Knyttet - kort men tjock

Jag är lite efter ibland då jag inte alltid har koll på precis alla bloggar och ibland inte har orken att engagera mig alls. Som synes är jag just nu inne i en period då jag uppskattar att tänka och reflektera lite, som följd av en period innan då jag inte hade orken att tänka alls.

I alla fall läste jag idag ett inlägg som bloggaren Jaylazkar skrev i mitten av december om heterokärlek och blev lite sugen på att reflektera lite över detta. Detta blir ju dock som sagt var enbart reflektioner, då jag anser att en debatt egentligen inte går att ha kring ett sådant ämne. Man kan diskutera, reflektera och ha synpunkter men man kan aldrig egentligen komma fram till ett rätt eller fel då ett ämne som detta faller lite under metafysisk pesudovetenskap - dvs det går inte att vetenskapligt bekräfta eller falsifiera.

 

Jag kan inleda med att skriva att jag inte riktigt håller med Jaylazkar, men att jag inte heller anser att hon är helt ute och cyklar. För det första anser jag att män som grupp förtrycker kvinnor som grupp, men att det inte måste innebära att den enskilda mannen förtrycker den enskilda kvinnan på annat sätt än att han ingår i denna struktur som skapar ett strukturellt förtryck. Naturligtvis finns det många enskilda män som förtrycker också, men det är i min mening absolut inte alla. Fast det är klart att det beror på hur man definierar begreppet förtryck. Om jag tar mig själv som exempel - Ingår jag och min man i en struktur där män förtrycker kvinnor? Ja. Innebär det att vi är uppfostrade, programmerade, med vissa beteenden som vi tar för självklara där han gör vissa saker och jag gör vissa enligt en "könsuppdelning"? Ja, med största sannolikhet. Men innebär det att han inom vårt förhållande har större makt än mig, bestämmer mer än mig och/eller kontrollerar mig? Nej.

Sedan kan man ju diskutera kring vad kärlek är, om det är mer än olika hormoner och substanser i vår kropp som skapar en känsla av samhörighet och begär som svar på en gammal instikt att vi vill föröka oss och tror att våra chanser att överleva är bättre i par. Oavsett vad så är ju känslan en reell känsla för den som känner den. Och det var ju knappast så att jag piffade till mig och satt på ett gladberg och väntade på att bli utvald och "tagen".... Skulle snarare säga att jag valde min man.

 

Men så har vi det där med att heterosexuelitet skulle vara påtvingad av ett patriarkat. Och då kanske främst kvinnlig homosexualitet. Snabba svaret skulle kanske vara att jag tänker "nej" då jag anser att vår sexualitet är medfödd, men jag tror att det kan ligga något i det hela. I ett renodlat patriarkat är kvinnan reducerad till någon som föder barn och då passar ju inte homosexualitet in. Därför tror jag absolut att normen strävar efter att kvinnan skall vara hetero. Man kan ju även se i äldre kulturer där manlig homosexualitet var någorlunda accepterat i vissa former, att detta inte var lika ok vad gällde kvinnorna - som i princip skulle vara utan sexualitet alls. Dock tror jag inte att alla hetrrosexuella kvinnor är hetero för att de känt sig tvingade till det eller hjärntvättats till det. Man föds till det enligt min mening, som sagt var. Däremot tror jag att många kvinnor är bisexuella men på grund av samhällets krav och förväntningar väljer medvetet eller omedevtetet att leva som hetero.

 

Har även sett att Jaylazkar kritiserats/hånats för sin kommentar att hon inte vill betraktas som kvinna utan som människa, och att någon hävdade att eftersom kvinnan är människa så skulle denna kommentar vara tecken på kvinnohat. Suck. Om jag skall bete mig lika illa jag och raljera lite så anser jag att om man tolkar det hela på det sättet så har man verkligen ansträngt sig för att tolka fel i avsikt att kunna förlöjliga.

Jag håller absolut med i tanken hon har. Inte för att kvinnan inte också är människa, utan för att man som kvinna alltid ses som sitt kön främst vilket kan vara tröttsamt. Överlag ser vi vl människor som kön ganska ofta, delar upp i kategorier, även om det kanske inte drabbar män lika hårt alla gånger då mannen i många avseenden är norm. Och jag kan också önska att kön blev något oviktigt. Man skulle alltså fortfarande ha ett kön (människor verkar ologiskt rädda att någon skall ta deras kön ifrån dem) men vilket kön man hade skulle vara en oviktig fråga i vardagen utan vi skulle alla bara betraktas som människor.

Och sedan finns det ju faktiskt de som biologiskt är kvinnor men som inte alls identifierar sig med det eller önskar vara detta och det innebär ju inte att man hatar kvinnor för det.