Det finns stunder då man bara vill skrika
En gång läste jag att det på ställen i japan fanns skrikbås där man kunde gå in i ljudisolerade små rum och bara få skrika av sig. Det finns stunder då jag känner att jag verkligen skulle behöva det, för när jag läser om våldtäktsmän som går fria trots omfattande bevisning.. om och om och om igen... så har jag liksom inga ord kvar utan bara arga, frustrerade gallskrik som bubblar upp i mig.
Och så tänker jag på hur omvärlden i samband med Assange.historien kallade Sverige för manshatande land som kallade varje "liten grej" för våldtäkt... jo just det... Kanske bryr vi oss om kvinnor till ytan och slänger fina ord omkring oss men när det kommer till kritan så har vi fan inget rättssystem som hjälper våldtäktsutsatta kvinnor. Där går vi fan bakåt i utvecklingen. Och om de kallar OSS, feministerna, för manshatare så skulle jag säga att det är DE, inom rättssystemet som är manshatare. Det är de som tydligen ser män som korkade satans djur som inte kan hejda sig utan bara måste sätta på när de känner lust och som inte kan ske skillnad på en kvinna som skriker i panik och smärta och en kvinna som njuter.
Läs detta istället... jag orkar fan inte
