Men va fan Belinda
Jag bestämde mig för att inte läsa så mycket om första avsnittet av Belindas programserie innan jag själv hade sett det. Ville bilda mig en egen uppfattning när jag såg det utan att färgas alltför mycket av vad andra tänker och skriver. Och sedan så såg jag det då....
Belinda Olsson var med och skrev boken Fittstim. En av de böcker som var med och satte igång min egen feministiska process. Därför känns det väl som en extra stor besvikelse att nu se henne göra grimager, rynka pannan och sucka åt allt i dagens feministiska rörelse. För det är det hon gör genom hela programmet - överdrivet uppgivet och ifrågasättande minspel... som om det vore lite komiskt det hela. Och hon gör alla antifeminister en stor tjänst...
Men ok, jag skall steg för steg gå igenom det jag tänkte och skrev ner då jag såg det hela. Hon börjar ju det hela med frågeställningen "Är feminismen på rätt väg?", utgångspunkten är alltså ett ifrågasättande av hela den feministiska rörelsen som hon då förknippar med ordet hen, att inte berätta barnets kön och att äktenskapet är förlegat. En ganska snäv och fördomsfull syn på feminismen kan jag tycka, och upp till var och en kan jag också känna.
Sedan väljer Belinda, som själv tycker att media fokuserar på fel saker inom feminism, att välja ut de mest extrema feministiska yttringarna hon kan komma på. Och med extrema så menar jag att de är mer ovanliga än vanliga, och inte att jag anser att det är något fel på dem.
Hon börjar med aktivistgruppen Femen och någon mindre grupp tjejer som ville få bada topless i Malmös badhus - och det hela verkar mest handla om hennes egen ovilja att visa brösten. Hon är inte bekväm med det, så då är det nog fel? Och om dessa kvinnor sysslar med annan feministisk kamp än topless-aktioner framkommer aldrig, den frågan tas aldrig upp... och det gör de antagligen.. men bröst är ju mer spännande i tv...
Hade hon ens någon poäng, mer än att få feminister att verka lite tossiga och sugna på att vara nakna? Deras budskap.... var det viktigt?
Sedan besöker hon hen-dagis som hon framställer som något riktigt hemskt. Hon använder orden "social experimentverkstad" och "barnen som spjutspetsar i den feministiska kampen" - innan hon ens tagit reda på vad det handlar om. Det spelar ingen roll att kvinnan på dagiset försöker förklara att man inte försöker ta bort biologiskt kön och att barn vet vad de har för könstillhörighet - att man jobbar med det sociala och kulturella könet för att alla skall få samma möjligheter. De orden går inte in. Belinda rynkar på näsan och vill inte förstå. Att ta upp frågor om trans och att det kanske är viktigt för någon annan än henne själv... nej, det faller henne inte in.
Hon går vidare och besöker en läkare, en hjärnspecialist, och trots att denne framhåller att det är större individuella skillnader mellan hjärnor än vad det är skillnader mellan könen så är det bara det där med skillnad mellan kön som Belinda tar med sig. Man kan inte behandla alla lika, poängterar hon och jag undrar vem det är som säger att man skall göra det? Man skall behandla alla som individier oberoende av kön är det jag tror på och många med mig, vilket verkar mer logiskt då det ju var stora individuella skillnader. Den biten tycks dock inte Belinda greppa... hon har med sig nidbilden av att feminismen vill göra alla till en grå massa.
Efter detta besöker hon en mamma som inte vill köna sitt barn. Här vill och kan jag inte lägga någon värdering i detta, men tycker det är dumt att lyfta detta som något slags vanligt fenomen inom feminismen då det inte är det... och undrar också vad det är som gör att Belinda bara måste veta barnets kön. Och undrar varför hon själv inte kan problematisera denna önskan. Men nej, hon nöjer sig med att sucka och stöna och visa att hon tycker att detta är så konstigt.
Ebba Witt-Brattström får sedan ta plats och kritisera feminismen. Jag tycker det kan finnas en poäng i detta att ta upp hur arbetsmarknasfrågor ibland får för lite utrymme. Dock tycker jag att de båda, trots att de nämner det, missar att fånga upp tråden att det kanske inte är så att kampen inte först utan att den bara inte får utrymme medialt. Belinda talar själv om att saker nu för tiden måste vara mediasexiga - och det är vl just det hon utnyttjar här. Att kritisera något alla älskar att kritisera, att lyfta det udda, det snaskiga. Och även här tas missuppfattningen upp om att feminismen vill ha ett enkönssamhälle - nidbilden som får sto oemotsagd.
Och när de ändå pratat om det där med löner så söker hon upp en kvinna med låg lön för att utreda om det är hennes fel, men kommer mest förnöjt fram till att hon inte kallar sig feminist... och letar upp folk på stan som inte heller kallar sig för det.
Det hade kunnat vara viktiga diskussioner i detta program. Om varför feminismen har så svårt att få bort de nidbilder som finns, om faminismen verkligen inkluderar arbetarkvinnorna och så vidare. För intern kritik och ifrågasättande kan vara nyttigt. Men det är inte detta. Detta är bara att spä på fördomar. Ett program som handlar mer om saker Belinda tycker och inte förstår. än om feminismen i sig.
Gudrun Schyman som ändå är aktiv politiskt inom feminismen och kämpar just för både de stora och små frågorna får knappt något utrymme alls. För Belinda håller ju inte med, hon tycker att vi skall vara tacksamma.
Och nästa program skall ägnas åt de stackars männen. De som lider så.
Alltså... det är svårt att skriva detta sakligt och utan att raljera för jag känner bara "Va fan håller du på med Belinda?".
Läs gärna vidare här:
Det finns massor mer att läsa om det hela, men jag orkar inte tänka på Belinda mer. Så besviken.
