att situationen inom barnomsorgen förbättras. KRÄVA mindre barngrupper. Om vi för vårt eget välbefinnandes skull låtsas som att det inte spelar någon roll, som om forskningen överdriver, så kommer ju ingen förändring alls ske. Skall vi verkligen offra våra barn för att vi skallsova gott på natten?
Nej, varken sulky eller dagis (sorry, förskola) kommer leda till svåra depressioner, mord eller annat extremt men det är inte det bästa alternativet. Det finns ett bättre alternativ. Det finns ett alternativ som skulle låta mitt barn må bättre... och jag vill få möjligheten att välja det alternativet!! Så våga erkänna, våga se sanningen och hjälp mig att kräva den möjligheten!
Avslutningsvis vill jag tillägga att studier visar ett resultat som gäller en majoritet av barnen, inte exakt alla barn. Det finns barn som antagligen mår precis lika bra i framåtvända sulkys och som når den utvecklingsvån som krävs innan 1,5 år. Det finns även barn som har den typen av personlighet som älskar att vara på dagis, de barn som är mer självständiga och inte alls har behov av uppmärksamhet hela tiden. Visst finns de barnen.
Och dessutom är man ingen dålig förälder för att man ibland tvingas välja det mindre bra alternativet. Detta är verkligheten och det finns många aspekter att ta hänsyn till och man kan inte alltid vara perfekt. Det är omöjligt. Man gör sitt bästa, och man försöker alltid göra det som är det bästa för ens barn.
Jag hoppas att alla inser att detta inte är ett påhopp mot någon, att jag inte kallar någon för en sämre förälder och att jag inte försöker sätta mig på några höga hästar och tror att jag är bättre. Tvärtom, så har jag ju inte heller något annat val än att välja det jag anser vara ett mindre bra alternativ. Min önskan är bara att vi skall våga erkänna detta och försöka skapa en förändring.
