Är barnafödande någonsin oegoistiskt?
Jag tyckte att detta inlägg av Fanny var väldigt spännande att läsa.Jag kan dock föreställa mig att det för många är väldigt provocerande, fast jag inte riktigt förstår varför. Jag har ju dokc märkt att kvinnor som väljer att inte skaffa barn väcker starka känslor hos andra människor. Mycket underligt att mänskliga val som inte påverkar andra skall ha en sådan kraftfull effekt.
Det underligaste är väl ändå att de som valt att skaffa barn ser det som om de fattat ett så fantastiskt beslut, och är lite sådär förnöjt stolta över sig själva. För missförstå mig inte nu. Jag är extremt glad över att jag skaffade barn, har ingen ånger och ser det som det bästa som hänt mig - men att skaffa barn är ju ett rent egoistiskt beslut skulle jag säga och inget beslut man fattar för någon annans skull eller för att göra världen till en bättre plats.
Även om få människor nog sitter och tänker tanken att de vill göra sin del i att befolka planeten så är det klart att instinkt till viss del spelar in. Till största delen tror jag dock att det är egoistiska motiv som spelar in. En önskan att föra sina gener vidare (odödlighet), en längtan efter att vara behövd eller att vara mindre ensam, viljan att ha någon att älska som älskar en tillbaka, förhoppningen att ett barn skall föra två personer närmare varandra och så vidare. Därför ser jag det som lustigt att man ofta ser frivilligt barnlösa som lite egoistiska människor som inte vill försaka saker i sitt liv till förmån för ett barn - när människor med barn drivs av lika egoistiska motiv.
Nu talar jag dock inte av synen på resultatet utan enbart om motivfrågan. För som person med barn kan jag nog aldrig bli objektiv nog för att uttala mig om resultatet.
